Månad: juli 2018

Vid en av våra turer ut till Stenshamn visade det sig att någon båtklubb hade bokat upp hela innerhamnen. Det var en klubb speciellt för ”Grand Banks”-båtar, ett slags ”upphottade amerikanska räktrålare” som husse uttryckte det. De var hur som helst betydligt större och lyxigare än vår lilla båt och såg ut att vara kopior på varandra fast i lite olika storlekar.

På en av de här båtarna fanns det en lapphund! Han hette Baloo, var en månad äldre än jag och svart med ljusa tecken. Jag blev förstås alldeles till mig, här kunde jag ana en lekkompis, men Baloo luktade dels inte så mycket ”han”, det saknades något, dels var han lite ängslig av sig. Pälsen var inte heller så fyllig. När matte undrade om han också just hade fällt så svarade hans husse att hans pälsfällning spårat ur lite när Baloo blev en ”inte han”. Efter en stund på kajen blev han morsk nog för att vi skulle kunna hälsa på varandra lite i alla fall innan det blev dags för Baloo och hans husse att borda sin räktrålare igen.

På Stenshamn lägger vi oss alltid vid flytbryggan. Alternativen är kajen eller piren, och de flesta som går däremellan tar vägen över flytbryggan, så det är ett bra ställe att ligga vid om man vill ha koll på vilka som rör sig, och det vill man ju, i alla fall om man är hund 🙂
En av de som rörde sig där var Stella, en femtonveckors brun Labrador som bodde på en segelbåt som låg ute vid piren. Hon kom gåendes på flytbryggan med sin lillmatte just när vi skulle gå av båten. Ung som hon var så var hon absolut inte liten. Tvärtom var hon stark och stadig och lika ivrig som jag på att få hälsa. Vi sprang sedan på varandra flera gånger under våra promenader den här turen. Stenshamn är ju inte så stort.

I ett av de första husen som man kommer till när man tar vägen genom byn fanns det den här gången en stor Berner-Senner. Hon gav mig ett kompisskall redan när vi gick förbi första gången och efter det ville jag bara få komma in till henne och leka lite. Det blev den mest intressanta platsen på Stenshamn efter det. Varje gång vi gick förbi försökte jag med ynkliga små pip förmå husse och matte att släppa in mig där för närmare bekantskap och lek men det ville de aldrig gå med på. Tvärtom tror jag de tyckte det var nyttig ”förbudsträning” för trots mina pip så fick jag rikligt med beröm och godis varje gång jag lyckats ta mig förbi utan att dra och slita i kopplet. På vår andra dag tog hon dessutom båten in till staden med sin flock, och efter det kändes det tomt och konstigt att gå förbi den stugan utan att få någon hälsning på vägen. Dofterna hängde i tills vi också åkte hemåt men mer än så blev det inte. Tänk vad möten som bara nästan hände kan sätta spår de också.

Ena kvällen när vi satt och grillade i lä av Pelles Sjöbod hamnade vi bredvid en boardercollie som hette Chili. Hon var elva år och höll sig på sin kant. Hon såg noga till att jag höll mig på min kant också, så det blev inte mycket hälsat där. Det visade sig dock att hon tillsammans med sin husse och matte också var från Rödeby, en annan del av byn bara. Precis som min husse och matte så brukade hennes smita iväg en vecka på vintern och åka skidor i Alperna, alltid samma vecka. Just i vintras så hade de skjutit på det och beställt en senare vecka i stället för att åka med sina vuxna människovalpar. De hade en stor boardercollie/flattie-korsning till hanhund som började bli lite till åren och det kändes inte bra att behöva lämna bort honom på pensionat, hellre dela upp resandet i familjeflocken den här gången. Det var inget fel på honom, han var pigg och yster och lekte och sprang i all snö som vi ju hade, det var bara en känsla de hade.
Just den veckan när de egentligen skulle ha åkt skidor gick han sönder inuti. Pigg och stark ena kvällen, förbi och borta nästa dag. Man kan lite undra över hur allting blir ibland. Deras gamla hanhund slapp i alla fall vara sjuk och han levde sitt liv fullt ut. De fick sin skidresa men han fick ha sin flock runt sig när han gick till de sälla vallningsmarkerna där fårflockarna aldrig slutar springa.

Så, ut och lev livet! Moff!

Efter lydnadskursen hos Pelle Polis har husse låtit mig gå mer och mer utan koppel på våra promenader. Egentligen har jag nog inte varit okopplad eftetsom husse har använt sitt ”röstkoppel” väldigt flitigt. Jag har inte fått gå mer än kanske två meter från husse eftersom husse har varit lite orolig för om han skulle lyckas spräcka min bubbla om avståndet blir större. Han vill hellre ha mig i sin bubbla.

Det där med ”bubbla” handlar om att jag så lätt får fokus på något, till exempel en spännande doft efter någon annan vofsing eller rent av något djur eller en människa som jag vill leka med. Ju längre från husse eller matte jag är desto svårare för dem att nå in genom mina öron till mitt medvetna jag.

En kväll när vi hade tagit vår båt till Kobebus för att grilla och jag som vanligt fick springa omkring lös i husse och mattes närhet tyckte husse och matte att vi kunde ta en promenad till  andra sidan ön medan maten gjorde klar sig själv på grillen. Fortsatt utan koppel traskade jag lydigt med, stannade och väntade in dem när de sa till om det, alltid med en liten godbit i belöning.  Då gick husse in i sin egna bubbla. Det var ett fasligt vinande i skymningen från tusentals knott och husse började fundera vilken tonart de höll. Bäst som han och matte funderade på det (svaret är ett trestruket A, men säg inget till dem) så kom det två personer gående nerifrån bryggan på västsidan. När matte blev varse hade jag redan satt av i dubbelt Usain Bolt-tempo för att hälsa. Husse grunnade fortfarande på knottens musikalitet när matte skrek till ”Laser, kom hit!!”. ”Pop” så sprack min bubbla medan husses fortfarande var intakt.  På en gammaldags femöring vände jag genast tillbaka till mattes lika delar glädje och förvåning. Husse som kommit till sans igen var lika glad och stolt han. Nu hade jag lite oplanerat fått visa att inkallning med störmoment funkar i verkligheten igen. Mycket beröm och ett par rejäla godisbitar blev det medan vi gick vidare på vår nu bubbelfria promenad.

”En svala gör ingen sommar” säger husse och det stämmer kanske men det är ett riktigt gott tecken i alla fall. Vi får väl se när nästa svala anländer. 😊

Moff på er!

Att åka båt blir mer och mer en favorit om man bortser från att vi behöver ta bilen för att komma till båten. Ute på Stenshamn i den yttre skärgården har husse släktingar, ett gammalt par som är de enda bofasta på ön. Det måste vara rätt ensamt många mörka vinterdagar men på sommaren är det fullt med liv i varenda stuga, bod och buske. Resan dit tar två och en halv timme med vår lilla båt, två och en halv sköna, lugna timmar med familjeflocken nära inpå och obegränsat med havsdofter i nosen.

Det är fint att gå promenad på Stenshamn och bort över den smala bron som binder ihop ön med Utlängan. Ute på bron fläktar det skönt med havsdofter och där syns alltid måsar och ejdrar i vattnet. Hade det inte varit just för det där vattnet så hade jag gärna lekt med dem.

Vill man ha mer av den där mest spännande havslukten, och det vill matte, så går man ut till fyren på Utlängan. Där ligger det en massa tång och luktar så det blir rent kortslutet i mitt doftcenter. Matte brukar passa på att dra in så hon har för hela sommaren.
På de här promenaderna brukar vi alltid stanna till hos Ingrid och Gösta, husses släktingar som bor i ett av de små husen på ön. Där förmanar husse och matte mig att vara extra lugn och väluppfostrad. ”Är man stor och stark ska man vara snäll” som husse brukar säga till mig. Jag tror han har stulit det uttrycket från någon ”Bamse”.

Ute på Utlängan finns det förresten fyrbeningar som jag aldrig har träffat på tidigare. Stora, sävliga, brunvita monster som pustar och tuggar om sin gräsmat gång på gång. Jag blev riktigt på min vakt och var beredd att skydda husse och matte från hemskheter när det knakade till i buskarna precis bredvid den smala vägen vi gick på. Ja, skydda dem eller möjligen vid behov ta täten och visa dem snabbaste vägen därifrån trodde husse, men det anser jag bara vara ett styggt påhopp.

Kor och tjurar sa matte att det var, och de ska man ha respekt för. Framförallt förmanade de mig att inte skälla och det kan jag stolt meddela att jag inte gjorde heller. Vi tittade, sniffade i luften och kände på stämningen. Korna och kalvarna var nyfikna tillbaka men ändå lite på sin vakt, precis som vi.

Från piren på Stenshamn kan människorna hoppa och dyka i hamninloppet för att svalka sig. För den som inte känner sig så äventyrlig så kan man traska över till Utlängan och ta en liten stig fram till en badplats i ”Kårran”, sundet mellan öarna. Där är det för grunt för att dyka så man får gå i istället. Å andra sidan så är det inte lika svalkande heller eftersom det grunda vattnet blir mycket varmare.
Det känns lite orättvist förresten att man ska behöva bada för att bli sval. Jag gillar inte när pälsen liksom klibbar sig fast vid kroppen. Jag vill hellre ha den fluffig och mjuk. Benen och kanske lite på magen kan väl vara OK, men mer än så… Nej tack!

Det går skärgårdsbåt ut till Stenshamn och de andra bebodda öarna flera gånger om dagen på sommaren, både från Karlskrona och från Torhamn. Varje gång skärgårdsbåten kommer blir det ett myller av två- och fyrbeningar nere vid kajen. Folk kommer och lämnar, välkomnas och vinkas av. Man hämtar saker som man beställt från fastlandet och post och tidningar. Då slår även ”Pelles Sjöbod” upp sin boddörr och avslöjar en liten kiosk med glass, godis, kakor, lätta smårätter och minnessaker som man kan köpa. Husse och matte brukar turas om att gå in och kika där medan jag får vänta utanför.

Det har också visat sig att farbrodern i paret som driver den, Rolf, kände husses pappa en gång i tiden när de båda låg i flottan. Världen är liten, inte minst övärlden och sjövärlden 🙂

Husse och matte har lovat att vi ska åka ut hit igen innan sommaren är slut. Det hoppas jag verkligen!

Moff på er!

Sommaren kom riktigt tidigt i år och den verkar vara ihärdig. Husse har precis börjat sin semester men några båtturer har vi ändå hunnit med  innan. Torhamns marknad var ju en, men två gånger har vi dessutom hunnit vara på Kobebus igen, den där ön där jag som liten valp gömde min tuggpinne tills det inte gick att hitta den igen (Den stora pinnkampen på Kobebus).

Man kan tro att det inte finns mycket att göra på en öde ö, men det är helt fel. Bara en sådan sak som att kunna busa med vattenbrynet som retas med en och först drar sig tillbaka för att locka dig närmare för att sedan plötsligt skvalpa tillbaka och försöka blöta ner dig.

Dessutom har jag upptäckt att det växer någon slags konstig mjuk pinne precis under vattenytan. Den både smakar gott, är sådär härligt slängig när man rister på huvudet med den i käftarna och så smäller det så lustigt när man biter på dess små blåsor. Ett nödvändigt ont bara är att man får blöta ner sig för att kunna rycka åt sig lite av den, men det kan det kanske vara värt.

Har man väl blivit blöt så har ön ett par stora fördelar till. Lufttorkning sker till exempel bäst när det blåser genom pälsen. Eftersom husse och matte föredrar att vara med båten där det inte blåser så mycket så får man ordna blåsten själv. Då är det bra med fria ytor där man kan få upp rejält med fart. På Kobebus får jag springa nästan hur mycket jag vill, bara jag inte kommer bortom syn- eller hörhåll från husse och matte. Då ropar det genast tillbaka mig, och som den lydnadslärde vovve jag numera är så kommer jag rusande i full fart när de ropar, speciellt om de har grillat på gång.

När man är trött på att springa, och det blir man ju rätt fort när sommaren nu envisas med att vara så varm, då kan det vara bra att frottera sig torr från det sista vattnet. Nu hade kanske husse och matte föredragit om jag hade använt en av deras handdukar men jag tycker nog att en gräsyta kan funka lika bra, speciellt nu när gräset är så torrt. Problemet är väl bara det att jag får pälsen full med ”pynt”. Gräset är väl en sak, men där finns så mycket olika lavar som trasslar sig fast överallt i min päls, speciellt i svansen.

Efter en sådan här dag kan det vara rätt skönt att få ta igen sig lite. Då är husse och mattes koj fin att ha. Få saker är så rofyllda som att ligga där medan båten kör hemåt. Där och då kan till och med jag tycka att det är helt OK att få vara ifred en liten stund innan stojet med att lägga till vid bryggan hemma tar vid.

När nu husse har ledigt också så hoppas jag att det blir mycket mer båt, och gärna övernattning.
…fast då får jag förstås överlämna kojen åt husse och matte, men det kan det vara värt. Jag får i alla fall ligga precis nedanför, och då är det sniffavstånd till dem 🙂

Moff alla landkrabbor och sjöbusar!