Vad? Skulle jag ha lekt ”gömma nyckeln” alldeles själv? Jag har faktiskt inte en aning om hur den hamnade där. Går det inte bra att den ligger kvar där då, nu när vi vet var den är?

Hussemor fyller år! Det betyder förstås ett litet besök och go’fika. Ja, go’fika för tvåbeningarna i alla fall. Senast jag var där försökte hussemor lura i mig en kroppkaka, så typiskt Blekinge! Hon är förlåten nu. Hon kunde ju inte gärna ana att jag inte var lika förtjust som husse i de där matklumparna. Roligt ska det bli ändå. Tänk att få hälsa på hussemors lilla vithårade Morran igen! Jag lär väl som vanligt vara den som är gladast av att ses. Ingen kan glimma hörntand som hon!

Det uppstod en liten komplikation på vägen dock. För att komma dit behöver vi åka bil. För att åka bil behöver jag sitta i buren (usch och fy, jag får ståpäls bara jag tänker på det). För att sitta i buren måste den gå att öppna. För att öppna den måste den vara olåst eller åtminstone måste nyckeln finnas tillhands, och det var där skon klämde. Någon hade låst buren och gömt nyckeln. I godan ro låg jag på min filt i hallen och kikade på ståhejet. Det var ju inte så att jag längtade in i buren precis. Vad konstig stämning det sedan blev när de hittade nyckeln under kanten på min filt. Jag förstod ingenting. Så blandade känslor: Vad snällt att gömma nyckeln, men så dumt att det såg ut som att jag var inblandad!