God Morran

Låt mig berätta lite om missförstånd och missriktad moderskärlek:
Helgen som gick smet husse och människovalpen Elio iväg på en lång biltur, så lång så att hussemor och hennes hane Kaj fick komma hem  och ta hand om mig. Med sig hade de Morran. Egentligen heter hon Kajsa men så fort hon ser mig så morrar hon och visar båda tandraderna så smeknamnet är rätt givet. Hon tål mig inte riktigt, kanske för att jag är så mycket större än hon, kanske är det min ungdomliga lekfullhet som är jobbig för henne. Den här gången var hon allt lite extra känslig.

Till att börja med ockuperade hon min favvisplats i soffan. Jo, jag får vara i soffan, fast bara på min grå yllefilt då. Den la Morran beslag på och höll fast vid genom vapenskrammel och hot (morr och tänder). Jag behöver inte mer övertalning än så. Jag som bara vill ha trevligt tyckte det var lugnare att låta denna tillfälliga äganderättsförskjutning vara .

Bästa platsen i soffan. På mittplatsen kan man bli kliad från två håll samtidigt, tänk på det när ni väljer plats 😉

Medan Morran nu ockuperade mina domäner passade jag på att söka mig till en lite lugnare plats, den på gosemattan framför altandörren i köket. Där hade jag min för stunden bäste kompis Fido, han som flyttade in efter min höftledsröntgen. Bäst som jag låg där och lite lekfullt tuggade runt på Fido kom jag åt pipmojängen i svansen. Då brakade det lös! Morran kastade sig upp ur min filt i soffan, rusade ut i köket och gick loss på riktigt: ”Vad gör du din usling, släpp genast den lille stackaren innan jag låter mina tänder göra hackemos av dig!” …och några andra fraser som jag inte går närmare in på nu. Det kan ju hända att barn läser här.

Ja, jisses vad snarstucken. Det var väl lika bra att låta Fido vara ett tag då.

Älskade Fido, med ett utseende som bara en mor kan älska.
…ja, och så jag då. Han är inte så smart men han är rolig 🙂

En liten kompensation fick jag ändå av henne under helgen. Av någon orsak så var hon så upptagen av att hålla koll på mig och att jag inte fick Fido att pipa igen att hon tappade all matlust. Ovanpå mina egna portioner kunde jag alltså toppa med hennes mat också, rätt gott med ombyte eftersom vi inte åt samma mat.

Nu har jag i alla fall fått veta varför hon bar sig så konstigt åt. Väl hemma hos sig igen har hon samlat alla sina pipdjur i sin lega och ligger och ”mammar” dem. Hon pratar med dem och håller dem nära sig, och vare sig hussemor eller hennes Kaj göre sig besvär att försöka plocka bort dem.
När jag lekte med Fido och fick honom att pipa så var Fido plötsligt en liten valp i nöd och jag var busen, i alla fall var det så Morran upplevde det.

Äntligen hemma hos de sina, så skönt att slippa vara orolig för den där okynnige unghunden som bara får de små att pipa.

Pip och moff!

Lydnads- och spårkurs

Svansen mellan benen och plats på skämskudden! Hur länge är det inte sedan senaste inlägget? Jag skyller på husse, han har varit så upptagen på sistone att jag inte har haft en chans att komma åt datorn, och när han inte har varit upptagen så har jag haft fullt upp med uppmärksamheten som jag vill ha… ge honom menar jag.

Jag tänkte i alla fall passa på att berätta lite om det senaste roligaste jag gjort hos Pelle Polis.  Det var ett par helger sedan som husse började prata om polisen och sedan burade han in mig.
…i hundburen. När jag blev utsläppt igen var det till min illa dolda, inte ens halvbehärskade, glädje ute på Pelles Hundskola. Hurra!!!

Ett kärt återseende. Alla hundar var nya bekantskaper men Pelle, med ryggen hitåt,  hade jag känt igen var som helst, därpå den här underbart kanindoftande gräsplanen som är en sådan utmaning när man ska gå fot och annat lydigt.

På schemat den här dagen stod en heldag med lydnad och spårning! Yes, jag som älskar att nosa runt bland alla dofter. Där fanns redan fyra andra hundar med mattar eller hussar när vi kom men vi var inte sist. En stund efter oss kom den mest långväga eleven: Det var en korsning Rotweiler – Holländsk herdehund som skulle bli arbetande hund i hemvärnet. Han hade missat på ett spårningstest tidigare och kom ända från Vetlanda för att specialträna med oss. Då var det kanske lite illavarslande att de körde tokfel och upptäckte att de nästan var i Kalmar innan det var för sent att göra något åt saken, så de tog ”långa vägen från Vetlanda via Kalmar i stället för rakt ner till Karlskrona.

Ella, så underbart med en frände! Lite lik mamma Ixi på något vis och ungefär lika gammal som jag. Vi var nog lika sugna på att få leka med varandra.

Förmiddagens lydnadsdel började lite ”krattigt” för min del med all svårtyglad iver att få hälsa på de andra hundarna, men efter en stund skulle Pelle ge individuell träning med kommandon. Medan vi väntade på vår tur tog husse av mig kopplet och började kommendera mig ”fot”, ”höger”, vänster”, ”stanna”, ”sitt”, ”ligg”, ”plats”, ”Lazer” (inkallning) och jag var jätteduktig. Det enda kommandot husse inte drog fram var ”hopp och lek”. Efter en stund dök Pelle upp hos oss och sa ”Det ser inte ut som att jag behövs här, jättebra jobbat!”

”Fot!” sa husse. Det här känns som ett lagom avstånd från husse snubbelfot. Jag tror att tanken är att jag ska gå tätt mot husses ben men det gör så ont i tassarna om han trampar snett. Notera frånvaron av koppel 🙂

Jag blev jättemallig men husse blev jättemalligast, så pass att han inte riktigt höll koll på hur långt bort jag kommit. Väl utanför husses ”circle of trust” tyckte jag plötsligt att det var en jättebra idé att passa på att leka lite med Ella så jag rusade dit utan att höra husses försök att få mig att lyda och stanna. Ella var ju tyvärr i koppel så hon kunde inte springa runt med mig, och hennes husse och matte fick till slut lyfta upp henne för att hon skulle lugna ner sig. Då hade husse kommit fram till mig och beordrade ”fot” därifrån, lite röd om kinderna och med en road Pelle Polis i hasorna.

Vi skulle ligga plats i tre minuter. Jag gjorde som i hockeyn, jag delade in det i tre perioder med lite avbrott emellan. Det verkade inte vara tanken för husse var raskt framme och förmanade mig att ligga plats igen.

På eftermiddagen blev det först fältspår. Med sele och lina borde jag ha fattat vad som var på gång, men nu händer det ju att vi bara är ute och springer med de grejerna på så jag var väl lite osäker. Det var tre ”ben” med två nittigradersvinklar mellan på fältspåret. Det första benet var jag lätt förvirrad och hade inte kopplat vad husse och Pelle ville att jag skulle göra. Husse hade lärt sig ett nytt kommando, ”spår”, som jag inte alls kände igen. Där fanns ändå både kanindofter och lite rådjur, och så fanns det en fin tuva att kissa mot också, men någonstans där husse hade pekat fanns något annat också som återkom här och var och mot slutet av första benet började jag förstå vad det var. Därefter gick det fint och jag följde med runt hela vägen till ”slutpinnen”. Tyvärr har husse och jag inte jobbat med apporter, små pinnar som är gnuggade av den som lade spåret för att dofta extra mycket ”spårdoft”. De traskade vi glatt ovetande förbi.

Jaha du husse, jag är redo. Är du? Är det inte vår tur snart?

Sista delen var ett skogsspår. Vi väntade på vår tur och när första ekipaget kom tillbaka ropade de att det var vår tur redan. Snabbt fick husse på mig selen och linan innan vi sprang skogsvägen bort till Pelle som stod där just vårt spår skulle börja. Pelle var orolig att vi sprang slut på mig på vägen dit men verkade lugnare när husse svarat att vi var vana att springa tillsammans. När husse sedan pekade i marken och sa ”spår” så klickade det bara till för mig. Jag hittade genast doften och sedan bar det iväg. Husse fick släppa så mycket lina han hade och hann knappt med att rusa med mig över stock och sten. Små röda snitslar virvlade förbi i ett rasande tempo och Pelle Polis flåsade efter så gott han kunde. ”Det är rätt, det är rätt…” var allt han fick fram och efteråt skrattade han med hela ansiktet. Jag hade gått spik hela vägen, varje knix och sväng, och det hade gått fantastiskt fort. Visserligen hade vi åter missat ”apporterna” men Pelle menade att jag hade ju hela tiden haft ett sådant driv fram med nosen i spåret. Lite att öva på med apporterna, men det här vill vi göra mer av! 🙂

En fika för husse, lite vatten för min del och en stunds vial i solen innan vi ger oss på det igen.

En rolig sak som hände på slutet. Det var när hussar och mattar skulle äta grillad korv efter kursen. Jag satt bunden utanför lokalen, bättre än att som de andra hundarna sitta i buren. Där inne var det Pelles fru och några till som började prata hundnamn. Efter några namn sa Pelles fru plötsligt att Pelle hade berättat om en hund från någon av hans kurser som hade ett så coolt namn, det var en hane som hette Lazer. Då harklade husse sig och sa att ”Ja, det är ju han som sitter där ute, min voffsing. Han fick behålla sitt ´kennelnamn som varit så fint från början”. Det blev stora ögon och lite skratt på det.

Ja, är det någon som tappat sin klocka så kan ni ju ringa husse. Han säger att han har en hund med coolt namn men som kan spåra ur lite. Det låter bra.
…tror jag.

Moff!