Snälla, snälla, sluta smälla

Promenader är nog det bästa som finns men på sistone har det smugit sig in en olustighet i dem. Egentligen började det veckan innan jul när vi var ute och gick vår kvällspromenad.

Rödeby som finast en kväll före jul. Lugnt, fridfullt och vackert. Vem kan ana…

Vi är nästan hemma och passerar ett gäng med  stora tvåbensvalpar. Jag antar att de precis som jag också är i sin slyngelålder för de älskar att leka i flock, gärna med sina bilar och andra bullriga saker och busa runt och hitta på lite ofog.
Husse pratade lite med dem om att bullra mindre och kanske förstod de den saken för sedan dess har det faktiskt varit mycket lugnare. …fast kanske är det också för att det har varit jul. Hur som helst, när vi gick därifrån hördes det en skarp smäll. den kortaste och mest oannonserade åsksmäll jag hört. Kanske var det jorden som sprack? Jag hoppade nog en decimeter rakt upp i luften och kunde inte låta bli att ge ett skall av bara farten. Matte tog hem mig medan husse gick tillbaka till tvåbensvalparna för att prata lite till. Det otäcka med de där knallarna är att de hörs in i huset också, riktigt läbbigt att inte kunna känna sig säker ens hemma. Två smällar senare satt jag och flåsade som ett brunlurvigt litet ånglok, tätt tryckt intill matte i soffan.

Under julen hände det sedan inte så mycket mer på åskfronten, men de senaste dagarna har det börjat smälla i tid och otid närt man minst anar det. Ofta klarar jag det med bara lite oroliga ”moff” men speciellt kvällspromenaderna har börjat bli lite jobbiga. Då går jag gärna tätt tryckt intill mattes ben, och i stället för det sedvanliga busruset väl hemkommen till den egna tomten så väljer jag raka spåret till ytterdörren och in i hemmets trygghet.

Nu har jag förstått att min oro är av det lindriga slaget. Andra hundar kan få ren och skär panik av plötsliga smällar. Flykt kan kännas som enda möjligheten, men i koppel funkar det dåligt. Tur är väl kanske det, för jag tror inte att man mår mycket bättre av att ha sprungit ifrån knallandet för att plötsligt upptäcka att man har tappat bort sin flock. Vettskrämd och bortsprungen på en gång, då kan man nog bli lika borttappad som den där sydamerikanska agilityhunden Leela som fortfarande är försvunnen sedan hon blev skrämd och sprang till skogs utanför Kristianstad i oktober.

Nyårsaftonspromenad i skogarna runt Rödeby. Här finns lugnet och äventyret på en gång.

Att försöka gömma sig är en annan metod som funkar lika dåligt. De där smällarna hörs ju in i huset och in under sängar och soffor också. Att ligga där och skaka och gny stänger inte ute ljudet av nya smällar. Att drabbas av en sådan skräck och panik för så hotfulla och hemska ljud att man inte är mottaglig för någon tröst eller några lugnande ord från husse och matte, att ligga där och skaka och gny i väntan på nästa smäll och inte kunna förstå vad som händer, det är inget annat än djurplågeri!

Nej, det här duger inte mycket till att gömma sig från skarpa smällar, men det är ett riktigt mysställe i burspråket bakom gardinen.

Nu är jag som sagt inte där än men det är svårt att säga vad som krävs för att tippa över, kanske ”bara en smäll till”? Förhoppningsvis ska det aldrig behöva bli så, men jag har blivit klart mer orolig och lite ängslig vid plötsliga knallar och ljud den senaste veckan. , och det finns andra hundar som har det mycket värre. Till och med tjänstehundar kan bli skotträdda av nyårssmällare om det vill sig illa.

Brusreducerande hörlurar, riktigt dåligt alternativ, framförallt för passformen och komforten. Det är ju inte halsmandlarna som ska skyddas. …fast det svänger ju! 🙂

Nu är visst den stora pang-pangfesten för tvåbeningarna på väg, nyårsafton. Där kommer allt på en gång verkar det som, men där har husse och matte i alla fall en sportslig chans att förbereda för mig. Det verkar som att de ska göra ett ”anti panic room” i källaren. Med tvättmaskin och torktumlare på för lite dov ljudmatta i bakgrunden, musik för mig att lyssna på och sedan då de tjocka källarväggarna så hoppas det att jag ska slippa höra hur det brakar loss därute. Kanske kan man skydda sig på det viset när man vet i förväg.

Förra året, när jag bara var en liten valp fortfarande, kom grannflickorna och ringde på inför nyårsaftonen. De visste att jag hade flyttat in, så de ville veta om det var OK att de sköt sina raketer i närheten. För att inte störa sköt de dem sedan längre bort. Vilka fina tvåbensvalpar, eller hur?

Det som inte går att skydda sig mot är de oväntade smällarna utanför husen och under promenaderna på alla andra tider. Så snälla, snälla, kan vi inte komma överens om att sluta upp med det här djurplågeriet?

…eller som husse säger: Stoppa plågsamma ljudförsök.

Moff och kram på er!

En riktigt God Jul från Lazer

Sedan några dagar har det smugit sig in en helt annan stämning i huset. Husse har varit på vinden och plockat ner saker som matte och husse har spridit ut lite överallt. Tomtar, ljusstakar, girlanger, stjärnor och kransar. Till sist släpade de till och med in en bit skog i huset och hängde den full med ljus, kulörta glaskulor och glitter. Till sist, vilket husse verkar tycka viktigast, satte de en spira i toppen.

Även ute har de pyntat en liten gran som inte vetat bättre än att slå rot i en rabatt. Den lever på lånad tid säger husse men under tiden så får den göra lite nytta. För stunden har jag bevattningsförbud även där. Den här lille fick dessutom en stjärna i toppen. ”Lite för balansens skull” säger husse, men jag tycker att balansen kanske hade mått bättre av inget i toppen alls.

Igår stoppade de sedan in en massa paket under den där granna granen. Bland de där paketen ska det visst finnas några till lilla mig också. De ska jag få leta fram själv när det blir dags. Husse tänker visst göra en liten noseworkövning åt mig. Jag ser redan fram emot att få gå loss på paketen! 🙂
Tack och lov, tycker husse och matte, är jag inte intresserad av att ”vattna” granen som jag gärna gör med deras kusiner ute i skogen. Det tar på något vis emot i blotta tanken på att lyfta benet inomhus.

I husse och mattes pyntiver spillde det till sist över lite på mig också. Tur att den fåniga tomteluvan inte ville sitta kvar på huvudet. 😛

Julaftonsmorgon, en dag fylld med traditioner har jag förstått. ”Tradition” innebär visst att ”göra som vanligt”, fast lite speciellt. Den första traditionen som ”träffade” mig idag var att husse och matte tog på sig träningskläderna. De springer ju lite när som helst tycker jag men tydligen alltid på julafton. Hur som helst, ”julaftonsspring” är ju minst lika roligt som ”vilken-dag-som-helst-spring”!

En lätt kaotisk bild från vår julaftonslöpning där alla utom jag verkar vara med på noterna.
…äsch, jag snor mig ett slick på husses haka när jag nu ändå spelar efter egna noter. ”God jul!, husse!” 🙂

Ända in i det sista var det spännande om det skulle bli en vit jul eller inte hemma i Rödeby. Den blev vit men det räckte med att åka in till Karlskrona för att få uppleva en grön jul, det såg vi när vi var inne och önskade Hussemor, Kajan och Morran en God Jul. Uppe i skogen vid elljusspåret har de dessutom passat på att köra igång snökanonerna för att få till åkbara spår. Härligt mycket snö fanns det där så jag har kunnat passa på att testa glidet. Det var utmärkt kan jag meddela och då körde jag dessutom vallafritt.

Nej, nu börjar det visst bli dags för Tomten att komma. Bara vid ordet ”kommer” blir jag alldeles till mig, men nu är det visst ”Tomten” dessutom.
Vi får väl se hur bra han är men jag tippar på 5 skall av 5 möjliga.

Moff och God Jul på er!

 

En kompis att hålla i tassen när det snöar

Visst hade det väl varit bra med en hund till i familjen? Det tycker i alla fall jag!
Näst att leka med andra hundar så är ju annars snö bland det bästa jag vet. Precis som när det är lite blött ute så ligger dofterna kvar så bra där andra har gått. Dessutom syns spåren med blotta ögat. Det är ju lite bra för husse också som lättare kan följa mina förehavanden, till exempel när jag inte är riktigt redo att traska vidare från någon intressant fläck. Dessutom är just en del intressanta fläckar också gulfärgade, bara för att markera ytterligare för min nosklene husse, som en naturens överstykningspenna. Spår och markeringar som inte ens tvåbeningar kan missa.

Hänger du med husse? Här har ”snedseglaren” gått förbi, den där lilla vita fluffbollen som alltid drar så i sitt koppel!

Idag har vi fått lite snö. Det snöade rätt bra halva dagen. Med snön brukar min badlust vakna till liv. Det är inte så att jag gillar vattenbad, man blir så konstigt blöt och tung av det, men ett rejält snöbad går inte av för hackor. Man blir härligt ren i ytterpälsen samtidigt som det svalkar, och man glider liksom fram på snön som en utter. Det är nästan lika skönt och effektivt som att torka nosen i ryamattan när man har druckit vatten

Här har det inte hunnit komma så mycket snö än men visst räcker det för ett dopp i det vita?!

Husse skulle skotta av altanen frampå eftermiddagen när det hade slutat snöa men ångrade sig rätt fort och började rulla en snöboll där. Jag älskar ju bollar och jag älskar snö, så ni kan tro att jag ville vara med och leka jag också. När jag hade kraschat ett par av husses försök till snöbollar så gav han upp och körde ihop snön med skyffeln i stället och bara klappade ihop allt i stora klumpar som han sedan staplade på varandra. Efter att ha staplat och tryckt dit ännu mera snö började han kela med snöhögen. Han liksom kliade den en stund och så stod det plötsligt en vilt främmande vovve där.

En riktigt cool kompis som inte ens blinkar när man springer fram och dunsar tassarna i magen på honom. Mr Cool får han heta.
Vill du dansa då? Kanske lite rävsteg i en Foxtrott? Jag kan föra 🙂

…eller, tja, vovve? Den luktade inte som en hund, den rörde sig inte som en hund och den ville inte leka med mig som en hund. Snarare luktade det lite av husses handskar om den, men annars var det just bara snö. Jag fick i alla fall hjälpa husse och lägga sista tassen vid den så nu ser man tydligt två tassavtryck i magen på den 🙂
…och lite kompisar är vi ju ändå, min snölappis och jag 🙂

Lazer och Mr Cool, vilka glassiga namn!!

Nu ska jag se om Mr Cool vill hänga med en tur runt tomten så ska jag visa honom hur man får fart på grannkatten också!

Moff på er alla snögubbar och snögummor!

Det e la gott med en Lagotte?

Jag måste bara klämma in en spännande grej som hände idag när husse tog mig med på en försenad lunchpromenad. Vi hade just tagit oss genom skogen utefter ån och korsat foten på den ännu gröna skidbacken när jag fick syn på en voffsing som gick borta vid vägen på väg upp mot byn med sin matte. Självklart blev jag ivrig och försökte så gott jag kunde skynda ifatt utan att dra för hårt i kopplet. Drar jag för hårt så stannar nämligen husse och då går det bara långsammare i stället för fortare. Jag behövde inte oroa mig för de liksom saktade in och tydligt var att jag skulle få hälsa på dem. På slutet satt hon till och med och väntade in mig. Det visade sig vara en Lagottetjej på nästan åtta år som hette Chitta. Jag blev förstås som vanligt väldans ivrig men husse lugnade mig, ända tills Chittas matte sa att vi kanske ville leka. Vi gick tillbaks till skidbacken där vi kunde få springa lösa en stund. Chitta kom lös först och började springa runt. Husse satte mig ner med ett ”Stilla!”, kopplade loss mig och inväntade att jag tittade honom djupt i ögonen. Det ryckte i hela kroppen innan han till slut sa ”Hopp och lek!” och jag flög iväg som skjuten ur en kanon.

”Hopp och lek!” tyckte husse, och det tyckte jag också. Äntligen fick jag följa med Chitta runt i snäva svängar. Chitta var med på leken hon också, i alla fall i början.

Det blev inte så mycket springa av som jag hade hoppats på. Chitta fick rätt snart mer sjå med att vända upp mot mig i stället för att försöka springa ifrån mig. Jag tror inte hon gillade att ha min nyfikna nos där bak och blev till och med lite skällig mot slutet. Man kan väl säga att hon till sist sa till på skarpen samtidigt som hennes matte menade att det bara var nyttigt för henne att få leka lite. Jag tror att det handlade om att jag nog var lite för stor och lite för pojkig för att hon skulle känna sig bekväm med min närgångenhet.

Jag är glad för lite godis, men Chitta var som förhäxad av det. När husse tog fram en godisbit till mig blev hon som uppslukad, glömde bort både lek och skäll och ville bara få smaka. Där kan man kalla total kontroll. Husse blev tvungen att spräcka min lekbubbla för att få mig att fatta att det fanns något gott även till mig. Han beordrade ”Ligg” och efter att jag lagt mig och tittat husse i ögonen fick jag ta godisbiten som han hade lagt framför mig.
Därefter var det tack, voff och good bye. Eftersom vi var lite mer snabbpromenerande, husse och jag kör rena powerwalken mellan stoppen, så tyckte Chittas matte att det kunde vara en bra idé att vi gick först. Jag tyckte förstås att det var en rätt dålig idé, jag har ju varken ögon eller nos i nacken. Det blir ju lätt lite ofokuserad promenad när man måste vrida på huvudet hela tiden, men rätt snart hade vi ändå förlorat dem ur sikte.

Tänk vad spännande en helt vanlig promenad kan bli!
Moff!

Julbord, från aptitlös till slukhål!

Tillbaka till förra inlägget och Brösarps Gästgiveri, minns ni att husse och matte hade klätt sig fina för att äta julbord och att både husse och jag hade strypkoppel på oss? (http://www.hundenlazer.se/uncategorized/en-overraskande-tur-vilken-otur-eller/)

Att äta på restaurang är inte alla voffsingar förunnat och till min stora förvåning fick jag faktiskt följa med dit! För att slippa gå ut i hundvädret ute gick vi en slingrig väg upp- och nerför trappor och genom vindlande korridorer för att ta oss dit. Ja, så skulle i alla fall husse beskriva det. För min del var det bara att följa doftspåren där flest tvåbeningar hade gått, precis som vilken stig som helst i skogen. Lite senare skulle det visa sig, när vi skulle gå tillbaka till rummet samma väg, klev husse med självsäkra och bestämda steg lika mycket till min förvåning som till mattes ohöljda och roade skratt iväg i rakt motsatt riktning in i en korridor där vi aldrig hade satt våra doftavtryck. Det är med husses lokalsinne ungefär som med hans nos, det finns lite att önska.

När vi kom till restaurangen blev vi visade till en särskilt mysig del där hundar var välkomna. Matte och husse gjorde sedan utfärder till den egentliga restaurangen där de plockade till sig från något rullande bord gissar jag, hjulbord hette det visst. De kom tillbaka med en massa godsaker som de stoppade i sig. Sillarna var jag väl inte så nyfiken på, men allt det andra doftade ljuvligt.

Mysigt och lugnt, nära till maten men utanför den där ljudbarriären som får öronhåren att krulla sig.

Då hände det! Plötsligt sticker de till mig ett fat med en massa godsaker på:
Vildsvinsstek, rimmad julskinka (vad törstig jag blev, tur vattnet redan var serverat), ankbröst, paté, sylta, hjortstek, prinskorv och benfritt revbensspjäll. Jag anade en liten glimt av ångest hos husse när han sa att ”nu kommer han nog  aldrig att äta torrfoder igen…” medan jag raskt och glatt högg in på godsakerna.

Lyckan är fullständig, inte nog med att jag fick följa med husse och matte till restaurangen, jag var också en av matgästerna. Hjulbord är riktigt gott, rulla in ett till!

Det var skönt att vi inte hamnade i den stora restaurangdelen för där var det ett väldans tjim och liv och tydligen nedrigt varmt också. Då hade vi det klart mysigare hos oss. Svalt och skönt, jag kunde höra vad husse och matte pratade om, och dessutom kom det in en annan vovve också tillsammans med en familjeflock tvåbeningar, en liten Bichon Havanais tror jag. Vi hamnade precis så långt från varandra i lokalen som man kunde komma, jag i ett hörn och han i det motsatta. Vi hälsade på varandra på avstånd men blev båda hyssjade till tystnad. Det var ändå trevligt att känna en gemenskap sådär tvärs igenom rummet.

Kan det bli trevligare och mer stämningsfullt än att få äta fint med husse och matte till levande ljus och trevligt sällskap runt om?

Serveringspersonalen på gästiset var fantastisk, såväl på hjulbordskvällen som vid frukosten dagen efter. Där fanns en karl som plockade ut disk som jag förstod var riktigt hundvan . Han satte sig ner på huk och lät mig hälsa precis så mycket som jag ville. Annars brukar ju en del bli lite försiktiga när jag förivrar mig men inte han. Till frukosten slapp jag återigen mitt torrfoder när det i stället serverades något från köket som smakade leverkorv. Mumsigt var det i alla fall. Dessutom kom en flicka ut med en vattenskål till mig.

Husse, leverkorven är slut redan, skulle du kunna spilla något gott?

Husse hade ju varit lite bekymrad att jag skulle börja torrfodervägra när vi kom hem igen, kinkig som jag ju kan vara och nu med smak för vad tvåbeningarna får äta. Han hade inte behövt oroa sig. Aptiten fick sig ett rejält uppsving av julmaten och nu är det till och med rätt gott att få äta ”som vanligt” igen.

Moff på er!

 

 

En överraskande tur, vilken otur…eller?

Vilken otur! I fredags var det klippt igen. Husse och matte donade och plockade ner saker i väskor så det stod härliga till. Till sist åkte min ”åksäck” fram och de stoppade ner färdigportionerat torrfoder, mina skålar och ett par leksaker. När jag lätt slokörad och med mina bästa bambiögon gick och la mig på min filt i hallen log de bara och tyckte jag var för gullig innan de tog även filten och packade ner den för att sedan utan prut stoppa in mig i buren i bilen. Så mycket fick man för den gulligheten!

Den  här gången bar det dessutom extra långt iväg. Husse verkade inte riktigt ha invigt matte i alla planer för hon satt och gissade vart vi skulle medan husse bara satt och myste och såg nöjd ut. Han skulle prova på att sitta bak i buren, då hade han inte sett så nöjd ut! Till sist kom vi i alla fall fram till något som kallades ”Brösarps Gästis”. Där blev det först en promenad för att jag skulle få av mig den värsta resfebern och kunna lyfta på bakbenen några gånger för att tala om för brösarpsvoffsingarna att ”Lazer was here!”. Det är sällan jag får vara med om så här långa utflykter så det fanns ju en hel del hälsningar som behövde få komma fram.
Därefter checkade vi in. Vi fick ett rum där man fick ha hund,  ett jättetrevligt rum där jag kunde ana doften av tidigare fyrbenta gäster. Kanske är jag lite pälsdjursallergiker också för jag nös en del i början. …eller så borde jag kanske inte ha sniffat så intensivt på heltäckningsmattan.

Superhäftigt, sängarna på rummet funkar jättebra som mysig hundkoja också, en tvårummare till och med. Hemma kan man inte ta sig under husses och mattes säng.

Efter att ha kommit på plats, fått min filt utlagd bredvid den säng som var på ”hussesidan”, så såg det genast lite mer lovande ut när husse och matte tog på sig sina träningskläder. Jodå, kopplet på för mig också och sedan ut för att springa lite. Passande nog bjöds det på ett riktigt hundväder med hällregn och ett fåtal plusgrader, men här kunde jag äntligen på allvar göra mig av med allt uppdämt bilåkaradrenalin. Efter en halvtimmes ”Brösarp by night”, lite likt hemma i Rödeby med epatraktorer som puttrade runt, så var vi nöjda. Innan jag fick komma in igen blev det frottering av hela mig. Eftersom husse och matte inte hade blivit blöta nog i regnet ställde de sig i duschen innan det var lönt att frottera av även dem. Därefter tog de på sig finkläder, husse till och med ett strypkoppel som jag inte kan minnas att jag någonsin har sett honom bära. De skulle visst  äta på något ambulerande bord gissar jag, hjulbord hette det visst.

Är vi inte coola, husse och jag? Notera att vi bär våra strypkoppel båda två. Wild ones… 🙂

Att sova på hotell, eller ”gästis”,  är inte så lätt som det låter för en vaksam hund som jag, speciellt inte om man är ”villavan” . Visst, rummet var trevligt och spännande, men det gick ju folk utanför stup i kvarten. Hemma i huset är det ju bara vi i familjeflocken som rör sig. Här var det medlemmar i andra flockar som smög runt i korridoren och då måste jag ju tala om för husse och matte så fort det hände. De lugnade mig tålmodigt och till slut lade sig även de andra flockarna och tystnaden sänkte sig. Nu sov jag ändå lite oroligt och vaknade flera gånger om under nattens lopp, men då var det skönt att ha husses hand så nära. En blöt nos på husses arm och han var genast redo att gosa mig en liten stund så det gick lättare att somna om.

Efter en morgonpromenad, för en gångs skull med uppehåll i hundvädret, fick jag ändå lägga mig och vila på rummet medan husse och matte försvann iväg en stund i badkläder och badrockar. De skulle bada i något spa tror jag de sa. Det måste vara något som blev över när de kokade julskinkan till gårdagkvällens julbord antar jag, skinkspa. Tänk husse som dopp i grytan, det hade jag aldrig trott!

Allt roligt har väl en ände, åtminstone om man gör det på bortaplan: Man måste ju hem igen. Efter en tvåtimmars bilresa som jag förstås gärna glömmer har jag bara minnena kvar från en hunderbar vistelse på Brösarps Gästgiveri, men visst är det skönt att få komma hem och vila upp sig efter allt spännande som hänt.
Jo, jag har sparat det bästa till sist, men det får vi ta nästa gång.  😉

Moff på er!

Lost and found

Jahapp,
då var det koppel eller lina på igen då.

Här ska ni få höra om hur lång tid det tar att bygga förtroende men hur fort det går att rasera det.

Jag, husse och matte var ute på en väldans trevlig lördagspromenad för ett par veckor sedan. Jag har sedan incidenten med tvåbeningarna på tvåhjulingarna under ett års tid åter byggt upp förtroendet hos husse tillräckligt för att få gå lös både på kvällspromenader och sedan oktober även på skogspromenader på dagarna. Husse och matte höll mig som vanligt under noga uppsikt och lät mig inte komma alltför långt ifrån dem. Jag var å andra sidan  så glad och uppspelt av att få vara på flockutflykt så det gjorde mig inget.

Utan koppel och lite herre på täppan. Att kunna röra sig fritt utan att känna något stramande koppel är så skönt.

När vi hade kommit någon dryg kilometer av skogspromenaden och befann oss uppe på elljusspåret, ett ställe som bär mycket vittring från svettiga tvåbeningar, så stack det till i mitt luktcentra. En stöt for genom kroppen på mig och plötsligt fanns bara en sak i mitt medvetande: Det där doftspåret som drog rakt ut i terrängen som skrek ”JAKT!!!” i eldskrift i hela mitt inre. Jag lydde blint och drog 90 grader vänster, av spåret och ut i skogen som ett skållat troll.
Visset blåbärsris, mossa, kottar, frostmosiga svampar, kvistar, trädstammar och till och med tuggvänliga pinnar bara suddade förbi i mitt obefintliga periferiseende. Tunnelseende? Prova ”sugrörsseende”. …eller egentligen ”blind med skenande nos”. Efter ett par minuter kom jag ut på det svettdoftande elljusspåret igen men på ett helt annat ställe, slog följe med en kvinna som kom springande till orienteringsklubbens klubbstuga. Där inne hade det varit en massa människor, det kunde jag känna. Några var fortfarande kvar och ”städade efter festen” som de sa. Jag tyckte det såg ut som att de ville ”leka kvast” med mig, så jag sprang raskt runt och busade med dem.

Husse har ju en stor men klen nos, det vet jag. Ändå lyckades han få korn på mig oväntat fort. Han har en doftförstärkare tror jag, någon ”Rödebygruppen” på Facebook där han hade kastat ut en efterlysning så fort min svans försvann ur synhåll. Det dröjde inte länge förrän en av de lekfulla med kvast i stugan fick syn på efterlysningen. Tydligen gick hon in på den där ”doftförstärkargruppen” för att tala om att hon hade hittat en vovve när hon såg husses önskemål om ett doftspår eller vad det nu kan ha varit. Tio minuter senare stod husse där med kopplet, luktandes lika mycket svett som alla andra tvåbeningar som varit ute på spåret.

Husse och jag håller på med lite ”bonding”, knyter de där banden mellan oss. Han är lite larvig husse, men lite mysigt är det kanske allt. 
…fast lite mycket av den där kramiga varan kanske det blir ibland. För det kan väl inte vara så att husse kommer att bära runt på mig överallt nu. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om någon granntik fick syn på mig då!

Så, numera är det fortfarande mycket spring i terrängen men alltid med lina. Husse och matte har förstått att det är lite för mycket jaktinstinkt i mig för att de ska kunna lita på att jag inte blir ”kidnappad” av ett rådjursspår, vildsvin, hare eller annat spännande. Egentligen är jag nog lika glad också, för när jag hamnar i min jaktbubbla och en till slut spricker och jag kommer tillbaka till verkligheten igen så kan det vara lite jobbigt att behöva lita på husses nos för att vi ska hitta varandra igen.

Moff och krama om varandra!