Store Lazer hälsar

På sistone har jag upptäckt att man inte måste tömma blåsan i en enda kissning. Man kan liksom knipa av det och fördela det på flera ställen. Det öppnar ju oanade möjligheter för en liten valp som mig. Hittills har jag fått lukta på andra hundars hälsningar runt våra rundor, och de hälsar så ofta medan jag bara ….kissar. Nu har jag kommit på att jag faktiskt kan skicka en tre-fyra hälsningar på en runda. I stället för en ensam fläck mitt på en gräsyta som säger ”Lilla valpen Lazer var här” så kan jag nu säga ”Hej kompisar, Lazer var här. Idag har jag ätit både köttbullar och torrfoder med lamm och jag mår toppen” och några hundra meter senare kan jag plussa på med ”…och vad trevligt att vi tycks gå samma runda”. Det blir ju trevligare när man kan lukta andras hälsningar och sina egna hälsningar på samma ställe. Det blir som ett socialt media för hundar, typ Facebook. Så ni som lägger lite tid på Facebook kanske kan förstå varför en hund kan ha lite svårt att slita sig från ett doftsamtal? Det är spännande med så många ”lajks” man kan få.
Ibland möter vi ju andra hundar live också förstås och då blir jag alldeles till mig. ”Det är ju han, det är ju den där dvärgschnauzern som brukar lägga hälsningar på vår runda!!!” Husse verkar inte riktigt förstå för han brukar hålla in kopplet och tycka att jag inte ska prata så mycket… tror jag. Han verkar bli lite mer alert också, jag känner hans adrenalinhalt öka direkt.

I dag hände det då också att jag kom på ytterligare en bit jag kunde tillfoga mina meddelanden. Det var vid en välbesökt örnbräken som jag så gärna också ville kunna hälsa tillbaka. Problemet med örnbräken är att bladverket sitter en bit upp. Kissar jag där nere säger jag att ”Lille Lazer var här…” osv. Kommer jag åt att kissa där uppe så säger jag att ”Store Lazer som kan kissa ända här uppe var här”. Klart jag ville vara ”Store Lazer” men hur? Av bara en konstig händelse så åkte höger bakben rätt upp i luften och skvätten for tvärs över örnbräken. Lite småvingligt men helt under kontroll gick meddelandet iväg: ”Håll till godo kompisar, Store Lazer är här nu” 🙂

Allt är under kontroll, nu kan jag prata mer med andra hundar, jag är en i gänget.

Sedan är skogen enormt mångkulturell. Den är fylld av en massa dofttjatter från andra djurarter som jag bara inte begriper. De verkar spännande men som sagt kan vi inte kommunicera med varandra. Jo, ett par ekorrar hemikring retas lite med mig och springer kors och tvärs över stigen så jag blir alldeles snurrig av att försöka följa deras doftspår. Piff och Puff kallar jag dem.

Så, kiss på er allihop, Store Lazer var här! 🙂

Elektriker på eltid

Jag har kommit på vad jag skulle vilja bli när jag blir stor, elektriker!

På språng mot framtiden? Se bara upp så du inte får sladd. Det kan sluta el-ländigt!

När jag var hemma själv en stund igår eftermiddag låg jag och klurade lite på om jag inte skulle prova på något nytt. Jag kände en rastlöshet i kroppen efter att ha vilat större delen av förmiddagen. Tennisbollen var rengnagd för länge sedan medan mina tuggknutar smakade som de brukade. Näbbis å andra sidan kändes mest lite pipig.
Jag har varit med husse ute när han röjt för det nya stängslet och blivit inspirerad av hans jobb med grensaxen. Själv har jag mer av en sekatör i munnen: Mina kindtänder är ena riktiga klippare och kan kapa en pinne i småbitar på nolltid.
Instängd i hallen fanns det inte mycket pinnar att välja på men vid hallbordet hängde ett bra alternativ: En svart elsladd! Som tur var var den inte inkopplad så jag kunde börja med att knipsa bort själva kontakten. Sekatören var även en utmärkt avbitartång visade det sig. Efter att ha tuggat i mig så mycket löst det gick från själva kontakten gömde jag resterna i min filt för ett senare tillfälle om suget att söka kontakt skulle komma över mig igen.
Kindtänderna hade känts riktigt skönt vassa när jag kapade loss kontakten så jag gick lös på resten av sladden och kapade den i lämpligt små bitar. De bakre tänderna klippte fint medan de främre kindtänderna funkade superfint att tugga de sega bitarna med. Lite vill jag nog klaga på det här nya godiset bara, det var allt lite trådigt.

Sladden uppkapad i lagom stora tuggbitar. Här har husse hittat kontaktresten i min filt och lagt fram den som bevis.
Pusslar man lite här så förstår man snart att det fattas en del. Jag hade dessutom försökt placera ut Näbbis lite strategiskt för att kunna ge honom skulden men han var inte speciellt samarbetsvillig och vägrade erkänna…

Nåväl, jag har fler talanger för elektrikeryrket. Några timmar senare när jag var ute på bakgården grävde jag ett djupt hål. Husse gillade inte det heller, men det är ju så att man ska gräva ner elnätet för att stormskydda det.

Till sist är jag riktigt duktig på att ”lägga kabel” numera med fast och bra konsistens. I dag blev husse lite konfunderad dock, och jag fick svar på varför det killat så i magen: Jag la inte bara ”en kabel”, jag producerade även små sladdbitar och det som kanske var mindre roligt: Bitar av tunn koppartråd som var lite stickiga att få ut.

Lagd kabel ligger! Nehej, det tycker inte husse. När han plockade upp efter mig fick han lära sig att en kabel innehåller mindre sladdar och koppartrådar. Ursäkta en riktig skitbild…

Så, husse har numera elsäkrat hallen. Inga sladdar med en massa volt är inpluggade, bara någon svagis för laddning av dammsugaren. Förresten tror jag att jag vet vad en jordfelsbrytare är också: Husse.
När jag gräver i jorden och han tycker att det är fel går han in och bryter den aktiviteten: Jordfelsbrytare.

Då klipper vi av det här inlägget lite kort, knips-knips!

Svampigt värre

Den här helgen har vi varit mycket ute, både i trädgården och i skogen, och vart vi än gick så fanns det svamp i vägen. Först höll husse på med stängslet runt tomten. Ja, han är inte snabb, det har han hållt på med hela sommaren känns det som. Snart ska jag kanske kunna få springa lös på hela tomten ändå.
Hur som helst så snubblade vi över en liten blank röd tomteluva som stack upp ur jorden och strax intill en lite större som satt på ett skaft. ”Det börjar lacka mot jul redan” som husse sa. Lite googlande och facebookande senare så trodde husse att det var en sharlakansvaxskivling, en svamp alltså och inget förebåd om julen.

Toppvaxskivling eller sharlakansvaxskivling? Den ser inte ut som en riktig svamp ändå.

Matte och hennes människovalp Jacob var ute i kalmarskogarna och letade svamp i lördags. De hittade en hel massa trattkantareller, 3,4 kilo. Jag och husse körde upp till Kalmar och kom fram precis som de kom hem med tre påsar fulla med svamp. När husse frågade var de hade hittat allt det svarade Jacob lika svävande som raskt ”Utanför Kalmar”. Jaha, hemligheter inom familjen också. Nåja, därefter satt de och rensade svamp hela kvällen kändes det som. Nu står det en torkmaskin och fyller hela källaren med svampdoft. Förstå vad det luktar för en hund med känslig nos!

Förresten, apropå svamp så har jag en tryffel. Vet ni var? Fundera på den ni 😉

Idag när vi kom hem så ville jag ut och lufsa i skogen lite, det var ju så fantastiskt skön luft med en massa dofter i, nästan lite tung luft. Nu hade husse fått  svamp på hjärnan också och stannade till vid en massa olika som han ändå inte plockade. Det växte mycket magvärk och njurproblem där ute sa husse, både panterfläckig flugsvamp, vanlig röd flugsvamp och giftkremlor såg vi. Vackra allihop på sitt sätt tyckte husse men inget jag ens fick nosa på. Lite påspädning av trattkantarellerna blev det, tur vi hade hundbajspåse och att jag inte hade gett husse orsak att använda den 🙂

Panterfläckig flugsvamp. ”Ät inte den, då blir det bärsärk på dialysavdelningen” sa husse.
Den ser ut som en godissvamp men smakar inte godis, giftkremlan. Fast någon har ju varit dum nog att äta av den och det var inte jag.
En lila trattkantarell? Nja, Lila kantarell hade den kunnat heta men heter Violgubbe tydligen. ”Ovanlig och bör skonas” sa Svampguiden.se. Med tre av fem smakstjärnor fick den gärna stå kvar för allt femstjärnigt vi redan hade plockat ändå.
En vit champinjon hemma i en kruka på altanen? Nej, min tennisboll i ett hål. Husse tror mig inte när jag säger att den hoppade dit själv och att jorden på altangolvet hamnade där när bollen sprätte runt och grävde ner sig…
Till husses förtret så utmanar jag magen med att dricka lite ur ån. Är det rent nog åt den kräsna flodpärlmusslan så duger det åt en törstig hund på svamputflykt också. Skönt att doppa tryffeln i det svalkande vattnet också 🙂

Så, hopp ut i skogen , jaktsäsongen på trattisar är i full gång och där finns massor att plocka. …även lite vattniga blåbär för den som är sugen. Jag tyckte de var smaskens i alla fall 🙂

Voff!

Lugna dagar, långa dagar

Jag har oftast rätt lugna dagar när husse jobbar, ibland kanske lite väl lugna. Visst är det skönt att kunna få vila lite. En valp som växer behöver sin sömn. En vuxen hund kan visst sova 12-18 timmar per dygn medan en valp i min ålder behöver 16-20 timmar. Speciellt när jag har busat loss eller det har varit mycket folk omkring mig blir jag lätt trött efteråt. Det kanske inte genast märks när jag börjar bli trött, för precis som en övertrött människovalp kan jag nästan bli lite hyperaktiv, tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig. Då brukar husse och matte försöka lugna ner mig och till slut söker jag mig till något eget lugnt hörn till exempel i sovrummet där det inte är så stimmigt. Det kan vara lite svårt att komma till ro eller ens vilja vila så länge det ständigt händer nya spännande saker runt omkring en, speciellt som vi lapphundar är väldigt sällskapliga och vill vara i närheten av resten av familjen.

Ofta händer det rätt mycket på helgerna, som när vi var i Malmö, på hundutställning i Eslöv och sedan i Bjärred där jag rasade runt med syrran (se tidigare inlägg), allt på samma helg. Då tar man det gärna lugnt ett par dagar efteråt och det är faktiskt rätt skönt att bara koppla av medan husse är på jobbet.

När husse är borta dansar valpen på bordet… Nej, husse vill inte ha det på det viset så när jag är själv hemma är jag förvisad till den stora hallen på baksidan.

I början var det inte roligt just när husse lämnade mig hemma för att bege sig till jobbet. Han lärde sig dock ett fultrick av en kompis till matte och kastade ut lite torrfoder på hallgolvet när han skulle gå. Medan jag sysselsatte mig med att leta upp dem sa han ”Hej då” och stängde dörren om sig. Ibland har det hänt att jag försökt ropa tillbaka honom en kort stund, speciellt om jag hört att han håller på med något utanför huset, men det har aldrig hjälpt. Det slutar rätt raskt med att jag finner det för gott att lägga mig på filten i favorithörnet. Numera brukar jag lägga mig där redan när jag förstår att husse är på väg att gå. Där har husse också lagt några av mina käraste leksaker så att jag har något att ägna mig åt när jag har tröttnat på att bara slappa.. Fina, trogna Näbbis är alltid där när han inte är på sjukan för omplåstring och några nya stygn eller så.

När husse kommer hem på lunchen blir det alltid en massa lek och stoj innan det blir mat, rastning och lite lek igen. Favoritleken de här stunderna är alltid då han kastar min rengnagda tennisboll mot uthusväggen och jag försöker fånga den i studsen. Lite dragkamp på det, lunch och kanske spåra upp någon förrymd köttbulle så kan det vara rätt skönt att knyta sig en stund och husse kan återgå till jobbet igen.

Okej bollrackare, kom ner någon gång så ska jag ta hand om dig…
…äsch, miss, den tog på nosen. Full fart efter den bortskuttande bollen.

I fredags var jag dock inte så jättetrött på eftermiddagen utan vaknade och började känna mig lite rastlös. Vad kunde jag hitta på? Tuggknutarna var ju rätt uttjatade vid det här laget. Dörrmattan som husse köpte för någon vecka sedan för att de inte skulle behöva smutsa ner min ”tasstorkarbadrumsmatta” (hurra för svenska utan särskrivningar 😉 med sina skor när de kommer in, den såg ju rätt ensam ut den också där nere framför dörren. Dessutom så är det ju den där dörren jag vill hålla ett öga på för där kommer husse plötslig när jag minst anar det.
Jag lufsade ner till hallmattan och smakade lite i kanten på den. Det ena gav det andra och efter ett tag hade jag lyckats slita loss kantsömmen och fått lite bättre tag med mina tänder. Det blev ett intressant terapiarbete att tugga och slita mattan i småbitar, i alla fall ett tag. Sedan vände jag uppmärksamheten till min boll igen, lagom tills jag hör något utanför och husse några ögonblick senare öppnar ytterdörren. Redan när jag kommer honom till mötes i dörren anar jag att något inte var ”på topp”. Husse hade så konstigt lång nos när han tittade förbi mig och in i hallen och sa ”Jaha, här har du haft tråkigt idag ser jag”, först fattade jag inte alls vad han menade. Det är alltid tråkigt utan husse eller matte. Först efter att vi hade kelat och lekt så förstod jag att husse tyckte synd om dörrmattan. Jag tänkte att matte kanske kunde ordna mattan lika fint som hon ordnar Näbbis när det behövs, men husse rullade ihop mattan, samlade ihop småbitarna och kastade alltihop. Nu ligger det en helt ny matta där igen men med en mycket segare bred gummikant som dessutom smakar blä.

Jag tänkte att vi kanske kunde ha kräftskiva igen eller så. Jag har ordnat lite konfetti för att göra det lite extra festligt 🙂

Tack husse för att du inte blev argare än så, för jag hade definitivt haft svårt att koppla ihop några bannor med vad de skulle vara till för. Skönt att det alltid får vara roligt när du kommer hem!

Någon gång har jag blivit överraskad när nyckeln rasslar i låset. Husse har nämligen vid några tillfällen ordnat det så att grannvalpen Linnéa kommer och tar hand om mig en stund på lunchen. Hon är lika rolig som snäll och leker så bra med mig.
En annan gång stod hussemor, Kaj och deras hund Kajsa där! I stället för en timme med husse så blev det tre timmar med dem eftersom de inte hade lika bråttom som husse. Det är roligt att vara med dem också, jag blir nästan löjligt glad och ålar runt och piper,  men Kajsa vill ändå aldrig leka med mig. Hon är nämligen en lite äldre, fin  dam som inte tycker att valpstoj passar sig. Jag har så smått börjat lära mig det. Hennes tänder ser dessutom nedrigt vassa ut och hon visar mig dem rätt frikostigt medan hon morrar sitt ”Låt mig vara, valpvasker!”