Ja, lite kryptisk titel, eller hur.
För knappt två veckor sedan, strax efter att vi kommit hem från den där långa resan till snön, blev vi lite överrumplade både husse och jag under vår sena kvällspromenad. Som vanligt gick jag utan koppel med husse hack i häl. Vi hade knappt ett kvarter kvar innan vi var hemma när en mörk skönhet lösgjorde sig ur mörkret, som en månskensskugga som flöt ut ur en häck strax bortom nästa gatlykta. Mitt lappishjärta slog en elektrifierad volt när jag insåg vad det var: kanske den vackraste, mest sensuella skönhet som man bara kan träffa ute en sen natt. Mörka ögon som reflekterade himlens alla stjärnor, fuktblank nos, vågig päls och en doft som lovade allt.
Tyvärr hade jag ju förklädet med mig och rent instinktivt hade jag redan tvärstannat. Jag vet ju att husse inte vill att jag närmar mig främmande hundar förrän han är vid min sida, och då ska vi alltid prompt gå fot tills mötet ligger bakom oss. Detta brydde sig dock inte den mörka skönheten om. Helt utan hämmande koppel svansade hon glatt fram mot mig. Jag utkämpade en hård inre strid mellan att lyda hennes tydliga inviter och springa henne till mötes, eller att lyda husses mycket bestämda ”Nej!!!”.
Det gjorde inget att mitt goda samvete fick segra, för det blev dött lopp mellan henne och husse. Husse fick snarare ägna sig åt att bromsa in hennes framfusighet, vilket inte var helt lätt då hon inte ens hade halsband på sig.
Den här nattens mörka, fala skönhet var väldigt mild och öppensinnad. Inte skällde hon på mig när jag planterade min nostryffel i hennes öga. Inte backade hon undan när jag nyfiket började nosa av hennes bakre regioner, inte ens när jag nosade väldigt intensivt. Hon var oerhört spännande och öppen för att lära känna varandra lite närmre, men det satte husse effektivt stopp för.
”Var kommer du ifrån, lilla vän” sa husse.
Så dum han är, såg han inte att hon bara gled ut ur skuggorna? Hon är ju drömfödd bara för mig! Det fanns heller inga andra tvåbeningar i närheten, men husse började spana av de närmaste husen medan han upprepade ”…var kommer du ifrån”.
Skönheten tog tre språng neråt gatan, vände sig om som för att bjuda mig med! ”Vi sticker en sväng, du och jag, dumpa det där förklädet!”. När jag inte hängde på, förbjuden av min husselojalitet, smet hon raskt tillbaka till mig. ”Nåja, det var väl värt ett försök” sa hon mjukt.
Plötsligt gled en dörr upp på ett hus strax intill och en tvåbeningsröst ropade ”Molly!” Jag anade genast att slutet på vårt lilla tête-à-tête var i antågande. Husse ropade tillbaka och strax därpå var hennes husse ute hos oss på gatan.
”Men Molly, jag trodde du var på bakgården!”.
Husse förklarade att det hade hon säkert varit, men att det såg ut som att hon tagit sig ut genom häcken vid grannen. På husses fråga fick vi sedan veta att Molly-skönheten var en Wachtel, en väldigt snäll men denna kväll lite busig vovve. Sedan tittade han lite urskuldrande på husse och lade till: ”…och så löper hon ju också…”
Nedrans också, hade jag inte haft husse med mig så kunde det ha blivit en riktigt lustfylld dans med ”nattfjärilen” från Sandvägen! Nu förstår ni kanske rubriken???
Idag, på självaste min femte födelsedag, skulle vi ut och springa en sväng på morgonen, husse, matte och jag. I strålande marssol kom vi oss ut i skogen mot crossbanan, ett ställe där tvåbeningarna gör om sig till skrälliga tvåhjulingar ibland – dock inte denna sköna, tidiga vårdag. Mars, skog och löptur: Dagen till ära fick jag faktiskt springa i lina. Knappt hade vi kommit upp på stigen in i skogen förrän husse kunde läsa av på min iver att nu hade jag fått nos på något spännande. Han skulle bara veta! Ett par minuters språngmarsch senare var vi ifatt dem: Molly och hennes husse! Superskoj om än inte lika spännande som senast. Löpet var över och mystikens spännande mörker var förbytt till strålande solsken och dagsljus, om än med vårkänslor. Några vänliga hälsningsfraser senare lämnade Molly och hennes husse plats åt oss att springa förbi, och minsann, precis när jag passerade nära fina Molly, blinkade hon inte helt snabbt med sitt ena öga mot mig. En blinkning, ett löfte…
Med en bröstkorg svällande av bubblig vårglädje sprang jag vidare på min tur med husse och matte, denna redan fantastiska födelsedag.
Kronan på verket blev sedan också en fantastiskt läcker nötfärstårta med fem godisljus.
Grattis till mig själv, och grattis till alla mina kullsyskon!
Moff på er!
