Månad: november 2017

Här kommer ett par snabba uppdateringar.

Kloklippning: De två senaste gångerna har inte varit helt smärtfria, så vi kanske kan börja prata om en lätt kloklippningsregression också hos husse. Förrförra gången vi klippte blev det ”Rödeby lilla blodbad”. Det sved till i klon. Husse märkte det som först genom att det började bli blod i pälsen på tassen där han just klippt, det rann rätt bra, och att jag började konstra och inte ville låta honom klippa resterande klor. Den gången handlade det om en baktass, så det mesta var ju redan klippt. Grejen är väl det att jag sliter bakklorna rätt bra själv när jag springer omkring. det borde husse ta med i beräkningen.
Sedan var det klippt nu i helgen igen. Husse klippte som vanligt men nu hann han inte mer än till andra klon på första framtassen. Den här gången rann det inget blod, men åter blev jag nervös över stinget jag hade känt och drog tassarna från husse när han vill klippa. Vid en närmare syning av klon han just hade klippt var ytan röd. Liiite, lite för mycket klippt igen. Han tog det mycket nättare efter det, och bakklorna märkte jag knappt att han klippte. Han bara ansade dem allra längst ut, antagligen för att få mig lugn och trygg med honom och hans klotång. Det blev rätt mycket kel på magen också. Jag ägnar mig hellre åt den delen 🙂

Pälsen: Det är fortsatt stadig tillväxt på pälsen. Jag har fått mycket mer ljust i min svansplym och på huvudet i pannan och bakom öronen börjar man ana att det kan bli lite ljusa inslag där också.

Börjar det bli dags för nästa fällning snart? Både husse, matte och jag har börjat ana att framförallt en del ljusa stickelhår har börjat trilla av mig. Det brukar aldrig synas på deras kläder när jag har gosat med dem men senaste dagarna har det ändrat lite på sig.
När husse borstade mig lite idag bara för att kolla läget så fick han snabbt ut en borstfull med lös päls. Jag hoppas dock att inte tappa pälsen just nu. Det vore förargligt att fälla av när vintern snart är som kallast.

Inkallningen: Jag skulle ju till Pelle Polis för att kolla upp mig lite kring min lilla ovana att tappa intresset för husse och matte när de försöker kalla in mig medan något annat spännande har fångat mitt intresse. Tyvärr har husse inte fått ihop det och nästa tillfälle vi kan träffa Pelle är den 3/12. Till dess får vi jobba på lite för oss själva.

Jo just det, en sak till! Igår kväll kom husse och matte hem igen. De smet från flocken i fredags med stora väskor. Husses människovalp Elio var hemma och tog fin hand om mig hela helgen och fram till måndagseftermiddagen när hon behövde åka på träning, så det var inga problem.

Problemet var väl när dörren låstes upp på måndagskvällen och det inte var Elio utan husse och matte! Hundan vad genant!!! Inte att det var de som kom, utan hur jag uppträdde! Som jag klängde på dem, rullade runt på marken framför dem för att de skulle klia magen, hoppade upp, på och runt dem samtidigt som jag försökte slicka, gny och skälla av glädje samtidigt! Åååh, vart tog min värdighet vägen?!?
Fast, det spelar ingen roll, huvudsaken är ju att de är hemma igen! 🙂

Ha det bäst!

Hösten är här med allt vad det innebär. Det är mörkt även när man inte sover till exempel. Ute faller äpplena med sorgsna dunsar. Jag är ju inte spökrädd, spökåldern till trots, men ibland på kvällarna när det har mörknat hör jag något, kanske är det äpplena. Då moffar jag lite lite oroligt, husse pratar lugnande med mig och jag smyger in till honom och sätter mig tätt mot hans ben. Då känns allt riktigt, riktigt bra.

Det är väldans mycket blötare ute också. Det gör mig egentligen inte så mycket… ja det är klart, är man varmt och nyvaken så kanske det inte är så jättehippt att traska ut i en iskall, blöt gräsmatta men annars gillar jag den kyliga uteluften före den uppvärmda inneluften. Lite knöligare blir det väl när jag ska in igen. Då är det alltid mellanlandning på den mjuka hallmattan och ”fyra tassar runt” med en handduk . Likväl har husse fått fundera på sitt val av vitmålat köksgolv. Det har visst aldrig våttorkats så ofta som sedan jag kom till huset 😉

När det eldas i kaminen i tv-rummet blir det faktiskt lite väl varmt för en pälsboll som mig. Då smiter jag helst ut i hallen eller i köket där det är svalare. Ibland väger dock mysfaktorn över: Den tjocka ryamattan och närheten till husse och matte är svårt att stå emot.

Så, visst är det rätt gott med hösten ändå! 🙂
Mysmoff på er!

Husse är envis, riktigt envis! …och snäll. Det är inte alltid en riktigt lyckad kombo, inte för honom i alla fall. Sedan ett par månader har jag känt mindre och mindre lust att stoppa i mig det där torrfodret som de ger mig. De har försökt fråga sig fram till vad som brukar smaka godast, fast de har inte frågat mig utan butikspersonal. Som om de skulle veta…
En gång köpte de små färskfoderbollar som de mosade ner i torrfodret och det gick riktigt bra. När de försökte upprepa det för ett par veckor sedan kunde husse inte komma ihåg vilken smak han köpte förra gången (det är inte bara nosen som funkar dåligt på husse) så i all välmening resonerade han sig fram till att en finsk renvallande lapphund måste ju älska renkött.
Hallå husse, hur tänkte du nu? Ska jag valla runt maten på köksgolvet? Jag kan bara säga att om jag var tveksam till maten innan så tog det tvärstopp där. Renkött, nej tack!

Tillbaka till tankeverkstaden för husse och matte.
Trots sviktande aptit så hade fodersäcken där hemma börjat tryta. ”Tänk dig att få äta pannkaka varje dag, jättegott ett tag men till slut rätt så trist.” Så resonerade han och matte och bestämde sig för att hitta inte bara ett utan två foder som jag gillade och som de kunde alternera mellan. Efter provätning (ja, ni läste rätt! 🙂 i butiken blev det ett valpfoder från Royal Canin och ett från Canagan som skulle ersätta det numera svårätna från Pure Natural. Vi får väl se om det var en bra strategi…
Väl hemma fick jag min första portion ”Royal Canin” sedan i somras då det ju valsades runt en del i foderdjungeln (Skräpmat och känsliga magar) för att hitta något för min då rätt risiga kista. Efter en kort tvekan till matskålen, mest av vana, slank det ner rätt lätt.
Husse ville ju dock kunna få slut på den gamla säcken också så till frukost en dag blandade han en skål med hälften av varje, gammalt och nytt.
Tvärstopp, jag vände om och gick undan. Sååå nödvändigt med mat kändes det inte. ”OK”, sa husse och ställde undan matskålen. ”Passar det inte så får du väl äta när du är hungrig nog”.
Samma sak utspelade sig vid lunchdags och vid kvällsmaten. Det fanns inget som satte igång suget i min mage av lukten ur den matskålen. Jag lunkade helt sonika bort och lade mig lätt demonstrativt att vila igen.

Matstrejken var ett faktum, husses envishet mot min. Det var ju inte så att jag inte ville äta, jag ville bara inte äta vad som helst. Servera mig något läckert, som t.ex. kaninpluttarna ute i gräset bredvid fotbollsplanen, så hinner man knappt se vad som slinker ner.
Det blev till att gå och lägga sig med tom och ljudligt knorrande mage efter en dag på energikonserverande sparlåga (mycket vila).

Vid frukosten dag två upprepade sig samma historia igen men nu ville husse annorlunda. Han skulle till jobbet och ville väl inte att jag skulle börja gnaga i mig av hallinredningen medan jag var ensam hemma, så han testade att handmata mig lite. Några bitar knaprade jag försiktigt i mig innan jag tveksamt började äta medan han höll skålen framför min nos. Jag åt väl lite mer än hälften, mest för att vara artig, innan det satte stopp igen.
Då suckade husse och bytte blandinnehållet i skålen till ren Royal Canin som jag glatt glufsade i mig.
Som ett sista test sorterade husse ut Royal Canin-maten från de utbytta resterna och höll fram dem under nosen. Skojade han?!? Det stank ju gammal äckelmat om dem. Dem fick han allt behålla.
Jag vet inte vem som vann. 1-1 kanske är ett rättvist resultat av den envishetskampen. Jag fick mat som jag tycker om, husse fick mig att åtminstone att äta det mesta av den ratade blandportionen.

Husse och matte undrar visst lite vad Royal Canin har spetsat sitt foder med. Tanken fick extra skjuts hos husse en halvtimme efter min nypremiär för ätandet då jag fick sådan energi att jag blev snudd på omöjlig att ha i köket. Tja, jag hade väl kanske svårt att dölja glädjen av god mat och orkens återkomst i kroppen 🙂

Mums på er!

I helgen fick jag prova på vad det menas med att ta hundvakten, även om tiden var dagtid och inte nattimmarna.
Husse och jag hade lovat vara med och vara vägvisare vid en löpartävling i Jämjö en bit härifrån. Samtidigt skulle husses första människovalp (Victoria heter hon trots att hon alltså är från A-kullen) springa halvmarasträckan.

Husse gjorde iordning min packsäck med vatten, skål, påsar och fickan full med godis så att det inte skulle gå någon nöd på mig, det skulle nämligen komma att ta halva dagen innan vi var klara.

Väl där var jag rätt uppstirrad, dels efter att äntligen ha kommit ur den där läbbiga hundburen, dels fanns det så väldans mycket intressanta människor som luktade så… intressant. Svett, spänning, starka liniment med mera. Dessutom hade Jändelskolan varifrån allt utgick ett sådant där högfrekvent pip som husse inte hör men väl människovalparna. Ett för människovalparna obehagligt ljud för att man inte vill att de ska hänga mellan skolbyggnaderna på helger, kvällar och nätter. De ska gärna vara i skolan, bara inte för mycket.

Det var en drygt fem kilometer  lång varvbana som skulle springas olika många gånger beroende på vilken sträcklängd man skulle springa. Vi fick stationen längst bort på banan och traskade dit i god tid innan start. Väl där började det tradiga med att husse gjorde fast mig i en vägbom. Jag hade väl kanske inte tänkt mig att en löpartävling skulle innebära timmar av stillasittande! Faktum är att när husse talade om att det handlade om löpning tänkte jag mig en massa spännande unga tikar. Besvikelsen blev förstås därefter.

Inte blev det bättre av att det tydligen var beställt hundväder som krydda. Snålblåst, några få plusgrader och regn blandat med hagel. Då var det skönt att ha sin goa tjocka päls kan jag säga. Husse var rätt välklädd han också, även om jag såg hur han började steppa runt på sina tår och massera fingrarna efter ett tag. Värre var det för löparna. Några hade shorts och linne till och med. Trots att de frös som hundar (varför säger man så?), var trötta och slitna så besvarade de torrt roat husses uppmuntrande tillrop som om det var någon slags galghumor.

Efter tre timmar ute i busvädret fick vi till slut åka hem igen. Då var jag ändå rätt nöjd med utelivet för dagen. Reservmatte-Vicke var dessutom jättenöjd eftersom hon hade sprungit sin halvmara två minuter bättre än någonsin. Duktiga hon!

Hopp och lek tills nästa gång!

Husse och ni andra människor påstås ha c:a 5 miljoner luktreceptorer fördelade på fem kvadratcentimeter slemhinna inne i era nosar. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att husse har tio kvadratcentimeter i sin näsa. Antalet receptorer är nog inte fler, de sitter bara glesare. Han är helt klart noshandikappad.
(se http://www.hundenlazer.se/uncategorized/oskyldigt-anklagad-och-nastan-domd/)
Vi hundar lär ha 125 till 225 miljoner receptorer på 150 kvadratcentimeter veckad slemhinna inne i våra nosar. Då kan man ju förstå att vi känner rätt många och svaga dofter som ni inte kan plocka upp.

Hjärnan står för ungefär 20% – 25% av kroppens energibehov, åtminstone hos människan. Människan använder ungefär 5% av sin hjärna för att lukta med medan vi hundar använder nästan 35% av vår. Det säger ju mer än en sak: Dels igen att vi hundar är mer specialiserade på att lukta och bearbeta dofter, dels att det är lätt att förstå varför vi blir så trötta efter att ha spårat och låtit vår luktmotor gå på högvarv. Vi blir helt dränerade på energi ju 🙂

Om det nu är sant att ni människor bara använder en bråkdel av er hjärnkapacitet så kanske det beror på att ni inte fick med all utrustning när ni byggdes. Det kanske finns plats för ännu fler luktreceptorer att koppla in till er hjärna. Fnns det som extrautrustning kanske? Är er hjärna överdimensionerad för att systemet ska kunna byggas ut med ett ”hundluktsinne”? Det vore något det. Husse har i alla fall plats för fler receptorer, det ser man, men kanske saknade hans hjärna kopplingspunkterna? Å andra sidan, när jag kikar i hans nos så förstår jag var han har gömt sin päls…

Hur som helst, en sak ni gärna får tänka på är att ni luktar godast ”naturell”. När husse eller matte har sprayat på sig något ”lukta-gott” så blir jag så nysig. Då får de inte kramas kan jag lova. 225 miljoner luktreceptorer vrider om nosen på mig, slemhinnorna flödar för att driva bort det där som luktar så starkt och irriterande och nysningen kommer som ett brev på posten. Jag måste gå undan för att inte bli helt kortsluten i mina 35 doftprocent av hjärnan.

Apropå kopplingspunkter i hjärnan: Hur många sådana saknas hos dem som tycker det är skoj att blanda hundgodis med gift och lägga ut där hundar brukar vara? Vi läste just om en liten Jack Russel som hade fått förgiftade köttbullar på sin egen tomt. Usch, jag som älskar köttbullar och att springa runt lös på vår tomt. Törs man det nu?

Sniff på er!

Ja, den där härliga friheten att springa lös runt husse och matte har ju fått ett plötsligt slut. Jag tog visst för mig lite för mycket av den varan förra helgen. Själv hoppas jag på att mötet med Pelle Polis på söndag ska resultera i en villkorlig dom, men till dess verkar jag hållas kort i kopplet. Tur då att vi har så stor tomt som jag kan springa runt på. …och tur att husse och matte har kunnat svälja förtreten och ändå är lika gosiga och lekfulla som innan min bortspringningsfadäs.

De senaste promenaderna har det alltså inte varit tal om att släppa mig någonstans. Tvärtom, husse till och med gick med mig ut i terrängen i morse och råkade gyttja ner sig om skorna innan han slirade tillbaka in på stigen igen. Just det lastar han inte mig för. Det var han som ville låta mig komma av stigen lite.

Som substitut till leken i skogen får det för stunden bli mer lek på tomten hemma. Jag har ju min kärlek till bollar. Tennisbollar, boll i snöre, en liten teknikboll stor som en mindre handboll och nu senast en fotboll som är lite dåligt pumpad. Jag har jobbat mig upp i storlek med tiden och jag fixar nu att greppa fotbollen  med munnen. Husse undrar om jag möjligen kan koppla loss käkarna ungefär som en orm kan göra. men nej, hemligheten bakom greppet ligger i mina hörntänder 🙂

Däremot har husse lite mer chans att komma åt fotbollen nu eftersom  jag löper lite större risk att tappa den när jag studsar runt kring husse. Det var väl det där med att gapa efter mycket nu igen…

Så har förberedelserna för lite annan typ av skogsturer börjat. Husse och matte har införskaffat en sele och tio meter lina. Vi får väl se hur många varv runt träd och sly jag hinner innan det tar stopp. Tanken är att vi ska börja träna spårning lite mer strukturerat och det kan ju ändå kittla lite extra i nosen 🙂 Om nu husse kan skaffa sig ett par grova dojor också så ska vi nog kunna ge oss ut i terrängen och spåra upp någon saftig lite MTB-cyklist att lägga på grillen  🙂

Hopp och lek!

Ajajaj, nu har vi problem, framförallt jag! Husse och matte är rejält bekymrade. Nu när jag är en fullfjädrad trebenskissare som dessutom inte är totalt styrd av min aptit på något att stoppa i magen längre känner de att de ibland tappar fjärrkontrollen till mig. För dem blir det ett större problem än för mig eftersom det är de som inte har koll medan jag vet precis vad jag gör. …tror jag.
Själv brukar jag normalt ha full koll på dem och det vet de också. De brukar nämligen se hur jag sticker upp huvudet här och var och kollar att de är där jag vill ha dem innan jag fortsätter med mina nosiga bestyr bland stock och sten.

Jag är trygg i min vetskap att de är där. …och om de kallar på mig så kommer jag springande när jag är klar med vad jag nu höll på med. Oftast blir det rätt snabbt, men det är det här ”…när jag är klar med…” som verkar vara deras bekymmer. De verkar dessutom se det som ett större problem när vi har ”störmoment” i närheten, som andra människor eller hundar som jag ju gärna vill hälsa på. Då kan det ta ett tag innan jag kommer… om alls, och de verkar rätt så missnöjda när de tvingas hämta in mig.

Häromdagen ringde husse till Pelles Hundskola igen för att kolla upp vad det var som höll på att hända. Deras misstankar om att det är en fas i min uppväxt bekräftades av Pelle som verkar ha tipsat dem om att kanske koppla en lina till mig. Hm, det känns inte så himla hippt, det är ju bara som ett längre koppel. Däremot sa han också att det är bra att INTE koppla mig när jag kommer efter en inkallning. Jag håller med, det blir ju inte så uppmuntrande för mig att komma nästa gång då. Frågan är väl bara när de ska koppla mig i så fall. Nåja, det kanske mer är en tajmingfråga.

I söndags var det klippt på riktigt. Husse tog med mig på en tur upp i skogen där vi sprang runt på stigar och i obanad terräng. Husse hade nämligen insett att ute på spåret där jag vet vart vi ska brukar jag springa lite före vilket gör att jag är den som först ser när något dyker upp. Ute i skogen springer jag i stället i hans fotspår. Plötsligt kom vi till ett sankt område och blev tvungna att ta oss ut på spåret igen en bit. Då fick jag syn på två MTB-cyklister som stod en bit längre fram på spåret och sprang glatt fram för att hälsa och kanske leka. Husses försök att kalla in mig var lönlösa och när cyklisterna sedan stack in i skogen måste jag bara följa med dem. De var ju så mycket mer spännande än husse, och husse följer väl… eller?
Husse säger att han både ropade, visslade och fjollade sig med att springa iväg i annan riktning och tjoa. Jag vet inte, jag var fullt upptagen med att springa efter cyklisterna. Efter en god stund var de nöjda med cykelturen och jag mer än nöjd med min löprunda. De hade stannat vid toppen av skidbacken men där var ju inte husse. Det tog husse en halvtimme av inkallning och visslingar runt spåret innan han via ett telefonsamtal till en av cyklisterna som husse hade råkat känna igen kunde möta upp oss. Det var roligt att se att husse kom till rätta igen efter att han hade sprungit bort sig. Det konstiga var bara att när jag sprang emot honom räknade han ”1, 2, 3, 4, 5 sista sekunderna okopplad på bra länge”. Han var lite spänd, husse, och det var bara att följa med raka spåret hem. Sju km slutade äventyret på och en konstig känsla av skam i kroppen gentemot husse som inte alls verkade nöjd med mig. Den där linan som Pelle tipsade om verkar bli verklighet nu.

Pelle har förresten en pågående grundkurs i lydnad just nu som jag är för ung och busig för, men han har bjudit in oss att komma förbi efter ett av kurstillfällena så att han kunde kolla upp hur jag beter mig. Husse och matte verkade glada för det, speciellt efter söndagens eskapad, och det är redan bestämt att jag ska få träffa Pelle så snart som nästa söndag. Jag kommer nog också att bli glad när jag träffar Pelle igen. MYCKET glad… som vanligt 😉

Hopp och lek på er!
…eller, ja, så gott det går.

 

Vi gick en promenad i Kalmar i helgen. En bit från mattes lya finns det en stor inhägnad bollplan bakom en skola där vi har lekt några gånger tidigare. Den här gången hade matte uppgraderat tennisbollen till en lite tyngre, massiv gummiboll i ett snöre. Dels fick de till väldigt mycket längre kast med den, dels var den mer lagom att springa med i munnen och så var den mer ”al dente” än en tennisboll. Det är roligt att leka med tennisboll också men den här eggade mer, kanske lite för snöret som hängde och slängde . Det enda jobbiga var väl att de slutade innan jag tyckte att det var dags. Det hjälpte inte hur ivrigt och högt jag än hoppade för att visa att de skulle kasta den igen. De tyckte att jag hade börjat se lite trött ut. Pyttsan, inte jag… Jag längtar redan till nästa gång jag får leka med snörbollen igen, men det kanske var meningen 🙂

En hundrastgård hör man nästan på namnet vad den är till för. Dit kan hundägare i stan gå för att få släppa sina hundar lösa för lite hopp och lek, ofta med andra hundar. Vi gick till en sådan efter att snörbollsleken tagit slut, och minsann fanns det två små jyckar där. Det var två riktiga rashundar, de hade fler raser i sig än jag kan räkna. Deras matte sa att de var fyrvägskorsningar, två skälliga kastratsångare till gatuhundar från Rumänien som hon hade tagit hand om.

Den ena, en brun raggig sak, var en riktig ilskputte som bara aggroskällde på mig medan den andre var mer lekfull. Med honom blev det en massa rolig jakt fram och tillbaka i rastgården. När den lille ilskne blandade sig i ett par gånger slutade det med att jag blev utskälld från två håll samtidig. Just det var lite läbbigt, jag liksom ”frös fast” på fläcken. Då var det skönt med husse och mattes närvaro.

Just när vi kände att det var dags att lämna de två kom det en blyg liten goldentikvalp på fyra månader. Hon och hennes matte stod lite förfärade utanför och såg den vilda jakten där inne men vågade sig till sist in för att hälsa lite. Det var lite svårt att växla tempo sådär men efter lite försiktigt nosande och hälsande försökte vi leka lite. Jag fick lite omvänd déja vu när hon förskrämt pep när jag försökte busa med henne. Det var som när store Marcus bufflade med mig, så vi slutade där innan det blev för jobbigt för henne.

 

Matte tycker att jag har börjat retas med henne. Själv vill jag ju bara att hon ska leka med mig. Som när jag tog hennes handske. Hon försökte be mig snällt att lämna tillbaka den, och hon försökte ta tillbaka den. Hela tiden höll jag mig precis utom räckhåll för henne, viftade lite på handsken för att trigga henne och hoppade undan när hon försökte sno tillbaka den. Likadant när hon bäddade rent i sin och husses säng. Då var jag där och norpade ett örngott. ”Hahaha, du kan inte ta mig, du kan inte ta mig…” …och det kunde hon inte. Det är lite roligt att försöka trigga matte 🙂

Bus eller Gos?
Ja tack!

Matte fyllde femtio för snart ett år sedan och fick ett presentkort till Hooks Herrgård för att skämma bort sig lite. Nu när människovalparna hade höstlov blev det till slut läge. Jag packades in i buren där bak medan husses och mattes packning fick åka fint i baksätet. Det kändes inte helt OK vill jag säga. Jag är inte riktigt road av den där buren och hade hellre bytt plats med väskorna. Som tur är hade matte planerat in ett raststopp så jag fick sträcka på benen i alla fall, omtänksamt av henne 🙂

Väl framme visade det sig att eftersom jag var med så fick vi på i ett särskilt hus, Sjöstugan, precis granne med deras spa-anläggning. Dit fick man ha med sig sina husdjur och vi var tydligen de enda som bodde där åtminstone den natten. Det var nog rätt bra för husse och matte behövde lämna mig själv några stunder, dels skulle de blöta ner sig i den där badanläggningen, dels kunde jag inte följa med när de skulle äta i restaurangen. Att bli lämnad så där på ett helt nytt ställe känns lite oroligt och då måste jag ibland sjunga mig en liten tröstesång. Den brukar då ha några lite mer utdragna toner kring höga C och kan ha ett litet gällt skall som avslut. Skallet i sig betyder ”kom tillbaka, jag vill följa med”. Det är aldrig någon lång sång men jag vet att husse och matte tyckte det var bra att jag inte fick sjunga för publik i stugan.

På kvällen stack matte ut för en liten löptur. Hon skulle bli borta någon dryg halvtimme sa hon men valde sedan en runda på 10 km skulle det visa sig. Jag tycker INTE om när vår lilla flock splittras så det blev förstås några toner på min sorgesång vid dörren fast husse försökte trösta och distrahera mig. Sedan tog det väl ungefär en halvtimme innan hon ringde efter husse och mig och ville att vi skulle möta henne. När husse tog på sig sina träningsgrejer och satte på mig mitt koppel kändes det riktigt bra. Nu skulle vi ut och spåra matte! Tråkhusse tog då fram sin mobil och pejlade in henne innan han bestämde riktning och så satte vi av. Jag som så gärna hade velat nosa upp henne… Inte nog med att husses stora nos är så klen för sin storlek, dessutom satte han på sig en pannlampa som lyste upp rätt bra i halvmörkret. Mitt problem med det är att det blir svårare att se vad som är utanför ljuset.
…men vad roligt det blev när vi väl mötte matte!!! 🙂
Då, när allt är som bäst igen byter de plötsligt så matte tar mig tillbaka mot herrgården medan husse fortsätter springa bortåt där matte kom ifrån. Då kunde jag inte hjälpa att mitt gälla ”kom-tillbaka”-skall flög ur mig. När ska en stackars valp…. förlåt, unghund, kunna få ha sin flock samlad egentligen.
Nåväl, lika bittert som det är att skiljas åt, lika ljuvt är det att återses, och det blir alltid så mycket hopp, svansvift, kel och lek då 🙂

Det bästa med den här herrgårdsvistelsen tycker jag var den spännande naturen. Vi tog flera turer där jag fick springa och lukta av mig lite. På en del ställen var naturen extremt platt och kortklippt, lite som husses sommarfrisyr. Där leker människorna med små vita bollar. Det kallas visst golfbana och Hooks har en stor sådan. När man nu är där så måste man väl ta ett varv på golfbanan också tyckte jag, så det gjorde jag – ett varv i racerfart!