Lazer blir nästa Lajka

Huga vad spännande, vi fick just veta att jag har blivit antagen till ett specialprogram på rymdakademin på Esrange i Kiruna. Jag vet inte riktigt vad det handlar om men någon konstig flock som kallar sig ESA kör tydligen ett projekt, Premier Avril,  som går ut på att se hur tyngdlöshet påverkar bentätheten. Eftersom ben stärks av belastning så misstänker man att astronauter inte bara blir muskelförtvinade utan även bensköra efter lång vistelse i rymden, och då vill de undersöka rent kvalitativt hur det ligger till med den saken. Då behöver de någon som kan kontrollera tuggmotståndet i benen och det är där jag kommer in. Det har tydligen spritt sig att jag är en hejare på att tugga sönder allt som gör motstånd mot mina vassa klippare till kindtänder. Åtminstone ljög husse ihop det i vår ansökan. Nu vet jag inte om det verkligen är astronauternas ben jag ska få gnaga på eller om det är medhavda märgben. Ska det göra någon nytta borde det väl vara astronauternas? Jag undrar om husse tänkte så långt i så fall, det känns lite odygdigt att gnaga på flockmedlemmarna.

Utprovning av rymddräkt gjordes redan under uttagningen. Det var skönt med lite utrymme för nosen även om öronen behöver strykas något bakåt när man sträcker lite på halsen…
…till skillnad från den här hjälmen som husse först provade på mig hemma. Här blev jag mer som Alien och ville bara bita och bryta mig ut med mina fruktade tänder.

Hur som helst, jag kommer säkert att bli väldigt berömd också. Husse nämner redan hur många som pratar om Lajka. Tänka att bli Lajkad redan innan man ens har hunnit visa sig i Kiruna! Det har tydligen redan skickats upp en vovve i rymden för länge sedan, så jag blir ju inte först. Däremot ska jag bli den förste som får komma hem igen. Den förra vovven blev tydligen så Lajkad så att hon blev alldeles för högfärdig för att kunna komma ner med tassarna på jorden igen. Jag lovar att det inte kommer att hända mig. Jag kommer att längta alldeles för mycket efter husse och matte för det.
Husse säger att  ”I rymden kan ingen höra dig yla”. Trist tycker jag, men jag får väl trösta mig med att gnaga på några rymdben till.
Förresten, hur gör en hund när den ”behöver” i rymden? Får man gå på rymdpromenad då? Finns det stolpar och träd i rymden?

Nej, avfärden är fortfarande något år framåt i tiden så jag hinner väl få svar på de flesta frågor jag har.

Moff och hurra från en lätt mallig (men med tassarna fortfarande på jorden) Lazer!

Lazer önskar en Glad Påsk!

Helt kort en liten hälsning om en riktigt Glad Påsk!

Jag och min påsktrofé! Mer om den alldeles strax.

I påsktider ska tydligen häxorna flyga till Blåkulla på kvast med, kaffekittel och en svart katt. Det sistnämnda lät ju skoj. Kanske kunde man få leka lite med en kissekatt om man såg ut att vara redo att lyfta till Blåkulla. Matte spökade ut mig och husse stod för lyftet. Inte blev det någon katt dock.

Egentligen kan jag nog avstå både kvast, katt och Blåkulla, det var ju rätt mysigt på den här flyghöjden redan 🙂

Husse, matte och hela flocken har redan fuskat och ätit påskmat, ja utom jag då. Tydligen hör prinskorven påsken till, precis som julen. Samma mat, bara en annan orsak att göra den. Nu har hur som helst även jag fått min prinskorv. Husse lade ut ett korvsspår i trädgården nu på morgonen. Jag greppade raskt vad det handlade om när husse försvann ut utan mig, kom in igen och luktade prinskorv om sina fingrar för att sedan börja dona med min sele. Som en guttaperkaboll studsade jag av iver runt honom innan han lät lillmatte Vicke ta över min lina och prinskorvsspårandet kunde ta vid.

Spårandet är i full gång, här för tillfället på spåret men i fel riktning.

För att undvika att göra en kort historia onödigt lång: Prinskorven hade ritat sin bana med eldskrift genom trädgården men sedan bara upphörde det. Efter någon minuts förvirring genom trädgården sprang jag på spåret ”halvvägs” igen, följde det upp till samma snödriva där jag hade tappat det och insåg att det inte bara försvann. Det tog slut där. Den lilla prinskorvsrackaren hade grävt ner sig för att försöka undkomma mig. Efter lite intensivt grävande hittade jag en äggformad, färgglad skattkista i papp och däri låg den lilla munsbiten!

Ingen undkommer sitt öde, inte ens du min luriga lilla korvprins… prinskorv. Först gräver jag upp dig, sedan äter jag upp dig!
Inne i värmen igen. Korven är uppäten men min trofé, skattkistan den låg i, doftar fortfarande lika härligt!

En lika God och Glad Påsk till er alla!
Moff!

Vinterkläderna av och andra vårtecken

Husse och matte har ju sett att jag har börjat klia mig lite mer senaste veckorna, dessutom har det börjat sväva runt lite hundhårsråttor över golven hemma. Idag var det dags för veckans kloklippning. Det där är ett svunnet problem förresten, numera vattnas det i munnen när jag ser klotången. Det är gott med köttbulle… 😉
Den här gången kom borsten fram också och resultatet var rätt tydligt. Vinterjackan är på väg av och det känns redan mycket luftigare. Tur ändå att de där tvåsiffriga minusgraderna verkar vara bakom oss nu.

Ulligt värre efter en rond mot borsten. Det är skönt att bli kliad på rygg och mage, men svans och ändalykt luggar det lite för mycket i.

I stället för att bara kasta min fina päls skänkte vi den som lösullsisolering och inredningsmaterial till vårens ivriga bobyggare. Tänk vad skönt för en naken liten fågelungestjärt att få vila i lite gosig lazerpäls!
Det kan nog komma mera för varken husse eller jag är riktigt säkra på att jag har fällt färdigt än.

Varsågoda små pippifåglar, ta för er! Nu var väl husse lite väl optimistisk om han trodde att fluffet skulle hänga kvar där på grenen. Just nu hänger det mer i staketet dit vinden har tagit det.

Ett annat vårtecken, lite sent precis som våren i övrigt i år: Husse och jag var och inspekterade båten lite för att se i vilken ände vårrustningen skulle börja. Vintern ser inte ut att ha gått speciellt hårt åt båten i år tyckte husse. Han till och med tog fram slipmaskinen och började slipa men efter en rätt kort stund lät den tröttare och tröttare innan den med lite stickig lukt stannade. ”Det där blev ju lite dyrt” sa husse innan vi gick in igen.

Här känner jag lite vagt igen mig. Dofterna finns där någonstans. Varmt och gott är det här uppe under presenningen.
Jag tar hundvakten medan husse kollar elkablarna. Tur det för store Marcus kom minsann springande ute på fotbollsplanen. I skydd av staket och gömd uppe i båten lät jag honom få höra en och annan sanning innan husse tystade ner mig.

Våren är på gång i alla fall!
Moff på er!

Härliga vårvinter eller vår härliga vinter?

Husse är en rabiat särskrivningspolis, men att kalla vår fina vinter för fin vårvinter är väl att ta i lite? Eller så har han en poäng, det är ju varken riktig vinter eller vår just nu. Solen skiner, fåglarna har börjat sjunga rätt livligt i skogen på våra morgonpromenader, nätterna är rejält kalla medan solen värmer på dagarna. Snön ligger kvar i ett på sina håll tynande täcke men överlag är det fortfarande rätt gott om snö. Det som smälter på dagarna fryser på nätterna vilket gör att det blir ett härligt snabbt underlag av vit lättbetong och med bra klogrepp att springa på.

Nåja, vit lättbetong duger fint att snöbada i… på, lite som när husse gör en snöängel fast utan att göra ett så stort avtryck. Ser ni att snön ändå har börjat smälta lite kring stolpar och träd? Det går rätt fort nu.

Även husse skiner upp lite mer nu och har börjat fuska med att ta mössa på sig, åtminstone på våra lunchpromenader. Apropå att klä av sig vinterkläderna, jag tycker det har börjat klia lite mer i min päls just nu och det har börjat samlas lite fler små pälsråttor som glider över golvet hemma ibland. Kan det vara något på gång snart kanske? Husse tycks tro det i alla fall och har provborstat mig lite. Kanske inte riktigt dags, men det kliade ju rätt gott ändå så sluta inte, husse…

Groupie eller wefie, husse ville sola sig lite i min glans och bad att få ta en bild med oss båda på.
Det blir så nedrigt ljust när solen skiner på allt det vita. Här nere vid ån…
…har snön på sina håll övergått till ett decimetertjockt täcke av väldigt tunna och bräckliga iskolonner med ett tunt, krakelerat istak.

Det är väldigt mycket mer som ligger infryst efter den senaste veckans riktigt kalla nätter, även där det handlar om vatten som rinner i god fart och normalt sett inte fryser till. Till exempel har ett fallet träd från land ut till ön i forsen motat vatten som under några riktigt kalla nätter har frusit till en isbro. Husse är inte så klobegåvad som jag så vi lär inte försöka ta oss över tyvärr. Var är husses känsla för lite äventyr?.

Just här nere vid ån brusar det så mycket så inte ens de morgonrusigt sällskapssjuka fåglarna kan överrösta det.

Dessutom har vi begåvats med ett eget ”frusna fallet”. Det är en liten bäck som våghalsigt kastar sig utför branten i skogen intill ån. Det brukar vara bra fart i den men nu var den som fastfrusen. Fast den var helt av is så kunde man höra att det porlade och forsade inifrån den. Coolt kan man säga 🙂

Konstigt, jag hör ju hur det rinner men ändå är det helt stilla!?

Hopp och lek så hörs vi snart igen!

Äntligen måndag!

Äntligen måndag!
Husse och matte har åkt till jobbet och jag får vila ut. Visst är det skönt att ha dem nära, men efter den här helgen behöver jag ta igen mig lite. Det började i lördags med att de lastade in mig i bilen. Jag gillar inte riktigt att vara bilburen, åtminstone inte det där med just ”…buren”. Jag ryser med hela kroppen bara jag tänker på den. Får jag själv välja så går jag genast och lägger mig på min filt i hallen för ett par timmars egentid, hellre det än att åka med.

Nåväl, i lördags gavs det ingen pardon utan jag skulle följa med. Vi åkte in till Vämöparken utanför stan där de har en rasthage för hundar, en rejält stor inhängnad yta där det redan sprang runt en hund. Hela jag bara spratt av lekiver. Svans, ben, öron… känslorna var ”all over the place”, jag mådde som en prins.

Vämöparkens hundrastgård. Här finns rejäla ytor att springa runt på och alla möjligheter att sträcka ut och att springa sig trött. På somrarna brukar det finnas en agilitybana här också. Nu står bara slalomkäpparna kvar.

Det visade sig att hunden där inne var en tik, en gatuhund som verkade ha fått lära sig att ta hand om sig själv. Det verkar vara vanligt med före detta gatuhundar nu, jag stötte ju på två rumänska i en rasthage i Kalmar i höstas också.
Det är lite svårt att avgöra så här efteråt om vi lekte eller om jag helt enkelt bara fick stryk, men skoj var det i alla fall. När hennes matte till slut verkade tycka att jag hade fått nog  så fanns det en cocker spaniel-kille som lite blygt hade väntat utanför och var redo att ta över. Det blev lite lugnare lek där, men fantastiskt vilket dovt och gurglande morr en sådan liten kille kunde ha.

En livad kille i lagom storlek, äntligen någon som inte kör över mig bara för att jag är snäll!

Efter den lördagen var jag rätt mör i kroppen, redan då.

Söndagen kom och med den blev det snart dags för en ny utflykt. Återigen hade de ärende in till stan och återigen samma rasthage men nu utan andra hundar. En massa lek med boll i snöre blev det ändå och en hel del spring utefter staketet när det kom en vovve som bara gick förbi.
Sedan var det alla hunddofter som var nya, inga rödebyhundar där inte.

Som grädde på moset så ville husse och matte ut och springa en sväng när vi kom hem. Då ville ju jag gärna följa med. Det blev en härlig tur. Normalt sett brukar jag vara lite ivrig och dra men med både husse och matte så ville jag inte lämna någon bakom mig. Vi sprang i bredd, jag med slack i kopplet hela vägen, i riktig sann flockgemenskap.

Det var en helg som hette duga det, nästan lite väl mycket av det roliga.
När husse kommer hem vid lunchtid och jobbar hemma hos mig under måndagseftermiddagen så kommer jag nog bara att rulla ihop mig som en liten boll vid hans fötter och sova gott. God arbetsro husse, hela eftermiddagen, bara du inte väcker mig!

Hopp och lek!

En heldag i Kalmar

Häromkvällen tog husse mig med på en biltur upp till matte i Kalmar, allt för att få schemat att passa ihop kvällen därpå när de skulle på chokladprovning. Jag tror det är lite som rysk roulette med olika starka hundgiftbitar. Åtminstone har de alltid påpekat när de har smaskat i sig av det att det är giftigt för mig. Hur som helst, matte skulle jobba kortare den dagen så hon skulle kunna vara hemma med mig på eftermiddagen. Sedan skulle jag klara några timmar på kvällen själv medan de gottade i sig av gif… chokladen. Så var tanken i alla fall.

Hemma i mattes lägenhet som så många gånger förr. Det är ett litet tag sedan bara. Lite imma på bordsskivan avslöjar att jag lever i alla fall 🙂 …och skallen när folk gick i trapphuset. Det hände lite titt som tätt.

Natten var lite orolig. Jag har sovit där många gånger tidigare, men då var jag mindre och inte så ”spökig” av mig. Jag väckte husse och matte med mina skarpa varningsskall ett antal gånger den natten, men de var inte särskilt tacksamma för det. Husse tog sedan den tidiga morgonbussen till Karlskrona, matte tog mig på promenad och lämnade mig sedan i lägenheten. Allt var frid och fröjd för en förmiddag på jobbet.
…trodde hon.

Hallen och köket i lägenheten var bekanta domäner för mig, där har jag varit själv förut, men när mattes steg försvann nerför trappen grep det stora vemodet tag om mig, knöt ihop strupen på mig och jag blev bara tvungen att stämma ut i en sorgsen klagolåt om en söt vargvalp som blivit lämnad av sin flock i den stora, mörka, kalla finska urskogen. Den var så vacker så att jag blev rörd och inte kunde sluta. Dessutom späddes mina känslor på varje gång jag hörde steg i trapphuset och det ändå inte var matte eller husse. Efter ett par timmar kommer ändå matte hem, alldeles för tidigt, men då hade jag redan kommit fram till sista versen och fått slut på vemodiga nödrim så det blev ingen sång för henne. Det var tydligen grannen som hade hört av sig om min ihållande skönsång. Hon hade också blivit rörd och tänkte att matte kanske ville hem och höra också. …tror jag.

Nåväl, mattes arbetsdag var redan förstörd, hon fick ”kompa ut” som de kallar det. Nästa gång kanske hon kan kompa till min sång i stället.
I stället tog hon med mig på en rejäl promenad till en hundrastgård där jag skulle få leka lite. Superkul. Speciellt eftersom jag har lite lejonman och där fanns en lejonjakthund från södra Afrika, en Rhodesian Ridgeback, en stor, muskulös och oerhört energisk tik jämnårig med mig.

”Vråål”, ”mjau”,,, Hur låter nu lejon? Vänta på mig så ska du allt få ge mig stryk, du Kalmars jägarinna!

Här var det snarare så att jag liksom tiggde om stryk. Bytesdjuret jagade jägaren som sedan fällde bytesdjuret med kraft och utan pardon. Jisses vad jag fick jobba, jag har aldrig, absolut aldrig, varit så trött och nöjd när leken väl var slut. Matte undrade till och med om hon skulle behöva bära mig hem, men där gick ändå skamgränsen. Jag gick hem med rak rygg om än på darriga ben! Ett par gånger blev jag tvungen att sätta mig ner på vägen men det räknas väl inte?

Stör mig inte matte, jag samlar bara kraft för att veva in tungan i munnen, jag ska strax resa mig igen.
…nej, jag orkade inte. Hämta den där bordsskivan igen så får vi se om jag andas.

På kvällen slapp jag dessutom vara själv. Grannen, en kvinna med en kungspudel (ja, en fyraårig tik, hur gott kan inte livet vara ibland)  hade erbjudit sig att jag kunde vara hos dem några timmar. Matte tackade genast ja. Nu blev det inte så mycket samvaro med monsterpudeln då hon ogillade mitt närgångna nosande utan jag fick ett eget ställe att vara på och ett ”veterinärben” av skinn att gnaga på. Lätt fånget, lätt förgånget. Det av benet jag fick med mig hem i lilla magen kom upp igen dagen efter. Det var väl lite svårsmält men oj så tuggvänligt.
Mer ben åt hundarna!

Urrrp!

Pulsträning

Mars, den första vårmånaden och vintern har just ”peakat”… kan vi väl hoppas i alla fall. Så länge den nu varar så får man väl ha så roligt det nu går med all snö som har kommit.

Husse må dels ha sitt noshandikapp och dels vara chanslös när vi springer ikapp nuförtiden, men nu visar det sig ändå att hans med hundögon sett långa ben kan ha sina poänger. Snön som har kommit är nu så djup att jag har svårt att ta mig fram. Hela ”underredet” släpar i snön och bromsar upp och jag måste skutta betydligt mer än springa. Husse däremot bara älgar på med långa kliv genom för honom knädjup snö. i lördags var jag, husse, matte och Jacob ute en god stund på fotbollsplanen bakom huset och lekte och rasade en massa.

Det var här jag blev varse att i djupsnö har mina korta ben en klar nackdel då de knappt nådde ner till fast mark när underredet hängde i snön. Resultatet blev att husse faktiskt kunde springa ifatt mig hur ogärna jag än ville det. Han hade faktiskt nytta av det när det plötsligt kom en familj med barn och pulka och gick förbi. Jag hade inte en chans…

Ja, nu var det inte så illa som det kanske såg ut på det klippet, husse kastade sig inte över mig utan bredvid mig och över bollen, men ungefär så fångade han in mig när jag försökte pulsa bort mot pulkåkarfamiljen.

Polarexpressen kommer ångande

Att rasa av sig i snön är lika roligt som jobbigt. Det suger på krafterna och gör en riktigt varm fast det är så kallt i snön. …eller, ja, nere i snön är det inte så kallt som man kan tro, det kyler mer om nosen och ögonen uppe i fria luften. Man blir skönt mör i hela kroppen och stärker den på kuppen.

Matte kan också älga på rätt bra. Jag försöker hålla undan men det går bara så där. Jag får ner nyllet i snön i stegen när jag försöker sträcka ut. Det får inte matte.

Efter ett tag så lär man sig i alla fall att ta sig fram på redan upptrampade stigar i snön om man vill ta sig fram lite snabbare och med lite mindre möda.

Hördu husse, det kanske räcker nu, det bara kittlar i nosen och halsen av alla kalla flingor jag flämtar i mig. Ska vi gå in?

När den här kalla, torra snön började falla för någon vecka sedan upptäckte vi ju att det byggde snökulor i klasar runt tassarna. Ju djupare snö desto högre upp klättrar snökulorna på kroppen. Efter att ha pulsat runt i den här djupsnön någon halvtimme var jag behängd med snökulor som druvklasar på en vinranka. Husse fick lite druvplockning att göra när vi kom in, han ville ju inte ha vårflod i huset 🙂

Passa på och njut av snön så länge den varar!
Moff och kram!

Idag är ingen vanlig dag…

…för det är Lazers födelsedag, hurra, hurra, hurra!

För ett år sedan, den 6:e mars 2017, kom vi till världen, jag och mina illbattiga syskon i L-kullen: Lord (Ismo), Lava (Snickers), Leona (Java), Lycka (Lexi) och Laisa (Prima). Ett stort jättegrattis till oss men också våra hussar och mattar som begåvats med så fina lappisar! Jahapp, nu blev jag visst lite självgod också, men det bjuder jag på en sådan här dag 🙂

Lazer sex veckor ung

Ett år går så fort tycker husse och matte. Själv vet jag inte om jag håller med, det är ju en hel livstid så här långt i alla fall.

1 år och pälsmössan på. Jag verkar ha hittat min matchvikt, drygt 16 kg

Här hemma brukar vi normalt väcka födelsedagsbarnet med sång och frukost på sängen. Det blev ju svårt i mitt fall eftersom ingen tar sig upp obemärkt förbi mig. Faktum är att jag brukar sätta mig vid husses sida av sängen  när jag anar att det börjar bli dags bara för att hinna få lite morgonkel innan han går upp. Ja, det är faktiskt det sista han får göra innan han somnar på kvällen också. Så fort han släckt lampan tassar jag bort för lite godnattkel.

Jaja, låt inte lura er. Härifrån till stående och redo tar det ungefär 0.4 sekunder.

Höjdpunkten så här långt är nog ändå när husse tog med mig ut i skogen idag. Solen värmde bra, fåglarna kvittrade och det droppade och föll snö från grenar och räcken. Tänk att få fira sin första födelsedag med årets första riktiga dagsmeja! Det blev nästan som att det fanns en tanke med det.
Ån hade sjunkit lite och det gick att komma ut på området ”mellan broarna” igen. Där släppte husse mig. Jag blev så glad, men som husse gödslade med belöningsgodis vid varje inkallning så tror jag att vi båda fick med beröm godkänt.

Vad väntar du på? Kasta mig en snöboll eller kalla in mig! Jag är sugen på något gott eller svalkande…
Jaha, en snöboll blev det! Den blir inte långlivad kan jag lova, kolla in mina gaddar.

Nej, vet ni vad, nu börjar husse steka köttbullar! Han har lovat mig en extra fin födelsedagsmiddag! Vi hörs!

Slurp och hurra!

Flykten från Alcatraz

Jag älskar husse , matte och hela familjeflocken, Jag älskar dessutom alla som verkar gilla mig, och jag älskar friheten, att få sträcka ut så det susar i öronen och det tåras i ögonen. Den sista biten har ju dock blivit alltmer inskränkt sedan min ”utflykt” i höstas när jag smet från husse i skogen. Samtidigt har jag mer och mer lust att hitta på bus.

Att tunnla sig ut är ju en klassisk rymningsstrategi. I början kan det ju kännas rätt lätt, men det blir strax jobbigare när man kommer ner till marken och tjälen.

Kojan vi bor i har dubbla staket. Jag har en liten rastgård, en del av trädgården mellan huset och uthuset som är inhängnad med ett enklare stängsel. Där får jag vara utan övervakning. Sedan har vi ett yttre staket runt hela tomten som jag normalt bara får vara i under övervakning. De har nämligen kommit på att jag brukar springa upp och ropa på fritagningshjälp från förbipasserande. Tråkigt nog är det aldrig någon som verkar förstå vad det är jag skäller om.

Övningar och simuleringar är grunden till en lyckad flykt. Här tajmar jag sträckan från den inre till den yttre perimetern för ett par veckor sedan.

Häromkvällen när vi var på väg hem från en promenad på byn gick vi förbi en snöskottande granne som vilade på skyffeln när vi gick förbi ett par hus från vårt. Min ledsagande övervakare, husse, höll ändå ut en bit och manade mig att gå fint. Snöskottaren tittade nyfiket och lite roat på mig när vi gick förbi så jag ville ju gärna hälsa på honom men det tyckte inte husse. Eftersom jag var ledsagad i fängsel så var det bara att följa med och lyda.
När vi så gick in genom grinden muttrade husse något om ”just det, sotaren kommer ju imorgon” och ställde upp hela grinden. Därefter gick vi in genom den öppna grinden till den inre rastgården och sedan in i huset. Där tog husse av mig mitt fängsel, torkade tassarna och plockade snöklumpar innan han släppte mig fri. Därefter greppade han vedkorgen som stod precis innanför ytterdörren. Det klack till i mig, här kom tillfället! När husse öppnade dörren smet jag förbi ut. Oj vad lätt! Steg 1 avklarat. ”Lazer!” ropade husse. Jag stannade till på den inre rastgården ett ögonblick av ren reflex. Nedrans inkallningsträning! Sedan förstod jag vad som var på väg att hända och rusade ut genom den lilla grinden, rundade husknuten och for som jag övat på så många gånger som en oljad brun blixt upp mot den vidöppna grinden mot gatan, mot oanade möjligheter, oändliga vidder, outsinlig kärlek, miljontals tikar och ännu fler lekkamrater samt omåttlig spänning! Steg 2 och 3 avklarade på mindre än fem sekunder! Väl utanför grinden kom jag genast att tänka på snöskottaren och hur roligt vi skulle kunna ha, så jag tog en tvär vänstersväng och sprang gatan söderut. Borta… ingen snöskottare längre. Jag tvärstannade, vände mig om och långt bort i snöfallet och gatljuset åt andra hållet såg jag tre silhuetter på väg bortåt. En kan ha roligt men två dubbelt så roligt, delad glädje är ju dubbel glädje. Tänk då hur roligt man kan ha om man är fyra! Tvärt vände jag på steken och drog som ett råmande vilddjur genom vinternatten norrut i stället. Jag passerade vår grind och anade hur husse just hade kommit runt knuten på huset i ögonvrån. Jag kunde knappt höra hans rop men drog lite på munnen vid tanken på vad han måste ha tänkt när han maktlöst såg mig rusa förbi.

En ”mug shot”, kanske tänkt som efterlysningsbild. Visst kan man ana hur jag drömmer mig bort?

200 meter eller 15 sekunder senare hann jag ifatt dem. Jag sprang runt dem som om jag vallade min lilla tonårsflock, hoppade och nafsade. De blev rätt förskräckta och försökte få mig att låta dem vara ifred. Dumsnutar, vi skulle ju ha roligt! De var dessutom större än husse fast det var så unga, så inte kunde jag tro att de var rädda på allvar. ”Ursäkta min dumma lilla unghund, han är bara så glad att se er” hörde jag en bekant röst ropa till dem, och strax var husse framme och avbröt vår roliga lek. ”Det är lugnt” svarade en av killarna med en röst som bröt lite roligt i tonlägen upp och ner. Jag förstod knappt vad som sedan hände, men tydligen hade husse haft så bråttom att han inte fick med sig kopplet, så helt resolut grabbade han tag om mitt nackskinn och började leda mig hemåt igen. Så förnedrande, inte sedan jag var liten, liten valp… Efter en kort bit kom han på ett bättre men lika genant alternativ och lyfte upp mig och bar mig hemåt. Jag skämdes som en … katt!

Bäst som han bar mig hemåt så kom det ut en kvinna ur ett hus vi brukar gå förbi. ”Vad bra, du fick tag på honom” sa hon och fortsatte ”Jag tänkte ta med mig vår voffsing ut för att locka honom med”. Attans osis att jag skulle åka fast så snart, det där ska jag komma ihåg till en annan gång!

Nåja, sista hundratalet meter släppte husse faktiskt ner mig på gatan, beordrade ”Fot” och lät mig faktiskt gå bredvid honom utan koppel. Det var en konstig känsla av blandad skam och stolthet. Jag fick till och med flera godisbitar som belöning för ”Fot-arbetet” under vägen.

Slutet gott, allting gott. Husse var nöjd med att få hem mig helskinnad, och jag var väl fortsatt lite skamsen den kvällen men ”Borta bra, hemma bäst” heter det ju.

Hemma finns ju i alla fall brasvärmen och min käraste snuttefilt. Hur kunde jag lämna den bakom mig?!

Fast jag är inte så säker. Får jag en chans till så kan jag nog tänka mig att ta en utflykt till. Jag kan ju ändå inte få straffpåslag, jag har ju redan livstid i kärlek  på vatten och torrfoder hos husse och matte.

Moff på er!