Det var ett ynkligt pipande och gnällande utifrån hallen, till och med ynkligare än när jag vill ha hjälp att få fram bollen som rullat in under soffbordet. Döm om min fasa och förvåning när jag kom ut dit.

Matte hade varit på amaryllisutställning och köpt med sig ett särdeles rejält och prisbelönt praktexemplar som tillfälligt hade mellanlandat i hallen medan matte gjorde iordning en lämpligt hög piedestal att ställa det lilla mästerverket på. Där, på min filt, låg nu en duktigt tuggad blomställning. Strax intill låg en hel hög med amaryllisspån och intill den en lustig liten skäggrik filur som verkade ha mäkta ont i magen. Den här gången smet han inte undan när jag kom, han kunde helt enkelt inte. Nyfiket men avvaktande lade jag mig tillrätta på filten medan jag iakttog hur han ojande och jämrande låg och vred sig där på golvet. Jodå, det var den här irriterande ylledoften som hade gäckat mig i ett par veckor nu. Uppenbart hade den lille gynnaren tänkt sig ännu ett attentat i form av mattebannor riktat mot mig, men det hade bestämt gått i baklås.

Nu skulle det allt bli spännande att höra hans förklaring!