På sistone har jag upptäckt att man inte måste tömma blåsan i en enda kissning. Man kan liksom knipa av det och fördela det på flera ställen. Det öppnar ju oanade möjligheter för en liten valp som mig. Hittills har jag fått lukta på andra hundars hälsningar runt våra rundor, och de hälsar så ofta medan jag bara ….kissar. Nu har jag kommit på att jag faktiskt kan skicka en tre-fyra hälsningar på en runda. I stället för en ensam fläck mitt på en gräsyta som säger ”Lilla valpen Lazer var här” så kan jag nu säga ”Hej kompisar, Lazer var här. Idag har jag ätit både köttbullar och torrfoder med lamm och jag mår toppen” och några hundra meter senare kan jag plussa på med ”…och vad trevligt att vi tycks gå samma runda”. Det blir ju trevligare när man kan lukta andras hälsningar och sina egna hälsningar på samma ställe. Det blir som ett socialt media för hundar, typ Facebook. Så ni som lägger lite tid på Facebook kanske kan förstå varför en hund kan ha lite svårt att slita sig från ett doftsamtal? Det är spännande med så många ”lajks” man kan få.
Ibland möter vi ju andra hundar live också förstås och då blir jag alldeles till mig. ”Det är ju han, det är ju den där dvärgschnauzern som brukar lägga hälsningar på vår runda!!!” Husse verkar inte riktigt förstå för han brukar hålla in kopplet och tycka att jag inte ska prata så mycket… tror jag. Han verkar bli lite mer alert också, jag känner hans adrenalinhalt öka direkt.
I dag hände det då också att jag kom på ytterligare en bit jag kunde tillfoga mina meddelanden. Det var vid en välbesökt örnbräken som jag så gärna också ville kunna hälsa tillbaka. Problemet med örnbräken är att bladverket sitter en bit upp. Kissar jag där nere säger jag att ”Lille Lazer var här…” osv. Kommer jag åt att kissa där uppe så säger jag att ”Store Lazer som kan kissa ända här uppe var här”. Klart jag ville vara ”Store Lazer” men hur? Av bara en konstig händelse så åkte höger bakben rätt upp i luften och skvätten for tvärs över örnbräken. Lite småvingligt men helt under kontroll gick meddelandet iväg: ”Håll till godo kompisar, Store Lazer är här nu” 🙂
Allt är under kontroll, nu kan jag prata mer med andra hundar, jag är en i gänget.
Sedan är skogen enormt mångkulturell. Den är fylld av en massa dofttjatter från andra djurarter som jag bara inte begriper. De verkar spännande men som sagt kan vi inte kommunicera med varandra. Jo, ett par ekorrar hemikring retas lite med mig och springer kors och tvärs över stigen så jag blir alldeles snurrig av att försöka följa deras doftspår. Piff och Puff kallar jag dem.
Jag har kommit på vad jag skulle vilja bli när jag blir stor, elektriker!
På språng mot framtiden? Se bara upp så du inte får sladd. Det kan sluta el-ländigt!
När jag var hemma själv en stund igår eftermiddag låg jag och klurade lite på om jag inte skulle prova på något nytt. Jag kände en rastlöshet i kroppen efter att ha vilat större delen av förmiddagen. Tennisbollen var rengnagd för länge sedan medan mina tuggknutar smakade som de brukade. Näbbis å andra sidan kändes mest lite pipig.
Jag har varit med husse ute när han röjt för det nya stängslet och blivit inspirerad av hans jobb med grensaxen. Själv har jag mer av en sekatör i munnen: Mina kindtänder är ena riktiga klippare och kan kapa en pinne i småbitar på nolltid.
Instängd i hallen fanns det inte mycket pinnar att välja på men vid hallbordet hängde ett bra alternativ: En svart elsladd! Som tur var var den inte inkopplad så jag kunde börja med att knipsa bort själva kontakten. Sekatören var även en utmärkt avbitartång visade det sig. Efter att ha tuggat i mig så mycket löst det gick från själva kontakten gömde jag resterna i min filt för ett senare tillfälle om suget att söka kontakt skulle komma över mig igen.
Kindtänderna hade känts riktigt skönt vassa när jag kapade loss kontakten så jag gick lös på resten av sladden och kapade den i lämpligt små bitar. De bakre tänderna klippte fint medan de främre kindtänderna funkade superfint att tugga de sega bitarna med. Lite vill jag nog klaga på det här nya godiset bara, det var allt lite trådigt.
Sladden uppkapad i lagom stora tuggbitar. Här har husse hittat kontaktresten i min filt och lagt fram den som bevis. Pusslar man lite här så förstår man snart att det fattas en del. Jag hade dessutom försökt placera ut Näbbis lite strategiskt för att kunna ge honom skulden men han var inte speciellt samarbetsvillig och vägrade erkänna…
Nåväl, jag har fler talanger för elektrikeryrket. Några timmar senare när jag var ute på bakgården grävde jag ett djupt hål. Husse gillade inte det heller, men det är ju så att man ska gräva ner elnätet för att stormskydda det.
Till sist är jag riktigt duktig på att ”lägga kabel” numera med fast och bra konsistens. I dag blev husse lite konfunderad dock, och jag fick svar på varför det killat så i magen: Jag la inte bara ”en kabel”, jag producerade även små sladdbitar och det som kanske var mindre roligt: Bitar av tunn koppartråd som var lite stickiga att få ut.
Lagd kabel ligger! Nehej, det tycker inte husse. När han plockade upp efter mig fick han lära sig att en kabel innehåller mindre sladdar och koppartrådar. Ursäkta en riktig skitbild…
Så, husse har numera elsäkrat hallen. Inga sladdar med en massa volt är inpluggade, bara någon svagis för laddning av dammsugaren. Förresten tror jag att jag vet vad en jordfelsbrytare är också: Husse.
När jag gräver i jorden och han tycker att det är fel går han in och bryter den aktiviteten: Jordfelsbrytare.
Då klipper vi av det här inlägget lite kort, knips-knips!
Den här helgen har vi varit mycket ute, både i trädgården och i skogen, och vart vi än gick så fanns det svamp i vägen. Först höll husse på med stängslet runt tomten. Ja, han är inte snabb, det har han hållt på med hela sommaren känns det som. Snart ska jag kanske kunna få springa lös på hela tomten ändå.
Hur som helst så snubblade vi över en liten blank röd tomteluva som stack upp ur jorden och strax intill en lite större som satt på ett skaft. ”Det börjar lacka mot jul redan” som husse sa. Lite googlande och facebookande senare så trodde husse att det var en sharlakansvaxskivling, en svamp alltså och inget förebåd om julen.
Toppvaxskivling eller sharlakansvaxskivling? Den ser inte ut som en riktig svamp ändå.
Matte och hennes människovalp Jacob var ute i kalmarskogarna och letade svamp i lördags. De hittade en hel massa trattkantareller, 3,4 kilo. Jag och husse körde upp till Kalmar och kom fram precis som de kom hem med tre påsar fulla med svamp. När husse frågade var de hade hittat allt det svarade Jacob lika svävande som raskt ”Utanför Kalmar”. Jaha, hemligheter inom familjen också. Nåja, därefter satt de och rensade svamp hela kvällen kändes det som. Nu står det en torkmaskin och fyller hela källaren med svampdoft. Förstå vad det luktar för en hund med känslig nos!
Förresten, apropå svamp så har jag en tryffel. Vet ni var? Fundera på den ni 😉
Idag när vi kom hem så ville jag ut och lufsa i skogen lite, det var ju så fantastiskt skön luft med en massa dofter i, nästan lite tung luft. Nu hade husse fått svamp på hjärnan också och stannade till vid en massa olika som han ändå inte plockade. Det växte mycket magvärk och njurproblem där ute sa husse, både panterfläckig flugsvamp, vanlig röd flugsvamp och giftkremlor såg vi. Vackra allihop på sitt sätt tyckte husse men inget jag ens fick nosa på. Lite påspädning av trattkantarellerna blev det, tur vi hade hundbajspåse och att jag inte hade gett husse orsak att använda den 🙂
Panterfläckig flugsvamp. ”Ät inte den, då blir det bärsärk på dialysavdelningen” sa husse.Den ser ut som en godissvamp men smakar inte godis, giftkremlan. Fast någon har ju varit dum nog att äta av den och det var inte jag.En lila trattkantarell? Nja, Lila kantarell hade den kunnat heta men heter Violgubbe tydligen. ”Ovanlig och bör skonas” sa Svampguiden.se. Med tre av fem smakstjärnor fick den gärna stå kvar för allt femstjärnigt vi redan hade plockat ändå.En vit champinjon hemma i en kruka på altanen? Nej, min tennisboll i ett hål. Husse tror mig inte när jag säger att den hoppade dit själv och att jorden på altangolvet hamnade där när bollen sprätte runt och grävde ner sig…Till husses förtret så utmanar jag magen med att dricka lite ur ån. Är det rent nog åt den kräsna flodpärlmusslan så duger det åt en törstig hund på svamputflykt också. Skönt att doppa tryffeln i det svalkande vattnet också 🙂
Så, hopp ut i skogen , jaktsäsongen på trattisar är i full gång och där finns massor att plocka. …även lite vattniga blåbär för den som är sugen. Jag tyckte de var smaskens i alla fall 🙂
Jag har oftast rätt lugna dagar när husse jobbar, ibland kanske lite väl lugna. Visst är det skönt att kunna få vila lite. En valp som växer behöver sin sömn. En vuxen hund kan visst sova 12-18 timmar per dygn medan en valp i min ålder behöver 16-20 timmar. Speciellt när jag har busat loss eller det har varit mycket folk omkring mig blir jag lätt trött efteråt. Det kanske inte genast märks när jag börjar bli trött, för precis som en övertrött människovalp kan jag nästan bli lite hyperaktiv, tvärtemot vad man skulle kunna förvänta sig. Då brukar husse och matte försöka lugna ner mig och till slut söker jag mig till något eget lugnt hörn till exempel i sovrummet där det inte är så stimmigt. Det kan vara lite svårt att komma till ro eller ens vilja vila så länge det ständigt händer nya spännande saker runt omkring en, speciellt som vi lapphundar är väldigt sällskapliga och vill vara i närheten av resten av familjen.
Ofta händer det rätt mycket på helgerna, som när vi var i Malmö, på hundutställning i Eslöv och sedan i Bjärred där jag rasade runt med syrran (se tidigare inlägg), allt på samma helg. Då tar man det gärna lugnt ett par dagar efteråt och det är faktiskt rätt skönt att bara koppla av medan husse är på jobbet.
När husse är borta dansar valpen på bordet… Nej, husse vill inte ha det på det viset så när jag är själv hemma är jag förvisad till den stora hallen på baksidan.
I början var det inte roligt just när husse lämnade mig hemma för att bege sig till jobbet. Han lärde sig dock ett fultrick av en kompis till matte och kastade ut lite torrfoder på hallgolvet när han skulle gå. Medan jag sysselsatte mig med att leta upp dem sa han ”Hej då” och stängde dörren om sig. Ibland har det hänt att jag försökt ropa tillbaka honom en kort stund, speciellt om jag hört att han håller på med något utanför huset, men det har aldrig hjälpt. Det slutar rätt raskt med att jag finner det för gott att lägga mig på filten i favorithörnet. Numera brukar jag lägga mig där redan när jag förstår att husse är på väg att gå. Där har husse också lagt några av mina käraste leksaker så att jag har något att ägna mig åt när jag har tröttnat på att bara slappa.. Fina, trogna Näbbis är alltid där när han inte är på sjukan för omplåstring och några nya stygn eller så.
När husse kommer hem på lunchen blir det alltid en massa lek och stoj innan det blir mat, rastning och lite lek igen. Favoritleken de här stunderna är alltid då han kastar min rengnagda tennisboll mot uthusväggen och jag försöker fånga den i studsen. Lite dragkamp på det, lunch och kanske spåra upp någon förrymd köttbulle så kan det vara rätt skönt att knyta sig en stund och husse kan återgå till jobbet igen.
Okej bollrackare, kom ner någon gång så ska jag ta hand om dig……äsch, miss, den tog på nosen. Full fart efter den bortskuttande bollen.
I fredags var jag dock inte så jättetrött på eftermiddagen utan vaknade och började känna mig lite rastlös. Vad kunde jag hitta på? Tuggknutarna var ju rätt uttjatade vid det här laget. Dörrmattan som husse köpte för någon vecka sedan för att de inte skulle behöva smutsa ner min ”tasstorkarbadrumsmatta” (hurra för svenska utan särskrivningar 😉 med sina skor när de kommer in, den såg ju rätt ensam ut den också där nere framför dörren. Dessutom så är det ju den där dörren jag vill hålla ett öga på för där kommer husse plötslig när jag minst anar det.
Jag lufsade ner till hallmattan och smakade lite i kanten på den. Det ena gav det andra och efter ett tag hade jag lyckats slita loss kantsömmen och fått lite bättre tag med mina tänder. Det blev ett intressant terapiarbete att tugga och slita mattan i småbitar, i alla fall ett tag. Sedan vände jag uppmärksamheten till min boll igen, lagom tills jag hör något utanför och husse några ögonblick senare öppnar ytterdörren. Redan när jag kommer honom till mötes i dörren anar jag att något inte var ”på topp”. Husse hade så konstigt lång nos när han tittade förbi mig och in i hallen och sa ”Jaha, här har du haft tråkigt idag ser jag”, först fattade jag inte alls vad han menade. Det är alltid tråkigt utan husse eller matte. Först efter att vi hade kelat och lekt så förstod jag att husse tyckte synd om dörrmattan. Jag tänkte att matte kanske kunde ordna mattan lika fint som hon ordnar Näbbis när det behövs, men husse rullade ihop mattan, samlade ihop småbitarna och kastade alltihop. Nu ligger det en helt ny matta där igen men med en mycket segare bred gummikant som dessutom smakar blä.
Jag tänkte att vi kanske kunde ha kräftskiva igen eller så. Jag har ordnat lite konfetti för att göra det lite extra festligt 🙂
Tack husse för att du inte blev argare än så, för jag hade definitivt haft svårt att koppla ihop några bannor med vad de skulle vara till för. Skönt att det alltid får vara roligt när du kommer hem!
Någon gång har jag blivit överraskad när nyckeln rasslar i låset. Husse har nämligen vid några tillfällen ordnat det så att grannvalpen Linnéa kommer och tar hand om mig en stund på lunchen. Hon är lika rolig som snäll och leker så bra med mig.
En annan gång stod hussemor, Kaj och deras hund Kajsa där! I stället för en timme med husse så blev det tre timmar med dem eftersom de inte hade lika bråttom som husse. Det är roligt att vara med dem också, jag blir nästan löjligt glad och ålar runt och piper, men Kajsa vill ändå aldrig leka med mig. Hon är nämligen en lite äldre, fin dam som inte tycker att valpstoj passar sig. Jag har så smått börjat lära mig det. Hennes tänder ser dessutom nedrigt vassa ut och hon visar mig dem rätt frikostigt medan hon morrar sitt ”Låt mig vara, valpvasker!”
Jag tänkte helt kort ge en uppdatering om några kära ämnen för husse och matte. Vikten: Jag var ju lite tanig i början. 28 veckor gammal väger jag nu 13,7 kg. På 17 motsvarar det en uppgång på 10,5 kg, lite drygt sex hekto i veckan vilket rätt precis motsvarar den takt jag fortfarande håller. En stadig uppgång med andra ord. Detaljer hittar ni här:Tillväxtkurva.
Husse och matte har krympt portionerna med c:a 10% för att dels bromsa viktökningen lite (jag får ju köttbulle också som belöning ibland) och dels för att de tycker det är bättre att jag har aptit och är lite mer sugen. Mankhöjd: På höjden mäter jag nu lite drygt 45 cm. Det är lite svårt att mäta eftersom jag inte tycker om att ha den där tumstocken över mig och helst sätter eller lägger mig. Knappt fyra cm kvar till de rastypiska 49 (46-52).
Liten har blivit stor. Pallar du sju kilo till? 😉
Maten: Efter försök med en del olika sorter har vi landat på torrfodret Nature’s Protection, Junior Lamb. Kliandet, pälsfällningen och lös mage har upphört men just nu är det lite klent med aptiten. Både husse och jag tycker att det fodret luktar rätt… trist.
-Tillfällig lösning: Husse mosar in tio, femton gram blodpudding med torrfodret, då kan jag till och med tycka att det kan vara lönt att skynda fram till matskålen när han säger ”Varsågod”. Vi får hålla koll här, tendensen är lite hård i magen. Tips på bättre lösningar mottages tacksamt!
-Långsiktig lösning: Hitta något annat kycklingfritt med trevligare lukt och smak, köp inte så stora säckar! Även här mottages tips med stor tacksamhet! Klippa klor: Åh vilken ångest vi hade, både husse och jag. Att en klotång kan göra en sådan skillnad. En rödskänklad Miller’s införskaffades och sedan dess har det gått som smort. Senast i lördags klippte husse alla klorna på mindre än tio minuter. Åka i hundbur: Det var ju en ren skräck inledningsvis med stressmage och kräkningar. Efter att ha fått levt med buren öppen i köket och alla mål serverade i den hela sommaren så är det numera helt lugnt att åka i buren. Bältesselen fungerade som alternativ under sommaren men blev rätt omständlig att kliva i och ur hela tiden. Pälsen: Valppälsen ska ju normalt börja trilla först under andra halvåret, för mig började det redan runt fyra månader. Vi skyller på maten. Nu har den riktiga pälsen börjat komma på allvar. Svansen fylls ut, jag har fått lätt vågig päls på ryggen och en mörkt brun lyster. Tänder: Alla valptänder var bytta strax innan sex månaders ålder. Mycket rejälare doningar sitter där nu men husse och matte vill inte att jag använder dem när jag hälsar på folk, det finns de som kan bli rädda då. Det är svårt men vi tränar på det Kissar: Fyrbent fortfarande, men i morse lättade jag faktiskt lite på ena bakbenet. Det var lite risigt där jag stod, så egentligen var det väl mer en tvekan att sätta ner sista tassen i marken bara… tror jag i alla fall. Skall: Jag kämpar på, vet att jag inte bör men ibland är det bara så förbaskat svårt att hålla sig. Det är som hicka, jag försöker hålla igen men det bara bubblar upp ur halsen och ut genom en förvånad mun.
Vem där?!? Det bubblar liksom i halsen och små ”moff” kan lätt bli ett skall.
I går kväll hade vi kräftskiva hemma hos oss. Då kom grannarna som jag känner rätt väl från husen intill. Jag blev helt till mig och det nästan kröp i pälsen av glädje när de kom gåendes rakt mot mig. Tänk att de allihop kommer för att hälsa på mig och säkert vill de leka med mig också!!! Eftersom alla måste ta ett stort kliv över inhängnaden till min bakgård för att komma till dörren så kunde jag hoppa omkring därinne och ge dem ett slickeblött och skuttigt välkomnande. Husse har börjat på en rätt ojämn kamp att göra mig till en ”lite coolare kille” när det gäller gäster. Kanske hittade han nyckeln till det låset igår för medan gästerna, som jag ju trodde var på väg till mig, klev in och hälsade på alla utom just mig så höll husse mig sysselsatt och i schack med kel och en massa prat om hur duktig jag var. Snart var ankomstceremonierna över och min nyfunna coolhet sprack bara när någon kom fram just till mig och ville hälsa, och det var det ju som tur var rätt många som gjorde, fast lite pö om pö. Resten av kvällen smög jag bara runt och luktade på allt och alla under borden och mellan stolarna. Speciellt intressant luktade det om de där röda klädnyporna som alla satt och suttade på och resterna efter dem som landade i hinkar på golvet. Men säger man ”Nej” så är det ”Nej”. Jag vet fortfarande inte hur de smakar.
Men hej, var det inte du som försökte nypa mig i nosen för ett par veckor sedan? Ja, just det, skäms du bara, skammens rodnad klär dig!
Kvällens höjdpunkt OCH minnesbeta var annars när ena grannfamiljen gick hem och hämtade Marcus, deras treårige Bearded Collie, för att vi skulle få träffas och leka. Han var stor och lurvig och verkade jätteleksugen. Vilken glädje, förra helgen Lexi och nu den här… öh, jättestadiga biten. Jag som älskar lek och bus, jag som är så snabb, stark och rolig! Ute på fotbollsplanen bakom huset släppte dem oss. Jag inledde med att hoppa rakt på honom, ge honom ett lekfullt tjuvnyp och rufsa till hans päls. Det märktes dock snabbt att Marcus var starkare än jag, större och tyngre än jag… OCH snabbare än jag skulle det visa sig. Rätt snart blev det jag som fick gå mer på defensiven och skydda min bakdel. Jag försökte sätta in kontrastötar men fick genast ett nyp med morr tillbaka riktade mot min ädla bakdel. Det var nu jag började känna att jag kanske inte hade full koll på detta. Jag testade en patenterad rusch och fick genast ett par meter på honom. Haha, det är så jag ska spela honom! …hoppsan! Marcus hade väldigt långa galoppsprång och var strax över mig igen. Nu kände jag att det här hade jag definitivt INTE koll på. Hur jag än försökte fly runt i cirklar, kontra eller finta så var han på mig. Vad hade jag satt igång för krigsmaskin?! Skulle han göra slut på mig?! Benen bar mig inte snabbare, tvärtom började de kännas lite sega och till sist under en attack från Marcus blev jag tvungen att skrika om nåd och hjälp, ett riktigt ”valp-i-nöd-tjut”. Husse ropade på mig och sällan har väl en inkallning känts så befriande. Det tog bara ett par sekunder så satt jag i ”fri-på” bakom kära, trygga husse.
Det här är inte Marcus utan en avlägsen släkting kan jag tro. Marcus öron är pottklippta som på Gustav Vasa för att inte maten ska fastna där när han äter.
Efter leken gick de hem med Marcus, men strax efter att de hade kommit tillbaka utan hund för att fortsätta kräftskivan så kom Marcus lufsande själv tillbaka runt knuten. Det var förstås jag som först upptäckte honom. Jag välkomnade honom med ett glatt skall och nu släppte dem in honom i min hage på bakgården. Jag sprang genast fram till honom, lite lätt valpdement, för att kolla om han hade lust att leka lite igen. Det hade han.
Två supersnabba varv runt vinbärsbusken i rekordfart, jag först och Marcus tätt i rumpan på mig, följdes av ett nytt och ännu innerligare ”valp-i-nöd-tjut” bakom busken. Där och då tyckte jag att det kunde vara färdiglekt, och det tyckte tydligen hussar och mattar också. Husse kollade så att jag inte haltade eller hade ont, men allt var ju OK även om jag kände mig lite mör. Mest ont gjorde det nog i min självbild. De enda spåren leken hade satt var att jag lite senare på kvällen skulle få lite kel av en av grannarna men råkade pipa till av förskräckelse när handen kom mot min bakdel. Jag hade fått en minnesbild av Marcus stora käftar… Huga.
Kvällen blev rätt sen men jag sökte mig likt Pierre Isacsson på 70-talet en ”lugnare nivå”. Där fanns ingen ångmaskin att mata metatabletter i (vet ni dagens människovalpar vad det är?) men där kunde jag dra mina timmerstockar. Nej, jag snarkar inte, jag bara snusar lite lätt)
I förmiddags var det dags för nya folksamlingar. Jag och husse gick upp till toppen av skidbacken för att kika lite och hjälpa till vid ”Mardrömmen”. Nej, det var inte Marcus som hemsökte mig i sömnen utan en löpartävling där människor med berått mod sprang uppför skidbacken, rasade utför backarna genom skogen på baksidan, hem bakom vårt hus för att ta ”mördarbacken där” efter att först ha plumsat runt i ett kärr, på leriga och darriga ben ta sig mot skidbackens fot igen och på vägen dit återigen plumsa runt i kärr. Ett sådant varv var tre kilometer. De som hade svårast att lära sig läxan gjorde det tre gånger innan de hittade rätt väg på slutet upp mot mål. Det var å andra sidan de som verkade vara de största och starkaste löparna. Människovalparna var snabblärda och behövde bara ett varv.
”Fel sida!” som husse brukar säga när jag går på fel sida om någon stolpe. Hade ni varit på den här sidan det rödvita bandet så hade ni varit klara. Nu får ni göra om det igen ju.
Den här gången var jag riktigt cool och gick snällt förbi både människor och hundar utan att rycka och dra i kopplet, men oj vad mycket det fanns att både titta och lukta på, och oj vad ni människor kan lorta ner er. Ni skulle bara veta att när jag och husse sedan hade traskat hem igen, och jag fick springa lite fritt igen, så var jag och kollade in var ni hade klafsat, och mig kostade det en dusch om ben och mage med vattenslangen innan jag fick komma in och bli frotterad, precis som ni fick göra uppe vid Dackestugan innan ni fick gå in där. Då var jag ändå inte en bråkdel så gyttjig som ni!
Husse, jag tyckte du sa det bara var ben och mage du skulle duscha med vattenslangen…
Nu är det en sådan där skön eftermiddag igen då jag bara sover, suckar och sover igen. Jag fortsätter nog med det i morgon också. Då är det jobbdags för husse igen, fast jag har hört att grannens människovalp Linnéa ska komma och hälsa på mig lite. Det brukar bli kul 🙂
Oj vilken helg det blev. Husse brukar säga ”äntligen slut på veckan” när han kommer hem på fredagskvällen. Jag säger… voff.
Eller ”äntligen slut på helgen”! Nåja, det är inte så illa som det låter, men liksom husse och matte kan behöva vila upp sig efter en tuff arbetsvecka så kan jag behöva vila upp mig efter denna fullmatade och tuffa helg.
Vi skulle åka ner till Malmö och hälsa på husses människovalp Rasmus och hans flickvän My. My är ett fint namn förresten. Jag trodde inte att jag visste någon annan som hette det men sedan kom jag på en: My Bonnie, hon som de sjunger om. My Bonnie is over the ocean…
Ämnesflykt, tillbaks… När vi nu ändå skulle ner till Malmö så kom husse och matte på att jag ju har en syster i trakten av Lund, Lexi, som det hade varit roligt att hälsa på, så de tog kontakt med Lexis matte och stämde träff på söndagen. Gissa var? På något så superhäftigt som en hundutställning! En hundutställning är som en slags skönhetstävling, lite som Miss Universum men man behöver inte trimma bort all päls och lova att rädda världen för att vinna. Tvärtom tror jag att det vore försvårande.
”Jaha, då var det dags för baddräktsmomentet…” Nej, så funkar det inte på hundutställning. Men, en riktig utställare har ett pop-up-tält för sin fina vovve så den inte blir blöt eller för varm eller vilket annat gott syfte som helst. Utställningsområdet är som en gigantisk, plottrig campingplats
Annars inleddes resan på lördagen med en lååååååång biltur ner till Malmö.
Den blev extra lång av att jag var förpassad till hundburen där bak i bilen, i och för sig helt OK nuförtiden, men också för att vi efter c:a sju mil får ett meddelande av Lexis matte att vi behövde vaccinationsintyg med oss för att få komma in på hundutställningen.
Efter att ha blivit instoppad i buren, kuskat runt i en och en halv timme och sedan stannat befinner sig bilen ett par meter längre fram än ursprungsläget. Jag tycker Bambi kunde gjort ett bättre jobb på bilen om det ska vara på det där viset.
Hos Rasse och My var det jättetrevligt och blev jättesent för en liten valp. Därför var det skönt att få knyta sig i sin egna filt på Scandic Malmö City, första gången jag sovit på hotell. Människor är förresten lite onödigt komplicerade. ”Hade ni beställt rum för hund?” sa tjejen i receptionen förvånat och tittade på mig. ”Ja”, sa matte, ”vi kryssade i rutan för rum för husdjur”.
”Aha”, svarade receptionisten, ”det där ger bara något konstigt tecken eller bokstav som vi ofta missar, det är bättre om ni skriver det som tilläggstext nästa gång”. Hmmm…. Fast de bjöd i alla fall på en matskål på rummet 🙂
På morgonen ville jag förstås ut och kissa och husse fattade galoppen rätt snabbt som tur är. Vi ilade genom korridoren, genom receptionen och ut genom entrén. Väl nere på fotskrapmattan kunde jag inte hålla mig utan gick ner i kisställning. Husse såg det och drog mig raskt vidare.
Husse, säg till nästa gång så ska jag försöka skriva ett meddelande i stället för att bara rita ett långt streck.
Nåja, det gick bra till slut det också.
Efter frukosten bar det iväg mot hundutställningen i Eslöv. Tänk er över 1300 hundar på en och samma dag på ett flygfält!
Nej, inte camping eller scoutläger. Det är hundutställning på gång!
Eslöv utsågs visst till Sveriges tråkigaste stad någon gång på 80-talet. Mycket kan ju ha hänt sedan dess men som hund tvivlar jag på att det i så fall kan ha varit till det bättre. Inte för hundutställningen, den var super, utan för att de för en lång hundålder sedan ungefär införde totalt koppeltvång i hela Eslöv. Till det kommer det också att det inte verkar finnas några inhägnade hundrastgårdar där. Kan det bli mycket tråkigare för en hund? Nu skulle jag alltså äntligen få träffa andra hundar, massor, och min syrra till på köpet, men bara i koppel!
Hundutställningen var ofantligt mycket större än vi kunde tro. Vi skulle till Ring 15 för att se på finska lapphundar. Vi vet inte hur många ringar det var men säkert minst 30. Ringarna var logiskt nog fyrkantiga stora gräsplättar där hundar ställdes upp för att bli avsynade. Husse och matte hade varit kloka nog att ta på sig låga gummistövlar trots att det var fint väder. Det hade regnat tidigare och inne på utställningsområdet var det väldigt lerigt.
Tass-kigt påhopp i lervällingen, Lazer…
Rätt snart hittade vi rätt ring. När jag såg de vuxna lapphundarna kände jag mig inte så liten längre, men jag kände mig allt lite naken för det var värst vad mycket päls de hade! Dessutom brukar jag sätta mig fint för att få köttbulle men de ställde sig upp och sträckte på sig. Jag skulle nog ha svårt att bestämma mig där… Jag hoppas att jag blir lika fin när jag blir stor 🙂
Bästa lapphundstik och bästa hane. Tikens matte blev så glad att hon hoppade runt 🙂
Det bästa var ändå att få träffa syrran. Hon var redan där när vi kom, lite mindre och nättare än jag men oj vad lika vi ändå kände oss. Det var tur att husse och Lexis matte var så flinka med kopplen för vi hoppade och klättrade runt varandra i en väldigt yster dans för att hitta bästa läget för en brottarkram.
Visst är vi lite lika ändå, syrran och jag?
Efter ett tag hade vi tittat klart på lapphundarna. Nästa ras ut i Ring 15 var Welsh Corgies. En sådan hade vi ju på valpkursen också men de vuxna såg riktigt roliga ut. Tänk er en vuxen, stor och lång hund som någon skojat med och satt dit små knoppar i stället för ben. De lerigaste hundmagarna på hundutställningen såg jag på ett par Corgies.
Här har det växt så mycket päls så att det behövs hårklämmor i ansiktet. Coolt men opraktiskt…
Husse och matte kom överens med Mari, Lexis matte, att vi skulle ses hemma hos Lexi senare under eftermiddagen innan vi åkte tillbaka till Malmö och Rasmus och My.
I Malmö var det dags för lite strandhäng så jag tog på mig bästa stekarattityden innan vi gav oss ut på Ribersborg.
Njuter av solen och uppmärksamheten på Ribban…
På ”Ribban” skulle vi kika på SM i kite surfing, ett slags flygande drake som vill blåsa bort med dig medan du försöker hålla fast dig i vattenytan med tårna och göra konster på en bräda. Rasmus har gått kursen, köpt utrustningen och ville få lite häftig inspiration. Nu blev det mycket snack av speakern och lite verkstad av kitesurfarna eftersom vinden var så svag.
Där har vi en kille som har fastnat i ett tygstycke som släpar med honom över vattenytan. Hoppas han får stopp eller kommer loss innan han når stranden. Man ser hur han kämpar emot tappert i alla fall.
Några småkonster och en kille som blåste upp i stenröset i slutet av stranden hann vi få se innan de avbröt alltihop för att snabbt åka iväg till en annan, roligare strand med mer vind att bättre blåsa bort i. Vem vet, kanske var stenarna mjukare att landa i där också.
Helgens höjdpunkt låg fortfarande framför mig, jag visste bara inte om det än.
Efter strandhänget, lunch hos Rasmus och My, kram, vacker tass och adjö styrde vi vidare mot Bjärred och Lexi. Väl där fick jag äntligen ta av mig kopplet och jisses vilken fart det blev.
Här är det mer kapplöpning än jakt. Syrran har rätt god teknik och är både snabb och uthållig.Fullt ös……medvetslös
Lexi är mindre än jag men oj vad hon kan busa! Liten, ettrig och uthållig. I brottning tog jag henne på storlek och styrka men hon parerade bra med sin snabbhet. Länge var det en rätt ojämn fight till min fördel men när jag tyckte att nu kunde det vara skönt med lite vila bara fortsatte hon. Till slut var det hon som jagade mig från hörn till hörn i trädgården och när jag till sist låg platt som en björnfäll på gräsmattan så var hon där och ryckte och drog i mig.
Ööööh, jag orkar inte mer nu Lexi! Det där var roligt för en stund sedan… Jag har ju till och med lagt mig på svansen för att freda den!Tur det inte var i verkligheten, den strupen var helt tillspillogiven… Touché och seger till syrran.
Det gav lite déja-vu för hon var allt den ettrigt efterhängsna när vi var små också 🙂
Ibland, när husse ropade ”Lazer!” så tyckte hon att det lät som ”Lexi!” så vi kom springande båda två och ville ha köttbulle. Praktiskt för inkallning kan jag tänka: Två hundar med ett rop.
Lexi gillar köttbullar också och tycker att ”Lazer!” funkar bra för henne också 🙂
Efter en massa lek och bus medan hussarna och mattarna småpratade och åt go’fika blev det dags att åka hem. Husse han inte mer än öppna bakluckan och buren förrän jag började pipa. Husse trodde att jag ”behövde” men de insåg snart att jag bara ville tillbaka runt huset till Lexi.
Hemresan blev mycket kortare… tror jag. Jag tror jag tuppade av av trötthet i bilen, och när vi kom hem var jag fortfarande helt trött. Jag tappade helt lusten att äta och ville inte ens komma in i huset. Jag låg hellre i mörkret på den svala altanen, trött, mörbultad och öm i varenda muskel i hela kroppen men lyckligt tillfreds… fast med ett styng av saknad.
”Puss på dig brorsan, kom snart igen!” ”Bläh, äckligt, tjejbaciller! …men ja, jag lovar.”
Vi syns snart igen syrran, och då ska du få igen 😉
Köttbullar är ju så goda och vi har dem med nästan överallt. Särskilt på våra skogspromenader där husse och matte vill vara säkra på att ha alla inkallningstrumf på hand. Dessutom kan de, köttbullarna alltså, vara de bästa lekkamrater för en sugen liten valp. Häromdagen busade husse nämligen till det och gömde en köttbulle för mig medan vi var i skogen. Han hade lagt den ute på en liggande trädstam och jag fick själv klura ut hur jag skulle nå den. Den var ju så nära men ändå så långt bort där uppe på stocken. Lite penalism av husse kan jag tycka då doften av en övergiven köttbulle är så hjärtknipande för en liten valp. Till slut kunde jag undsätta den stackarn genom att kliva ut på stocken från rotänden, balansera ut till köttbullen och visa den till ett betydligt varmare och gosigare ställe.
Men stackars lilla köttbulle, hur har du hamnat där? En sån liten stackare ska väl inte ligga här alldeles själv i skogen och frysa. Låt mig (”slurp”) hjälpa dig… Såja, nu är räddningen nära. Win-win, du slipper frysa och jag får något gott i magen. …och vet du vad, jag växer ju fortfarande. Du kommer att bli en liten bit av mig 🙂 ”När vi två blir en” som Gessle skaldade.
Husse har ju redan försökt med lite kantarellsök men det har liksom gått i stå då vi inte har varit i de delarna av skogen på ett tag. Däremot plockade han fram ett par köttbullar häromdagen, inspirerad av mitt nosande på hundskolan tidigare, och rullade köttbullen bortåt från min hage bakom huset och väl utom synhåll. Ibland vände han köttbullspåsen ut-och-in och drog den över marken. Det var inga långa spår, 20-25 meter bara och kanske knappt det ens. Fem sådana spår gjorde han med en bit köttbulle i slutet. Alla hittade jag på nolltid. Han får nog vara lite mer subtil. Det stank ju köttbulle i luften, ofta behövde jag inte ens sätta nosen i marken för att kunna följa spåret. Faktum är att om jag bara hamnade i vindriktningen från köttbullen så behövde jag ju inget spår längre. Vi får väl se om han kan göra det lite mer utmanande till nästa gång.
Allting har en ände, utom köttbullen för den är rund. Ändlöst med köttbullar låter som en dröm… 🙂
Hopp och lek, voff!
Hipp-hipp hurra på våran halvårsdag idag! Grattis till mig och mina syskon Lord, Lava, Leona, Lycka och Laisa!
Det är aldrig fel att hitta något värt att fira med en köttbulle eller två, eller varför inte en hel liten hög? Är man en rätt så stor liten valp med sugen mage så kan sex månader jämnt vara ett rätt bra tillfälle för lite smaskens och kanske en fundering över hur fort allt har gått.
En rejäl köttbullspyramid prydd måste ju ändå vara det smakfullaste byggnadsverket man kan tänka sig . Det där ljuset på toppen kändes dock lite oroväckande och tarvade ett visst säkerhetsavstånd. Inte förrän husse hade släckt det vågade jag mig närmre. Min fina päls känns rätt eldfängd och jag vill ju inte fira med att leka tomtebloss.
Ja, när en gremlin får något att äta efter midnatt så slutar det så här. Ser jag lite bister ut? Tacka för det, ta bort kameran och låt mig ha min värdighet kvar tack! Husse och matte tycker att man ska vara fin när det är kalas. Själv känner jag att det hade varit riskfritt att släcka det där köttbullsljuset genom att rulla över det, maximalt flamskyddad.
Sommaren är kort, det vet vi ju nu, och ändå har jag vuxit rätt mycket sedan i slutet av maj när jag nästan elva veckor gammal kom till Rödeby. Elva veckor då, 26 veckor nu. Femton veckor av 24 karat kärlek lagda till den superfina start på livet jag och mina kullsyskon fick av urmatte Lena. Jag ska inte dra allt som hänt, det finns i princip i de andra inläggen här, men en liten storleksjämförelse kanske?
Då, knappt elva veckor och på väg hem från Ucklum. 3.2 kg lätt.Nu, sex månader och 12.5 kg nätt. Ja, jag är inte så stor som jag kanske ser ut 😉
Det där med storleken, spelar det egentligen någon roll. Frågar du matte så säger hon absolut nej, jag är den finaste lilla lapphund hon vet ändå, även om jag nog ligger ett par kg bakom jämnåriga.
Frågar du husse så är jag inte säker. Han tror nog att det har en viss betydelse, han har nämligen hållit järnkoll på min tillväxtkurva och vägt mig varje måndag sedan jag kom hit.
Min tillväxtkurva som den såg ut till i måndags den 4/9. Man ser att jag inte riktigt ”höll tempot” inledningsvis innan veterinären tyckte jag skulle ha mer mat (hyvens veterinär den där, trots att hon stack mig med en spruta 😉
Jag har lagt upp en separat sida, http://www.hundenlazer.se/tillvaxtkurva/, som jag kommer att hålla uppdaterad med viktutvecklingen så länge jag fortfarande växer. Alltid kanske det kan vara till hjälp för någon annan lapphundsvalps husse eller matte.
