Husse och matte höll på med en del mycket illavarslande packningsaktiviteter där hemma. Det var något metodiskt och systematiskt i det hela. Det var inte att bara slänga ner lite grejer i en väska och ta ut i bilen, utan saker lades upp i högar intill varandra, ungefär som om de lade ett pussel. Bland de där pusselbitarna fanns bland annat ett försvarligt förråd av portionsförpackat torrfoder. Det bådade inte gott.
Till slut packades pusselbitarna ner i väskor och kassar, lastades ut i bilen tillsammans med husse och mattes skidor som hamnade i en låda på biltaket, innan jag till sist fick på mig selen för att placeras i baksätet bredvid matte. Sedan bar det iväg, och som det bar iväg! Husse körde och körde. Min bilstress lugnade sig med tiden. Vi pausade två gånger, bland annat i Boxholm där matte vill köpa ost från några upproriska men glada bönder som hävdade att riktig Boxholmsost måste vara gjord i just Boxholm. Till sist mellanlandade vi i Örebro där husse och matte hade bestämt sig för att det kunde vara läge för en övernattning för att ”stressa ner vovven lite”.
Andra dagens körning tog oss upp genom snöigare landskap till ett ställe som hette ”Sälen”. Uppenbarligen hade de namngett orten efter mitt favoritsätt att hasa fram på bringan i snön medan bakbenen skjuter på. Jag tror att kopplingen ligger i att tvåbeningarna också tycker om att hasa fram på snön just där. De är lite latare bara, tvåbeningarna. De vill göra det i nerförsbackar… men så har de ju valt att hasa runt stående på sina bakben, och då har de ju inget som kan skjuta på. Kanske skulle jag försöka lära dem?
Jag testar glidet. Trots den manchesterlika strukturen efter pistmaskinerna, de stora tunga plåtskalbaggarna some kravlar upp och ner för backarna långt in på nätterna, så var glidet gott både uppför och nerför.
Det var ett riktigt paradis för en välpälsad lappis som jag! Snön låg djup och temperaturen var behagligt låg. Vinden rufsade runt och blåste ur min päls på ett skönt sätt. Där fanns mycket natur också, men den visade sig vara lite mer otillgänglig för tillfället. Husse försökte ta mig med på en kort sväng in i skogen vid sidan av vägarna, men det var inte speciellt lyckat. Snön låg så djup så fast min mage hade landat i snön så blev jag liksom hängande där utan att tassarna nådde ner till riktigt fast mark. Det blev ett fasligt tungt skuttande för att komma ur skogen och upp på vägen igen.
Ja, just det, tvåbeningarna var ju för lata för att driva fram sig själva på snön.
Det gäller speciellt husse. Ett par kvällar har husse och matte tagit med mig till skidspår som inte lutar. Ja, det där var inte riktigt sant, för matte tyckte att de bitvis lutade alldeles för mycket för de smala skidor hon hade på sig. Husses lathet visade sig i att han satte sele på mig och band linan runt sin midja, sedan skulle jag prompt hjälpa till att dra honom framåt så han inte behövde peta så hårt med sina pinnar i marken. Som motivationsfaktor lät han matte köra lite i förväg innan han släppte lös mig i att ta upp jakten på henne.
Jag kan säga att fjälluften suger, lika mycket som husses skidåkningsteknik, och jag har i alla fall sovit gott här.
Matte har gått och blivit trädkramare. Jag tror att det är sådana där som vill att träden ska få leva och växa sig starka. Mattes kärlek till trädet var lite för stark dock. Det var när vi åkte de där smala skidorna på plattmarken som matte kom fram till ett ställe där plattmarken ville annat och störtade sig ner i en kort liten backe. När matte försökte få stopp innan backen snubblade hon till det och rasade rakt ut vid sidan av spåret, landade mitt i en liten fjällbjörk som plötsligt blev ännu mindre. Där låg matte stadigt fastkilad i ett plockepinn av skidor, stavar och för detta fjällbjörk. Medan husse hjälpte matte loss lät jag mig väl smaka av björken som matte brutit loss åt mig. Det sägs att björksocker är bra för tänderna. Vi får väl se…
Det har förresten uppstått en ogynnsam konkurrenssituation här i Sälen. Vi är här med min älskade lillmatte Vicke och hennes fina lilla familj. Det handlar om husse och mattes uppmärksamhet som jag nu plötsligt har får dela med husses valp-valp Elsa. Den lilla tvåbeningsvalpen är ett och ett halvt år och klarar sig inte själv för fem öre. Hon behärskar knappt språket, hon äter med hela ansiktet och när hon leker ser det ut som om knorrtrynena har farit fram genom hennes leksakslåda. Det lilla knyttet behöver och får en hel del uppmärksamhet. Det blir dock lite jobbigt att se hur husse och matte låter sig slukas av det lilla charmtrollet. Då händer det att jag reser mig från min viloplats och tränger mig in i gemenskapen för att få lite uppmärksamhet jag också.
Arton månader, hur kan man vara så hjälplös fortfarande då? Jag var ju vuxen redan vid samma ålder. Svårförstått, men också svåremotståndligt. Jag får erkänna att även jag är lite svag för henne, trots att hon klappar mig som om hon skulle slå damm ur pälsen på mig. Inte nog med att hon är en flockmedlem som väcker skyddsinstinkter, hon är ju i så pussvänlig höjd också!
Jag tror att hon bara fejkar ”hjälplöshet”. Se, här sitter hon ju och läser tidningen som vilken tvåbening som helst ”after ski”.
Moff på er, snart är våren här trots allt!!
