Månad: oktober 2017

De säger att det finns en ”spökålder” för oss hundar också och att den skulle inträffa efter dryga halvåret. Där är ju jag men inte tror jag på några spöken. Skulle det plötsligt börja komma hemska vålnader i mörkret? Nej, sådant där tror jag inte på, det skrämmer inte mig. Däremot hände det något läbbigt i köket i fredags. Husse satt och jobbade vid köksbordet och stack emellan ibland med att kasta min favvistennisboll, den rengnagda nakenbollen, som jag fångade i luften. Rätt som det var så missade jag bollen och den studsade mot ett galler vid väggen som skramlade till lite innan bollen la sig till ro intill gallret. Där liksom stirrade den tillbaka på mig. Ju mer jag tittade på den desto läbbigare blev bollen. Den och gallret hade något i görningen. Jag tordes bara inte gå fram och ta bollen igen, så hemsk och lurig såg den ut! Efter att ha förlorat ”arga leken” mot en tennisboll vände jag ryggen till och smet. Buuuääh! Nej, jag är inte rädd för spöken, men när ens egen tennisboll vänder sig mot en då blir det jobbigt.

Igår kväll hände något annat läbbigt. Jag låg och sov under köksbordet medan husse och matte stökade med kvällsmaten i köket. I sömnen kommer det fram ett hemskmonster ur mörkret och slickade sig om munnen när det såg mig. Jag väckte mig själv med ett kort skall. För att varna matte och husse moffade jag till en gång till innan jag skyndade mig fram till trygga matte och tryckte mig intill hennes ben. Där kändes hemskmonstret rätt avlägset. Märk väl, det här var bara en mardröm. …och det är skillnad på monster och spöken.

Ikväll var det mardrömsdags igen, jag gnydde, jag skällde för att varna husse och matte, och jag morrade för att hålla monsterhunden borta. Jag lyckades nog jättebra, för plötsligt var husse där och gosade med mig som belöning och allt kändes lugnt.

Annars tror jag nog mest att jag har börjat spöka lite med husse och matte. Det där med inkallning känns t.ex inte alltid lika ”hett” för mig just nu. Jag kan tycka att jag nog får slutföra vad jag håller på med innan jag lufsar tillbaka för lite köttbullsutfodring när de ropar. Idag dröjde jag lite för länge efter att ha sprungit igenom snåren och en bit ut i skogen så matte hann bli lite orolig. Det var hon noga med att tydligt tala om för mig när jag väl kom tillbaka och sedan var det slut på lösspringet. Kopplad fick jag känna mattes argvibbar och höra hur hon tydligt men lugnt förklarade att jag inte fick springa iväg så där.
Men jag är ju en stor hund nu, jag klarar mig själv ju. Jag bara känner ibland att jag måste få vara min egen hund lite ocskå. Kan själv och vill själv… bara husse och matte finns där någonstans.

Buh på er!

Det hände en liten grej när vi var på hundutställningen i det där stora ridhuset i helgen som gick. Det var när vi kom dit för finalen som vi var lite extra tidiga för att kunna vänja oss vid lukterna och alla hundar igen. Jag kunde inte hjälpa att det började hicka upp något litet skall ur halsen på mig ibland. Det var ju så många andra hundar där som jag också ville hälsa på. ”Hej, store Lazer är här nu och jag kan kissa på tre ben, så stor är jag! Vill någon busa?” Ungefär så kan det väl hända att jag sa någon gång, och kanske, kanske att jag råkade markera på en blå sopsäck också. Många valpar i samma ålder fanns det ju där och de var lika nyfikna som jag. De äldre hundarna var bara betydligt mer coola. Nästan alla i alla fall.

Det var ett par stora ljusa bestar, jag tror att det kan ha varit ett par pyrennéerhundar, som inte verkade gilla mig. Kanske gillade de inte att jag började bli mer än bara valp. Mer än en gång när vi gick förbi så kom det ett argt och mörkt skall efter mig och till och med ett utfall till slut. Då reagerade den ena hundens husse i alla fall och började skälla… fast inte på sin ohyfsade hund utan på oss och med ord som jag aldrig har hört förut. Tydligen borde vi ha lärt oss att man inte kunde gå förbi deras hundar som man kunde göra med andras. I stället för att ta itu med sitt eget problem lät han det bli andras, och visade dessutom sin hund att man man gott kunde vara aggressiv och högröstad mot andra som första kontakt.Här skulle jag bli utställd och så slutar det med att jag blir utskälld! Sådan husse sådan hund, det verkade stämma rätt bra där.
Ja, husse tyckte att till ett par sådana där osäkrade kanoner vore ett visst säkerhetsavstånd nog lämpligt så vi undvek nogsamt den otrevliga flocken efter det, och då fick de ju som de ville.

Jag är så glad att jag har hamnat i en så snäll, lekfull och kärleksfull familj och att de hela tiden talar om för mig vad som är OK och vad som inte är det på ett schysst sätt! Sådan matte, sådan husse, sådan hund! 🙂

Moff på er!

 

Härom kvällen ville husse överraska mig med lite lek med en kompis, så han tog med mig ut till den stora grusplanen bakom huset och började kasta boll. Ja, husse är ju en kompis han också, så det var väl det han menade tänkte jag och sprang glatt för att hämta bollen. När jag sprang tillbaka till husse fick jag dock se vem det var jag skulle få leka med. Husse hade stämt träff med Markus, den lapphundsmanglande bearded collien några hus bort som nu kom lufsande med sin matte bakom ryggen på husse.

Markus såg inte så stor ut som jag mindes honom. Först tänkte jag att det var för att jag hade vuxit så mycket, men det var nog mest för att hans matte hade trimmat honom. Visst hade jag vuxit sedan senast för någon månad sedan men inte tillräckligt. Det tog bara ett par skuttiga utfall innan jag var fullt påmind om mitt underläge och att mina anfall måste kopplas ihop med snabb reträtt och oväntade undanmanövrar. Jag kom på en snygg en där jag kastar mig på rygg som i undergivenhet men fortsätter i en snabb sidorullning för att komma upp i ett tjuvnyp lite underifrån följt av en snabb flykt utom räckhåll, gärna med svansen gömd på vägen.

Det blev rätt snabbt mörkt så husse tyckte det var bra att bryta efter en  stund. Jag var rätt slut och mörbultad redan så det hade jag inget emot heller.

I höstmörkret gömmer det sig många spännande saker. På vägen in efter leken började det trumpeta uppe från den mörka himlen. Det var flyttande gäss sa husse. Jag undrar om de trumpetade för att hålla ihop flocken eller om det var för att locka upp andra gäss som skulle hoppa på samma flyg söderut? Det var en lite melankolisk klang i de trumpeterna.

Tut på er!

På sistone har husse och matte tränat mig på lite konstiga saker: Springa runt bredvid husses sida i en fyrkant och att stå fint. Det förstnämnda har inte varit så jättesvårt eftersom husse har tränat ”Fot!” med mig innan. Det andra har varit lite knepigare eftersom jag är van att sitta fint eller möjligen ligga för att få godis (”slurp”). Vid kommandot ”Stå!” med en godisbit framför mig har det därför blivit lite oklart vad de vill. Med en hand framför bakbenet så att jag inte har kunnat sätta mig ner satte det sig till slut…

I dag fick jag så förklaringen. Vi åkte till Ronneby Horse Center, ett ställe med dofter som bara kastar sig över en när man kommer in. Det doftade jättestora fyrbeningar, hästar, blandat med en massa hundar, bland dem en nylöpt treårig tik. Det sista var en ny spännande doft för en nybliven trebenskissare ska jag säga!
Det hela handlade om ”Blekingemästaren”, en inofficiell hundutställning där jag var anmäld tillsammans med 46 andra valpar i Valpklass.

Sedan var det ju det där med marken i ridhuset. Den luktade ju också så superspännande! Husse tänkte att jag skulle få bekanta mig i förväg så han tog mig till ringen. Vi gick runt och nosade noga av allt, vi provsprang lite och vi provade ”Stå!”. Husse verkade rätt nöjd tills domarna började göra sig i ordning och det visade sig att husse hade tagit mig till fel ring.
Nej, ni gissar helt rätt. Husse hade inte glasögonen på sig! Samma övningsprocedur avverkades raskt i rätt ring.

I själva utställningen hade vi tur och jag gick ut redan som andra hund i min ring. Det fungerade så att man hade samlat vissa raser i olika åldrar i de olika ringarna. Vi var 49 i vår ring. Efter att ha gjort allt det där som vi tränat på igen samt blivit klämd och känd på av en domare så fick jag en fin rosett och ett bedömningsutlåtande. I knivskarp konkurrens med bara mig själv blev jag ”Bäst i Rasen, Valp”. Husse och matte blev ändå rätt malliga av allt fint de skrev och det blev sagt att vi skulle tillbaka till final vid tretiden. Klockan var nu typ fem över nio, fem minuter efter start på hela hundutställningen. Där och då tyckte husse att det kunde vara rätt bra att åka hem några timmar så han ”fick lite gjort” och jag ”fick lite vila”.

Hur det gick i finalen då? Jag vet inte riktigt, där var jag mest intresserad av att försöka leka med en svart tysk mellanspets som stod bakom mig i ringen. Av 24 ”Bäst i Rasen”-valpar var jag en av de 20 som fick ”tack för i dag” som pris.

Det var rätt skönt att komma hem igen efteråt ska jag säga. Jag var helt slut när alla intryck har smälts och spänningar släppt. Att det kan vara så jobbigt att ha så roligt!

Mops på er!

 

Vilken stjärnsmäll jag fick idag! Husse och jag hade varit på stora planen bakom huset och lekt lite. Eftersom jag har ytterst tillfälligt slarvat bort mina tennisbollar, de ligger väl i trädgården någonstans, så tog husse med en vedpinne för att kasta lite med. Han vet ju att jag är valpigt förtjust i pinnar, speciellt att gnaga på dem. Under leken hittade vi en större pinne också, men så kom husse på att han skulle hämta mobilkameran och plockade upp pinnarna och började gå hemåt. Jag hoppade efter och försökte sno den stora pinnen hela tiden, var lite som en ”puppy on a string” igen, marionettdocka medan husse svängde och löjlade sig med pinnen. Vid ett ställe gick vi lite nära staketet, och under pinnhypnosen såg jag inte staketstolpen utan sprang rakt in i den med kinden först. Det kändes som att käken gick ur led nästan. Husse blev jätteorolig när jag vinglade till och sedan provöppnade käken några gånger för att känna att allt satt kvar där det skulle och de dansande stjärnorna hade slocknat igen. Som tur var tog det inte värre än att husse lät mig fortsätta leken, för vi hade inte hunnit med det bästa, godisspåret än. Det blev ett bra plåster på såret. Dessutom ville jag ju fortfarande få ha de där pinnarna lite.

Husse tycker att jag är alldeles för pinnfixerad men jag har nog noterat de där människorna uppe vid busshållplatsen utanför vår grind. Där sugs det på många pinnar ska ni veta, och de verkar nyplockade från någon skogsbrand för de ryker minsann fortfarande. Jag tror att de tuggar is sig pinnarna de också men de lämnar alltid sista biten på marken utanför. Jag har nosat på någon och tycker att ni människor skulle må bättre av ett rejält vedträ i stället. De där små pinnarna luktar inte gott!

Sedan hände det något konstigt också och det gjorde lite ont det med fast mest i själen. En stor lastbil kom körandes med vår båt. De lyfte in båten med en stor kran och ställde upp den på en träställning. Bockar kallas det visst fast jag ser inga horn på dem. Riktiga träbockar… ”Nu är sommaren slut” sa husse och det kändes lite konstigt. Finns det något annat? Tja, vi får väl se, det är spännande att inte ha varit med om allt än 🙂

Moff och ha det gott!

Jag tänkte bara helt kort återknyta till den där leken som vår favvisflock KHK skulle vara med om i kväll. Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Lök är ju inte nyttigt för oss voffsingar, tvärtom till och med giftigt. I kväll hade vi ju besök av en flock som kallas Lökarna (tror jag) från Växjö och det verkar som att de var lite för giftiga för vår fina KHK-flock också. Inte bra! Nu kunde varken husse eller jag se på när flockarna lekte i verkligheten utan har bara fått berättat för oss hur det gick till.

Det verkar som att svartvit-hussarna som styr leken kanske fick tårar i ögonen och svårt att se på grund av alla lökar på och bredvid isen. Mitt råd då skulle vara att hålla lite distans till lökarna för att hålla tårkanalerna i schack, eller att ha någon form av skydd för ögonen typ sådana där glasögon som husse har när han klipper mina klor. Hur som helst så verkar de ha missat saker som vår flocks vänner runt isen tyckte de borde ha sett eller förstått. Till exempel fyade de ner lökflockens vägg för att han hade varit ohyfsad och skällt för mycket på isen eller så, men sedan hade de inte tagit bort någon ur lökflocken från leken utan leken fick fortsätta som vanligt. Sedan hade tydligen någon i lökflocken skickat plattbollen vidare till en annan flockmedlem med tassen när man bara får använda pinnen. Då lyckades de missa vår vägg så att plattbollen hamnade i nätet bakom väggen.

Nu var det ändå vår flock som först lyckades missa väggen medan en i lökflocken hade fyats ut ur leken för en stund för att han hade velat kramas i stället för att leka. Alla hemmakompisar runt isen ylade länge och väl av glädje över väggmissen. Det ska förresten ha varit ett väldigt ylande hela kvällen. Sedan var det ändå lökflocken som höll svansen högst i slutet och lyckades missa vår vägg inte mindre än tre gånger, fast den sista gången var vår vägg inte ens där så det var ju inte så svårt.
Hade jag kunnat så hade jag gett vår vägg ett märgben för att han stod pall för så mycket pepprande med den där plattbollen, så länge han var på isen i alla fall.

På torsdag är det hopp och lek för flocken igen. Då ska husse dit i alla fall men jag är nog inte välkommen tyvärr. Någon verkar ha klagat på värmen, för på torsdag ska det tydligen släpas in järnkaminer på isen. Då blir det nog mindre kallt i alla fall.

Moff!
Hunden Lazer (gilla min sida på Facebook så får ni veta när det händer något nytt här)

Jag älskar att leka med någon av mina tennisbollar, speciellt när husse eller matte kastar bollen mot en vägg och jag får fånga den på tillbakastudsen. Allra roligast är det nog ändå att leka tafatt när de vill ha tillbaka bollen, gärna lite dragkamp också när vi ändå är igång 🙂 Jag talar om för dem när det är dags genom att buffa dem med bollen i knävecken. De ser så roliga ut när de liksom niger till lite.

Lite liknande går det till i en annan lek som husse gillar att titta på. Jag tycker också det ser rätt skoj ut, och våra kompisar har så fina tröjor, alldeles orangea. I den här leken är inte bollarna lika runda och rullar inte något vidare bra. De vill mest ligga platt och glider runt på det där kalla glatta när man smackar till dem med en träpinne. Jo, ibland när vår flock, de som vi brukar heja på, ska smacka till den där plattbollen så vill den inte riktigt ligga still utan rullar så att den inte går att träffa ordentligt. Då brukar husse och en massa andra kompisar som har samlats runt det kalla glatta yla så besviket. Jag tror att jag har börjat förstå deras lek lite hyfsat. Det är två flockar som slåss om att försöka ge plattbollen så mycket smisk som möjligt. Precis som när husse och jag leker så vill de inte släppa ifrån sig leksaken frivilligt, i alla fall inte till den andra flocken.

Husse brukar ju kasta vår boll på väggen. Här är det lite liknande. De har ställt var sin kompis i ena änden av det kalla glatta. Han brukar kallas ”väggen” rätt ofta. Antingen det eller sållet men det vet jag inte vad det är. Hur som helst så när våra orangea flock, KHK kallas den, smackar iväg plattbollen och träffar den andra flockens ”vägg” så brukar det gå ett sus bland kompisarna runt omkring och kanske ett litet ledsen-yl. Om de däremot missar ”väggen” bara lite så att den fångas upp av den där lilla nätburen bakom, då blir alla jätteglada och ylar ikapp.

Sedan finns det några svart-vita hussar som åker runt i båda flockarna och tar ifrån dem leksaken ibland bara för att strax ge tillbaka den. Ibland blir de arga och fyar ut någon ur en flock så att han inte får vara med på en stund. Jag antar att han kan ha tuggat på något han inte fick tugga på då, eller kanske grävt en grop utan lov i det kalla glatta.

Det här älskar husse att titta på. Det allra roligaste verkar vara när vår flock har missat den andra flockens ”vägg” flest gånger då leken tar slut. Då ylas det något hejdlöst av glädje, hela flocken kramas och alla kompisar runt om ser så glada ut efteråt. Fast så har vi det ju varje gång hemma när vi har kastat bollen på garageväggen och det är dags att gå in. Då får jag också kram. …och husse ser glad ut fast han inte missade väggen en enda gång. En god förlorare är han allt 🙂

I kväll är det dags igen, då kommer en flock som kallas för Lökarna eller så från Växjö. I går kväll missade de vår vägg en massa gånger och var gladast efteråt men i kväll tror jag att vår flock kommer att missa deras vägg minst tre gånger och de vår vägg kanske bara en enda eller så. Det får vi höra om efteråt eftersom vi ska fira lillhusse men jag hoppas att det blir så.

Puck out!

Utöver att tugga i mig en massa konstiga saker så är nog det bästa jag vet att springa runt i skogen. Kombinationen är ju alltid möjlig men inte alltid att rekommendera (http://www.hundenlazer.se/uncategorized/i-skogens-skafferi/). I skogen är ALLT bättre. Mjuk mossa eller prassliga löv är skönt under tassarna. Framför allt prassliga löv är superskoj att bara rusa runt i, rasslandet och prasslandet liksom triggar till mer bus. Pinnar och ris att väja för eller att hoppa över.

Sedan är det ljudet. Hemma låter alltid något: bilar, människor, maskiner, musik. Till och med när husse och matte tycker att det är tyst så finns det en ljudmatta av fläktsurr, elementsus och grannarnas luftvärmepumpar. I skogen är det mycket renare ljud för känsliga öron. Lite vindsus och så här på hösten några enstaka fåglar. Ja och så matte och husse som trampar omkring på kvistar. Det är skönt att veta var man har dem.
Dofterna sedan. Murrig mossa och svamp blandat med viltvittring av alla de slag. Kors och tvärs har det ritats doftspår efter en massa spännande främmande djur. Det finns helt enkelt så mycket spännande att upptäcka i skogen.

Nu i helgen var vi ute en sväng igen. Husse och matte tänkte späda på svampförrådet med lite fler trattkantareller. Det är lite synd om dem som inte har bättre spårsinne, de tvingas gå och stirra ner i marken hela tiden för att försöka hitta de där bruna små grejerna. De ser ju inte lika smarriga ut som de där röda med vita prickar, men smaken är ju olika. Efter en god stunds markstirrande så lyckades de hitta rätt skärpedjup på ögonen och såg allt det där jag redan hade sett med både nos och ögon så länge.

Efter att ha plockat på sig en massa ”trattisar”, de heter tydligen så, och det hade börjat regna så tyckte de att jag hade fått nog med frihet för en dag. då blev det buren för mig och kort hemfärd till Rödeby igen.

Väl hemma efter någon timme i skogen smakar det alltid gott med lite käk och vatten,  och här tycker jag personligen att det kan vara rätt skönt att gå och knyta mig en stund på filten. Det borde alla prova! 🙂

Moff och ha det gott!

Det är inte klokt vad svårt det kan vara med det där med ätandet. Jag har en lätt födoförvirring. Jag älskar att äta, eller i alla fall att tugga och svälja, sedan blir det kanske fel saker vilket straffar aptiten och intaget av riktig mat.
I helgen kapade och högg matte, husse och jag ved. Ja, de kapade och högg, jag kanske snarare högg in på den. Jag snodde bitar som jag gick lös på med mina starka klippare till kindtänder. Husse blev lite orolig och stal tillbaka vedbitarna hela tiden eftersom han tror att jag kräks av för mycket träbitar i magen. Bara för att jag kräktes efter att ha tuggat på hans träskor förra veckan! Han kanske skulle fundera lite på sin fothygien i stället. Själv vill jag tro att kräket kom av den, inte av träflisorna.
Igår kväll var det dags igen. Jag hade hittat en klädnypa ute på altanen som gav ett så skönt tuggmotstånd. Några bitar slank väl ner men inte kändes det så konstigt. Senare på kvällen satt husse i soffan och jobbade på sin dator när jag kände hur magen liksom bara ville komma ut och hälsa på. All kvällsmat blev jag av med framför fötterna på husse. Hoppsan vad genant! Man känner sig dubbelt så ynklig när man både mår dåligt och får dåligt samvete för att man skräpat ner. Då är det skönt att kunna lomma iväg till sin sovvrå och sjunka ihop i en liten hög.

Om det var klädnypan som nöp mig i magen eller om det var något annat kan vara svårt att veta. Varken frukost eller lunch smakade idag. Inte förrän under eftermiddagen kom aptiten tillbaka.
Annars har det varit lite si och så med aptiten på mat ett tag nu och det har satt sina spår. Senaste veckan har jag stått stilla i vikt. Senaste två veckorna har jag gått upp tre hekto totalt att jämföra med de sex hekto i veckan jag har hållit i snitt annars.

Annat än magen som nyper: Klotången! Jag vill bara malligt rapportera att numera är det rätt lugnt, nej till och med lite gosigt skönt, att klippa klorna. Som liten valp var det rätt jobbigt att sitta i husses knä för kloklippning. Nu är det möjligtvis husse som tycker att det kan vara lite jobbigt. Själv tycker jag bara att helgens kloklippande var rätt mysigt.
…och gott.

Tjillevipp!

Ibland snubblar man över en ny kompis. I helgen som gick fick jag utökade domäner på hemmaplan när husse och matte avslutade instängslingen av tomten. Medan husse la sista handen på en liten grind på baksidan mot den stora grusplanen var jag och matte och rensade lite ogräs i rabatterna på framsidan. Hon krattade och jag grävde, bra arbetsfördelning. Plötsligt får jag vittring av något stort och spännande och när jag kommer bak till husse så får jag se en stor schäfer springa och leka på grusplanen. Jag gav skall som hälsning, både en, två och tre gånger medan husse försökte tysta ner mig. Kampen mot skallen som ville bubbla upp ur halsen och önskan att vara husse till lags gjorde att jag nog såg rätt ynklig ut, hukande med bakåtstrukna öron och ändå ”Hej, kom och lek med mig” hoppandes som grodor ur munnen på mig.

Som tur är hade schäfern en väldigt förstående matte och när hon ropade att jag var välkommen att leka med Ice (ja, vilket coolt namn, eller hur!) så öppnade husse helt sonika grinden och släppte ut mig. Glad och med lagom mycket valpamnesi för att glömma bort hur det kan vara att leka med för stora hundar (Marcus ni vet) så rusade jag rakt ut, men när jag kom närmare och Ice liksom bara tornade upp sig kände jag mig rätt liten ändå. Som tur var så lekte han lite snällare även om hans skall när han markerade ”kull, du har den” lät ruggigt djupt och storvuxet.

Det visade sig att även Ice har gått i Pelles hundskola, så han var riktigt väldresserad och lyssnade fint på sin matte när hon manade honom att ta det lite försiktigt med mig. Det var skönt att ha husse och matte där ute också, de var lite trygga tillflyktsorter där jag kunde vila ut en stund när jakten blev lite för enkelriktad.

Vi höll väl på och rasade runt i 20-30 minuter med lite vilopauser. Om tunghänget avslöjar vem som var tröttast så vann nog Ice. Jag har aldrig sett en så lång tunga, schäfrarnas Gene Simmons!

Mer lek åt hundarna!
Moff på er!