Tipp hade ju sopat igen husses spår till den fina granen som han hade hittat. …och därmed tappat bort igen. När Tipp förstod att det skulle bli klent med julstämning utan gran så tisslade och tasslade han med Tapp och Tull lite innan de sa att de visste var det fanns en riktigt grann gran. Med Tipp, Tapp och Tull som vägvisare i husses jackfickor tog vi en kvällstur till den grannaste granen i grannskapet, en gran som hade varit deras ”bogran” till dess att de hade bestämt sig för att flytta in på vår vind.

Turen blev lite längre än Tipp, Tapp och Tull hade tänkt. När vi kom fram till deras gamla boställe fanns det bara ett gäng färska stubbar. Det var där min fina nos kom till heders igen. Efter en stunds spårande stod vi utanför byns järnhandlare som hade en massa fina granar till salu.
”Där är den” ropade Tull. Jodå, den var grann. Husse slog genast till samtidigt som han förmanade mig att inte lyfta på benet mot granen.

Tipp, Tapp och Tull verkade nästan valpigt förtjusta när de fick sitta i sin kära gamla gran hela vägen hem.