…säll den jycke som lite vinter fick.
Efter att som sörländsk lappis nästan ha fått ge upp hoppet om en riktig vinter i år så kan jag bara konstatera att den blev rätt skaplig till sist i alla fall. Kylan kom krypande i Januari och med den lite försiktiga försök med vitt molnfluff på marken. Redan det var en rejäl förbättring mot det gråfuktiga mörker som vi hade haft innan. Det behövs inte så mycket för att göra allt lite ljusare.
Tvåbeningarna ville gärna hjälpa molnen att göra en fin flufflandning i skidbacken. När kylan väl kom på riktigt släppte de raskt ut några monster som fräste värre än byns alla katter tillsammans, och deras andedräkt blev till vitt molnfluff som landade i backen. Även de där långhalsade väsande metallormarna i kanten av backen fick liv och hjälpte till de också.
Till slut, som grädde på snömoset, bestämde sig naturen för att hjälpa till också. Att så mycket fluff kan komma, och att det kan vara så vitt när molnen är så mörkgrå som de var då. Mina tvåbeningar gillade snön som de kallade fluffet lika mycket som jag tror jag.
De blev lite extra leksugna också, antagligen för att deras långa ben hade lättare för att nå ner till marken. Med det handikappet jag hade där så hade de plötsligt en chans att springa ifatt mig.
Tungsprunget men fantastiskt roligt
Kasta snöbollen! Myl mig med den! Gör NÅGONTIIING!
Det var inte så kallt just när snön kom, men när de mörka molnen dragit vidare kom kylan tillbaka och frös fast fluffet där det hade landat uppe i träden. Där blev det sedan liggandes i flera veckor, så vi fick gott om tid att njuta av den fluffdämpade tystnaden i skogen under våra promenader.
Med rejäl kyla kommer nya faror. Under en kvällspromenad ville Jacob, mattes store tvåbeningsvalp, varna mig för något som skulle kunna bli riktigt otäckt. ”Tänk dig att du hittar en lyktstolpe som luktar riktigt gott”, sa han. ”Tänk dig att du liksom vill smaka lite på doften och sticker ut tungan mot den, precis som de där tuvorna som tikarna har kissat på… Gör inte det!”
För att visa hur han menade räckte han ut sin tunga mot en stolpe.
Hux flux så bara satt den där, Jacobs tunga. ”Curiosity killed the cat” tänkte jag.
För att slippa stå där till en odefinerad dag i framtiden då det kunde börja töa blev han helt enkelt tvungen att dra loss tunga. Kostnaden blev en flådd tungspets men lönen ett gott skratt och en lärdom för livet. Tack Jacob! 🙂
Nåja, inget varar för evigt, speciellt inte molnfluff som har landat på marken, och speciellt inte här nere i södern. Nu har nästan allt försvunnit, men ännu någon vecka lär jag kunna få tumla runt i foten av skidbacken och göra min version av ”sälen”. De var rätt flitiga, de där monstren och tvåbeningarna som skötte dem.
Moff på er! Njut av dagen men håll tungan rätt i mun när det är riktigt kallt ute!
