När den lustiga lilla gubben hade ojjat sig över sin onda mage en stund och insett sitt läge började han i stället böna: ”Snälla, bit mig inte och slit mig inte i små filtbitar, du otäcka vasstandade Lazer!”. Jag fick förklara för honom att det var inget jag hade för avsikt till och att jag inte var ett dugg otäck. Strax blev han mer pratsam.

Det visade sig att det var han som låg bakom allt elände som hade hänt mig de senaste veckorna. Han och hans två tomtebröder hade flyttat in på vår vind i somras.  Husse hade alltså inte så fel när han sa att vi hade tomtar på loftet. De hade råkat följa med ner när husse tog fram adventspyntet. Förskräckt hade Tipp, som han hette, sett hur illa tilltygade Fido, Näbbis och mina andra stoppade kompisar var, och hur otäcka tänder jag hade. Av oro för sig och sina bröder hade Tipp bestämt sig för att på alla vis försöka få mig ur vägen, åtminstone över julen tills de kunde ta sig i säkerhet upp på vinden igen. Han hade försökt få mig att ge mig iväg och leverera mina julhälsningar långt bort, irra bort mig i skogen, skrämma bort mig med jättesmällare som jag ju hatade, och till och med försökt få matte och husse att tröttna på mig eller åtminstone inse att jag inte kunde vistas i köket. Köket hade nämligen blivit de tre små tomtarnas hemvist. När de så hade förstått att det skulle byggas pepparkakshus så hade de gett sig på designen. Ett slott med vaniljkrämsvallgrav var för svårintagligt och opraktiskt för tre tomtar. Ett ”litet hus vid skogens slut” hade passat dem bättre samtidigt som jag fick lite skulden.

Ja, vad ska man säga om det? Hur fel kunde han ha när han trodde att han skulle lyckas med något av det där?!?
Det här får vi göra något bättre av medan tid är. Än är det inte julafton!