Oj vad tiden flyger när man tar ledigt ”en stund”.
Efter allt julkalendrande i december passade det rätt bra att vila tassarna en stund och bara ägna sig åt att försöka hänga med husse och matte i att jaga bort helgmaten i skogsspåren och sedan jaga julen upp på vinden. Tipp, Tapp och Tull bestämde sig för att följa med pyntet upp dit men lovade att vi skulle ses till nästa jul igen. Knappt hade de försvunnit innan husse satte tänderna i deras koja! Jag kan tänka mig att det gav oss någon extra tur i löpspåren för att jobba bort det rivningsvirket.
Nå, har man tagit sig ner ur sadeln kan det vara lite svårt att ta sig upp igen. Så här länge hade jag inte tänkt pausa. Det är inte så att det har varit händelsefattigt. Återseenden har det varit en del. Husse och matte lämnade mig till exempel i Morrans och Hussemors våld under en hel vecka medan de var nere i norra Italiens alper och förlustade sig i all snö jag aldrig fick uppleva den här vintern. Tur att det var i Januari innan den där kronbasillusken började härja där. Högfärdshostan husse dras med kan gott räcka för min del.
Ett annat kärt återseende skedde för några veckor sedan när vi åkte till Malmö. Där fick jag bo en helg med Rasse och My, återigen för att husse och matte skulle ut och fara. Det var en fin helg med fina löpturer längs cykelbanor som jag faktiskt har svaga minnen av sedan tidigare besök.
Vintern ja… ”If you snooze you looze” sa husse till mig igår eftermiddag när jag vaknade ur min förmiddagslur. Vad då undrade jag. Husse påstod att medan jag sov hade vintern varit på tillfälligt besök för ett par timmar. Ett rejält snöfall hade gjort träd, hustak och mark vita. Innan jag vaknade hade dock allt smält bort igen. Typiskt, jag som har väntat så!
Nere vid vår av regnvatten till brädden fyllda å har det brakat till. För ett par dagar sedan när vi gick förbi ett stort bamseträd som alltid har lutat sig ut över ån såg husse en tunn spricka i stigen vi gick på. ”Hm”, sa husse, ”marken är nog för sur för att orka hålla kvar det där trädet”. Mer än så förklarade han inte. Jag började bara fundera lite på varför marken höll fast trädet och vart trädet kunde tänkas vilja gå när det väl blev frisläppt.
Igår morse blev jag sedan varse vad husse hade menat. Trädet hade helt enkelt lagt sig ner för att ta ett bad i ån. Det såg dock ut som att det skulle få svårt att ta sig upp igen. Där trädet hade stått fanns det nu i stället en ny liten bassäng i lagom hundformat.
Ja, det får väl vara en lagom start. Äntligen är jag uppe i sadeln igen.
Moff på er!
