Hej, det är hög tid för ett nytt gläfs.
Jag gjorde ju ett BPH-test för några veckor sedan. Det resultatet finns nu upplagt i lite utförligare format i kennelklubbens avelsdatabas. Smaka på det ordet: ”avelsdatabas”. Det låter väl lovande, tycker ni inte?
Nåja, det är där de samlar alla uppgifter om alla registrerade hundar.
Man kan se att vi lappisar har en treklöverform i vår kurva. Den ena ”viken” kommer sig av att vi inte känner oss speciellt undergivna (jag inte alls, nada). Den andra kommer sig av att vi visar lågt lekintresse med föraren. Där fick jag igen lägsta möjliga, och det bara för att jag sprang ifrån husse med bollen. Det är ju egentligen inte så att jag inte vill leka med husse. Tvärtom, jag vill att han ska leka med mig. Han ska jaga efter mig så att jag får briljera och känna att jag har övertaget lite, det är ju därför jag springer bort. Så är det väl med oss lappisar generell och mig speciellt då. Man kan nog säga att jag är lite ”lappis extra allt” om man tittar på kurvan.
Så var det då det där med ”trauman”. Jag nämnde ju något om det i mitt förra gläfs om BPH-testet. Tittar man i tabellen här ovan så ser man ett enda ställe där jag faktiskt fick liite ”sämre” värde än för lappisar i allmänhet. ”FP” i tabellen står för ”främmande person” (”NP” för ”närmande person”). Notera gärna att jag var som vanligt väldigt förtjust i att få en ny kompis till min samling, men att där fanns en liten , liten”oro för FP”. Hade det här varit en vecka tidigare så hade det varit en 1.0 på den också. Den lilla avvikelsen kom sig av att min nya bekantskap ville klämma och känna på mig, och det gick ju bra ända tills hon ville titta på mina tänder. Det har ju aldrig varit problem på utställningar eller när matte vill borsta dem, men nu ville jag inte alls utan vek undan huvudet så fort hon förde händerna mot det. Jo, till slut fick hon ju kika på tänderna lite men jag var ändå glad när den delen var över. …och jag hade synen i behåll.
En vecka tidigare hade mina ögon börjat klia och gegga sig. Det var en helt ny upplevelse för oss alla. En snabb koll med den lilla veterinären som bor i husses mobiltelefon gav rådet att söka en veterinär som gick att nosa och hälsa på i stället, så husse lurade in mig i bilen för en liten (o)tur dit.
Jätteroligt! Inne hos veterinären mötte jag en fantastisk liten lappispingla. Kärlek vid första ögonkastet! Sällan har någon bemödat sig med att ge mig så mycket skäll, inte sedan jag lärde känna Dixie. Hennes skall följde mig hela vägen in i undersökningsrummet och först när dörren var ordentligt stängd tystnade hon där ute.
Veterinären var en ny och trevlig bekantskap, ända tills hon droppade något i mitt öga och sedan lade dit en sträv liten pappersbit som färgade mitt bruna öga grönt. Det var sorgligt må jag säga, inte ett öga var torrt. Inte mina i alla fall.
En pytte-pyttig skada på hornhinnan kunde hon se, men troligen bara för att jag försökt klia mitt ansikte i en stubbåker dagen innan. ”Ögoninflammation” blev domen.
Som om det inte var nog med det så fortsatte husse med otäckheterna i en veckas tid. Varje dag droppade han kylskåpskall gegga i mina ögon, obehagligt som rackarhundan! Det tror jag det att när det sedan kommer en tvåbening till, låt vara glad snäll och jättetrevlig, som vill komma åt mitt ansikte så blir jag en aningens motsträvig. ”Inte ögonen, inte du också!!! Snälla?” Klart att hon fick kika på tänderna, men just den där nya reflexen att vika undan huvudet kostade ett litet ”hack i kurvan”.
Så, var jag färdigtraumatiserad nu då? Nope! Till råga på den där salvan som husse dagligen kluddade till min syn med så hade han fått med sig en stor dumstrut från veterinären. Det visade sig att den inte var ämnad för honom utan för att ytterligare förnedra mig. Den var erbarmerligt klumpig att ha på sig. Dels kunde jag inte komma åt att klia bort den där obehagliga salvan ur ögonen, dels så var den ivägen hela tiden när jag skulle gå någon stans. Jag bara dunsade i stolsben, dörrposter och tvåbeningsben hela tiden. Det bästa var faktiskt att bara lägga sig ner och vänta ut att eländet tog slut.
Det tär på krafterna att återuppleva det här, men nu kan jag i alla fall lägga det bakom min svans och rikta nosen mot alla nya äventyr.
Moff på er!
