Lazers goda jul

Idag har det varit en riktigt tokig dag. Dels har skogen flyttat in i vår koja. Inte hela skogen men en gran. Granen har begåvats med riktigt blanka och färggranna kottar, låtsassnö på glittriga snören och små ljus för att lysa upp alltihop, förmodligen för att det inte ska bli som i mörka skogen på kvällen. Dessutom har de lagt en massa hinder under granen, antagligen för att jag inte ska kunna lyfta benet mot granen misstänker jag.

Granaste grannen… eller var det grannaste granen. Här hade de inte försökt spärra tillträdet med klappar än. Inte för att jag skulle kissa på granen men vattnet är faktiskt drickbart, lite ton av barr och kåda ger bara karaktär.

Annars har det varit en toppendag på många sätt. Vi har både varit ute och ”julaftonsprungit”, en tradition som husse och matte har och som jag känner att jag kommer att gilla skarpt. Nya selen på, linan i mattes kontroll och mycket mer utrymme att röra sig. Ändå sprang jag det mesta av sträckan efter eller jämte husse, och inte försökte jag hoppa upp och hälsa på de vi mötte. Alla verkade nöjda och glada med det.

Matte, Elio och jag i full karriär för att göra plats för all god julmat. Det var riktigt varmt att springa, ungefär som en riktigt dålig sommardag.

Näbbis återfanns idag. Han har i någon månads tid levt i exil i egen avskildhet i vår normalt avstängda gamla källartrapp där jag lämnade honom. Som vi har undrat, och vilket kärt återseende!

Underbara Näbbis! Så mycket ömhet och kärlek han fick. Ömheten som ett resultat av mitt handgripliga, nej tandgripliga, sätt att visa min kärlek på.

I Näbbis frånvaro skaffade matte ”Nalla”. Nalla blev mitt livs första julklapp idag. Näbbis återkomst och Nallas inträde kom att ske med mindre än ett dygns mellanrum. Först blev tanken att Nalla skulle få vara den som skulle tåla lite hård lek medan Näbbis vilade på avbytarbänken, men just nu är det Nalla som sitter på avbytarbänken… eller rättare sagt på sjukbänken. En halv dags lek och redan trettio stygn! Finns det något riktig hållbart i leksaksväg för en vilde som jag?!?

Nalla, alldeles ny och redan en favorit. Hon verkade så tålig men då hade de inte räknat in Lazerfaktorn.

Husse och matte har ju stängslat in hela tomten för att jag ska kunna springa fritt på den. Nu förstår jag inte riktigt längre, för ikväll ska visst tomten komma in. Det ska vara en gammal rödklädd man med vitt skägg. Jag har en känsla av att han kommer att få oemotståndlig rejält med skäll om han kommer. Moff…
Sedan ville de plötsligt att jag skulle låtsas vara tomten. Ja, jag är instängslad, men det känns inte så läckert att bli sprungen på. Jag anar en skillnad men är oklar på vad.

Moff-moff-moff, finns det några snälla små valpar?

Nog om detta, det har varit en härlig dag med den närmaste familjeflocken, en massa plingig musik, härliga dofter och en massa förväntan och glädje i luften. I morgon fortsätter det roliga när den utflugna delen av flocken kommer hem också. Till dess:

God Jul på er allihop!

 

Sååå lååååg…

Så låg man kan bli… Till och med längre än Glocalnet.

Uck och suck!
Det är både fint och jobbigt att må dåligt.
Det började imorse med att jag kräktes två gånger fördelat på två olika mattor. Det var bara skumbollar som kom upp, så inget maginnehåll som sölade ner mattorna men Elio blev lite orolig och kontaktade husse på jobbet i alla fall. Husse menade att det nog bara var hår i halsen som kliade. Han kunde ju inte gärna känna hur jag mådde när han inte var hos mig, och det har väl hänt att jag har harklat upp slemmigt skum någon gång tidigare utan att det har varit något.

Efter ett par lugna timmar för mig själv i hallen kom Elio hem igen, och strax ringde hon åter husse. ”Pappa, han skäms en massa för något, han bara stryker bak öronen hela tiden. Jag kan inte se att han har gjort något ofog i hallen dock. ”. Elio förstod inte att jag bara var låg och inte kände mig så kry, jag ville både vara nära och ändå ifred.
Den sista bekräftelsen på att jag inte var kry fick husse lite senare på kvällen när Elio kom hem efter träningen. Jag orkade inte ens skälla henne välkommen utan lufsade bara ut för att hälsa, inte ens en rivstart orkade jag med.

Det fina med att må dåligt är att man blir så ompysslad, får bara mjuka fina ord och en massa mysigt klapp och kel. Husse tände en brasa och till och med tog upp mig i knät en stund när han satt i fåtöljen fast jag egentligen är alldeles för stor för det.

Det är skönt med lite tröstande kel när man inte har det så bra. Matte vet precis hur man ska göra.

Sedan kan det faktiskt bli lite för mycket med uppmärksamhet när man mår kymigt. Då är det skönt med ett eget hörn långt från alla andra där man kan ”bara vara”, få ligga i sin egna lilla ”bubbla” må tjyvtjockt för sig själv en stund. För mig är ett av de ställena stengolvet nere i hallen på baksidan där det är både svalt,  lite mörkt, tyst och lugnt. Så där gick jag, fram och tillbaka, en stund här och en stund där.

Jag vet inte varför jag var så låg, men antagligen har jag väl stoppat i mig något dumt igen 🙁
Mattes teori är att jag stoppade i mig något onyttigt under kvällspromenaden kvällen innan. Det fanns nämligen en massa smältande snödrivor, och snö – gammal som ny – är ju så fantastiskt intressant och gott. Jag tog mig en tugga snö var jag än kom åt, en tugga i varje driva. Husse säger att snö är inte så rent som det kanske ser ut, speciellt inte om den har legat ett tag, och alldeles speciellt inte om det är en smältande snödriva. Vattnet rinner bort och skräphalten blir bara högre och högre.

Snö både luktar och smakar gott, lite som ett gammalt vin så blir det bara bättre med tiden, åtminstone mer spännande. Husse och matte håller inte riktigt med där.

Så, ät inte snö!
Eller som Väder-Annika sjöng en gång: ”Ät inte snö som blivit gul, snö som är gul är inte kul…”

Häpp! (Urrp)

Nattliga äventyr

Husse har skaffat en pannlampa! Med den är vi inte förvisade till tråkiga trottoarer på våra kvällspromenader utan kan istället ge oss ut i den så mycket roligare skogen fast det är becksvart ute. Husse har nog lite problem med sitt mörkerseende så han behöver väl kunna slå på helljuset där ute.  Däremot verkar han mäkta imponerad av min framfart genom skogen vid sidan av stigen och hans ljuskägla. Visst har jag väl lite nytta av att det lyser upp lite vid sidan av också så jag inte springer med nosen före in i något hårt, men framförallt för att jag alltid har koll på var ljushuvudet går. Det är lite skönt att veta att han inte irrar bort sig medan jag skuttar runt i mörkret.

På spaning ut i mörkret. Det var något där, jag svär husse!

Det är lite speciellt att gå i skogen när det är nattsvart ute. Man hör mer och känner andra dofter. Kanske är det ett annat liv i skogen på natten än på dagen? Lite kusligt är det också så jag håller mig gärna lite i närheten av husse och matte. Förresten har husse hittat ett nytt supereffektivt inkallningsgodis om det är någon som undrar: Falukorvstärningar! Mums!

Ett litet otyg med den där pannlampan bara är att den avslöjar vad jag gör i mörkret. Kan man inte få larva sig lite ifred utan att det ska upp på Youtube?

Nåja, det var värt det. Snö är så… coolt! 🙂 Förresten, husse ska vara glad. Det hade ju kunnat vara något med lite sämre doft. Då hade det inte varit lika roligt att ta in mig i huset igen kan jag tro!

Moff på er!

Villkorligt frigiven

Husse har börjat leta små tillfällen där han kan släppa loss mig en liten stund, kanske lite uppmuntrad av att jag har börjat tykänna mig lite mer till husse och matte efter att de smet iväg för en långhelg för någon vecka sedan. Jag törs ju inte riktigt släppa dem ur sikte just nu, de kanske smiter igen då.

Det här är inte att tykännas, det är bara alltid lika skönt att bli kliad på magen!

Det har ju varit en hel del hundväder i höst och i ån i skogen nedanför vår koja står vattnet väldigt högt, så högt att det svämmar över på några ställen längs vår promenad. Därför går ingen den vägen nu och det verkar vara vad husse behöver för att känna sig trygg nog att släppa mig. Jag brukar försöka trigga husse till att springa med mig men han är lite svårflörtad där. Jag kan förstå honom lite, han är inte så snabb som jag ute i terrängen och skulle väl snarare trigga min flyktinstinkt när jag får springa ifrån honom i skogen. Klokt det kanske.

Vilken lustig liten isglass vi hittade, husse och jag. Det var fruset på marken, men det var som att all frost hade känt sig lite extra frusen och samlat sig på just denna lilla pinne för att värma sig lite hos varandra.
Ja, jag åt upp den.

Länge var husse snabbare än jag i sprintlöpning på platt mark men den tiden är förbi med råge. Med lågt huvud och lätt kutad rygg rusar jag fram likt en vinthund tycker jag själv. Åtminstone ”vinterhund” tycker husse och anspelar nog på min varma go’a päls.
Att jag springer fort det visste jag men inte hur fort. Nu vet vi: Fortare än ljudet!
Husse blev varse det häromdagen när han nästan satte hjärtat i halsen. Vi hade varit borta på det översvämmade stråket och lekt och busat en stund och var på väg hemåt igen när vi kom till det gamla elljusspår som går förbi vår koja men också förbi skola och dagis. Vi brukar ta högervarv för att slippa gå förbi alla barnen, så även denna gång. Spåret har en lång, härlig raka där jag inte kunde låta bli, i min villkorade frihet, att sträcka ut ordentligt hemåt. Efter att ha sprungit ett hundratal meter framåt stannade jag och vände om och tittade. Mycket riktigt, husse var fortfarande där. Skönt! Då kallade han på mig, satte sig på huk och stoppade handen i fickan efter lite godis. Jag flög ur startblocken och satte fart så det nästan tårades i ögonen och vinden tjöt i öronen. Husses glada och nöjda min gick över i förvåning och sedan något annat när jag utan att sakta in bara fortsatte tätt förbi honom som ett skenande snälltåg och med oförminskad fart fortsatte tills stigen krökte något hundratal meter bort åt andra hållet och försvann. Husse säger att han kallade förtvivlat mycket på mig, men jag hörde ingenting. Hans ljudvågor kan aldrig ha hunnit ifatt mig!
En bit längre fram fanns skolområdet som husse inte villa ta mig till och jag stannade av. Ingen husse.

Den långa rakan som är så skön att sträcka ut efter, här i ett något lugnare tempo. Det var nog inte bara fortare än ljudet jag sprang. Det var fortare än ljuset också. Jag fastnade i alla fall inte på någon bild.

Då hör jag hur han jollrar, stampar och fjollar sig långt borta. Han blev rätt nöjd ändå när jag kom travande runt kröken för att sedan till slut hörsamma hans inkallning och få mitt godis. Sedan fortsatte vi hemåt. Husse kopplade mig inte genast, inte med kopplet i alla fall. Däremot ”kopplade” han mig med rösten och förmanade tydligt med rösten när jag ville traska på i lite högre tempo än han, och det funkade faktiskt i det läget att vänta in husse, och till och med att gå fot utan koppel. Jag hade ju ändå fått springa av mig lite 🙂

Puss på nosen på er!

Himlen trillar ner

Idag hände något riktigt konstigt. Husse och jag skulle ut på morgonpromenad och när vi kom utanför dörren fick jag något kallt på nosen. Det låg där och liksom bara försvann. Det kom fler sådana där vita fluffsaker som landade både på nos, öron, över hela mig. De kom uppifrån himlen. Jag tror att det kan vara små molnbitar som föll ner till marken och lade sig att vila där. Husse kallar molnbitarna för snö och han verkar gilla det, det märktes. Jag vet inte om det var hans glädje som smittade av sig eller om det bara var att det kändes så rätt med ”snö” under mina tassar och i min päls. Dessutom smakade det så läckert, som marrängvatten, det liksom bara smälter i munnen på en.

Luften och pälsen full med molnsmulor… Störtmysigt!

Husse introducerade mig till en nygammal lek. Kasta boll, men nu av snö som jag skulle fånga med munnen. Snöbollarna var mycket lösare än tennisbollarna och varje gång jag hoppade upp och fångade en så gick den sönder och ploffade ut över nos, ögon och hela plytet. Husse tyckte det var lika roligt varje gång. Jag fick en konstig känsla av att det var hela tanken att de skulle gå sönder så. Efter en stund tackade husse för ”bästa snöbollskriget”.

Det var en tjej, Anja Pärson, som åkte skidor och ”gjorde sälen”. Den har jag tagit över nu, fast vi kan kalla den snöplogen. Den går ut på att jag dyker med nosen före ner i snön, sedan krälar jag mig framåt genom snön och liksom skyfflar upp en egen gång där jag har ålat fram på mage och nos. Störtskönt.

Husse kan vara lite barnslig ibland. Han gillar att göra snöänglar genom att lägga sig på rygg och flaxa som en upp-och-nervänd skalbagge. När jag ligger så så brukar jag vilja bli kliad på magen, men det var husse inte speciellt intresserad av. Själv har jag just uppfunnit en ”änglahund”. Den gör jag lite på samma sätt, fast jag rullar mer runt i stället.

En ”Änglahund” var härmed på plats

Hopp och lek!!

Kort möte med Pelle Polis

I söndags åkte vi ut till den idrottsplats i Torhamn där Pelles Hundskola brukar hålla till. För några veckor sedan, när jag hade varit på rymmen, hade husse pratat med Pelle Polis och de hade bestämt att vi skulle komma ut i slutet av något av hans lydnadskurstillfällen så skulle han kika lite på mig.

Alla andra hundar hade redan åkt hem och Pelle syntes inte heller till. Hussegeniet hade missat tiden med en halvtimme! Nåväl, när vi nu ändå var där så passade husse och matte på att testa min inkallningslydnad på gräsplanen så de släppte loss mig. Jätteskoj tyckte jag, äntligen kunde jag fritt springa runt och sniffa alla rådjurs- och kanindofter. …och deras små lämningar.
Inkallning? Jag vet inte, jag hörde inte så mycket. Mina 30% dofthjärna hade tagit över. Rätt vad det var såg jag hur de kastade iväg min boll-i-snöre och då blev det fart, i alla fall till bollen. Att återbörda den ville jag ju inte, det vore ju mycket roligare om de ville jaga mig, så jag sprang i hög fart förbi och runt dem. Lite motvilligt lät jag mig luras till en hundgodismuta då och då, men helt nöjda med resultatet var de inte.

Få saker är så roliga som att få ha snörbollen. Särskilt då att reta husse och matte med den.

Rätt vad det är så kommer det någon gående med två hundar borta på grusvägen. Husse och matte såg det först och lyckades plocka in och koppla mig. Det var Pelle Polis! Han hade passat på att gå en sväng med sina hundar efter lydnadskursen. Husse, matte och han pratade lite medan jag ljudligt försökte återbekanta mig med Pelles ena vovve. Den var dock inte lika talför som jag, och när husse hade sagt till mig på skarpen fann jag det för bäst att inte använda stämbanden mer i den konversationen. Det är tur att vi hundar har så många andra sätt att uttrycka oss på också 🙂
Pelle hade ett gott råd för stunden, att undvika att hamna i situationer där vi sliter ut inkallningen så mycket det går, och att köra mycket inkallning i stunder när jag har mer fokus på husse och matte. Kanske ska de inte försöka kalla in mig i leken med snörbollen till exempel, inte just i mitt busskede i alla fall.
På söndag ska vi hur som helst komma tillbaka men då i tid för att spana in hela lydnadskurstillfället. Det ska bli skoj.

Moff på er!

Full med bus

Husse och matte behöver lite stimulans och jag gör mitt bästa för att de ska få röra på sig. Jag ser alltid möjligheten till lite rolig lek, antingen det handlar om mina egna leksaker eller deras. Husse har lite schysst gung i knäna när han går och det brukar jag förstärka genom att hålla på och buffa honom – eller matte för den delen – i knävecken medan de försöker ta sig över golvet utan att vingla, det är en rolig lek vi brukar ha, och om de vänder sig om för att försöka få mig att sluta så visar jag fram tuggknuten, Näbbis, bollen eller vad jag nu har buffat med. Bara att fortsätta vingelleken med lite dragkamp med andra ord. Alltid redo för lite skoj, rena busscouten! 🙂

Min snuttefilt! Den går jag ingenstans utan. Det är det första jag tar med mig ur sovrummet på morgonen och sedan får den följa med mig runt till alla mina favvisställen under dagen. Dessutom är den en fantastisk dragkampssak. Matte brukar hissa upp mig i luften medan husse mest brukar låtsas att han fiskar en jättegädda på köksgolvet.

När matte bäddade rent i sängarna på övervåningen för ett tag sedan smög  jag kvickt fram och nappade ett underlakan som jag sprang ner med till nedervåningen. Effekten uteblev dock eftersom matte inte såg det förrän efteråt. Jag som hade hoppats på lite jakt och sedan dragkamp.

Husse tar på bilen vinterskor och jag hjälper till. Snipp, snapp så var hatten till tuben med kopparpasta borta. Kopparpasta smakar rätt läbbigt. Läbbigt men på ett spännande sätt. De kom på mig rätt snart dock så hatten var i stort sett hel när de lyckades lura den av mig igen.

Husses handskar är också tacksamma hundnappningsoffer. Inte bara för att husse gärna jagar efter mig utan också för att de luktar så gott. Dem skulle jag gott kunna tänka mig att få en stund för mig själv med… Mattes handskar går precis lika bra förresten, det var lite roligt att se hennes min när hon insåg att jag busade med henne på flit!
Jag älskar att vara sådär busigt nära så att de nästan kan nå vad jag nu har snott men ändå så att jag kan hoppa undan när de försöker få tag på det. Då blir det ofta riktigt rolig tafatt-lek.

Annars är det roligaste ändå bollen, när husse kastar, jag fångar och husse sedan försöker få tillbaka den. Det ger liksom lite av allting: Jakten, fångsten och finterna. Vi brukar göra det en stund när husse kommer hem på lunchen.

Upp och hoppa, men så förargligt när bollen träffar nosen i stället för munnen!
Den här är min!!!

Hopp och lek till nästa gång!