Hur fin är inte min lilla nos!

Husse och matte är väldigt lättimponerade, i alla fall när det handlar om att använda nosen. Vi tränar lite nosework hemma och husse och matte har börjat försöka göra det lite svårare. De gömmer möbeltassen med eukalyptusdroppen på i skåp och lådor där doften sipprar ut i lite mindre mängder. Dessutom har husse insett att det ju är lätt för honom att veta när jag hittar den om han har gömt den. Därför har de börjat försöka lära mig att markera tydligare, så när mitt nosande går över i nafsande så vet husse att det är där. Om han ändå inte fattar kommer tassen fram och puffar till. Dessutom är det ofta matte som gömmer tassen nu. Det blir lite mer sport för husse också då.

Dukat bord, eller kanske snarare golv. Blir det japansk sittning ikväll?

När man ska göra ett doftprov så ska tassen med eukalyptus ligga i en av tolv pizzakartonger modell ”Calzone”. Därför har matte fixat sådana kartonger. Det är en baggis att hitta rätt kartong. Doften strömmar mycket friare ur en sådan än ur ett stängt skåp och jag är väldigt tydlig när jag hittar kartongen. Då blir det åka av över golvet för den med min nos som pådrivare. Det brukar inte ta mer än 5-10 sekunder.

Hej min doftande lille vän, svårare än så här var det inte. Sitter du här inne och gömmer dig?

Det här är de rätt malliga över, men oj vilket liv det blev häromdagen. Husse och matte har renoverat ett litet rum som tidigare innehöll all möjlig bråte, inklusive hundmat, hundgrejer och mina trasiga leksaker. Då kastades det en väldig massa saker och annat stuvades undan på ett mer ordnat sätt. Det enda av det gamla i det rummet som finns kvar nu är ett gammalt skrivbord som också är tömt på en massa skräp.
Matte hörde någon skum duns där inifrån och tittade förvånat in. Det var ju bara jag som hade puffat på ena skrivbordsdörren. Husse kom också och de såg båda mycket förvånade ut. Att de inte fattade, jag markerade igen att jag ville in där och tveksamt öppnade de. ”Vad vill du här?” frågade de. Eftersom de har lite svårt med dofter och uppenbarligen inte kände vad jag hade uppfattat så sträckte jag försiktigt huvudet långt in ovanför en hylla, nappade tag och drog lika försiktigt ut min älskade Näbbis. Som jag hade saknat honom, min första leksak och bästa kompis sedan jag var fem veckor gammal, min vän sedan min nya familjeflock första gången hälsade på mig.

Älskade lilla Näbbis, hur är det med dig? Det var en fruktansvärt långdragen konvalescens! Längst in på hyllan låg du men vilken glädje att se dig igen!

Att inte husse och matte svimmade! De tappade hakan båda två, fick ögon stora som tefat och undrade hur i hela friden jag visste att den låg där. Där hade de ju lagt Näbbis flera veckor tidigare och till och med hunnit glömma att han fanns kvar.
Sådana dumheter, man kan inte glömma Näbbis, och den doft man har haft med sig från darriga valpben och framåt missar man inte. Resultatet blev i alla fall en väldig massa beröm, gullegull och löfte om att äntligen sy ihop Näbbis igen efter lite donation av stoppning från någon kortvarig bekantskap som inte höll måtten riktigt.

Så, räkna aldrig bort en nos när det gäller att hitta en gammal, kär vän!

Sniff och moff på er!

Snön gör mörkret mindre mörkt

Promenaderna i skogen är alltid roliga men det brukar inte bli några längre sådana mitt i veckorna eftersom det är så mörkt före och efter husse och mattes jobb. Det där med mörkret bekommer inte mig så värst mycket men husse verkar inte se så bra då.  Visst, det brukar kunna bli en kortis på lunchpromenaden men  det är inte riktigt samma sak. Nu har vi däremot fått ett tunt vitt snötäcke som underlättar även för skumögde husse så igår bestämde sig husse för att vi kunde testa skogen. Han ville nämligen upp till skidspåret för att se om de hade fått till det så att det kunde gå att åka skidor snart och omtänksamt nog tyckte han det kunde vara bra om vi kunde skona mina tassar från trottoarernas salt.

En promenad i skogen är som sagt alltid rolig men en promenad i mörkret är spännande dessutom. Det är mer som rör sig i skogen i mörkret. Husse märker det inte men det gör jag. Jo för resten, husse märker det på mig, på mitt sätt att tvärt stanna till, sträcka på mig, spetsa öronen och lystra. Fast det var mulet så var det förvånande ljust i skogen även för husse. Han snubblade inte en enda gång utan traskade omkring riktigt ledigt, ungefär som jag gör när husse annars tycker att det är beckmörkt.

Morot är bra för mörkerseendet husse och jag älskar ju morot. För den som inte gillar morot så funkar det lika bra med lite snö. Mörkare än så här blir det inte.

Väl uppe vi det blivande skidspåret hade snödrakarna sprutat ur sig sin snö i stora högar. Några tvåbeningar hade inte orkat hålla sig utan det fanns tydliga spår som visade hur de hade kasat sig runt på slingan och tvärs över snöhögarna.

Husse tycker att jag är så duktig på att spåra. Här behöver man ingen nos för att kunna se spåren från skidkasande tvåbeningar som inte orkat vänta på att slingan blivit jämnad och spårad. .
Alla i skogen tycker inte att kanonsnö är så roligt. Den här granna granen fick för mycket av det goda och brast på mitten.

Skratt från små tvåbensvalpar klingade i skogen också där en liten familjeflock hade lagt beslag på en hög som de åkte utför på rumpan. Vilken tur för dem att det var ett elljusspår för det är inte så säkert att morötter eller snöljus hade hjälpt dem i deras lek.

Härligt snöigt, och det tycks familjeflocken längre bort också tycka.

Jag blev också leksugen men husse tyckte inte att det vore så lyckat om jag sprang fram och erövrade de små människovalparnas snöhög, så vi begav oss bort mot skidbacken. För att inte stöka till det för snömakarna genom att traska nerför skidbacken tog vi omvägen genom den inte fullt så nattmörka skogen och kom en stund senare ut i skidbacken mitt för den största snöhög jag sett. Husse släppte kopplet en stund och genast var snöhögen min, bara min och ingen annans. Den var nämligen så brant att husse nog inte hade tagit sig upp ens om han hade försökt.

Herre på täppan… vad gör du där nere husse?
Jodå, högen var inte liten, och mitt i branten hade jag bra koll på vad de hade för sig nere vid liftstugan. Det skulle göras mer snö såg det ut som.

Efter lite snöbollskrig (husse kastade och jag fångade) och lite ruscher upp- och nerför min ointagliga snöhöjd traskade vi hem till sist, återigen genom skogen i den vinterljusa natten.

Skogen, snön och natten må vara spännande och roligt men att ligga och mysa nära matte är ändå bäst! 🙂

Nu är det i alla fall rejält kallt ute. Ge oss nu lite snö så vintern kan komma igång på riktigt!

Moff på er!

Snö är kanonroligt, snökanonroligt!

Du ska inte tro det blir vi-inter,
ifall inte nå’n sätter fart…

Ja, ibland kan vintern behöva lite hjälp på traven. För ett tag sedan körde de ihop en hel del snö i löparspåret ovanför skidbacken där tvåbeningarna vill kunna kasa runt på skidor men det räckte inte riktigt, och sedan kom blidvädret. Nu har det plötsligt blivit så där skönt kallt igen, sådär så det nästan nyper lite i blöta hundnosar. På morgonpromenaden tyckte husse och matte därför att vi kunde gå upp och kika lite på hur det stod till med snön i skidspåret, om det kanske jobbades på mer.
Att det var kallt upptäckte vi om inte annat nere vid ån. Där hade det bildats en isfördämning och över den en ny liten fors. Den hade bestämt sig för att brusa högre, vår lilla å…

En stor isvalk hade bildats i ån, troligen över någon gren eller annat som låg i vattnet. Resultatet blev en liten fördämning och en fors med ett fall på drygt en halv lazerhöjd (30 cm eller så)

Jodå, när vi närmade oss det blivande skidspåret kunde vi se hur träden närmast spåret var kraftigt snötyngda medan vi annars hade total barmark. Det låg ett vitt dis i luften och två fasansfulla vinterdrakar stod där och vrålade ur sig snö och is i ett högt och utdraget rytande. Snökanoner kallade husse och matte dem. Nu är min kärlek till snö större än min rädsla för drakar, dessutom så verkade husse och matte mer nyfikna än oroade. Ivrigt skuttade jag mot snön.

Ett hiskeligt rytande och hela luften var alldeles fylld av ett ”snödis” som föll mot marken.
Här har vi en sådan där rundkäftad vinterdrake. Husse och matte tyckte nog att jag kunde hålla lite respektfullt avstånd men jag såg inga tänder och lite snö skrämmer inte mig, tvärtom.

Tanken med just den där snön är som sagt att tvåbeningarna ska kunna hasa runt på skidor på den. Eftersom de springer så dåligt när de satt fast de där skidorna på sina tassar så är det rätt viktigt att det glider bra mot snön. Jag tänkte att det kunde vara bra om jag kunde ge ett expertutlåtande så jag testade kastade mig glatt ut där spåret skulle göras och testade glidet. Mja, OK då, det kan ju även ha spelat in att det svalkar så gott i snön och man känner sig så fräsch efteråt. Tvåbeningar, kasta era stavar och skidor, vaxa bringan och testa utterstilen. Jag kan rekommendera den. Annars kan jag även meddela att glidet i snön verkar …kanon!

Husse, du skulle vaxa bringan, inte rumpan. Glidet utan stjärtlapp eller pulka var obefintligt. Helt fel stil husse! Se och lär från mitt videoklipp nedan i stället!

Även om husse och matte också gillar att försöka släpa sig runt på skidor så vet jag att de föredrar att åka i nerförsbackar där man inte behöver staka. Nu visade det sig att det fanns en massa långhalsade smådrakar som väste ut en massa snö och is ner efter hela skidbacken. Vi träffade ett par tvåbeningar nedanför backen som sa att det jobbades dygnet runt med att göra snö för backen och att de hoppades kunna öppna backen om en vecka ungefär bara det inte blir plusgrader. Långhalsade smådrakar kan inte göra snö om det inte är iskallt ute.

De där långhalsade rackarna som kantar skidbacken fräser ut snö för glatta livet, dag som natt. Om någon vecka hoppas tvåbeningarna som sköter om och matar dem att backen ska vara täckt och det går att åka.

Så, för både min, husses, mattes och alla andra snölystnas skull så hoppas jag att det snart blir en massa snölek kring skidbacke och spår i Rödeby!
Moff på er!

Idag var det glatt!

Igår lördags hade vi en riktigt härlig morgonpromenad i frisk kyla med hög luft. Allt var frostfint efter en natt med rätt många minusgrader, riktigt skönt för den som är bepälsad som en lapphund.

Alla klarar inte kylan lika bra. Den här lille hade behövt lite av min päls natten som gick. Det hjälpte inte att jag buffade på den, den rörde sig inte ändå.

Vi gick bland annat upp till toppen på skidbacken och konstaterade att till och med Rödeby har ”viss havsutsikt”. Vi passade också på att kolla hur det gick med snöläggandet på skidspåret. Eftersom de inte hade fått ut pistmaskinen än för att  fördela ut de enorma snöhögarna på slingan så kunde jag passa på att göra en av mina favvissysslor, ta en helkroppstvagning i snön.

King of the hill… Här uppe på toppen av skidbacken har vi milsvid utsikt. Vi såg till och med en rand av havet i fjärran.
Utterstilen är härlig: Ner med framkroppen i snön, låt framtassarna släpa medan bakbenen får skjuta på för glatta livet. Superskönt!

Morgonpromenaden idag blev å andra sidan oväntat spännande. Det hade regnat kallt i natt medan marken fortfarande var riktigt kall sedan gårdagen. Redan på förstutrappen var det glashalt och värre blev det ute på stenläggningen. Glatt skuttade jag ut och lade förvånat alla fyra tassarna i vädret. Busigt! I väntan på försiktiga husse och matte tog jag fart i gräsmattan för att sedan kasa fram när jag skulle bromsa in framför dem på stenläggningen. Väl ute på trottoaren så var även den glashal. En promenad genom byn kändes plötsligt alldeles för vansklig. Jag tyckte dessutom att husse och mattes pingvingång på blankisen var på tok för långsam. Kvickt bestämdes det att vi i stället skulle gå på de säkrare skogsstigarna och grusvägarna.

Väl inne i skogen insåg husse och matte att det inte var mycket bättre där. Det som såg ut som blöt jord och blött grus var i själva verket glaserad moder natur. Det bästa underlaget gavs av de smala stigarna genom ljung och blåbärsris där marken var lite mjukare. Det var roligt eftersom vi nu fick utforska helt nya småstigar som vi inte brytt oss om tidigare. Inget ont som inte för något gott med sig 🙂

Allt var täckt av ett ispansar. Kallt och gott men superhalt
Det ser blött ut men det är is här också. Normalt sett en grusstig, nu en rutschkana som vi skulle ta oss fram på. Det gick rätt bra för matte ändå 🙂

Idag gick det inte att leka i snön för nu hade de fått liv i den där otäcka pistmaskinen och höll på att skyffla ut all snö i spåret. Bäst vi stod där och tittade på hur den kravlade fram och tillbaka över den väldiga snöhögen, vad tror ni hände då? Just det, matte… hon försvann förstås! Återigen en förtvivlad tur att husse hade mig för den här gången hade hon gått en helt egen väg och långt ut i skogen igen. Utan min nos hade husse stått sig slätt.

Hemskingmaskinen mullrar på uppe i snöhögen så någon lek där blev det inte för mig. Tvärtom upptäckte jag just att matte var puts väck!

Nåja, mjuka trampdynor och rejäla dubbar i form av klor, det är bra mycket bättre än husses dubbfria vintertassar när det är så isigt. Orättvist tyckte nog husse, så när vi kom hem ”avdubbade” han mina tassar med klotången. Kloklippning när den som minst behövs…

Moff och pass upp i halkan!

Dit nosen pekar

Det är inte lätt för husse, att ha en familjeflock med dåligt lokalsinne. Under söndagens skogspromenad var det klippt igen. Den här gången var det matte som gjorde det – smet! När jag försvann för ett tag sedan fick husse ta till något luktorgan som sitter i någon annan fejja, Rödebygruppen på Facebook kallas den tror jag.
När matte försvinner kan husse däremot tryggt förlita sig på mig och mitt eminenta spårsinne. Aldrig att jag skulle tillåta matte att komma bort i min skog!

Skogspromenader är extra trevliga eftersom jag brukar få ha lång lina. Det blir inte liiika roligt som när jag fick springa lös dock. I alla fall inte för mig. Husse tyckte visst inte att det var lika roligt när jag fick upp ett spår och pep iväg som en häxpipa genom skog och mark, därav koppel eller lina nu

Husse borde hålla matte i koppel också, eller åtminstone se till så att hon kanske gick framför oss. Bäst som vi traskade runt där i geografin och drog in alla vilda dofter så tog hon en egen väg och vips så var hon bara borta. ”Konstigt, hon var ju här nyss” sa husse till mig med en blinkning. ”Kanske fick hon syn på något storvilt” fortsatte han sedan.

Husse, stopp och belägg! Vart tog matte vägen?!? Hon får inte försvinna för mig, flocken ska hålla ihop ju!

Dumsnut till husse, när vi efter några minuter gick tillbaka där mattes spår försvann genom riset fanns där inga andra upphetsande dofter så den lätta gubben om storvilt gick jag inte på. Däremot var mattes doft fantastiskt tydlig att följa. Några hundratal meter längs en stig, av till höger på en annan stig och sedan igen rätt ut i riset något hundratal meter och där uppflugen bakom en liten klippa satt hon och tryckte som ett skrämt litet rådjurskid. Tur att jag var där och kunde finna henne till rätta igen. Tänk att hon blivit så orolig att hon gömt sig!

Funnen! …och med så goda pinnar runt sig! Är det det här som ärätpinnar?

När jag gjorde mitt misstag och försvann så var det direkt koppel eller lina och inte en chans till något da capo. För matte var det skillnad. Inte mindre än tre gånger under samma tur lyckades hon irra bort sig. Alla gångerna var det jag som fick leta upp henne och varje gång var det lika roligt att hitta henne. Om det nu var meningen att jag skulle få leta efter henne så får de nog göra det lite mer utmanande, låta spåret kallna lite bättre kanske. Vi får väl se.

Favoritplatsen när husse eller matte är i badrummet. Härifrån brukar de alltid gå ner igen men skulle de välja andra hållet så ser jag det och kan hänga på.
Man måste ju ha koll….

Väl hemma var det rätt gott att få lägga sig lite strategiskt och ta igen sig en stund där jag kunde ha lite koll på husse och matte. Det tär på krafterna med skogspromenader, mer än man kan tro när man får spåra också.

Moff på er!