Klafs i koven på Ungskär

Ett litet sommarminne som inte är så gammalt, tre veckor bara. Husse och matte hade fått för sig att vi skulle ta båten och åka ut till Ungskär där de skulle ha hamnfest. Ungskär är en av de bebodda skärgårdsöarna längst ut i sydost, grannö till Stenshamn som vi ju älskar att åka till. Matte och jag hade bara varit på Ungskär en gång tidigare och det var någon vecka dessförinnan, på hemväg från just Stenshamn. Den här helgen, den sista i juli, skulle det alltså bli hamnfest på Ungskär, eller ”Klafs i koven” som de kallade det. Kove är öbornas ord för den där goda och roliga växten med små poppiga blåsor på som jag brukar dra upp ur vattnet och bita på ute på Kobebus. Blåstång kallar husse och matte det.

Ungskär sett från leden som är så smal och tätt utstakad med röda och gröna prickar att det känns som att åka mellan två staket.

Resan ut tar ett par mysiga timmar (och någon halv till det) med vår båt, men vi övernattade vid Öppenskär när vi hade någon dryg halvtimme kvar eftersom husse och matte tycker så mycket om att sova i båten och vi hade kommit iväg ganska sent. Öppenskär är spännande för där luktar både får och kossor …och grillat innan vi var färdiga för kvällen. även om vi inte såg några den här gången.

Matte och jag delar på sysslorna. Hon håller mig med gos medan jag håller utkik.

När vi kom till Ungskär hade vi en fantastisk tur för där fanns en alldeles perfekt stor plats vid gästkajen där vi dessutom fick god hjälp av en annan båtägare som tog emot tampen när vi skulle lägga till. Nu löser ju husse och matte det där bra själva annars men det var ju väldans hjälpsamt av honom i alla fall. En stund efter oss kom en annan båt i vår storlek in men då var platserna slut. Det löste sig ändå, han blev visad till en annan plats i hamnen där han kunde ligga så länge, men oj vilken tur att vi inte vaknade en kvart senare den morgonen.

Perfekt storlek på platsen för vår båt, men oj vad små vi kände oss mot de där atlantångarna som låg och gnuggade gelcoat med varandra! Den närmaste var den minsta av dem…

Det fanns alltså redan en del gäster på ön men när skärgårdsbåten kom blev det väldigt många fler. Det bara välde ut tvåbeningar ur båten, som ett oändligt rap ur valfiskens buk. Fler än femtio personer i rent tillskott till de som redan bodde på ön, och alla kom de för att de ville ”klafsa i koven”.

Att ”klafsa i koven” betydde tydligen att man skulle äta mat som man köpte i ett vitt tält, kasta pil och hoppa studsmatta om man var liten nog. …och kanske fynda en ny, fin trasmatta ur en sjöbod som matte gjorde.
Matte hade annars i flera veckors tid sett fram mot att få prova skärgårdsspecialiteten ”fåglakroppkakor” och ”ålakroppkakor”. Det var det tydligen många som ville, för när husse, matte och jag kom dit efter en aptitretande promenad så var de redan inne på sista grytan kroppkakor. Då var ålakroppkakorna redan slut så matte fick nöja sig med en kroppkaka med sjöfågel och fläsk, badandes i grädde och lingonsylt.

Här vankas det andra bullar, men bara för husse och matte. Jag kunde nog ha tyckt att det skulle smaka fågel att få sätta tänderna i den där!

Sjöfågeln var visst en knipa. En riktigt tråkig knipa den hade hamnat i skulle jag vilja säga. En rätt god knipa tyckte matte. Hussemor tyckte senare att matte kunde vara glad att ålakroppkakorna hade varit slut, de hade aldrig varit hussemors favorit i alla fall, fulla med ben som de brukade vara.

Gulligt och litet på Ungskär, lite som Stenshamn. Mellan husen skymtar det vita tältet där det serverades lokala varianter på kroppkakor och de mer globalt gångbara varmkorvarna.

Den där aptitretande promenaden vi tog var riktigt trevlig. Den ledde längs den korta lilla bygatan mellan husen norrut på ön, förbi ett litet mer avsides hus där den blev till en stig som via en liten, liten bro ledde ut till ytterligare en liten ö, Ungskärs närmaste granne Lungskär.
Precis som med oss vovvar så finns det tvåbeningar som är specialiserade på att ha hand om boskap, jakt och vakt. Lungskär hade varit ett särskilt tillhåll för tvåbeningar som höll på med vakt, militärer. Man såg tydliga rester av var de hade gömt sig för att kunna vakta i smyg. På den tiden fick ingen komma dit men nu var det fritt fram att springa, hoppa och leka där för alla, och det fick jag göra också. Husse och matte som alltid vill veta var man kan lägga till med båten noterade också att där fanns en fin, djup brygganläggning om det skulle behövas, fast man fick se sig för på vägen dit. Det är fasligt mycket sten i den delen av skärgården men där satt också ensmärken att följa. Att vara ”överens” kommer visst från ensmärken. När det ena är över det andra så är de över ens, då är det bara att köra.

Det är skönt med lite avskildhet så man kan få sträcka ut lite…
…tyckte både husse och jag!

Framåt eftermiddagen, en ”fåglakroppkaka” mättare och med en massa roliga nya intryck kastade vi loss och styrde kosan hemåt igen. Ungskär var jättetrevligt, nästan lika trevligt som Stenshamn så hit tror jag nog att husse och matte kommer att ta mig igen.

Moff på er och klafsa på i koven så länge den inte luktar illa!

Sol och pannkaka i Ronneby Brunnspark

Hej,
det var länge sedan nu, alldeles för länge sedan. Orsakerna är många men gemensamt är att det har varit fullt upp den här sommaren. Det finns material för flera inlägg bara jag får komma åt husses dator, men idag har det hänt grejor i alla fall som jag måste få dela med mig av!

Att något var på gång anade jag redan för ett par dagar sedan när husse och matte började träna mig på det där gamla kommandot ”Stå!” igen. Det hade jag inte hört på så länge att jag var totalt ovetande om vad de ville först. När jag så hjälpligt hade greppat vad det handlade om så började de springa runt i cirklar med mig. …fyrkantiga cirklar, lite knasigt men ändå. Sedan köpte de ett blingigt smalt gyllene halsband och ett tunt litet brunt koppel som jag ändå inte fick använda på våra promenader.

Idag blev jag varse om vad allt handlade om, de hade anmält mig till en hundutställning, en riktig en, inget ”på låtsas”. Bilturen blev en rätt kort ”otäcking”, bara till Ronneby, men för säkerhets skull sprang husse och matte av mig biladrenalinet ändå. En tur på en sisådär fyra kilometer blev det väl innan vi kände oss redo att beträda utställningsområdet i Brunnsparken.  Första steget var att ta sig igenom veterinärbesiktningen i entrén. Hurra, en dam som satt på en stol och ville hälsa på mig! Jag hoppade nästan upp i hennes knä för att omfamna henne och kanske ge henne ett kindslick. Husse började genast försöka få mig att besinna mig men då sa min ytterst älskvärda nya vän att ”Nej, låt honom” Hellre det än att han står och morrar 500 meter bort”. Där blev husse allt lite mållös ändå 😉

Här är jag på väg upp i knät vid veterinärkontrollen. Så trevligt med de som uppskattar en glad kille som mig!

Inne på området var det ett Klondyke för en hund som vill hitta andra hundar. De gick inte att missa. Över 1000 hundar på en och samma gång. Jag fick nästan en överdos av ”hundnärvaro”. Öron, ögon och nos fullkomligt proppades fulla med lekgalna intryck. Jag for runt i kopplet så husse såg ut som om han försökte hålla fast en skenande blindkäpp.
Efter ett tag hittade vi den fyrkantiga ringen som jag skulle vara i trots att femman hade blåst bort från dess skylt. Där satte vi oss i gräset bland andra lapphundar och tittade på alla andra raser som skulle bedömas före oss. Ganska snart ”bondade” jag rätt bra med en jämngammal kille från Lund. Vi hade så mycket gemensamt, både till sätt och utseende. Den enda större skillnaden var väl egentligen färgen eftersom han var i svartvitt medan jag var i färg. Efter en massa kommunikation med pip, gnäll, skall och omisskännligt kroppsspråk lät våra hussar oss till slut hälsa och leka lite i kopplen. Han hette visst Chips… eller om det var Zingo… asch, något lördagsgott var det i alla fall.

Det spelades inga kramgoa låtar men det hindrade inte att vi bjöd upp till en yster dans. Ursäkta om jag ser lite godissugen ut men gottepåsen från lund ville inte låta sig ätas även om det såg ut som att han var nyduschad över huvudet efter vi hade lekt klart.
Jämnstora och jämnstarka…

Till slut var det hur som helst vår tur. 25 lapphundar totalt. I min ”öppna klass” med hanhundar var vi sju stycken och eftersom mitt namn börjar med ”D” som i ”Dagsmejans” och ingen annans kennelnamn började på ”A”, ”B”, ”C” eller ”D” så fick jag springa först och leda hela flocken runt inne i ringen. Bakom mig hade vi en annan jämnårig kille från Kalmar. Han och hans matte var redan rutinerade på det vi gjorde som nybörjare. Hans matte hade bestämt sig för att hålla ett rejält avstånd för att hennes ”Aslan” inte skulle bli störd.

Rutinerade Aslan spanar i smyg in den nye konkurrenten, dvs mig. Han var allt lite leksugen också men hans matte var rutinerat obeveklig.

Den finska domaren var jättetrevlig, hälsade snällt på mig, klämde lite här och där och så fick jag och husse springa lite till, bara vi. Till slut fick jag ett blått kort, ”Very good”. När vi sedan skulle in för placeringsbestämningen hade de ställt mig som trea efter två hanar som fått ”Excellent” (rött kort, inte bra i fotboll men bäst i utställningsringen) och min nyfunne lundaspexare till kompis som fyra bakom mig, sedan några till bakom honom. Vi skulle bara defilera runt ett varv tillsammans för att domaren skulle kunna bekräfta att det var så här hon ville placera oss.

Se sådant fint steg han har min husse, ett sådant flyt. Tydligen såg det rätt bra ut även för min del.

Tjoflöjt på det! När husse började springa så satte Chips-Zingo-kompisen efter i hasorna på mig och jag ville ju allra helst bara leka med honom igen. Jag sprang nog mer i sidled än framåt, gjorde krumsprång och var mest i vägen för husse tror jag. Det ändrade resultatet så pass att jag blev oplacerad och min kompis flyttades upp till min tredjeplats. Jätteroligt att ha en kompis som kom trea på en hundutställning tyckte jag.

Tjenare läskkillen, är du här också? Ska vi leka igen!?!
Hussestackar’n ville springa framåt men vem bryr sig väl om det när jag har så mycket lek i hasorna?

Resultatet blev rätt gott ändå. Jag hade fått en väldig massa fina vitsord från domaren om allt från ögon, öron, päls, svans och temperament. Det enda var att jag kunde varit lite kraftigare men jag är ju rätt ung ännu. Ge mig något år till så ska det nog ligga lite mer muskler på den här kroppen också. Dessutom kunde vi åka hem tidigt så jag kunde få vila upp mig efter en av de mest hektiska söndagsförmiddagar jag har haft. Jag sov nog fem kvart i timmen när vi kommit hem. Jag snusade på altanen, jag snusade bakom gardinen i vardagsrummet, under köksbordet och i hallen.

Husse och matte förlorade inte hoppet i alla fall. Stärkta av de goda omdömena men med insikten att inte låta mig göra en lekpark av nästa utställningsring också så har de redan anmält mig till en ny utställning på Öland om en månad. Vi får väl se vad jag kan hitta på för hyss den gången 😀
…fast de har visst lovat att det ska bli lite drillning inför den. Matte menar att man går inte till ett prov utan att ha läst på.

Moff och bus på er!