Nattligt möte med Micke räv

I lördags kväll var jag och husse med om rena rama Micke och Molle-äventyret.

Hela familjen inklusive lilla jag hade packat oss in i bilen för en tvåtimmarsresa  ner till Lund. Där hälsade vi på Mattes stora valp Klara. Hon hade fyllt år för en hel månad sedan men inte kunnat bli grattad förrän nu. Matte hade ordnat med ett helt popup-kalas. Mat och efterrätt var redan förberett hemifrån. En riktig liten fest skulle det bli.

Medan de andra åkte till affären för lite shopping tog husse med mig ut på en promenad för att jag skulle få samla mig lite efter resan. En bro ledde oss över en stor väg med en massa bilar och fram till ett område som hette Sankt Hans backar. Nu är ju husse lite tokig av sig. Vi har ju gått mörkerpromenader hemma i skogen också. Vi tycker det är lite spännande mysigt husse och jag. Så, i stället för att hålla sig nere kring de belysta cykelbanorna valde husse att ta mig upp till det nattmörka gångstråken uppe kring toppen av backarna. Nu blir ju nattmörkret i stora Lund inte så kolsvart ändå. Med mulet väder och stadens alla ljus omkring oss så kunde även husse skönja en del, och med tiden blir ju ögonen mer vana vid mörkret.

Att han inte har synen med sig som jag, det blev jag varse efter en rätt kort bit där uppe i mörkret. I en liten glänta strax framför oss upptäckte jag en filur som jag aldrig har träffat på förut. Husse bannade mig att inte dra i kopplet för att springa mot haren som han tyckte sig se stående på bakbenen i mörkret. Strax skönk den ihop och ilade undan in i skuggorna bakom buskarna och vi kunde fortsätta. Nu var jag lite uppspelt och alert, min vaksamhet var väckt. Efter något hundratal meter kände jag att vi var iakttagna av någon. Jag gnydde lite för att varsko husse men han tog ingen riktig notis om det. När vi fortsatte upp mot de öppna ytorna närmare toppen visste jag redan att vi var förföljda. Husse hade bara inte förstått det än. Det var en riktig smygare vi hade i hälarna. Jag gnydde och pep lite igen, stannade och vände mig om. När husse märkte att jag hade stannat bakom honom stannade även han och såg sig om. Äntligen såg jag att han fattade. Vi hade varit förföljda av den där smygaren en god bit redan. Den hade stannat bara fem meter bakom oss, men när husse vände sig om vände den smidigt ut mot vänster och satte sig på lite mer behörigt avstånd men ändå inte mer än tio meter bort. När husse såg den låga profilen med den långa, yviga svansen rakt ut utbrast han ”En räv, Lazer vi har en räv efter oss!”. En räv? Det var som en hund men ändå ingen hund som jag ville leka med. Jag kände själv att de där fem till tio metrarna var en lagom marginal. Det var ingen orsak att dra i kopplet för att komma närmare.

Mörkt som ”rena natta”, men där borta anar man räven som slagit sig till ro på säkert avstånd. Med respekt och nyfikenhet iakttog vi varandra.

Vi gick försiktigt en bit igen och genast satte även räven fart, gled snabbt in till det där femmetersavståndet snett bakom oss så länge vi var i rörelse. Medan vi gick på gången tassade den tyst på i gräset. Så fort vi stannade gjorde den en lov utåt för att sätta sig ner tio meter bakom oss. Ute i det öppna kunde husse se räven tydligare och försökte ta lite bilder. De blev ju lite som de blev. Blixten var inte till någon hjälp då den slog i den disiga luften i stället.

Här ser man tydligt den vita hakan och bringan, de svarttoppade öronen, de mörka benen och den vita svanstippen.

Efter en stund kom vi fram till ett ställe där en stig ledde ner till upplysta cykelbanor. Vi gick ner där i hopp om att få lite mer ljus på vår följeslagare. Den lätta finten gick den sluga lilla räven inte på utan vi såg bara silhuetten av den passera förbi uppe vid stigen där vi hade vikt av. Då gick vi tillbaka upp i mörkret och fullbordade vår promenad till vår utgångspunkt, hela tiden förföljda av Micke som hade väntat på oss där uppe i mörkret. Ja, husse var inte helt säker på om det skulle vara Mickel eller Mickelina så det fick bli Micke. Däremot trodde han att det lutade åt att det var en rävhona som hade kärat ner sig i mig. Han tetades sedan med mig hela kvällen för att ”Mickelina” hade varit så förtjust i mig att hon inte kunde slita sig. ”Inte undra på” tyckte husse, ”när du var liten såg du ut som en rävunge själv”.
Tja, räven verkade i alla fall väldigt spännande och stilig, så det påhoppet får väl vara OK i dag då.

Vem har sagt att man måste ut i skogen för att få naturupplevelser?

Moff på er i novembermörkret!

Bortbytingen

Idag fick husse och matte en lustig idé. Husse var uppklädd för att åka till jobbet och hans ryggsäck stod redan laddad i hallen när vi gick ut för morgonpromenaden. Till min oförställda bestörtning lastade han in mig i bilen i stället för hallen när vi kom tillbaka. Vilket hemskt nerköp att ligga och skaka fram i bilen mot att få ligga och ha det lugnt och skönt i hallen!
Medan husse skulle vara på jobbet skulle jag vara hemma hos hussemor, Morran, Oliviapippin och Kajan. Så här efteråt var det värt hela resan och mycket mer. Det var hysteriskt roligt att få träffa hussemor, och alldeles tydligt att jag var huvudattraktionen när jag kom. Så uppspelt man kan bli!

Husse drog till jobbet och hux flux var hussemor också min dagmatte för en dag. Det var fint att få träffa Morran och Olivia igen. Det första jag gjorde var att rensa Morrans matskål. Därefter käkade jag lite solrosfrön som trillat ner från Olivias bur. Så småningom fick Morran sin hämnd och käkade upp min mat i stället.

Så mumsig min mat kunde vara då! Själv föredrog jag Morrans mat. Ombyte förnöjer och förbjuden frukt smakar bäst!

Det går lite bättre med Morran nu. Kanske är det mig det hänger på. Jag har lärt mig att ge henne sin privata sfär. Hon morrar mindre och den där sfären har med tiden börjat få lite inbuktningar. När Kajan och jag kom tillbaka efter en liten promenad möttes vi till och med nos mot nos för ett kort ögonblick. . …och inte ens några blottade tänder som glimmade. Kanske blev hon bara lika överraskad som jag.

Framåt kvällskvisten kom husse från jobbet. Den rackaren kom på mig som sovande och föga effektiv vakthund. Jag kanske överkompenserade lite när jag väl vaknade och fick syn på honom genom altandörrsfönstret.

Jag sover på hussemors sköna matta medan hussetjyven smyger upp utanför altandörren. Jag lovar, han kommer ändå inte in utan en rejäl utskällning, om än en väldigt kärleksfull sådan.
Har du sett husse? Hussemors och Kajans soffbord är ett fönster som man kan titta upp genom! Coolt!
Nu har du faktiskt varit ledig från mig hela dagen, husse. Kom hit och lek lite nu!

En stund senare kom även matte och Jacob. Hur mycket roligt kan man ha på en och samma dag? Ja, det blev förstås lite livat igen där, men det var inte slut på det roliga än. Efter att tvåbeningarna hade avnjutit hussemors kokkonst, färsbiffar i senapssås med potatismos, tyckte fina hussemor att jag nog också verkade lite sugen. Hon mosade ihop lite tvåbeningsmat till en rejäl Lazerportion och ställde ner den på golvet. Störst kör först? Nej, inte om Morran finns där. Jag fick vackert vänta på lillturen. Hur långt ner på rangstegen kan man komma?

Mums vad gott det luktar hussemor! Är allt det där go’a verkligen till lilla mig?! Jag hurrar tyst inombords!
Jag trodde att en ”beefeater” provsmakade för att säkerställa att maten inte var förgiftad, inte att den åt hela biffen!
Det både luktar, ser och låter väldans gott just nu. Jag slår vad om att jag får både ”morr” och glimmande hörntänder om jag försöker. Tur att hussemor finns där och ställer allt till rätta så småningom. …och att hon hade mer mat.

Till slut tyckte hussemor att Morran fått vad hennes lilla mage tålde. Min aptit hade hunnit jobba sig upp på topp, så när Morran väl hade avlägsnats från min skål var jag raskt framme och smorde kråset. Mums vad gott. Jag känner redan att husse och matte får levla min matsedel en smula där hemma nu. À la carte ska det vara!

En underbar dag som omgärdades av otäckt ”skaka galler” i bilburen är över. Det har varit vilsamt men vaksamt på en gång så lite trött är jag ändå av alla intryck. Jag hoppas att jag skötte mig bra för det här gör jag gärna om 🙂

Husse, kan du inte åka hem själv så kan vi väl bara teleportera mig från soffilt till soffilt när du väl är på plats hemma?
…eller kanske hussemor kan skicka hem mig med ett SMS?

Moff på er!

Ekorr’n satt i granen

Det var ett bra tag sedan Piff och Puff retades med mig men i morse var det dags. Husse och jag gick ”morgonsvängen-innan-jobbet” längs med ån nere i dalen. De flesta träden där är avlövade bokar eller alar men en och annan grön gran finns där också. I år har vi som sagt inte sett till de där små plymsvansade tjattermaskinerna särskilt mycket men nu satt en av dem på marken när vi kom gående. Knappt hann jag se den innan den med ett par blixtsnabba språng förpassade sig till säker och lagom retsam höjd uppe i närmaste träd. Där satt den sedan och bligade nyfiket på mig. Kanske undrade den om jag med en sådan präktig svans kunde vara en förvuxen kusin eller så.

Hallå, vänta nu, sitt inte där uppe och tjattra. Kom ner till mig i stället så kanske jag hör bättre vad du försöker säga.
Nehej, du vill inte komma ner. Kanske kan jag komma upp i stället då?
…men vänta, stanna kvar lite!

De verkar trivas bra där nere i skogen. Jag antar att de gillar blandkosten som serveras: Bokollon, alkottar, grankottar och till och med hasselnötter. Lite längre upp i backen finns det dessutom gott om ekollon.

Efter att ha blivit hånad från allt högre höjd i trädet gick husse och jag vidare hemåt. Avbrottet hade sinkat husse en smula och det började tryta med tiden för att hinna med bussen. Vi genade uppför skogsbacken på ett stället. Det var ett lyckokast. Utanför stigen fanns det färre men mer distinkta dofter. Jodå, Piff, Puff och alla deras tokiga kottsmaskarkusiner springer omkring nere på marken också. Det blev en livad men resultatlös stund av spårande bland löven i backen.

Jaha, här luktade det gott, men det var en fasligt liten koja. Lite nygrävt i marken också. Kanske en nötgömma?

De här morgonpromenaderna innan husse går till jobbet blir inte så jättelånga men är rätt trevliga och uppiggande ändå, speciellt när det händer något extra som den här gången. Då springer tiden fort. Idag sprang den lite för fort, därför blev det vår tur att springa sista biten hem. Där lämnade husse mig att fundera på Piff och Puff i lugn och ro medan han hastade vidare till jobbet. Snart var Piff och Puff bortflugna de också. Lite tröttsamma är de allt. Då kan det vara skönt att sluta ögonen och slumra ett tag. Allt kan hända när jag får jaga ekorrar i sömnen, som att jag kan klättra upp i trädet och jaga efter dem från gren till gren medan husse tjoar och hurrar nerifrån marken.

Moff på er och vakta nötterna, Piff och Puff är på hugget nu!

Bollsinnigt kul

Det där med bollar, finns det något roligare? Det finns ett par sätt att få min uppmärksamhet. Att ta fram snörbollen är ett. Den där snörbollen är lite svårkontrollerad för husse och matte. Den kan hamna lite var som helst när de kastar den. Oftast brukar vi hålla till ute på fotbollsplanen bakom huset men det har inte förhindrat att vi har fått smyga in till någon granne för att hämta tillbaka den. Ja, smyga förresten? För mig handlar det alltid om att komma först så jag rusar på som en fyrbent buffelhjord.

Nå husse, den ligger här framför mig. Vad tror du? Har du tur? Hinner du?
Hahahahahaaah, jag döööör. Husse är så roligt hopplös på att ta bollen så jag vriiiider mig av skratt! Haaaahahahahaaah!

För ett tag sedan ville husse få en liten actionfilm när jag kommer rusande mot kameran. Han placerade mattes store tvåbeningsvalp, Jacob, med kameran på marken. Sedan hetsade han mig till gränsen för att hålla mig kvar i skinnet innan han slungade iväg bollen bort mot Jacob till. Resultatet? Ja, filmen blev väldigt lyckad tror jag att de tycker, och Jacob undkom med minsta möjliga marginal som ni kan se. Var husse oerhört skicklig eller Jacob enormt tursam? Det senare, definitivt det senare!

Jag har mina kära tennisbollar också. De får jag inte gnaga för mycket på eftersom den sträva filten kan slita ner tänderna. Därför har husse slitit en av dem ren. Den får jag ha när det inte är lek utan bara som ”min”.
Leken handlar nästan alltid om att få husse att jaga mig. Det ger en enorm självkänsla när inte ens ”alfa” kan rå på mig. Min boll, bara min! ”My precious…”
Matte har jag precis lärt ett annat trick: Om jag släpper en boll framför hennes fötter så plockar hon fram en godisbit. Det började av en olyckshändelse i hallen när jag tappade bollen framför henne precis som hon plockade fram en godisbit. När jag provade det ett par gånger till insåg jag att jag hade lärt henne hennes första trick! Hon gör det redan varje gång. Är hon inte läraktig, min fina matte?

Jag har kommit på en variant på det tricket. Det gjorde jag i mörkret när vi var ute och lekte häromkvällen. Jag hade ingen boll för stunden men visste att matte och husse har lite sämre mörkerseende än jag. Jag imiterade helt enkelt en studsande boll själv vid hennes fötter. Det funkade utmärkt! Lite orolig blir jag nog allt för hennes syn när jag tänker efter. Tänk om hon glömmer mig och tar med bollen på promenad…

Apropå att studsa: Igår kväll gick husse och jag ut på promenad i mörkret själva. Husse ställde upp grinden på vid gavel när vi gick, precis som de brukar göra när de ska köra bil. Efter en hyfsat stunds spännande sniffande i mörkret i skogen kom vi hem igen.

Det är svårt att fånga bollar på bild i mörkret. Den här bollen lyckades matte fånga på bild. Jag har å andra sidan aldrig lyckats fånga den. Ser ni spökhunden i förgrunden förresten? Burr! Kan någon fånga månbollen så är det väl den.

Grinden var stängd men det tänkte jag inte på. När jag väl kom in innanför grinden fick jag en riktig doftsnyting: Matte har varit här vid grinden medan vi var ute!!! Husse kopplar alltid loss mig innanför grinden för att sedan säga ”hopp och lek”. Han hann inte mer än till ”H…” så var jag iväg. I full sken nerför garageinfarten, vek höger och rusade ut i mörkret i trädgården, insåg att doften var borta och studsade…, nej, rikoschetterade tillbaka som en gummikula snarare än en boll, for vilt ut i mörkret åt andra hållet i stället. Spåret borta där också! Ny rikoschett tillbaka till infarten och hittade det igen! Medan husse skrattande kom lufsande runt hörnet på huset stod jag och skällde okontrollerat mot ytterdörren från utsidan. Ja, någon gång ska väl vara den första?!? Jag var inte go’ mot köksgolvet när husse väl öppnade dörren kan jag säga , men jag var i alla fall långt före husse att hälsa min älskade matte välkommen hem 🙂

Så, nu ska jag studsa vidare!
Moff på er!

Ärrade veteraner och lekkamrater

Matte tyckte att jag har verkat lite otålig några dagar. Speciellt reagerade hon över hur jag stod och gnällde och pep i arbetsrummet medan jag tittade på henne med rådjursögon. Till slut trillade slanten ner och hon fattade vad jag ville. I ett skåp i skrivbordet hade hon nämligen gömt flera av mina gamla kompisar. De stod på skadelistan efter att inte riktigt ha pallat med leken de gav sig in i, det vill säga den med mig 🙂

Så fort matte plockade fram dem klack det till i bröstet på mig. Mina älskade, älskade fina vänner! Vad kul vi skulle ha det! Matte menade dock att de behövde lite kirurgisk hjälp först. Där var Fido med svansen vid sidan av,  Wooba med halva nosen borta, Olvan som saknade några tår på grund av för hård kloklippning från mina kindtänder och sist men kärast Näbbis som saknade en simfot.

Små blessyrer och större skador. Olvans förlorade klor tillhör väl det första medan Woobas saknade kind får räknas till det senare.

Matte tog fram sitt kirurgiska hjälpmedel, symaskinen, och en stor portion tålamod innan hon tog sig an patienterna. Först ut var Fido som fick tillbaka sin svans där den hörde hemma: I rumpan. Hade han kunnat vifta på den så hade han säkert velat göra just det. Så snart matte släppte honom från uppvaket hjälpte jag honom att vifta både kropp och svans. Jodå, han höll ihop!

Fido, så tålmodigt han ligger där med rumpan i vädret och tittar på mig medan matte syr svansen på plats igen.

Därefter var det Olvan. De amputerade tårna behövde bara få sina sår ihopsydda. Strax var även hon skakad och välkomnad åter till min härliga kompisflock.

Förlåt Olvan men det vattnas lite i munnen när jag ser dig. 🙂
…och visst stod hon rycken för en häftig Lindyhopp-slunga. Härliga Olvan!

Näbbis labb var kanske det lättaste matte kunde få in i sin symaskin. Av bara farten förstärkte matte även sidosömmarna. Hon hade ju sett hur kärleksfulla behandlingar de andra fick av mig. Näbbis är något alldeles särskilt speciell för mig. henne har jag haft sedan jag vid fem veckors ålder för första gången träffade min nya familjeflock. Hon är redan en ärrad veteran med flera ärr, men pipmojen i henne funkar lika fint nu som då. Matte har lovat att näbbis har många år kvar med mig än. Skönt. När jag vill att husse ska försöka ta Näbbis håller jag henne dubbelvikt som en räka på längden i munnen. Det är bara Näbbis som låter mig göra så 🙂

Lilla Näbbis, hur är det? Sticker det lite i labben? Det är ingen fara, det är bara matte som syr.
Vad tror du matte, blir Wooba bra igen? Vad då amputation? Nej snälla, låt husse försöka en transplantation i stället.

Till sist var det då Wooba. Hans nos ville inte gå in i symaskinen. Dessutom var det en så stor bit som saknades. Husse hade hört talas om att man kunde transplantera. Behövdes det skinn i ansiktet kunde man ta lite från rumpan.
Så, husse hämtade sina jobbarbyxor och klippte bort en rumpficka. Av den ordnade han en ny kind till Wooba. För att det inte skulle bli några fula ärr på ett så känsligt ställe som i ansiktet bjöd husse på handsömnad i stället för maskinen. Resultatet med en blå kind i ett oranget ansikte blev lite udda men väldigt käckt tycker jag.

Wooba är lite nöjd med sitt nya utseende ändå. En ärrad veteran från mången hård lek, redo för nya tag!
På uppvaket. Jag kan knappt bärga mig efter att ha punktmarkerat matte hela kvällen. Äntligen ska vi snart få röja loss igen, jag och mitt tuffa gäng!

Så, äntligen är vi nu samlade igen, hela lekflocken. Tack snälla doktor Matte!

Ta hand om varandra och glöm inte bort att ha roligt tillsammans!
Moff på er!