Månad: januari 2018

Elio, husses människovalp, åker runt på det där vita, kalla, glatta och gör en massa saker som man faller av, fast just hon faller inte. Konståkning kallas det visst. Förra veckan fick hon plötsligt veta att hon hade kommit in som reserv på en stor tävling i Uddevalla och goda råd blev dyra. Jag vet inte hur dyra, men jag tror att husse ett tag började tvivla på att han skulle ha råd. …öh.

Problem 1: Husse behövde följa med dit men jag vill INTE åka hundbur så långt.
Problem 2: Matte var upptagen i Kalmar i helgen och husse hade lite körigt att hinna få upp mig dit.
Problem 3: Morran löper. Kanske skulle hon inte morra så mycket åt mig då, men husse och hussemor var överens om att det nog var en rätt olämplig kombo med mig och en löpsk tik.

Husse var på väg att försöka sno ihop någon skjuts upp till Kalmar när han kom att tänka på Johan och Johanna som både är hundvana och som har erbjudit sig någon gång tidigare, kanske inte för en hel helg men ändå… Husse ringde och vips så blev jag stadshund för en helg.
Nu har jag ju bott i lägenhet ibland tidigare hos matte i Kalmar när jag var liten valp, men det här var ändå lite annorlunda. Johan och Johanna var spännande och lite nya även om jag har hälsat på dem några gånger, i deras lägenhet fanns det nya ljud, nya rum och nya dofter.

Dessutom lekte och kelade de med mig nästan hela tiden, moff vad fint jag hade det! 🙂

I Karlskrona finns det åtminstone två hundrastgårdar där man kan få springa lite lös. Det var skoj. Vi åkte ut till en lite större vid Vämöparken där jag fick rusa av mig lite och träna inkallning. Jag ville ju inte kvadda mina chanser för framtiden så jag gjorde mitt bästa att komma när de kallade in mig. Jag tror det gick rätt bra 🙂

Dessutom fick jag se det där stora våta blå som nu mest var det stora våta grå. Det har jag knappt sett sedan husse tog upp båten ur vattnet, men oj vad det doftar gott när det blåser in från havet. Vi var ute på Stumholmen och gick en sväng. Vad annorlunda det är att gå på promenad på stadens öar jämfört med i skogen i Rödeby. Jättefint och roligt!

På lördagskvällen ringde husse och kollade med Johan att jag skötte mig, och Johan ljög fint om hur duktig jag var. Visst, jag hade väl inte riktigt kunnat hålla tyst alltid när det hördes någon som gick i trapphuset, jag måste ju tala om för Johan och Johanna och den där ute att hen var upptäckt. …och visst, jag hade väl lite raskt råkat hoppa upp i någons säng också. Nåväl, just som de pratade i telefonen kom Johanna hem efter halva sin löptur för att jag skulle få följa med en bit på slutsvängen. Attans att husse skulle vara i telefonen just då. Det var ju lätt försmädligt att han skulle höra hur ljudligt jag välkomnade Johanna, men jag blev ju så glad.

Nåväl, på söndagskvällen tog den här utflykten slut. Johan och Johanna lämnade hem mig till Rödeby och nu har husse och Elio kommit hem. Strax ska jag sova som en liten stock i husses sovrum. Det har varit en helg fullmatad med upplevelser och intryck. Nu ska det bli skönt att trilla in i gamla gängor igen.

Tack Johan och Johanna, borta var fantastiskt bra! 🙂

Med snön som har kommit så är det lätt för husse att spåra också. Det jag ser hur tydligt som helst med nosen behöver stackars husse hjälp av ögonen för att se, men nu vet han till exempel att de där spåren jag är så jätteintresserad av att nosa på här hemikring är från något han kallar rådjur. Jag kallar dem ”klövfotade lekkompisar som doftar adrenalinkick”. Ikväll fick de ett nytt namn: ”Stirrande nattliga reflexögon”. Vi var nämligen ute med husses pannlampa i skogen här nedanför när jag ”kände” att det var något där ute i mörkret. I ljuset från husses pannlampa såg vi tre par vitglödgade ögon som svävade fram i mörkret mellan träden. Husse är vrålcool, han bara stod där och hypnotiserade dem med sin pannlampa. Ögonen stannade upp, två par försvann men det tredje paret bara stirrade mot oss ur mörkret, försvann ibland i några blinkningar men hängde envist kvar som om de var leviterade lysmaskar. Att jag inte kröp ur skinnet! Jag pep och gnydde av leklust, men så snart vi började bana oss vägen fram försvann de. Det enda vi fann var klövavtryck i snön för husse och det färska doftspåret som ledde bort för mig.

För ett par dagar sedan, i torsdags morse, var vi ute på tidig morgonpromenad, återigen med husses pannlampa. Vi gick vår vanliga runda nere i skogen bakom kvarteret där vi bor. Som vanligt doftade det av andra hundar, hussar, mattar och lite annat smått och gott. Nosen gick som en symaskinsnål över terrängen när vi kom fram till ett spår som inte ens husse kunde missa: Ett enormt stort tassavtryck. Husse tror att det minst måste vara en Sankt Bernhardsbjörn eller kanske Baskervilles hund som satt det avtrycket.

Förresten, ni vet det där med att fotavtryck, tassavtryck och sådant, det har en väldigt tydlig doft, det är ju därför jag vädrar så mycket där någon har gått. Husse har just fått upp sina näsborrar för att mina tassar luktar fotsvett, lite som gamla torkade gympastrumpor säger han. Tja, det kanske finns hopp för hans nos i alla fall.

Till sist, här är ett spår jag inte får följa för husse. Annars tycker jag att det verkar vara ett bra nybörjarspår för nosblinda!

Tut på er!

Ursäkta, det kom lite av sig efter att husse och matte kom hem från sin skidresa. Jag skyller på min skrivmaskin, han har haft ”så mycket med jobbet” på sistone som han säger, vad det nu kan betyda. Som tur är har han kunnat jobba rätt mycket hemifrån för jag har suttit som ett plåster på honom så snart jag har haft möjlighet, speciellt första veckan. Det har känts bra, riktigt bra. Det är svårt att förklara men jag förstod knappt hur mycket jag hade saknat dem förrän de kom hem och jag har känt att jag har haft lite att ta ifatt.

Det sprider sig en rastlöshet i mig. Ute har det doftat väldigt speciellt på sistone, både i luften och särskilt när vi har promenerat genom byn har jag fått rejäla doser av den där doften längs vägen. Under de promenaderna har jag blivit alldeles ”hyper” och nosen har gått som en skenande dammsugare för att försöka lukta upp så mycket som möjligt av den. Husse och matte har väl inte riktigt gillat att jag har farit runt så pass i kopplet så lite besvärligt har det blivit på det viset.

Den där hyperaktiva känslan har krupit på mig ibland på kvällarna också när jag har nästan stressat husse och matte att leka med mig med extra häftiga rörelser, lite extra uppspärrade ögon och ögonvitor som snarare varit ögonrödor. Till slut har jag gärna velat kramas lite. Husse och matte kramas, det har jag sett, men när jag försöker krama deras arm till exempel med mina framben och ställa mig upp mot dem så har de inte alls tyckt att det har varit någon bra idé. Då har de raskt slutat leken eller kelet och så blev det inget mer med den delen.

Husse tror att en tik kan ha löpt här i vår närhet. Jag vet inte men kanske är det lite vår i luften ändå? 🙂

Kram på er!

Natten till söndag sov jag själv i huset. Hussemor som hade tagit hand om mig några dagar åkte hem på kvällen och lät mig sova i hallen där husse brukar placera mig när jag ska vara själv hemma. Husse och matte hade varit bortspungna i en vecka nu.
Plötsligt vaknade jag mitt i natten av ljudet av en bil som rullade ner och röster från några som pratade. Det gick en rysning genom mig för de där rösterna kände jag mycket väl igen. När dörren öppnades stormade jag ut och mycket riktigt, där stod husse på huk med öppna armar med matte strax bakom och hennes valp Jacob på väg fram. Jag höll på att få fnatt totalt och for fram och tillbaka mellan dem som en flipperkula och försökte släcka en veckas uppdämd saknad på bara någon minut. Jag var helt hyper. Under någon knapp timme tills de hade gjort sig redo för att hoppa i säng sprang jag cirklar runt dem vad de än gjorde.

Söndagen blev en kompensationsdag. Jag tror vi hann med allt vi brukar göra på en vecka fast på en enda dag: Vi började med morgonkel, först vid mattes sida av sängen, sedan vid husses. Därefter tog husse med mig ut på en rejäl morgonpromenad och inspekterade översvämningarna vid ån. Den här gången fortsatte vi förbi dem. Det är tur att husse är terränggående.

Jag fick springa lös en stund också och kom som en blixt så fort husse kallade. Det var så skönt att få rusa av sig lite över stock och sten att jag inte bara sprang till husse, någon gång rusade jag en liten omväg för att få några meter extra och rundade ett träd, men jag rusade till husse i alla fall.

Jag lekte dragkamp med matte. Hon är bäst på det och lyfter hela mig och svingar mig som en pendel i filten. Det stärker nog både min och mattes nacke och skuldror kan jag tro. Det är skoj hur som helst 🙂
Lite bollkastning och sedan en liten tur med husse igen när han skulle ut och springa på eftermiddagen som sedan avslutades med… ta-daaa: Kloklippning!
Hela gänget runt: 16 klor och två sporrar gick som ett nafs, eller kanske två nafs då, nafs som smakade falukorv.

När husse till slut började dona med annat nere i källaren, typ pelletspannan och tvättmaskinen fann jag det för bäst att lägga mig till ro i hallen. Där slocknade jag, och inte ens när husse kom upp från källaren igen orkade jag mer än att förflytta mig till sovrummet för att snusa vidare.

Så mycket kär lek på en dag tar på krafterna!
Moff!

Den inflyttade skogsindividen, granen, blev inte så långlivad. Husse och matte bestämde sig för att låta den flytta ut igen redan i fredags, lite förtida har jag förstått men varför förstod jag inte då. Den berövades allt fint tingel-tangel och bars sedan ut på altanen. Där står den faktiskt fortfarande, grön och fin. Julgransplundringen som de kallade det hade en del trevliga inslag också. Husse petade i sista stund dit ett alldeles extra intressant avlångt korvliknande paket med en omisskännlig doft av köttbulle som jag skulle få plundra. Innehållet bestod av tre köttbullar, supergoda. Omslagspappret hade de kunnat skippa dock, det var både torrt och smaklöst.

Utöver att städa ut granen så packade de ihop en massa saker i väskor också. Sådant brukar aldrig båda gott, snarare brukar det betyda obehagligheter typ bilturer. Min vita säck packades dock inte, ett gott tecken i sig men på lördagen befagades mina farhågor när husse började packa ut skidor och väskor i bilen. Normalt sett vill jag gärna springa med och svansa runt benen på husse och matte så fort de går ut genom dörren, men  jag förstod att hålla mig undan den här gången. Kanske, kanske kunde man hoppas på att husse inte skulle packa in mig också i bilen då, så jag lade mig lydigt och lugnt till ro på min filt i hallen och beskådade deras bestyr. När de så småningom var klara kom husse fram till mig och jag tänkte att nu var det klippt. Men nej, husse var alldeles extra mjuk och go i rösten när han kom fram och klappade mig och lite vemodigt sa ”hej då Lazergubben”. Skönt men lite konstigt, de skulle nog bara till jobbet några timmar utan mig men husse verkade så annorlunda, nästan lite sorgsen.

Ett par timmar senare kom Elio hem men husse och matte har dröjt flera dagar nu. Det har känts jättejobbigt och jag har inte haft någon matlust alls. Dessutom har det smällt en massa smällare som gjort mig orolig. I största allmänhet en rätt olustig känsla över alltihop. …ja utom då att Elio gjort allt för att muntra upp mig. Boll i snöre och lite belöningsgodis är alltid en god bit på vägen :).
Förresten, apropå smällare så kom grannens människovalpar och knackade på på nyårsafton, sa att de hade smällare och undrade om det var OK att använda dem här eller om de borde göra det någon annan stans nu när jag bodde här. När Elio sa att det kanske var bättre om de kunde hitta någonstans där det inte hördes så mycket hem till oss så sa de ”Okey” och gick. Gulliga, snälla dem som tänkte på lilla mig!

Idag kom hussemor, hennes Kaj och deras lilla Morran… eller, ja, Kajsa som hon egentligen heter. De ska visst bo hemma hos mig några dagar tills husse och matte kommer hem igen, och det artar sig bra. Morran morrar inte lika mycket åt mig längre, vi kan till och med ligga och vila på var sin sida om hussemors fötter utan att hon tar allt för illa vid sig.
Hur som helst hoppas jag att husse kommer hem snart igen. Han kan till och med få klippa mina klor, då får jag ju ligga i hans famn och nosa hans doft igen!

Kram på er!