Rymlingar och löptikar

Den här helgen har min lilla nostryffel fått jobba hårt.
Det började redan på lördagsmorgonen när husse, matte, Klara och jag skulle gå morgonpromenad. I stället för halsband och koppel tog de på mig  sele och lång lina. Det betyder bara en sak: Att jag ska få spåra!

Vi hann inte mer än komma ut från tomten när matte och Klara smet iväg själva. Där stod husse och jag med långa nosar. Ja, jag kände mig åtminstone väldigt långnost lurad på konfekten medan husse ju faktiskt var den som höll mig tillbaka. Gnyn och gälla små ”glöm-inte-mig-skall” gjorde ingen nytta utan strax var de försvunna.

Snälla husse, när öppnas startgrinden?

En god stund gick medan husse försökte roa mig bäst han kunde. Till slut ringde husses telefon och strax därefter var vi på väg.
”Spåra!” sa husse och pekade på marken där matte hade stått.
Onödigt sagt av honom, mentalt var jag redan i full karriär på jakt efter matte. Vi sprang, jag först med nosen i backen och husse efter som ett drivankare för att hålla någorlunda styr på min framfart. Doftspåret följde några av våra vanliga stigar i en knapp kilometer när det plötsligt bröt tvärt vänster uppför en stenbrant i skogen.

En vanlig syn för husse denna morgon. Bara ta sikte på min vajande plym och försök att inte tappa taget om linan!

Efter ett hundratal meter vek det in på en annan stig för att ytterligare några hundra meter senare braka rakt ut i skogen igen. Uppenbarligen hade matte och Klara problem med lokalsinnet, men där bakom en sten och några  småträd satt de på huk och väntade. ”You can run but you can never hide!” tänkte jag när jag nu äntligen hade kommit ikapp dem.

En skön morgon för lite skogsluff.

Tror ni att husse hade lärt sig något? Nejdå, strax var de två rymlingarna iväg igen medan vi fånigt strosade tillbaka i andra riktningen på stigen. Nytt telefonsamtal och så var jakten på gång igen.

Här spårar husse nästan ur…

Det här upprepades tre gånger till innan vi till sist styrde kosan hemåt igen, men då  som en ordnad flock.
Vilken uppfriskande och rolig promenad!

På lördagskvällen var det dags för en doftmässig saltomortal som kändes i hela lilla mig. Till att börja med fick jag ju väcka min flock som uppenbarligen inte hade hört vare sig bildörren eller gnisslet från grinden. De var väl för upptagna med sina gläfsiga diskussioner i köket och tog inte mina korta skall på allvar. När det till sist knackade på bakdörren fick jag säga till på skarpen. Husse lugnade ner mig och hindrade mig från att rusa ut i hallen och möta gästen. Det visade vara en tvåbening som jag inte kände, en kompis till Rasse och My som ville komma förbi och hälsa på dem. Det jag däremot kände var en doft som svepte in med henne i köket. En jättespännande doft som drev upp minnen från tidigare generationer, minnen som jag aldrig hade upplevt själv men som pockade på att upplevas. Jag förstod inte vad det var, men den här tvåbeningen var absolut en ny bästa kompis. Jag var över hela henne med min nos. Det var inte hennes lukt, det luktade vovve. …söt vovve. …jättesöt och sexig vovve!
Hon ursäktade sig lite med att hennes tik var i höglöp och hade fått sitta kvar i bilen. Vad synd… Jag som nästan hade hunnit bli fånigt tillgiven och förhoppningsfull om något roligt.

Lördagen var ett riktigt Eldorado för min lilla nos, men söndagen skulle bli rolig den också, men det får nog bli ett annat inlägg. Just nu är det nattadags och skrivkrampen kommer smygandes i mina små tassar.

Moff på er!

Fjäderbelastad

Hussemor och hennes Kajan har det varmt och gott igen. Eftersom vi har frostmorgnar så förstår ni nog att de inte är hemma. De följde flyttfåglarna söderut till Kreta för någon dryg vecka sedan. Det betyder inte att bara semester för dem, det betyder lattjo lajban för mig. Min kompis ”Olvan” Olivia  är också flyttfågel och har flyttat hem till oss nu för ett par veckors besök.

När hussemor kommer på besök blir jag alltid sprallig. Dels är hon ju en del i min stora flock, dels brukar hon ju ha Morran med sig. Morran ger alltid en kick av blandade känslor. Den här gången var inte Morran med men där fanns en omisskännlig bekant fjäderdoft när hussemor började montera ihop en stor bur på vår vedspis. Jodå, strax kom de in med Olivia, eller ”Olvan” som jag kallar henne för att retas lite.

Hoppsan, en freudiansk felslickning. Lite sugen kanske jag är men snarare på lite lek än att få fjädrar mellan tänderna.
Såja, hälsa fint på varandra…

Efter att ha hälsat på varandra fick ”Olvan” sätta sig på sin bur medan hussemor och Kajan åkte igen. När allt hade lugnat sig lite tyckte jag att det kunde vara dags för oss att leka lite igen. Det var roligt att se att hon kände igen mig. Det gick inte att ta miste på hur glad hon blev. Hon reste sin gula fjäderplym på huvudet, böjde sig fram mot mig och väste med öppen näbb. Jag tror det betyder ”Jag vill gärna leka med dig”, för så gör grannkatten också innan den lekfullt rusar som ett streck in i buskarna, genom staketet och hem på sin egen tomt. Det är bara det att med Olvan så uteblev själva leken.

…ända tills häromdagen. Då blev det lek med kakadua så det stod härligt till.
Vad gör man när man så gärna vill leka med den ovilliga fjädervippan och tillfället ändå plötsligt infinner sig. Plötsligt har jag bara en gul och vit pippi mellan tänderna, rusande genom köket medan husse springer efter mig med ystra steg. ”Nej du husse, hon är min och bara min!” Han försöker finta mig runt soffbordet men han är ju så otymplig och ovig, min käre alfa. Vips var jag förbi igen och vi stormade tillbaka genom köket mot hallen. Matte var inte med i själva leken. Hon satt skrattande på köksgolvet och filmade.

Nåja, strax förstod jag ändå att de absolut ville ha tillbaka min pippi innan den gick sönder. Husse sa något om ris i gumpen som han inte ville ha över köksgolvet och att hon inte var gjord som hundleksak. Blöt och lite tilltufsad fick hon komma loss ur min mun så husse kunde ställa upp henne på bordet. Saknaden var omedelbar och total men inte ens att gny räckte.

Lugn nu alla, pippin var inte Olvan utan ”Tolvan”. Samma dag när matte kom hem från jobbet hade hon ett paket med sig in. I det paketet fanns det ett vitt gosedjur i form av en kakadua. Den var klart större än Olvan, så stor att jag genast gav henne namnet ”Tolvan”. Jag är ju den enda konsumenten av gosedjur i det här hushållet, ja Elio undantaget kanske, så att det var till mig tyckte jag var tveklöst. Allt visade sig dock vara ett elakt litet spratt som husse och matte hade planerat för hussemor och Kajan. Matte skickade nämligen filmen hon hade tagit till hussemor med texten ”Oj, Olivia kom lös!”. Strax kom det oroliga svaret ”Hur gick det?” Mattes svar blev då en bild på Tolvan med texten ”Lite blöt och tilltufsad”. En stund senare ringde de för att kolla läget och det var nog tur. Hussemor var samlad och tog det bra men nog hade hon varit lite skärrad.
Fy husse, så får man inte göra! …och att blanda in fina lilla mig i ett så elakt spratt! Fjädrar anamma!
…fast lite roligt var det allt.

Nu blev det lite konkurrens om ”Tolvan”. Husse och matte satte nämligen upp henne som sällskap till Olvan som genast verkade kära ner sig i honom. Det stack som nålar i mitt lilla hjärta när min nya leksak plötsligt snuttades med av en annan. Olivia var inte intresserad av att dela med sig heller. När jag sprang fram, fnös och gav till något litet halvskall så klättrade hon bara ner för burväggen. Lite lek trodde jag men nej, hon klättrade bara ner för att försöka sätta mig på plats. Jisses vad stursk hon blev helt plötsligt. ”Ska vi se vem som är mest ömhudad i nosen” väste hon och klippte med näbben efter mig.
Helt klart har hon varit för mycket med Morran.

När jag stod vid buren och gläfste efter min nya leksak så klättrade Olivia raskt ner för att säga till mig att sluta bete mig.
…innan hon klättrade upp till ”Tolvan” igen.

Moff på er!

”Excellent!” sa ölänningarna!

Det är lite glest på given just nu men jag skyller villigt på husse som är så upptagen att han inte har tid att hjälpa mig in på hans dator.
Idag gick det bättre dock och tur var väl det för nu har det hänt grejer. I morse gick väckarklockan igång som om det vore arbetsdag för husse och matte fast det bara var söndag. Matte hade förberett packning och matsäck redan kvällen innan, även till mig! Att se min vita säck stå där i hallen fyllde mig med en befogad oro, och efter en kort morgonpromenad för att ”lätta på trycket” lite tog husse mig mycket riktigt direkt till bilen som matte redan hade lagt in vår packning i. ”Nu kör vi dit nosen pekar” sa husse, och det visade sig att den pekade mot Öland. Öland är långt och vi skulle nästan ända upp i toppen, till ett ställe som heter Böda.

När jag kom ut ur bilen var det en väldig massa hunddofter igen, precis som i Ronneby för ett tag sedan. Biladrenalin och en skenande nos som vädrade lekkamrater… Husse hade fullt upp med mig. Vi följde alla vaggande svansar in på en stor campingplats där det skulle vara en stor hundutställning.
”Aha, det är därför husse och matte har övat ”Stå” så mycket” insåg jag. Frågan var bara hur husse skulle kunna få mig att stå stilla nu när det kändes som att jag hade pälsen full av myror och skulle kunna gå i omloppsbana, jorden runt på 80 minuter eller så. Nåja, husse sprang runt med mig lite på området så att jag fick vänja mig vid att springa förbi andra hundar utan att hinna lägga för mycket tid på nyfikenheten.

Husse och jag bränner adrenalin tillsammans och bekantar oss med omgivningen.

Klockan tio började utställningen. Halv elva var vi på väg därifrån och hemåt igen. Det låter ju rätt illa men så var det nu inte. Jag var fjärde hund ut i vår ring och först i min klass. Efter att ha sprungit runt ett varv med de andra hanhundarna skulle domaren granska mig ”i närbild”. När husse sa ”Stå!” ställde jag mig lydigt blick stilla med nosen riktad rakt mot den magiskt väldoftande köttbullen som husse hade gömt i sin hand. När det sedan blev dags att kontrollera mitt bett och mina tänder blev det lite struligt. Eftersom det gick en otäck sjukdom bland oss fyrbeningar i ett av våra grannländer så ville inte domaren sätta sina händer i en massa hundars munnar och riskera sprida något. Alltså skulle husses köttbullssmakande läckra fingrar in i min sugna mun. Där tappade jag raskt stilen och började snurra runt på platsen.
”Hur gammal är han” frågade domaren, tydligt insinuerande att jag kanske inte var så moget cool än. Hurmf!!! Husse gjorde inte saken bättre genom att säga att jag var ”bara två och ett halvt”. Hurmf igen!!!

Se sånt steg vi har tillsammans. Typiskt husse bara att vara närmast linsen, den lusen.

Medan husse till slut fick koll på mig igen med ett ”köttbullestå” tisslade domaren med ringsekreteraren en massa innan det sedan ropades ut ”Excellent!”. Både husse och matte höll på att tappa hakorna när vi glatt struttade ut ur ringen till applåder och något ”Grattis!”.När vi sedan skulle runt ett varv allihop tillsammans igen så fick jag springa som nummer två. Jag slutade också på andra plats efter en lite äldre kille som blev svensk champion på kuppen. Va! En svamp?!? Det låter ju inte så positivt som det tydligen var. Husse fick råd av treans matte att vi skulle stanna kvar i ringen tills det stod klart om vi också skulle bli belönade med något ”cert” eller så. Hon hade förstått att husse inte var så van. Fniss….

Ettt, två, tre… Ettan är den där nyblivna champinjonen med en finsk ”handler”.
Malligt värre 🙂

Det var ändå färdigtävlat för mig där och då, och jag tror att husse och matte blev lika nöjda för det, de kunde ju åka hem lite tidigare än de trott.
Hemresan gick faktiskt rätt OK. Kanske för att jag kände mig lite slagen av all uppståndelse, kanske var jag rätt nöjd jag också när allt kommer omkring.

Matte hämtade bedömningslappen från domaren. Lite torr päls!?! Tja, kanske slingat av solen, men torrt var väl att ta i. Det duggregnade ju till och med av och till.

Moff på er!