”Äntligen har det vänt mot ljusare tider”, säger husse och matte. Jag är inte riktigt säker på vad de menar med det, men visst har vintermörkret sina små ljusglimtar. Nästan alla har förstås med våra promenader att göra. För ett par veckor sedan, under en sen kvällspromenad runt midnatt, råkade vi helt oförhappandes se himlen upplyst som värsta sommarnatten som husse sa. Himlen var ljus i norr och det såg ut som att genomskinliga, blekgröna gardiner av ljus svävade där. Jag får säga att jag var inte lika imponerad som husse, som blev uppspelt som en liten valp. Att husse fortfarande inte har förstått att det där som ögat uppfattar är så mondänt och blaha. Vill han ha sensationer så ska han böja sig ner och använda nosen i stället. Där är minst två tikar i löp nu, och husse fattar ingenting! Där kan vi snacka om himlafenomen och ljusare tider!
Vi fick vinter i år, rätt tidigt egentligen, men efter några bistra decemberveckor då min päls kom riktigt till sin rätt dog den ut strax efter juletid. Sedan gjorde den en kortare återkomst förra veckan. Snö och kyla är min typ av väder. Dels känner jag mig mycket renare efter våra promenader, och skulle jag känna för det så kan jag dessutom ta mig en ”snötvagning”.
I snön ser man också hur mina dofter ser ut för ögat. Som den lilla musen som släpat svansen efter sig mellan sina små fågelliknande fotsteg, ekorrens spretigare fötter som så retligt tar den upp för trädstammarna när jag närmar mig, knorrtrynenas klövspår där de springer flera på rad, eller rådjurens nättare framtåiga steg.
Ja, snötider, där kan jag väl också hålla med om ljusare tider.
Så för någon vecka sedan, ungefär samtidigt som vintern hälsade på igen, bestämde sig husse för att det vore bättre för mig att komma ifrån tikstråken. Han tyckte att jag hade börjat bli lite för ”belastad” av alla deras lockande dofter. Att börja yla så fort jag kom ut i trädgården, ja till och med i hallen efter våra promenader, det var droppen tyckte han.
”I am so lonelyyyyyyyy-yl….!”
Nåväl, husse började ta mig rakt ut i skogen, i terrängen bland stock och sten, bort från de normala promenadstigarna på våra morgonpromenader. Där kunde jag gå lös på naturens andra roliga dofter i stället menade han.
Det var fantastiskt roligt, de roligaste promenaderna på länge faktiskt. …och långa blev de också. Medan husse enkelspårigt stånkade fram någon halvmil längs små viltstigar och ibland helt obanad terräng, överlät han ansvaret att ”täcka yta” åt mig. Som jag fick pinna på: Högerut, allt klart! Vänsterut, allt klart! Fram och säkra till nästa krön eller krök! Så höll jag på medan husse bara traskade framåt och beordrade tillbaka mig när han tyckte jag hade nått någon lika osynlig som godtycklig gräns.
Att få rasa runt kring husse ger mig betydligt fler steg på stegräknaren än vad husse får… Ser det planlöst ut? Tja, rätt impulsstyrt kan jag hålla med om. Dofter rycker och sliter mig hit och dit.
Skoj var det i alla fall, men väl hemma stöp jag varje gång omkull i välförtjänt vila. ”Jobba på du husse , men väck mig inte förrän du är klar!”
Ja, jo… husse har nog rätt. Visst har det allt blivit lite ljusare nu.
Moff på er!
