Månad: februari 2018

Var ska sleven vara om inte i grytan? Var ska den finska lapphunden vara med sin rejäla päls om inte mitt i vargavintern?
Snö är fantastiskt roligt, jag älskar att bara vara i den. Allt blir så tyst, mjukt, kallt och behagligt. Nu har det fallit en väldig massa torr, lätt snö, sådan där snö som man nästan kan springa rakt igenom och det bara ”poffar till” så är man försvunnen. Matte berättade om en liten chihuahua som sattes ner i snön men som inte gillade att hela världen bara försvann. Det kan lätt bli lite klaustrofobiskt när man är så liten och plötsligt är omgiven av höga vita väggar ända inpå sig.

Den här lätta snön har en annan egenskap också: Den blir så flygig. När jag vädrar och nosar i spår så drar jag i mig av snön också och får hålla på att nysa och fnysa en väldans massa.

Husse leker mycket i snön med mig också. Han har till exempel en kvast som han försöker sopa av snön från yttertrappan med. Den brukar jag försöka hugga tag i. Den fräser lite som en arg katt när han sopar och så har den så fräcka styva morrhår att bita i. Det blir en kamp mellan mig och husse om kvasten, sopa eller leka…

Ikväll ville husse testa att åka skidor medan jag följde med i sele och lina. Jag tror att han hoppades att jag skulle dra honom lite men se det blev det inte  så mycket med. Dels var det så djupt med snö att både han och jag hade det lite svårt att ens ta oss fram, dessutom ville jag hellre springa runt husse. Eftersom han hade knutit fast mig runt sin midja för att kunna hålla i sina stavar hade han svårt att styra mig och det slutade rätt ofta med linan ett par varv runt husses ben. Efter en stund tröttnade han på försöken och vi gick hem igen för att skotta snö i stället.  Jag hoppas att husse gillar att skotta snö, för när han skottat färdigt så var det bara att börja om igen. Det ”idiotsnöade” som husse uttryckte det. Jag tror att det betyder att det snöar tokigt mycket.

En lite knepig egenhet med snö är att den klumpar sig i pälsen kring mina tassar, inte minst mellan tårna, så efter ett tag spretar tårna åt alla håll och kanter. När vi kommer in efter en stund i snön så får husse pilla bort snökulor mellan mina tår. De är ätbara och har en tydlig doft av mig 🙂

Moff på er alla snögubbar och snögummor!

I julas var vi och hälsade på mattebror och hans Felix (fint namn, betyder ju i princip katt och katter är ju… spännande). Det var jättetrevligt och roligt. Det var ett nytt hus att vara inne i och strax hade jag nosat upp doften av en fyrbent pälskompis, men han var inte hemma. Dessvärre plockade de raskt undan hans matskål också så jag hann inte mycket mer än bara nosa på den lite.

För någon vecka sedan var vi där igen. Den här gången hade vintern kommit på riktigt och Svennis var inomhus. För att jag skulle få rasta av mig lite efter bilresan så släppte matte mig och husse några kvarter bort så att vi fick gå dit medan de åkte i förväg. De passade på att ställa i ordning min matskål i köket och tror ni inte att katten Svennis var där och började glufsa i sig av min matinnan jag ens hade hunnit fram? Fy katten vad fräckt!

Nåväl, rättvisan segrade. När jag och husse kom fram sattes Svennis i rumsarrest. Där kunde han sitta i säkerhet från mig och begrunda sina synder.
…,eller var det jag som var i säkerhet från honom? Nåja, på så sätt slapp jag dela med mig av mer mat, jag slapp bli nåldyna för tjugo sylvassa klor. Istället kunde jag njuta av en massa klapp och kel från alla trevliga människor utan konkurrens från den där kurrande kattpälsen.

Jag har förresten mött en katt ute på promenad en gång tidigare och den blev så full med statisk elektricitet så att pälsen stod rakt ut åt alla håll. Kan man inte använda dem som batterier?

Mjao… förlåt, moff menar jag!

…och så kom finvintern tillbaka. En massa tung nysnö föll utan vind och landade rakt över allt som den kom åt. Resultatet blev …vitt!

En tidig morgonpromenad i nyfallen snö på obeträdda stigar är extra spännande. Där ser man minsta spår  efter de som har korsat stigen framför oss. Spårsnö kallas det visst, och det stämde verkligen i morse.

Vi har till exempel roliga koltrastar i vår trädgård. Jag tycker i alla fall att det är roligt att jaga upp dem ur buskarna. Husse verkar inte riktigt se det roliga i det men så har han inte provat själv heller. Det första vi såg utanför huset på väg ut i morse var spår efter en halvstor pippi som hade gått in i vedförrådet, husse gissar på en av koltrastarna. Kanske var den också ute efter en pinne att tugga på?
Här följer lite av de spår vi hittade i nysnön under morgonpromenaden. Det enda jag saknade var rådjursspåren som brukar finnas nere vid ån, de hade inte varit där i natt.

Ha det gott i snön!

Den här helgen åkte husse och jag upp till Kalmar för att vara där med matte. Matte bor i en marklägenhet i en trappuppgång där det bor flera familjer med hundar, så där finns en massa nya spännande ljud och dofter att ta in. Ibland blir det lite oredigt, speciellt när porten öppnas på framsidan eller det går någon i trapphuset. Även mattes diskmaskin har lite andra ljud för sig. Så snart jag har hört några nya ljud som jag inte har känt igen eller det låter som om någon kommer så har jag ljudligt talat om det för dem medan de har försökt hyssja mig att vara tyst.

Vi var inne i stan också för en snabb shoppingattack. Där finns en massa affärer som jag inte får gå in i, så medan husse eller matte (aldrig båda) gick in i en affär stannade jag utanför med den andre. Det var en liten egoboost för det var fortfarande människor som kikade efter mig och tisslade om vilken fin hund jag var och vilken härlig färg jag hade., så på Norra Långgatan såg jag ut den största snöhögen, klättrade upp på den och utropade mig till herre över hela täppan. Ingen verkade invända 🙂

Promenader på nya ställen är alltid lika spännande. Vi mötte till exempel en elvaårig tik som pep som en valp av iver att få komma fram och hälsa på mig. Hennes matte undrade om jag var en kille (vilken fråga) och sa sedan att hennes vovve var så förtjust i pojkar. Det var ju ett trevligt karaktärsdrag tycker jag, men när hon kom fram till mig blev hon betydligt mer reserverad, troligen på grund av min ungdomliga iver att få hälsa och leka.

Igår kväll tog husse och jag en sen kvällspromenad runt Berga Centrum och bortåt på en gångbana. Där mötte vi två ynglingar i mörkret, en lika liten som husse och en som verkade ha ätit mycket mer chips i sitt unga liv. Den lille var klädd i svart skidmask under sin mörka huva. Det var runt nollan så han kanske var lite frusen, men när de hade gått förbi oss ungefär femtio meter på väg mot det stängda centrumet vände de sig om och såg att vi verkade ha tittat efter dem. Jag är ju en nyfiken liten vovve och där var alldeles för mycket gul snö i deras riktning från husse sett. Då började den lille ropa och undra om vi inte hade TV hemma. Jag förstod inte frågan riktigt, för att ha en TV hemma gjorde väl ingen nytta på en promenad? Eller kanske ville han låna den? Han krävde respekt och att vi skulle vända bort vår blick. Han måste dock ha insett vem jag var, Kalmars herre på täppan, så han fortsatte att bara ropa och fråga efter TV och respekt på avstånd innan de, när jag väl hade nosat klart, gick vidare på sitt håll och vi utan ett ord på vårt håll. Det hela var lite konstigt, ungefär som en osäker hund som står och skäller på avstånd, fast det här var ju en människa.

Till sist, i morse tog vi en kortare löptur utefter en annan cykelbana, de har många sådana i Kalmar, där husse och matte kunde springa på cykelbanan medan jag sprang i djupsnön intill. Det var häftigt och tröttsamt på ett skönt sätt, men när man ville så var det bara att öppna munnen och skopa upp en munfull med snö för att svalka och ”dricka” lite samtidigt. Coolt 🙂

Fåglen, cyklen, Kalma’nycklen!

Det där med vinter verkar vara lite binärt i år. Av eller på, etta eller nolla, vitt eller grå-brunt. Vi hade en lång, blöt och rätt ljummen höst tills för ett par veckor sedan när det plötsligt slog till och blev underbar vinter med mycket och tung snö som vi nog trodde skulle ligga ett tag. Sedan blev det plötsligt ösregn och varmt och allt var borta igen på bara ett dygn, nästan över en natt faktiskt. Underbart är kort tyckte husse och fick börja dammsuga grus igen efter våra promenader.

Så för någon vecka sedan slog det till igen. Husse satt och jobbade när Elio kom hem från träningen och ursäktade sig att hon var lite sen, hon hade fått köra i sextio hela vägen. ”Har det börjat snöa” undrade husse. ”Har ni inte tittat ut de senaste timmarna” blev svaret. Ja, det var säsongens andra vinter som hade börjat och som vi har kvar fortfarande.

En av fördelarna med vintern är att den är så rolig. Både hundar och människor blir så lekfulla när det kommer snö. Husse och jag kan kasta boll på ett helt annat sätt och det verkar inte göra honom så mycket om jag inte ger tillbaka dem.

Med den här vintern kom kylan på riktigt. Speciellt morgon- och kvällspromenaderna känner man av det. Fasligt kallt om tassarna tycker husse när vi är ute och går. Det är synd om husse. Själv tycker jag att det är rätt skönt. Möjligtvis att promenaderna i 12-13 graders kyla blir lite sträva i nosen och att dofterna blir lite klenare, men snön är lika skön för det. Dessutom är det lättare att hålla koll på husse där bakom mig när det knarrar om hans steg.

Förresten, är det fler än jag som tycker att man blir lite nysig av pudersnö?

Ibland behöver naturen lite hjälp på vägen, i alla fall tycker människorna det. I Rödeby finns det ett skidspår och en skidbacke. Skidspåret har redan fått en omgång låtsassnö. Det är lite coolt det där, de tar vatten från den överfulla ån, blåser upp det i luften och låter det frysa till snö på sin väg ner mot marken igen. Det blir inte lika vit snö som naturen sköter det, och den doftar lite annorlunda även om människorna inte verkar märka så mycket av det, men det är ändå snö. Där på spåret ställer de sig på långa brädor och kasar runt, runt, runt tills de blir yra och svettiga och åker hem till sina kojor igen.

Nu när det snart är lov för människovalparna och kylan ska hålla i sig åtminstone på nätterna så verkar de ha gett sig på att fylla på den lilla natursnön i backen också. Det ska bli roligt att se när det blir klart. Jag har förstått att människorna verkar tycka att det är roligt att leka i snön, speciellt att bygga upp lite fart för att sedan rulla resten av vägen nerför backen med armar och ben spretandes i alla riktningar.

Hopp och lek medan vintern varar!
Moff!

Ja, husse han lovar så mycket och ibland slår det in fortare än man hinner ana.

I lördags, efter den häftiga leken med Blixtra, åkte han upp till Kalmar och lämnade mig här hemma med Elio och hennes kompisar. De var inte hemma just när husse skulle åka, så att först behöva avbryta leken med Blixtra och se henne åka iväg, för att sedan behöva inse att även husse åker ifrån mig igen blev för mycket för mig. Instängd i hallen blev jag bara tvungen att brista ut i en snabbt ihopskaldad klagosång om sorg, saknad och obesvarad kärlek. Jag tyckte själv att den grep rätt bra om hjärtat. Jag hörde att husse stannade till ett kort ögonblick i sina bestyr att lasta bilen där ute så den grep nog om honom också. Snart nog kom dock Elio och hennes kompisar hem och jag fick annat att tänka på. Mer om det i ett annat inlägg. Jag säger bara: ”Vill ni se en stjärna….?”

I kväll var det Elio och hennes kompisars tur att lämna mig i hallen för att åka.  Jag gav dem raskt en vers på den nykomponerade klagosången bara för att de skulle känna sig välkomna tillbaka, men strax stod husse i dörren. Hurra! Husse var tillbaka redan!!! Han följde med mig ut för att leka med mig på en gång, vilken hyvens karl han är min husse! Han såg lite finurlig ut och strax klack det till i mitt hjärta med en sådan kraft att det bara studsade skall ur halsen på mig i en staccatosång som bara Magnus Uggla kan mäta sig med:
Där kom ju även Johan och Blixtra!!!

Sittande på huk höll husse om mig, också sittande, medan han med honungslen röst försökte lugna mig. Själv försökte mitt kött och blod bara försöka komma på ett sätt att snarast hoppa ur skinnet på mig. Till sist när Johan hade kopplat loss Blixtra sa husse ”Hopp och lek!”, släppte mig som startgrindarna på en greyhoundbana och genast var leken från gårdagen åter i full gång.

Efter ett gott tag när vi började lugna ner oss lite knöt vi vänskapsband på riktigt. Jag var tvungen att gå åt sidan och lyfta på benet lite mot en liten syrénplanta. När jag var klar gick Blixtra dit och satte sig på huk över samma fläck. Nu står det skrivet där i snön hos den lilla syrénen att ”Lazer och Blixtra, två kompisar, var här”

Så, vilken helg det blev! Nu ska jag knyta mig tidigt och bara vila, vila och vila. Det tar på krafterna att ha så roligt 🙂

Moff och Kram!

Idag fick vi ett gevaliabesök. Det var när husse och jag i eftermiddags kom hem efter en promenad som lite oväntat Johan, han som tillsammans med Johanna passade mig förra helgen, tillsammans med sin syster Emilia var vid grannhuset. Deras mamma bor där så det var kanske inte så konstigt. Det som gjorde det så extra roligt var att de hade en hund med sig som jag VÄLDIGT gärna ville hälsa på. När vi från varsin sida lika ivrigt försökte klättra i staketet för att komma åt att hälsa på varandra kom husse och Johan raskt överens om det enda rätta i mina ögon, vi skulle få leka lite inne på vår tomt.

Sa jag ”lite”? Så här roligt har jag inte haft sedan jag hälsade på syrran Lexi i Bjärred i slutet av sommaren. Blixtra, en 2-årig kleiner münsterländer, var en riktigt snabb tjej och minst lika pigg som jag på att busa och rusa. Kleiner münsterländer är en hund som är som gjord för jakt, och jakt blev det en massa fast det var jag som jagade och Blixtra som var den jagade. Det blev en hel del brottning, dans och kamp också. Hon är både tuff, rolig och riktigt snabb. Hade det varit raksträcka så hade jag inte haft en chans, det syntes att hon hade en växel till som hon aldrig riktigt hann lägga i, bara några enstaka extralånga språng då och då när hon liksom bara sköt iväg.

Någonstans mitt i hela vansinnestempot stannade jag upp lite, hulkade ett par gånger och ”hurrrp”, där kom lunchen tillsammans med korvbitarna som husse hade belönat mig med under kloklippningen ett par timmar tidigare. Så mycket för kloklippningens vedermödor… Allt låg där så prydligt i en hög på gräsmattan. Husse som är så smart tog snöskyffeln och skopade upp det för att hiva det hårt och långt bort över trädgårdslandet där det kunde få försvinna i ett buskage. Hårt blev det, och högt. Högt upp i schersminbusken ett par meter bort där det klädde grenarna och rasade ner utspritt i gräsmattan i stället. Bra jobbat husse…

Efter en knapp halvtimme var vi så slut båda två att våra tungor hängde som långa röda slipsar. Husse tyckte jag lät som ett flåsande ånglok och de bestämde sig för att det nog kunde räcka så för den här gången. Johan, Emilia och Blixtra åkte och vi gick in i huset.

Lika glad som jag nyss varit, lika förtvivlad blev jag behöva gå in. Pip och gnäll.
Johan sa att Blixtra skulle vara kvar hos dem i två veckor och husse har lovat mig att vi ska få träffas och leka igen snart. Han är bra på att lova, husse…

Tjo på er!

Ibland händer det små olyckor. Då kan det vara bra att ha övat in ett oskyldigt utseende. Jag är jättedålig på det! Har jag gjort något tokigt så känner jag mig så ynklig så, sittandes på huk, med öronen bakåtstrukna och sorgsna rådjursögon. Det kan hjälpa med lite lagom dåligt samvete för att få en kram.

Ibland händer det lite större olyckor. Då kommer den oskyldiga uppsynen naturligt eftersom det  ändå är rätt tydligt att det inte är jag som har varit i farten.
För ett par dagar sedan till exempel hade det gått riktigt galet för en fågel ute i skogen. Vid ett ställe utefter stigen såg det ut som där hade varit ett kuddkrig som urartat. Det som spräckte den teorin var att att det fanns en del blod också, så var det kuddkrig så måste de ha skjutit skarpt, och det hade gått riktigt illa för den ena kudden i alla fall.

I morse hade det hänt en rejält stor olycka i skogen. Det har blåst en del de senaste dagarna och vid dagens morgonrunda låg världens jättepinne över stigen. Jag är känd hemma för att inte kunna låta vedträna vara i fred utan springer och placerar ut dem på lite olika ställen på tomten där jag kan gnaga loss en stund, men den här gången kunde inte ens husse tro att det var jag som hade varit i farten. Det var ett helt träd som hade fallit. Det hade inte tappat fotfästet och fallit. Nej, det hade gått av och splittrats flera meter upp i luften. Det gav oanade möjligheter till några tuggor som smakprov, och färska pinnar smakar ändå mest!

Snart är det vinter igen, årstiderna duggar tätt just nu tycker jag, vinter och vår om vartannat med lite höst insprängt här och var.  Moff på er till dess!