Inget ont som inte har något gott med sig. Den där kennelhostan som tvåbeningarna dras med gör att det blir mer tid för uteaktiviteter, och det kan ju aldrig vara fel. Sista novemberhelgen bar det åter av ut till en av öarna i skärgården. Någon vecka tidigare var det ju Sturkö, storkarnas ö. Den här gången fortsatte vi så långt vägen bar oss ända ut till Tjurkö, stenbrytarön med kyrkan. Det skulle kombineras en massa nöjen med nöjen. Husse, Matte och mattes store valp Jacob ville springa lite. Det är jag alltid med på. Jacob hade dessutom några ärenden ut i terrängen på lite olika ställen att göra. Det handlade om några minimalt små och dolda skattgömmor. Det brukar jag vara bra på, men Jacob måste skriva på en liten lapp att han varit där och sedan gömma tillbaka lappen. Dumt och onödigt tycker jag. Det är ju bara att lyfta på benet och slå en hälsning så vet ju alla att man har varit där. Precis som på nosebook. Hälsa ofta och på alla, så gör jag! Jag kan stolt säga att jag signerade fler hälsningar på vår löptur än vad Jacob gjorde, men det är väl för att mitt sätt är både friare och smidigare.
Sedan var det ju det där med båtkyrkogården också. Den vill tvåbeningarna väldigt gärna se. På Tjurkö finns det några båtar som behöver mer kärlek än vad som går att uppbringa, långt mer än all kärlek vår båt har fått under hela sin livstid. De går helt enkelt inte att få i sjön längre, den sjö som de inte har känt på 50 år.
Vägen dit var inte helt enkel för tvåbeningarna. Det fanns ingen väg dit och man fick på ett eller annat sätt ta sig fram genom terrängen. De valde att ta sig längs strandkanten från en närliggande camping i vintervila, genom snår, över murar, genom staket och tvärs bergknallar. Jag gillade det agilityliknande vägvalet, det var väl bara tempot som lämnade lite att önska för en otåligt nyfiken vovve som jag.
Väl framme visade det sig att Jacob skulle hitta en hälsningsgömma till vid ett av båtvraken. Efter stor tvekan och övervägande av risker lyckades han leta upp gömman så han kunde skriva sin hälsning. Under tiden hann jag hälsa säkert tre, fyra gånger runt omkring stället och kände mig mäkta stolt över det.
”Nåja”, tyckte husse, ”Du har ju gått torr nu, det dammar ju bara när du lyfter benet.”
Glädjedödare!
Det roligaste blev ändå vägen därifrån. I stället för att vända åter dit vi kom ifrån tyckte tvåbeningarna i flocken att vi skulle fortsätta framåt för att komma ut på vägarna fortare. Det skulle bli mer ”löpbart” så tänkte de. Efter ett par hundra meter tog husse tag i mig och kortade in linan till koppellängd. Helt plötsligt stod vi nämligen i en flock med väldigt nyfikna får. Vallhunden i mig slog volter inombords, men trots pip och gnyn manade husse mig vidare bort mot staketet och ut ur hagen.
Tänk vad livat kan bjuda på, små dolda skatter överallt.
Ut och ta för er! 🙂
Moff!
