Hej,
det var ett bra tag sedan. …eller ett dåligt tag sedan eftersom det är så länge sedan. Det har visat sig vara lite svårare än jag trodde att göra comeback efter lite skrivkrampsvila. Husse säger att det går fort att lägga sig till med dåliga vanor men kan vara svårare att komma tillbaka i de goda. Ja, han om någon borde veta att det inte går att vila sig i form. Han springer inte som förr, om jag säger så 😉
I dag sprang dock både han, matte och jag en sväng. Matte hade fåt tips om ett fint ställe ute på Sturkö, ön som ligger utanför Senoren där vi har vårt torp. På södra delen med utsikt över bara det öppna havet finns det ett naturreservat där som heter Uttorp. Dit ville matte att vi skulle åka.
Jag har fortfarande en motvilja mot just det där med att åka. Bilen är otäck och får mig att ta omvägar när jag anar att det är åktur på gång. Hur kan det heta ”åktur” förresten? Jag tycker det borde heta ”otur”.
Nåväl, Uttorp var nästan värt den där åk-oturen faktiskt. Där fanns massor av den där luften jag får i nosen när vi åker båt. Ja, luften var nästan turbomatad rakt in i nosen idag, och pälsen är så välvädrad och urdammad som den någonsin kan ha varit, men kul var det där i den soliga novemberblåsten. Jag förstår varför det heter ”kuling” när det blåser så där, åtminstone om vädret bara är så bra i övrigt som den här gången.
En riktig vindpina, knappt så det är roligt. Nosen hålls bäst i lä för att undvika korsdrag!
Efter att ha sprungit, skutta, irrat och gått runt bland ljungsnår, saltvattenpölar, stenhällar och enar en stund, busat lite nere vid havskanten och spanat in de mäktiga vågorna som kraschade rakt in i berghällarna gång på gång begav vi oss till slut ut på en löprunda genom vacker, om än årstidsenligt avlövad, natur. Löprundan avslutades där den påbörjades, nere vid havet för lite avslutande lek och bus.
…ja, och så fläktar det så gott i gumpen också.
”Hit kommer vi gärna många gånger till” tyckte både matte, husse och jag innan vi till sist hoppade in i bilen för att åka hem till torpet för lite trädgårdsfix innan vidare färd hem till Rödeby.
”Lite trädgårdsfix”? Ja till slut, när husse och matte bara envisades med att kratta och plantera vidare hela tiden, ville jag bara få komma hem och få vila lite på riktigt bakom gardinen i vardagsrummet. Så jag gick självmant fram till bakluckan på bilen, reste mig upp på bakbenen med framtassarna på kofångaren för att visa att jag till och med kunde tänka mig att åka hem nu. Hade luckan varit öppen så hade jag hoppat in självmant till och med.
Husse och matte gjorde stora ögon men krattade bara vidare. När de väl var redo så var ”the moment gone”. Obehaget med bilåkning hade tagit över igen, så det fick bli den sedvanliga lock-och-pock-proceduren för att få mig inburad.
Husse och matte tycker att jag är så duktig. Det är ju roligt, men idag kände jag mig med rätta ganska blåst.
Moff på er, snart kommer det mer!
…hoppas jag 😉
