Tipp presenterade mig för sina något mer blyga bröder Tapp och Tull som vågade sig ut ur pepparkakskojan. Det visade sig att de tre egentligen bara var rädda och lite ensamma i det stora nya huset de hade kommit till. Jag presenterade dem för Näbbis som råkade finnas i närheten och strax hade Näbbis bjudit Tull på en liten ridtur. Tipp och Tapp tittade lite längtansfullt på sin bror så jag kunde inte låta bli att fråga om de skulle våga rida på mig i stället. Näbbis var ju lite för klen för dem alla tre. Snart hade de två ystert klättrat upp och satt sig till rätta i min nackpäls. Där satt de sedan utan att hålla i sig, precis som värsta berg-och-dalbaneproffsen, med armarna rakt upp i luften och tjoade. Det var roligt att se tre lustiga små gubbar som skrattade så de nästan kiknade.

Tänk så mycket roligare de hade när de slutade gömma sig och ställa till elände för andra. Vad dumt med obefogade rädslor.
Kanske kunde det ändå  börja arta sig till en godare jul.