”Det gäller att passa på medan det är spårsnö” tyckte husse. ”Låt oss  se om vi kan spåra lite igen.” Ja, efter så lång tid med novembermörker gäller det att passa på att få lite sol- och ljusterapi medan det varar, så vi gav oss ut.

Husse sa att han hade lagt ett ”julgransspår”, vad nu det kunde vara. I slutet av det hade det råkat finnas en fin kandidat till årets julgran för familjen menade i alla fall husse, mäkta stolt med vad han hade hittat. Ute i skogen fanns det gott om granar, små såväl som riktigt stora bestar, men inga julgranar vad jag kunde se. Där fanns inte ett spår efter varken glitter, kulor eller ljus, och framför allt ingen gran som hade kvistat omkring i markerna.  Husse blev också lite konfunderad eftersom han inte ens kunde hitta starten på spåret han hade lagt. ”Vad är det här?” sa husse med rynkad panna och irriterad röst. ”Det var ju här någonstans jag gick men inte ett spår finns kvar!” ”Någon måste ha sopat igen det!” Ja, utan att hitta starten blev det svårt. Vi fick nöja oss med en fin promenad och ännu ett litet mysterium på halsen.

Om jag ska vara ärlig så vet jag ju inte ens hur en julgran ska lukta. Vid ett tillfälle kunde jag dock svära på att jag kände doften av husse och den där konstiga, nya doften hemifrån, lite som min yllefilt. Kunde det ha varit det igensopade spåret som husse letade efter?