Månad: juni 2018

Finns det månde en lydnadskurs för hussar och mattar som rymmer?

Jag förstod att något var på gång när de härjade med sina stora väskor en kväll. Dessutom fick jag inte sova i deras rum heller som jag brukade utan jag fick sova uppe hos hussevalpen Elio. Mycket riktigt, morgonen därefter var det tyst och tomt på nedervåningen, hundans så tomt. Deras dofter fanns kvar så de hade ju uppenbarligen inte varit borta så länge, men länge skulle det dröja innan rymlingarna kom hem. Det visade sig att de i hemlighet hade avtalat med Elio om hundpassning medan de var iväg nästan en vecka och roade sig någonstans där man kunde ”lära sig dricka whiskey och dansa i kilt” som husse uttryckte det. Ett sympatiskt land verkar det som, de hade både affärer, pubar och andra ställen med skyltar om att de var ”hundvänliga”, sa de när de väl kom hem.

Nå, vad har jag då sysslat med den där veckan? Ja, en direkt konsekvens var ju att jag tyvärr missade den där sista skoldagen på lydnadskursen, men jag kan stolt meddela att jag numera är en riktigt lyhörd vovve som ibland får lite extra förtroende att gå utan koppel under kortare sträckor, kortare främst för att husse jobbar väldigt mycket med röst och fokus på mig och nog blir lite trött av det, stackaren. Ja, tur kanske att han precis hade kopplat mig igår förresten när vi stötte på grävlingen under den sena kvällsturen.

Vi har fågelungar som har börjat flyga precis. Även de är lite begränsade i sina sträckor så här i början. Det blev ett väldans liv på Elio när hon missuppfattade situationen lite. En liten parvel som inte hade blivit av med dunet bakom öronen än skuttade runt i gräsmattan och verkade inte få luft under vingarna. Jag ville bara hjälpa till lite och samtidigt bekanta mig lite med den. När jag som bäst försökte uppmuntra till en liten flygtur genom en vänlig dask i gumpen så kommer Elio ylande med ett skarpt ”NEEEJJJ!!!  Strax var min kompis undanplockad till trädgårdsbordet där den satt och vilade ut innan den slutligen flaxade iväg.

Det har kliat en del de senaste veckorna. Om sedan husse och mattes smitning utlöste det eller om det ändå var dags så började pälsen rasa av mig i stora sjok inför en förvånad Elio. Det var lite besvärligt med all päls jag satte i halsen och pälsråttorna som dansade långdans över golvet. Dessutom såg jag så tovig ut där det stack ut lösa tofsar överallt, inte helt till min fördel. Fördelen är å andra sidan att jag blev mycket mer välventilerade och att kliet nästan har gått över nu.
Husse och matte trodde ju att jag redan hade fällt vinterpälsen för ett par månader sedan. Det var ju faktiskt ingenting, men nu vet de… Faktum är att när de kom hem tyckte de att jag såg avmagrad ut. Nej, vikten fanns där när de kontrollvägde mig, 16.5 fina kilon. Det var bara volymen som hade gått ner.

Vi har ju ändhållplatsen för fyrans busslinje utanför tomten. Jag har några vänner bland chaufförerna som jag brukar hänga lite med vid grinden. I fredags fick jag för första gången följa med in i en sådan där buss. Det var Elio tog med mig in i en. Det var ett långt rum med en massa stolar, konstigt men lite spännande och mysigt. …ända tills den plötsligt sa ”Linje fyra mot centrum”, mullrade igång och började röra på sig. Då kände jag mig plötsligt väldigt liten och ynklig och det var inte alls lika roligt längre. Lurad var väl den tydligaste känslan.

Efter att ha åkt buss hela vägen till centrum och gått en längre promenad kom vi till ett ställe där en massa människor började sjunga konstiga sånger och hoppa som små grodor runt ett konstigt lövträd. Det funkade i alla fall att kissa mot det men annars var det inte mycket till träd. Högt, rakt och löv direkt på stammen med bara två grenar långt där uppe.
Förresten fanns det fler hundar där den dagen och jag var minsann den som skällde minst, även om det bubblade upp något litet skall då och då. Man har väl inte gått lydnadskurs för inte. 🙂

Till slut kom ändå husse och matte hem igen. Jag gav dem förstås ett välkomnande som de inte glömmer i första taget, fulla med hundslick och päls blev de i alla fall. Borta bra men hemma bäst, det är där jag vill ha husse och matte.

Moff!

Den här veckan fanns det en extra utmaning förberedd för mig på lydnadskursen. Vi skulle få prova på att spåra. Husse hade något skrytsamt skvallrat för Pelle Polis att vi hade tränat lite spårning på egen hand och att jag alltid var så ivrig att lägga min nos i blöt bara det fanns en doft där som var spännande.

Pelle började lektionen med att förklara att de två mer erfarna hundarna skulle få gå först. För dem hade han gjort lite svårare spår som hade fått ligga en timme ungefär och dofta av sig lite. Det var den busiga jämthunden Ella som tränade för jakt och en svart cockerspaniel som hade gått spårningskurs och redan var duktig. Vi andra fick titta på under tiden, lite som att se målarfärg torka. Jag vill ju bara ut på de där fälten och rasa av mig med kurskamraterna, inte sitta där på svansen och bara titta. Tydligen var det extra svårt idag för att det var så torrt. De tappade spåret gång på gång.

Sedan var det dags för mig också som ju hade spårat en del sa Pelle, innan han skulle göra nybörjarspår åt de andra. Det var här husse började flacka med blicken och se lite osäker ut. Menade han verkligen mig eller hade han tagit fel på hund? Så husse harklade försiktigt fram att det ju bara var en korv dragen i ett snöre genom skogen som jag ju i och för sig hade sökt upp och sedan käkat upp. Även Pelle verkade tänka efter ett ögonblick innan han sa att vi ju kunde prova på ändå. För att göra en lång historia kort: Det tog några ögonblick innan jag fattade vad de ville när jag väl stod där i sele och lina. Det luktade ju varken köttbulle eller korv. Jo förresten, husses benficka formligen stank av påsen med köttbullar men den doften hade vi ju haft med oss dit. Efter att med handen ha visat mig ner mot gräset hittade jag strax en liten godisbit ett par meter in från startpunkten. Den ”satte mig på spåret”.

Pelle Polis hade gått här 45 minuter tidigare, så mitt spår var en hel kvart fräschare än de andras. Jag började sniffa runt lite innan jag målmedvetet började gå framåt. ”Där är han på spåret” konstaterade Pelle tyst för husse.

”Bra”, hörde jag också Pelle Polis nöjt säga flera gånger, bland annat när vi lämnade den första åkern och vek in på en annan. Sedan nästan viskade han till husse ”Jag korsade diket en bit fram där, nu ska vi se om han hittar det”. Det gjorde jag. Jag fortsatte precis i hans spår, vek utan tvekan vänster rakt över diket som vi hade gått längs. Mitt ute på den tredje åkern blev jag lite störd av att Elio fick ett telefonsamtal där strax bakom husse, så jag tappar bort mig en kort stund innan jag sedan kommer tillbaka till spåret och följer det till slut.

Pelle var grymt imponerad. ”För att inte ha spårat på riktigt förut var det där jättebra”. Husse var både stolt och överraskad, inte hade han trott att jag skulle kunna spåra något som inte var godisdopat. Båda menade de att en så talangfull nos måste få fortsätta att utvecklas. Ett riktigt spårämne tyckte husse och Pelle. Den stora skillnaden med det här spårandet och de vi brukar göra hemma var att den här gången rusade jag inte bara på, jag höll ett mer sansat tempo och var mer noggrann. Nu kanske husse förstår att de där köttbullsränderna han målar i naturen är i lite väl skrikiga doftfärger.
Pelle hade två tips till hussar och mattar om att lägga spår: Använd torrfoder som ”målgodis” på sommaren så slipper man myrorna, och se till så att ”upploppet” till målet görs med vinden i ryggen.

Efter att jag hade slagit de andra hundarna på tassarna i dagens specialämne… eller nja förresten, Pelle var nöjd med många av de andra också förstås, alla faktiskt…
Nåväl, efter det så fortsatte vi med de vanliga gå-fint och möta-hund-övningarna, och att sitta och ligga plats medan hussar och mattar gick ut till koppellängds avstånd. Efter två minuter kom berömmet och belöningarna innan vi fick flytta på oss igen.

Nästa gång är det avslutning på lydnadskursen. Husse som tyckte att jag var som en säck myror i början verkar börja ändra uppfattning nu, eller så har han fått sina myror att marschera i ett led 🙂

Sniff och moff på er!

Det är väl lika bra att redogöra för den tredje dagen på Pelles Hundskolas lydnadskurs innan den fjärde infinner sig. Det är ju dags på onsdag igen.

Den här gången hade jag haft en massa läxor med husse. Varje promenad skulle jag ha en fokus,  fokus och ännu mer fokuse på husse. Jag som är van vid att det är han som har fokus på mig. Dessutom har han börjat prata mycket mer med mig, typ hela tiden. Det är så man får skavsår i öronluddet. ”Här Lazer, hördu. Upp med nosen! Häpp! Här är husse, hallå…”
Dessutom hade matte stekt köttbullar, den mest oemotståndliga belöning jag vet, allt för att öka chansen till att husse skulle kunna få ett uns respons från mig under kursen, allt med tanke på historierna om hur alla andra intryck kortslöt ”hussereceptorerna” för mig.

Matte följde också med den här gången. Hon ville kolla hur det gick för mig i skolan och själv se om husse kanske överdrev lite när han berättade om hur ofokuserad och hopplös ”myrpåsen Lazer” var på kursen.
För att jag skulle få lite ”miljövana” åkte vi ut nästan en timme i förväg för att leka och tjuvträna på gräsplanen innan kursen.

Vi körde lite koppellös inkallning mellan matte och husse också så att jag fick lite smak för mattes supergoda köttbullar innan de andra hundarna kom. Då blev det lite mer liv i min lucka men ändå rätt kontrollerat om jag själv får säga det. Några välkomstskall senare så satt vi alla i ring redo att börja.

Första övningen var att gå fram och tillbaka genom ringen med fokus på husse/matte och inte på de andra hundarna. Husse jobbade rätt intensivt med att påkalla min uppmärksamhet. Hundarna var inte så stort problem utan snarare kanindofterna i gräset.

Efter det var det ”hälsning”. Pelle gick runt och hälsade på hussar och mattar medan vi hundar skulle hålla oss på vår kant (det vill säga sittandes vid deras sida). Det gick bra… på andra försöket. Jag trodde ju att Pelle ville hälsa på mig också. Belöningsköttbullen rycktes snabbt tillbaka tills jag hade satt mig igen och husse och Pelle hade hälsat.
Dagens marsch i kolonn med möte gick bra faktiskt. Jag tycker själv att husse luktade lagom mycket köttbulle för att hålla mitt intresse vid liv genom hela övningen.

Roligaste momentet i skolan? Rasten tror jag. Då fick jag leka med husse, eller om det nu var han som lekte med mig.

Efter rasten, som dessutom bjöd på törstsläckning i vattenskålen, var det dags för ännu mer träning på ”fokus under störning”, den här gången med hundar som närmar sig bakifrån och går förbi.

Dessutom hade vi besök av två främmande hundar som ”vistades i vår närhet” utan att deltaga. Båda var hundar ”med attityd” som behövde miljöträna i närheten av andra hundar. Det störde oss egentligen inte speciellt mycket. En av dem blev dock senare ombedd att gå runt bakom våra ryggar medan vi skulle sitta stilla i ring med husse och matte ”på koppellängds avstånd”. Det svåra var inte att hålla fokuset ifrån främlingen utan att låta bli att maka sig lite närmare husse.

När kursen väl var slut och vi skulle åka hem tyckte matte att jag hade varit strålande duktig. Hon är duktig på det där med uppmuntran och beröm… och köttbullar som ju hör till.
Till och med husse tyckte att jag skötte mig bra, så lite framsteg gör vi allt.

Tack för idag, slut för idag!

Oj och halledudane så puttenuttig!

Idag hörde jag plötsligt hur mina kompisar och hundvakter Johan och Johanna satt och pratade utanför grannhuset där Johans mamma bor. Genast blev det några högljudda hälsningar från min sida, helt utan reaktion från deras sida. När husse efter en stund gick fram till staketet och helt lugnt frågade om de hade valpen med sig, ja då blev det minsann kontakt direkt. Jag fattade inte direkt helt vad husse menade, men när det sedan dök upp en spenslig liten svart vovve på gängliga ben så satt jag som klistrad i nätstaketet och ropade ut min glädje i skall efter skall.

Valpen skuttade förskrämt tillbaka och husse fick jobba rätt hårt med mig för att jag skulle få stopp på den där skallhickan som bubblade i halsen på mig. Lite förkvävda gnypip skickar ju inte fram själva meningen. Lite som om ni människor försökte lite menande berätta något med ”hm-hm-hmmmm-hm-hmm”. Man fattar att ni vill något men inte vad.

Valpen, en svart Australian Kelpie som hette Aska, var rätt nyfiken förstås och vågade sig snart fram till nätet så att vi kunde nosa på varandra. Efter en stund, en alldeles för lång stund, lyfte Johan till slut över Aska till vår sida staketet. Husse förmanade mig väldigt tydligt att sitta stilla på min plats tills Aska tryggt stod i gräset. Då fick jag försiktigt gå fram och hälsa.

Aska kastade sig genast på rygg. Jag nosade och buffade på henne och rätt snart var hon uppe på benen. En så liten voffsing kan man inte leka så hårt med, så det blev mest lite springa fram och tillbaka och buffa på henne. Det var lite svårt att springa så sakta, och någon gång stannade hon lite för hastigt så att jag råkade springa ner henne. Då fick jag genast höra att jag skulle vara försiktigare.Jag försökte faktiskt att vara så försiktig jag bara kunde, jag ville ju inte vara någon ”mördar-Marcus” för henne. Aska hade förresten dessutom en fuskig fördel: Hon kunde smita under staketet till andra sidan där jag inte kunde nå henne. Det gjorde hon någon gång, men nog mest av en olyckshändelse för hon kom genast tillbaka.

Efter en kort stunds lek var Aska rätt nöjd och trött. Jag tyckte inte det var schysst, men de lyfte tillbaka henne på ”fel sida” och så var leken redan över. Nåja, Johan och Johanna brukar synas här i krokarna lite titt som tätt, så vi kommer nog att kunna leka ”pyttelilla leken” igen.

Hopp och lek!