Rymlingar och löptikar

Den här helgen har min lilla nostryffel fått jobba hårt.
Det började redan på lördagsmorgonen när husse, matte, Klara och jag skulle gå morgonpromenad. I stället för halsband och koppel tog de på mig  sele och lång lina. Det betyder bara en sak: Att jag ska få spåra!

Vi hann inte mer än komma ut från tomten när matte och Klara smet iväg själva. Där stod husse och jag med långa nosar. Ja, jag kände mig åtminstone väldigt långnost lurad på konfekten medan husse ju faktiskt var den som höll mig tillbaka. Gnyn och gälla små ”glöm-inte-mig-skall” gjorde ingen nytta utan strax var de försvunna.

Snälla husse, när öppnas startgrinden?

En god stund gick medan husse försökte roa mig bäst han kunde. Till slut ringde husses telefon och strax därefter var vi på väg.
”Spåra!” sa husse och pekade på marken där matte hade stått.
Onödigt sagt av honom, mentalt var jag redan i full karriär på jakt efter matte. Vi sprang, jag först med nosen i backen och husse efter som ett drivankare för att hålla någorlunda styr på min framfart. Doftspåret följde några av våra vanliga stigar i en knapp kilometer när det plötsligt bröt tvärt vänster uppför en stenbrant i skogen.

En vanlig syn för husse denna morgon. Bara ta sikte på min vajande plym och försök att inte tappa taget om linan!

Efter ett hundratal meter vek det in på en annan stig för att ytterligare några hundra meter senare braka rakt ut i skogen igen. Uppenbarligen hade matte och Klara problem med lokalsinnet, men där bakom en sten och några  småträd satt de på huk och väntade. ”You can run but you can never hide!” tänkte jag när jag nu äntligen hade kommit ikapp dem.

En skön morgon för lite skogsluff.

Tror ni att husse hade lärt sig något? Nejdå, strax var de två rymlingarna iväg igen medan vi fånigt strosade tillbaka i andra riktningen på stigen. Nytt telefonsamtal och så var jakten på gång igen.

Här spårar husse nästan ur…

Det här upprepades tre gånger till innan vi till sist styrde kosan hemåt igen, men då  som en ordnad flock.
Vilken uppfriskande och rolig promenad!

På lördagskvällen var det dags för en doftmässig saltomortal som kändes i hela lilla mig. Till att börja med fick jag ju väcka min flock som uppenbarligen inte hade hört vare sig bildörren eller gnisslet från grinden. De var väl för upptagna med sina gläfsiga diskussioner i köket och tog inte mina korta skall på allvar. När det till sist knackade på bakdörren fick jag säga till på skarpen. Husse lugnade ner mig och hindrade mig från att rusa ut i hallen och möta gästen. Det visade vara en tvåbening som jag inte kände, en kompis till Rasse och My som ville komma förbi och hälsa på dem. Det jag däremot kände var en doft som svepte in med henne i köket. En jättespännande doft som drev upp minnen från tidigare generationer, minnen som jag aldrig hade upplevt själv men som pockade på att upplevas. Jag förstod inte vad det var, men den här tvåbeningen var absolut en ny bästa kompis. Jag var över hela henne med min nos. Det var inte hennes lukt, det luktade vovve. …söt vovve. …jättesöt och sexig vovve!
Hon ursäktade sig lite med att hennes tik var i höglöp och hade fått sitta kvar i bilen. Vad synd… Jag som nästan hade hunnit bli fånigt tillgiven och förhoppningsfull om något roligt.

Lördagen var ett riktigt Eldorado för min lilla nos, men söndagen skulle bli rolig den också, men det får nog bli ett annat inlägg. Just nu är det nattadags och skrivkrampen kommer smygandes i mina små tassar.

Moff på er!

Bookmark(0)

Ett svar på ”Rymlingar och löptikar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *