Kungligt road på Öland

Kungligt road kan ju låta som en överdrift, speciellt om det inkluderar en längre tur med bilen. Lägg därtill en tur med Morran där jag fick åka där bak medan hon fick åka med mattemor i högsätet framme bredvid min älskade husse. Hur tänkte de där? Nåja, det har blivit några fler av de där bilturerna nu och om ni måste dra det ur mig så får jag väl motvilligt erkänna att jag kanske börjar vänja mig.  …lite.  …mycket lite.

Så vi, dvs husse, matte, hussemor, hennes Kajan och Morran, satte oss i bilen redan på morgonen för en dagstur till solens och vindarnas ö. För mig börjar en sådan tur alltid i moll, men nu visade det sig att jag hade en olyckssyster i bilen. Morran var inte så stursk heller när det handlade om att åka bilen, trots att hon satt framme på golvet mellan hussemors fötter. Vi var båda lika glada när bilturen var över och vi kom ut i det öländska höga sommargräset.
”Pass dig, fullt så glada är vi inte” förmådde hon ändå morra till mig och lät en hörntand glimma till lite när jag travade fram. Nähepp, inte för roligt, här pratade vi uppenbarligen om det öländska Alvaret.
Platsen vi hade stannat på visade sig vara en parkeringsyta för besökare till kungens sommarnöje. ”Så passande” myste jag för mig själv medan biladrenalinet gled över i en förväntan, en förväntan som inte blev mindre av att det var en hundvänlig plats med vattenskålar utplacerade och flera andra hundar som jag förstås förtvivlat gärna ville hälsa på.

Husse, Kajan, jag, mattemor och Morran. Då kan ni nog räkna ut vem som tog fotot…
…just det, älskade matte, världens superlativaste tvåbening, här passande nog vid dåtida drottning Victorias gåva från sin pappa, fina Solliden, lite större än vår koja
Husse och matte sa att det var rosor överallt, vart man än såg. Själv fick jag gå i närkamp med dem för att kunna skåda dem i pistillen. Dofterna kände jag förstås utan att anstränga mig dock.
”Ursäkta min herre, här fanns en väldig massa fint att se men nu känner jag att jag har gjort det. Vet ni möjligen vägen ut?”

Husse och matte var dock noga med att inte låta mig skälla alltför många hälsningar över trädgårdsgångarna. Till sist, på väg därifrån, kunde de inte förmå sig att säga nej längre. Vid ett fikabord upptäckte matte nämligen en lapphund med dess tvåbeningsflock. Vi gick fram och hälsade fint. Det var en tolvårig hane i klassisk svart päls med bruna och ljusa tecken. När han med den äldres rätt ville markera att han förväntade sig vederbörlig respekt genom att visa tänderna lite lätt, samtidigt som han ändå nyfiket nosade på mig, tappade jag nästan hakan. Han hade kortare nos än jag men ändå var det som att mungiporna inte riktigt räckte ”ända in”. Hans läppar var lite ihoprynkade och tandraderna rätt glesa.  Nosen var dessutom beströdd med vita strån. Den enda fördelen han skulle ha i en lite vildare lek vore nog storleken, han hade nog ett par kilos övertag på mig.
Hans husse var till och med tvungen att fråga om jag också var en lappis. Jag hade ju så ovanlig färg tyckte han. Vad? Jag som alltid har varit brun, högst vanligt för mig!

Nästa stopp blev Borgholm där det blev matpaus för tvåbeningarna, kisse- och vattenpaus för Morran och mig, innan det blev en långsam promenad genom stan. Tvåbeningarna njöt av varsin glass medan jag i stället slickade i mig av alla glada blickar och kommentarer jag fick från andra semesterlediga tvåbeningar. Det kändes som att alla var lite gladare och njöt lite mer där i solen.

Fikapaus? Jo visst men bara för somliga. När man har en så läcker macka nere under bordsnivå, kan den då tänkas vara menad för lilla mig? …nähäpp. Jag skulle satt mig bredvid matte i stället.

Från Borgholm var det bara ett Lappisyl och ett Morranmorr till Furuhäll som satt uppfluget på kalkstensplatån med utsikt över Köpingsviken och Blå Jungfrun ute i Kalmarsund. Där tänkte husse och matte hälsa på Johan och Elisabeth, ett par tvåbensbekanta, men det kom av sig eftersom de hade åkt på semester. Det blev ändå en del tvåbensprat eftersom Johans föräldrar var hemma. Matte och husse kände dem med, och tydligen gjorde hussemor det också sedan långt tillbaka när husse själv bara var en liten valp,

Sista stoppet var sedan ett par mil söder om Ölandsbron där ett litet hotell med restaurang har rustats upp och gjorts jättemysigt. Husse och matte hade länge sagt att de ville dit och kolla hur det hade blivit. Magasin1, som det heter, ligger i ett lugnt läge nere vid hamnen Mörbylånga i en genuin gammal magasinsbyggnad. Där kan tvåbeningar både sova i nyrenoverade fina rum och äta i en lika ny och fräsch restaurang med utsikt mot hamnen.
När vi kom fram dit stod mattes store valp Jacob där och väntade. Han hade åkt dit för att möta oss. Inne i restaurangen jobbade dessutom Klara. Tänk vad tokroligt det kan bli bara man kommer ut ur bilburen! Nu blev det kanske mer roligt för husse, matte och de andra tvåbeningarna för de tänkte äta på restaurangen. Tyvärr såg solen ut att ha bestämt sig för att låta vindarna ha monopol på Ölands devis för stunden och dessutom lämna över till ett regnväder lagom tills vi kom till Mörbylånga. Det betydde att tvåbeningarna tappade lusten att sitta i restaurangens utomhusdel och inomhus på restaurang var ju inte rätt ställe för mig och Morran.

Molnen hopar sig och Morran har första tjing på vattenskålen. Tur jag hann dricka innan vi fick våra platser.

Snälle Jonas som driver stället tillsammans med Felix (ja, hon heter egentligen Åsa sägs det men det har jag aldrig hört någon kalla henne det) ordnade då två platser med behörigt avstånd mellan Morran och mig där vi båda kunde se in till våra tvåbeningar genom de stora glasdörrarna. Där fick vi sedan se hur de smorde kråset med medan vi fick förlusta oss i en skål vatten som Snälle Jonas hade ställt ut till oss. Tur ändå att vår del av uteserveringen hade tak, för efter ett tag öste det ner så att det där vattnet hade runnit över.

Hörrni, börjar ni inte bli klara där inne snart? Här ute regnar det katter och hundar som engelsmännen säger. Jag kan till och med tänka mig att hoppa in i buren och åka hemåt nu.

En god stund senare blev det tack, adjö och hemfärd. Efter att en och en halv timme senare ha lämnat av hussemor, Kajan och Morran kunde vi till sist rulla in genom grindarna där hemma. Vad fantastiskt mycket en dag kunde föra med sig, och vad fantastiskt skönt att sedan bara kunna sjunka ner på sin favvisplats hemma och bara… vara.

Moff på er och njut av dagen!