Ödehus och annat höstruskigt

Vad skönt det är med hösten! Luften är så mycket mer lapphundsvänlig. Svala vindar som rufsar runt i pälsen, dofter som hänger kvar i den fuktiga marken, och det mysiga prasslet runt tassarna bland alla löv på skogspromenaderna.

Nu i helgen tog vi oss en rejäl morgonpromenad. Efter ett nattligt regn och med vinden som ven genom träd och snår kom det en massa spännande dofter från nattens djur som hade smugit omkring här. Allt från haren som brukar sitta i grannträdgårdarna till vildsvinen som bökat upp nya mörka dofter ur skogsmyllan.
Matte hade kommit på att hon ville gå en gammal stig som vi gick förra sommaren, fast i omvänd riktning. Problemet var bara att där fanns ett par nya hus i vägen. Eftersom husse och matte tyckte det var lite ofint att klampa in i andras trädgårdar valde de i stället att ta en omväg på behörigt avstånd från husen. Hux flux så var jag precis där jag ville, mitt i snårskogen bland älglort och vildsvinsbök.

Ser ni mig här i spenaten? Nehej, och det gjorde nog knappt husse och matte heller. Turligt nog hittade de ut igen fast jag trivdes så bra. Där fanns gott om möjligheter att lyfta ett ben.

Matte tycktes dumt nog lita fullt ut på husse och den här gången hade hon tur.   Helt plötsligt rullade den borttappade stigen ut sig framför oss, lika oväntat för både husse och matte när de kunde trassla sig ur snåren. Husse såg onödigt nöjd ut.

Längs den här skogsstigen ligger ett spännande ödehus. Med förbommad dörr och glaslösa fönster står det där tyst, övergivet och fallfärdigt. Strax intill hukar sig en låg ladugård med krum rygg som inte längre riktigt orkar bära tyngden av sina takpannor. Där brädor har fallit bort från väggen kan man se kättar och hoar står kvar där djuren en gång stod och mumsade sitt foder. Det luktade spännande även om det nog inte var dofter från själva djuren jag kände. Ute på den gamla gårdsplanen var det en annan lite syrligt frän doft. Den verkade komma från de döende och multnande resterna av björnloka som låg lite överallt. Efter att ha inspekterat en gammal stenkällare som inte dolde något för någon längre fortsatte vi stigen bortåt till det som skulle bli promenadens stora behållning.

Det mystiska ödehuset med sin säregna doft av döende björnloka.
Passande nog, strax över min rumpa ser man det gamla utedasset. Det har nog sett många rumpor. Tänk om väggarna kunde tala, så mycket ”skitsnack”…
Jag inspekterar takventilationen på stenkällaren. Den verkar vara fullgod, med råge till och med.

Precis som vi kom tillbaka till bebodda trakter dök det upp en hage med två stora fyrbeningar i. Det var inte den där sorten med vassa horn på huvudet . I stället hade den här sorten långt hår på huvud och nacke och luktade lite varmt och mysigt. Hästar kallades de visst. Efter en stunds tyst, respektfullt hälsande på varandra tyckte husse och matte att det fick vara nog och tog mig därifrån för den sista bitens promenad hem igen.

Hej på dig, vad stor och snäll du verkar vara. Vill du vara min kompis också?

Tänk vad man kan vara med om under en vanlig skogspromenad!

Moff på er!

Äntligen lappisvänligt löpvänligt!

Husse och matte tyckte att jag var alldeles för ivrig och okontrollerad under kvällspromenaden igår. Jag nosade väldigt intensivt och hann knappt lyfta benet innan jag fick bråttom att skynda vidare. Jag var rätt ”hyper” helt enkelt. Jobbigast för husse och matte var dock hur ivrigt jag drog och ryckte i kopplet. ”Ja-ja, jag får väl springa av dig lite energi imorgon bitti” muttrade husse. Trevligt, tänkte jag, det kan ju betyda en skogstur då. Kanske finns den där tiken jag nosar efter där uppe också!

När morgonen kom blev det ett litet bakslag för husse: Nästan minus sju grader på termometern. Även för mig blev det ett litet bakslag. Av okänd anledning bestämde sig lite maginnehåll från kvällen innan för att hoppa tillbaka ut ur munnen och landa på köksgolvet. Jag som inte har kräkts sedan den där olycksaliga valpfrossan i skogens skafferi .
Det blev till att klä på sig lite extra för husse och hålla ett extra öga på mig kändes det som. Att det inte var någon fara med mig skulle husse strax få erfara.

Normalt brukar jag vara pigg och dra i linan första kilometern medan husse får ta över täten resten av sträckan. Den här gången började på liknande sätt, men efter att husse hade fått roa sig i täten några hundra meter kände jag en väldig inspiration komma över mig. Vädret var fint, kylan påtaglig och spännande dofter som hängde kvar i morgonluften. Jag drog upp tempot för att till sist susa fram den återstående halvmilen med husse desperat pinnandes på bakefter för att hänga med. Han fick till och med ropande försöka lugna ner mig flera gånger när han inte orkade. Linan var alltsom oftast fullt utsträckt.

Paus för en fotostund i det frostiga gräset och för lite återhämtning för husse.
Tittut, lite kamouflageform på svansen även om färgen plötsligt var lite för mörk nu.

En liten paus stal han sig mot slutet med svepskälet att han ville ta en fin bild.
När vi kom hem efter den löpturen var husse lika förbluffad som förtjust. Så hade jag aldrig sprungit tidigare.
Nåja, luften var ju så lätt att andas och svalkade fint, precis som den kalla marken svalkade mina varma tassar. Klart det går bättre att springa då än när det är 25 grader varmare!

Vad säger du husse? Trodde du jag var trött? Ha, vill du ha mer?!?!

Mys nu i svalkan som äntligen kommit! Passa på!
Moff!

Vilket lyft för båten

Båtsommaren tog slut så plötsligt. Det känns som att det var alldeles nyss vi var ute och rasade runt på Stenshamn, knaprade blåstång på Kobebus, klafsade i Ungskärs kåve och grillade på Högholmarna. Nu är hösten här med sina  ”brun-lappis-kamouflagefärger” och båten har fått komma ur det allt kallare vattnet och för en gångs skull in under tak. Det är ett par veckor sedan nu som husse sa att ”Nu Lazer, nu är det dags för årets vemodigaste båttur”.
Jag förstod precis, det var ju den enda turen där jag inte kunde vara med. Husse skulle nämligen köra runt båten till platsen där vi skulle lyfta upp den nästa morgon.

Med riktning mot varvet och torrsättningen. ….och ja, båten gick precis in under bron där framme trots ovanligt högt vatten.

När det var dags för det stora lyftet fick jag i alla fall vara med, även om det kostade mig en stund i buren. Väl där fick jag dock mitt lystmäte i frihet. Området var stort och inhägnat så utan koppel hade jag rätt mycket att utforska. Det var ändå mest spännande att se vad tvåbeningarna med sina stora maskiner höll på med. Alltid kanske någon av dem ville vara lite med mig och leka också?

Inne på varvsområdet kunde man komma ner till vattenbrynet och kika lite.
…och ta sig några slick också.
Ett rejält lyft för båten har husse och matte lovat den här vintern. Det börjar ju bra i alla fall. 🙂

Efter ett tag var det dags för att lyfta upp vår båt och placera den på den stora vagnen innan en traktor drog upp den till den stora hallen där den ställdes upp på planen utanför för att göras iordning innan den fick komma in.
Det var flera båtar som kördes upp dit och en massa tvåbeningar som jobbade med dem. Matte och husse stack emellan lite med att leka med mig också. Speciellt matte lekte med mig och min roliga snörboll. Efter ett tag upptäckte matte mig tålmodigt sittande väntandes utanför ett stort plåtskjul. Min kloka och fina matte anade vad det handlade om och gick in där. Jodå, de hade stängt den stora porten och lämnat min fina,  roliga boll alldeles ensam i sitt koppel där inne i mörkret.

Det var ett jättespännande ställe där båten skulle in. Det var en stor hall med flera portar och en massa gamla båtar i olika stadier av renovering. Alla längtade de nog till den dag då de åter kunde få guppa runt på sjön. En massa spännande dofter och prylar fanns där också. Mitt i allt detta skulle vår båt alltså in så att husse och matte kunde jobba med den också under vintern.
Bäst på hela dagen var ändå när de efter ett tag rullade fram en stor grill och ordnade med en massa läckert doftande korvar som tvåbeningarna glatt mumsade på. Jag kopplade på mina rådjursögon och ett tu tre hade matte kommit på att det ju ändå var dags för mig att äta. I stället för medhavt torrfoder fick jag… katching…  just det, en grillkorv i småbitar!

Hörru husse, ska du verkligen ha hela den där go’a korven för dig själv? Delat gott är dubbelt gott vet du väl?

Nu har det gått några veckor sedan vi fick hjälp av tvåbeningsflocken på varvet att putta in båten i hallen. Idag var vi där för att börja jobba med henne.
Jag tycker om att vara där. Det är så spännande att tassa runt på upptäcksfärd och kanske hälsa på någon ur varvsflocken. Göran, tvåbeningsfarbrorn som ordnade korv åt mig senast, var där också. Honom gillar jag, ända sedan jag som liten syltandad valp gav honom en blödande tumme. Jag tror att han gillar mig också. …ändå.

Det är bökigare att komma ombord när båten inte ligger i vattnet. Här lyfter husse upp mig med hjälp av en trappstege.

Lite förvånad blev jag ändå idag: Jag trodde att vi skulle göra båten fin. Tvärtom verkar det som att hon ska göras ful.
”Det måste bli sämre innan det kan bli bättre” säger husse. Hmm, jag undrar det.

Hur tänker de här? ”Vi måste se till så att hon inte blir förstörd” och så hackar de sönder henne!?! ”Fukt hör hemma under vattenlinjen, inte under däcksbeläggningen” menar de visst.

Moff på er!

Tjuv och polis

Helgen som gick var ju en riktigt nosig helg. Efter lördagens trevliga doftövningar var det dags redan på söndagen för en ny dimension på nosarbete. Lite lätt tagen fortfarande av hur nosen hade fått jobba dagen innan tog jag det rätt lugnt där hemma. Strax efter lunchtid var det hur som helst dags att röra lite på sig igen. Återigen plockade matte ner sele och lång lina. Problemet var bara att hon rumsterade med fler saker som min vattenskål till exempel. Den har vi aldrig med oss ut på promenader. Mycket riktigt, obeveklige husse lyfte beslutsamt upp mig från min pläd i hallen där jag liggstrejkade. Ut i bilen bar det och sedan iväg. Som tur var blev det bara en tiominuterstur innan vi stannade igen och jag fick komma ut. Gissa vem som var där? Pelle polis!!! Min älskade lärare från valpkurser, lydnadskurser, nosework och lite annat smått och gott
Efter att ha hälsat och väntat in övriga så åkte vi upp en bit till in mot skogen.
”Lazer, du blir först” sa Pelle polis. ”Där finns en röd flyktbil och föraren har försvunnit upp i skogen. Hitta föraren!”
Husse och jag gick bort till den röda bilen. Husse pekade ner i marken vid förardörren trots att han inte kunde se vad han pekade på. Sedan sa han ”Spåra”.

Här pekar husse ut var han vill att jag ska börja spåra., vid förardörren på den röda bilen. Det här är allt matte hinner fota. Ögonblicket efter avgick Lapphundsexpressen med destination rakt ut i geografin!

Jag såg vad han pekade på. …eller min nos såg. Här fanns det färsk doft av tvåbening. Jag satte iväg runt bilens front med nosen mot marken och husse hade bara att följa efter. Strax hade jag hela linans längd i försprång med husse älgandes efter mig. Nosen följde den flyendes irrfärder i zick-zack över stock och sten, runt buskar och genom snår. Plötsligt tvärstannade jag, här låg en handske på marken som doftade massor av den där tvåbeningen. Husse tog upp den och gav mig raskt både beröm och köttbulle som jag knappt han ta emot innan jag doppade nosen i spåret och fortsatte. Efter ytterligare ett par hundra meter hittade vi rymlingen sittandes illa gömd i en liten klippskreva. Fast jag hade avslöjat hennes gömställe blev hon jätteglad och gav mig en massa beröm. Jag hade följt hennes spår precis som hon hade gått sa hon.
Husse sa att han hade fått ståpäls av stolthet. Husse har ingen aning om vad ståpäls innebär vill jag bara inflika. Han hade i alla fall inte trott att jag skulle förstå vad jag skulle följa för doft till att börja med, och han var uppenbarligen supernöjd över att jag hade hittat den tappade handsken också. Den måste ha varit väldigt dyrbar. Det är förresten första gången jag hittar något på marken när vi spårar.

Sedan visade det sig att den där rymlingen tydligen hade gömt saker runt en röd stuga också. Där fick jag nosa runt i tio minuter och hitta så många dyrbarheter jag kunde. Vilken tur jag hade, alla dyrbarheter var små möbeltassar som luktade eukalyptus och sådant känner jag ju väl igen. Problemet var bara att husse inte var riktigt ”påkopplad”. En dyrbarhet som jag markerade var han inte riktigt intresserad av. Den fick vi ta en gång till efteråt. Det var den enda vi missade. Vi höll faktiskt på att missa en till. Trots att jag buffade tre gånger på den med min tass tyckte husse att jag skulle sluta nosa på äckliga snusburkar som ligger slängda på marken. Vi letade ju möbeltassar. Sedan gick det upp en talgdank för husse. ”Är det en i snusburken?” frågade han. Pelle polis nickade med ett leende och husse såg eländig ut. Jag fick nosa en gång till på burken så husse äntligen kunde utropa en massa beröm och mata mig med min rättmätiga köttbulle igen. Ordningen återställd. Fyra av fem gömmor hittade vi. Den femte var den där som bara jag hittade men husse inte fattade.
…och jag hittade dem alla trots att husse gick och slängde med köttbullspåsen rätt framför nosen på mig hela tiden när han skulle visa mig var han ville jag skulle söka.

Jag har fått korn på något välbekant, och det kommer från den där blå trappstegen som vi är på väg mot. Snart är första dyrbarheten hittad. Den satt under ett av stegen.

Efter lite vila fick jag sedan leta igenom några rum i stugan. Där hittade jag alla fyra gömmorna. Det var två gömmor i ett av rummen, och de hittade jag rätt fort. Sedan ville husse att jag skulle fortsätta leta eftersom Pelle inte hade sagt att vi var klara. Jag nosade runt men det fanns inte mer. Jag gick tillbaka till en av de jag redan hittat bara för att åtminstone få mig lite mer köttbulle. Det funkade. 🙂

Ett spännande rum fullt med verktyg och en massa andra saker i olika skrymslen. Här fanns det mycket att nosa på men bara två gömmor.

Den svåraste inomhusgömman var i ett omklädningsrum med duschutrymme. Där satt gömman på nästan en meters höjd. Som jag sniffade och stod i innan jag förstod att det kom uppifrån. Mental minnesanteckning: Allt finns inte i noshöjd.
Därefter skulle jag söka av ett uthus också. Den där tjuven verkade ha varit överallt och gömt sina saker. Här luktade det av en massa andra dofter, mycket jord och gödning. Själv tycker jag bara att den lite ljusare eukalyptusdoften kontrasterar fint mot de här murriga dofterna, så det tog inte så lång stund innan jag åter hade lite köttbulle i min mun.

Något slags trädgårdsförråd med en massa jordlukt men pikant spetsad med lite eukalyptus någon stans ifrån.

Den stora finalen bestod i att nosa av flyktbilens utsida. Då var jag rätt trött i huvudet i alla fall. Husse hade nästan svårt att få mig riktigt intresserad. Till sist tog jag tag i det i alla fall och hittade den sista gömman under nummerplåten. Vilket konstigt ställe, men kanske hade han bara råkat köra på den när han skulle smita?

Kom igen nu husse, den här har jag redan spårat ifrån! Skulle det vara ännu mer skumheter med den?

Vilken spännande dag det hade varit! Nöjd med mitt polisarbete kunde jag sedan åka hem igen, och precis som riktiga polishundar fick jag…
…just det, åka i buren. Nåja, ibland får man väl ta det onda med det goda.

Moff på er alla små busar!