Kan du säga ”Ciobanesc romanesc mioritic”?

…det kan inte jag, och inte husse eller matte heller för den delen. Men jag kan säga ”buskul fluffboll”, och det är samma sak, åtminstone i det här fallet.

Husse och matte hade fått för sig att jag nödvändigtvis skulle följa med dem en sväng i bilen. Det var visst någon trädgårdsmässa på gång i Wämöparken in mot stan till. Jag tänkte att trädgård hade vi hemma, både blommor, buskar och träd att lyfta benet mot, men det hjälpte inte. Alldeles nödvändigtvis måste jag med. Det skulle bli jättekul lovade de.
Efter en biltur väl värd att glömma (som vanligt)  sprallade jag av mig allt biladrenalin när vi traskade bland andra människor bort mot parken. Många främmande hundar hade gått samma väg så jag hade mycket att göra i gräset vid sidan av gångbanan, och nog borde jag väl kunna avlasta området på några fästingar samtidigt.

Strax innan man kommer fram till Wämöparken finns det en gångtunnel där det låter så roligt om man skäller och precis efter den en rastgård som jag alldeles hade glömt bort. Tänk om… Jodå, där inne fanns det redan en stor vovve som lekte med sin matte, och husse och matte styrde stegen mot grinden! Yes, lektajm! Våra mattar stämde kort av läget med varandra och de var båda positiva till en stunds lek för oss. Själva var vi redan övertända. När vi väl kommit in, husse hade beordrat sitt och tagit av mig kopplet spratt det i hela kroppen på mig.
”Hopp…” Jag var redan iväg som ett skenande expresslok. ”…och lek” avslutade husse något tystare för sig själv.

Den rumänska fanan i topp medan vi rusar fram i full karriär. Vi var rätt jämnsnabba…
…men jag var uthålligare. ”You can run, but you can never hide!” …för då nosar jag upp dig 🙂

Shasta, så hette han, var en valp av den där rasen som står i rubriken, Mio min Mio eller vad det nu var. …om man nu kan kalla en sexmånaders best större än mig för valp. Best var han dock bara till storleken, lekfull valp på alla andra sätt. För egen del tyckte jag att det som omväxling var rätt skönt att få vara den mindre men ändå den som jagade.

Tungan rätt i mun nu, den rackaren duckade när vi skulle gå i klinch och då har jag ju plötsligt blottat både strupe och underrede!

För en valp kan det vara rätt skönt att ha en neutral ringhörna hos matte för en stunds paus när man blir lite osäker på den jagandes avsikter eller bara för att hämta andan lite. Även för en jagande brun liten lappis är det lite tryggt att ha husse och matte i närheten. Inte för att man är rädd för lekkamraten, men man vill ju ha koll på familjeflocken också.

Hallå, vänta lite nu din mattegris, vi skulle väl leka?
En sista svängom innan våra vägar skiljs. Notera förresten de fina agilityhindren som finns i Wämöparkens hundrastgård. De ska vi testa en annan gång.

Efter en stund var vi rätt möra båda två. Leken var slut och jag hade fått mitt. Det var dags för husse och matte att få sitt på trädgårdsmässan, så jag lommade med dem med en skönt trött känsla i kroppen. Då kan det ändå vara rätt OK att bara gå och nosa lite.
Hemresan i buren? Den kan vi också glömma tycker jag.

Moff på er!

Olivia på visit

Så har Olivia varit och hälsat på igen.
Hussemor och hennes Kajan skulle ut och resa och behövde ha lite sällskap åt Olivia, deras vita kakadua, ett par veckor. Hon har ju varit här förr så vi känner varandra rätt väl men det blir alltid lite nyhetens behag och nyfikenhet igen när det dröjer så länge mellan varven. Förra gången gick vi nog igenom alla gruppdynamikens faser. Den här gången var Olivia lite mer på sin vakt från början och ville inte riktigt släppa ner garden, i alla fall inte inledningsvis.

Jag tänkte att om jag håller husses axel upptagen så finns det inte plats för någon pippi på den. …och jag får lite mindre konkurrens om husses gunst.
Nåja, och så kan jag ju stjäla lite uppmärksamhet från pippin själv ifråga också. Puss på dig Olivia, din befjädrade lilla kniptång!

Det tog dock inte så lång tid innan vi var tillbaka där vi slutade förra gången, en slags tyst, gemensam överenskommelse om att hon ägde sitt burtak och jag resten av huset. Någon gång klättrade hon mig till mötes och mötte mig näbb mot nos, men alltid med den gula tofsen uppspärrad som en varning för mig att ta det lugnt.

Olivia fuskade sig till en vistelse ute i min del av reviret en dag, dessutom tog hon för sig lite för mycket av min familjeflocks gunst i samma veva. Husses valp Elio har alltid haft ett gott öga till Olivia och brukar ofta stå och kela med henne vid buren. Det svider bara lite i mitt hjärta. Den här gången lockade och pockade hon på Olivia att traska ut på armen och upp till axeln, sedan lämnade hon buren med en vinglande Olivia sittandes på en alldeles för lös och mjuk gren. Där satt hon alltså, alldeles kind mot kind med Elio, myste och tog emot en massa kel, min tvåbensflocks-Elio! Just det där med kelet var svårast att ta. Det sved inte så lite i hjärteroten det. Jag blev liksom alldeles extra kelsjuk. Pip och ve, daska framtassarna i golvet… Vad kan en stackars vovve göra för att få sin rättmätiga uppmärksamhet? Olivia är en riktig gökunge och jag är den lilla stackars rättmätiga ungen på väg att knuffas ur boet. Jag hade nästan kunnat yla.

Spring Elio, spring! Det är en befjädrad liten dinosaur du har på axeln! Det är alldeles sant, det har jag läst någonstans… tror jag. Lås in henne i buren igen!

 Nåväl, allt har sin ände och nu är Olivia hemma hos hussemor och Kajan igen.  Lugnet har åter lagt sig i mitt revir och det är bara jag som existerar för min tvåbensflock. Frågar ni mig så tror jag nog dessutom att en pälsboa värmer bättre och är gosigare på axeln än en fjäderboa. Fjäderboan är prålig och kul för stunden men inget man vill ha för mycket av.

Moff på er!

 

Eld i baken och Aska i blicken

Oj, det var ett tag sedan. Husse och matte har varit strängt upptagna med att slå ihop sina kojor till en gemensam koja samtidigt som de har jobbat med att göra båten, den flytande kojan, redo för att just flyta igen. Jag har helt enkelt inte kunnat komma åt att låna husses dator för att knappa ner mina äventyr. Nu har jag fått tag på den igen och tänker inte släppa taget om den!

När husse och matte är så upptagna med sina saker kan det bli lite skralt med leken. Aska har varit och hälsat på hos sin hussemor, vår granne, rätt ofta men vi har bara fått hälsa på avstånd med staketet som säker skiljelinje.

Så nära och ändå så jobbigt långt bort. Två kompisar som bara vill leka, kan ni inte släppa ihop oss?

Skäll, gny och gnäll har inte hjälpt men för ett par veckor sedan när husse som bäst höll på och klättrade runt på båten, samtidigt som Aska och hennes matte kom förbi, så tyckte de båda att vi skulle kunna få en lekstund inne på vår tomt. ÄNTLIGEN! Hjärtat slog volter i bröstet på mig och för varje varv knuffade det ut ett glädjeskall. Husse fick förlåta mig, det gick bara inte att hjälpa!

Husse och matte brukar ta mig med på löpturer i skogen och ibland springer husse runt och jagar mig i trädgården när vi busar om någon boll eller pinne eller så, men att springa som jag kan göra med Aska det går inte med någon tvåbening. Vi var båda som ivriga galopphästar i startburen inför start. Husse försökte förmana mig till lugn den dummern medan de försökte få upp grinden i staketet. Så snart den gick upp var det som om startskottet gick och vi drog i väg i en rasande snabb jakt från hörn till hörn av vår trädgård. Vi nyttjade verkligen varje meter att sträcka ut på.  Aska var snabb men jag var uthållig. Träningen med husse och matte gjorde ändå lite skillnad.

Det här tempot klarar inte husse, inte ens i en meter. Så skönt att få känna fartvinden tåra ögonen och till och med fläkta in genom underullen.
Nedrans Aska, har hon inte tagit en av alla mina pinnar!?! Ja, hon vet hur hon får fart på mig i alla fall.

När vi tyckte att det var nog sprunget blev det brottning och närkamp i stället innan vi återgick till att jaga varandra. Till slut, alldeles för snart i mitt tycke, tyckte husse att det kunde räcka. Han behövde visst återgå till båten. Aska och hennes matte återvände till ”fel sida om staketet” och leken var över.

Det är skönt att rulla runt i gräset också när man är trött, lägga sig själv i underläge lite för att belöna och uppmuntra kompisen till mer lek.

Underbart är kort, alldeles för kort. Hoppas att vi snart kan leka igen.
Moff på er!