Månad: maj 2018

Hurra för att få gå i skolan!

Husse tyckte inte det var lika roligt idag. ”Som att försöka träna en påse myror” sa han efteråt. ”Inget att skriva hem till matte om” fyllde han på med, men här är jag ändå och skriver 🙂

Det har varit olidligt varmt några dagar nu men jag börjar vänja mig. Husse hade suttit och jobbat vid köksbordet men började röra på sig. Yes, nu kan han leka eller gå promenad! Jag flyger alltid på honom vid de lägena i hopp om något skoj. Jodå, selen åkte ner från kroken och han tog fram påsar, fixade fram i ordning godis som jag till och med fick provsmaka. Härligt, husse var ”på”! Sedan fyllde han en flaska med vatten. Det brukar kunna betyda… aj-aj-aj, kunde det vara en biltur på G? När jag såg honom göra i ordning den där taklösa bilen schappade jag in till min trygga filt där jag sedan förgäves försökte beveka husse med strukna öron och rådjursögon. Men nej, biltur blev det, kanske inte lika jobbig som förra gången.

Väl framme var alla andra hundarna redan där. Dels var jag stirrig efter bilfärden, dels klack det ju till i mig när jag såg så många potentiella lekkompisar. Husse tog mig på en kort promenad för att varva ner mig men det hjälpte inte. När vi kom tillbaks till de andra hade de satt sig i ring. Jag fick vackert sätta mig jag också fast jag inte ville. Jag pep som ett svalbo fullt med ungar i juni och det bara kliade i hela kroppen. Hur kan någon sitta stilla?!?
Att gå i kolonn med mig sist var helt hopplöst. Husse bara sölade och bromsade där bak medan jag försökte springa ifatt och helst om de andra. Husse slog tvärstopp så att jag fick vända tillbaka och ”hämta upp” honom, gång på gång. Dessutom var det ju igen den där fotbollsplanen som var så full med dofter.

Från nu var det mest ett töcken av alla intryck, och någonstans där inne fanns husses röst ibland och försökte rycka mig ut ur min egen ystra bubbla. Där var sicksackgång mellan andra hundar. Jag for mer som en flipperkula mellan dem och stoppades varje gång av kopplet snarare än husses röst. Där var ”dubbelt vänster” för att gå tillbaka och möta alla andra hundar. Några lyckades jag faktiskt hålla mig i skinnet inför, mest för att jag korsade några kaninspår och irrade högerut framför husses snubblande fötter. Vi fick sitta i kö till en enklare agilitybana. Det var trist men blev roligare sedan ju närmare banan man kom. Då fick man ju passera platserna där de andra hundarna suttit, några av dem tikar, och det luktade ju också fantastiskt spännande. När vi skulle gå slalombanan var den så full med dofter så jag gjorde bra många fler svängar än det fanns käppar, men jag minns ändå att Pelle polis tyckte det var bra att jag lyssnade på husses kommandon ”höger” och ”vänster”. Jo, de kör han rätt ofta på våra promenader också, men jag minns knappt att han sa dem i slalombanan. Hindret och tunneln gick ändå bra.

Inkallning utan koppel och förbi alla andra hundar gick fint, där kom jag som en finsk polarexpress rätt i husses famn. Han passade sedan på att hugga tag i mitt halsband innan jag hann sticka efter att ha fått godiset. Här hände väl annars kvällens stora behållning när jämthunden Ella sprang halvvägs till sin husse innan hon tog av i en vid vänstersväng och drog som om hon fått upp ett älgspår, fast bara bort till en svartvit boardercollie som hon jagade upp rätt ordentligt. Det var nog bara Ella som var mer oregerlig än jag ikväll.

Efter kursen tagit slut tog husse mig på en promenad längs grusvägen, ett par hundra meter bara och sedan tillbaka. Jag tyckte själv att det var rätt lugnt där och gick fot med slackt koppel hur bra som helst, lyssnade noga på husse och skötte mig hur bra som helst. Här vände vi med två ”höger”, det minns jag alldeles bestämt. Ju närmare vi sedan kom tillbaka till fotbollsplanen och de andra desto ivrigare blev jag sedan. Ingen behöver ju få veta hur snäll och lydig jag egentligen är. Man ska väl visa Pelle att man verkligen behöver gå hans kurs så att han blir extra glad, eller?

Nästa vecka ska vi träna inkallning med störmoment och att vara fastbundna. Det senare kan jag galant men planerar redan att skälla vilt om jag bara kommer ihåg det när det är dags.
Till dess har husse lovat mig väldigt mycket läxarbete. Jag hoppas att det betyder väldigt mycket godis.

Nu är det rast, hopp och lek!!

Det är ett tag sedan vi provade att spåra senast. Det bestämde husse sig för att ändra på. Normalt sett har min orangea sele på sistone betytt ”ett varv på elljusspåret” men den här gången tog husse inte på sig sina träningskläder eller pikant doftande löparskor. I stället tullade han frysen på ett par prinskorvar som han snabbtinade, rumsterade om lite i verktygsboden och kom ut med en bit snöre och så gav vi oss iväg. I sele och långlina traskade vi raskt iväg upp mot spåret. Eftersom jag visste vad husse hade i fickan så anade jag vad som var på gång och skyndade ivrigt på stegen.

Uppe vid spåret har det hänt märkliga saker. Där det tidigare var hög skuggande skog med fina stigar kors och tvärs står det nu bara enstaka träd här och var. Någon slags motoriserad naturkatastrof har varit i farten och vält alla träd och lagt dem i fina travar utefter spåret. Husse gillade doften där, det syntes. Han drog djupa andetag och sniffade och fick något gillande i blicken. Till sist hittade husse i alla fall en stig som vi kunde ge oss in på. Där band han fast mig vid ett litet träd,. Nyfiket och lystet fick jag sedan se hur han tog fram en prinskorv ur påsen i fickan, band fast den i snöret, släppte ner korven på marken för att sedan traska in med korven i snöret som ett litet prinskorvskoppel i skogen. Förundrat fick jag sedan se husse och korven försvinna runt en krök innan det blev tyst. Vad konstigt, hade husse tagit fel på mig och en prinskorv? Rasta en korv?

Efter en stund kom husse tillbaka och lossade min lina från trädet, lät mig nosa på hans fingrar och sedan börja följa spåret. Ett par gånger irrade jag lite men husse hjälpte mig minsann ingenting. Det slutade ändå med att jag hittade spåret igen och kunde fortsätta tills doften plötsligt ”girade vänster och bakåt”. Jag hade sprungit förbi. Jodå, efter lite precisionssniffande hittade jag en halv prinskorv på en stubbe. Snålhusse… var han tvungen att kapa den i bitar? Men segerns sötma smakade gott i alla fall 🙂

Det här upprepades två gånger till. Samma historia men på olika ställen i skogen. Husse blev nog lite överraskad att jag skulle hitta dem så säkert ändå. Det här gör jag gärna snart igen. Det var en rolig och givande god lek.

Onsdag kväll är det lydnadskurs igen. Ska jag lyckas få husse att göra som jag vill? Vi får väl se.

Till dess: Moff på er!

Hej!
Vilken fantastiskt rolig hundrastgård vi har i Karlskrona! Jag var där och slaskade runt vid några tillfällen i vintras och aldrig kunde jag väl tro att de skulle göra ett hundarnas nöjesfält av det när våren kom. Härförledens när vi hade varit ute och åkt bil till stan tyckte husse och matte att vi skulle kompensera lite extra för bilresan. De körde ut till Vämöparken för att kolla in leksakerna de hade ställt upp i hundrastgården. Det där kände jag inte så noga till, men när vi närmade oss till fots kände jag igen mig trots att vi bara har varit där ett par gånger. Döm om min besvikelse när det var tomt på hundkompisar. Så mycket rasthage och inte en voffsing gömd någonstans.

Det gav oss tid att i lugn och ro bekanta oss med alla grejerna. Det var en hel agilitybana som stod uppställd där.

En rad hinder att hoppa över, en slalombana, en lång tunnel, en vippbräda, en brant ramp, en ”höjdbana” och en upphängd livboj att hoppa igenom. Många roliga saker, men roligast var nog husse när han sprang och hoppade hinder som en annan liten tvåbensponny. Jag gjorde honom sällskap över hindren bara för att uppmuntra hans ystra hoppanden. Med viss tvekan tog vi sedan tunneln också. Här visade inte husse vägen på samma sätt. Istället ställde sig matte i andra änden och ropade. Lydig som jag var så tog jag glatt den snabbaste vägen till matte, den utanför tunneln. Andra försöket gick bättre. Då ropade matte genom tunneln istället. Husse såg sugen ut att krypa in i tunneln så då kände jag att det var bäst att passa på så att det var mig matte fick ta emot i sin famn på andra sidan.

Vippbrädan var lite lurig. Husse lade upp en godisbit på den. Jag var inte sen att fatta galoppen utan sprang uppför brädan men var så snabbt ut på andra sidan att den slog ner så fort så att jag rullade av den när den slog i marken. Den lekte jag inte med mer efter det. Lite som när människovalparna gungar gungbräda och en hoppar av. Vådligt…

Rampen var inget jag tvekade inför. Lite brant och hög men bred och bastant. Det var först på nervägen som jag funderade lite vad jag höll på med. Tydligen kunde den göras ännu brantare men det kändes bra att sluta med den när man var på topp. Där fanns en annan ramp som gick över i en lång, smal balansgång. Den kändes lite vanskligare så där fick husse vara nära mig hela vägen.
Livbojen var lite klurigare men när husse kastade bollen genom den var det bara att följa efter.

Det var väl egentligen bara slalombanan som jag inte testade på ordentligt, för rätt som det var så kom det två lekkamrater som husse och matte inte kunde mäta sig med: Två ”petit basset griffon vendéen”. Det är ett väldigt komplicerat sätt att säga ”liten strävhårig Basset från Vendée”. Det var en tik och en gammal hane. Med hanen kunde jag leka lite om jag tog det i hans takt. Tiken däremot gav mig bara skäll så fort jag kom för nära. Tänk vad bitska de alltid ska vara. Det blev lite livat vid ett tillfälle när hon sprang in i tunneln. Jag trodde att hon ville att jag skulle springa efter. Det visade sig vara en missuppfattning om jag säger så…

Tänk vad skoj det kan vara i lekparken!
Moff-moff!

Hurra,
idag var det dags för skola igen. Det känns som att det här lovet har varit jättelångt, och det har det ju. Senast var det valpkurs, förra sommaren, men det är för småttingar. Nu är jag stor och har levlat till ”Grundkurs lydnad” i Pelles Hundskola. Lite mallig är jag allt för det. Husse tycker inte att jag har levlat dock, snarare tvärtom. Han tycker att saker som funkade jättebra i valpkursen har jag nollkoll på nu. Han är lite tokig, min husse. Jag har järnkoll, till exempel på alla mystiska och spännande dofter och nya hundkompisar! Husse är stor nog att ta hand om sig själv. Jag ska väl inte behöva passa upp på honom hela tiden?

Det började redan när vi klev ur bilen. Wow! Där fanns ju jättespännande hundar och bara väntade på att bli hälsade på och lekta med. Vi hann knappt ur bilen förrän mitt första skall i en helt ny, förtvivlad och sprucken tonart slet sig lös ur min strupe. Det blev inte det sista om jag säger så. Inte så att jag bannskällde hela tiden men många förlupna skall blev det.

Husse brukar tycka att jag har börjat gå rätt fint i kopplet på våra promenader. Vi kanske glömde det för en stund. Här var det sträckt koppel som for höger, vänster, höger, vänster,… som en levande blindkäpp medan vi närmade oss de andra hundarna.

Vår lärare, sadist-Pelle för en kort stund, tyckte att vi skulle ägna oss åt en stunds passivitetsträning. Det betyder att vi fick sätta oss olidligt nära varandra och hålla oss i skinnet. Hussar och mattar fick lägga band på sina hundar i varierande slyngelålder medan i alla fall några av oss med olika kasande manövrar försökte komma varandra närmare. Jag kan nog erkänna att jag var den som förde särklassigt mest med ljud. Småskall, pip och gny i större delen av 90 minuters träning.

Efter passivitetsträningen skulle vi förflytta oss i kolonn bort till en fotbollsplan. Jag skulle gå först med de andra sju hundarna efter mig. Mmmm, det gick ju också sådär. Jag har ju varken ögon eller nostryfflar i nacken så det blev ju småsvårt att gå framåt och titta bakåt samtidigt. Dessutom, om jag stannade så kom ju de andra närmare.

Att möta hundar gör vi ju lite då och då på våra promenader. Lite coolare tycker husse att jag har blivit vad gäller det. …eller, tyckte han då.Efter att ha kommenderat ”dubbelt vänster” tågade vi tillbaka i motsatt riktning och mötte varandra. Uj vad det irrades, zickades och zackades. Slalomgång mellan hundkompisarna var lika roligt för mig som svårbemästrat för husse. Kommandot ”fot” fungerade över huvud taget inte och när Pelle skulle ”störa” oss under en promenadsekvens märkte jag honom inte ens. Jag var fullt upptagen med att sortera ut hund- och kanindofter från varandra i gräset.

En övning där vi alla ystra voffsingar faktiskt överraskade var när vi skulle träna inkallning. Det var många fler som hade liknande rymningshistorier som jag. En liten pudel hade till exempel varit hur säker som helst tills snön kom då han bara drog till skogs. Slut på friheten för hans del också.
Vi fick stå i ring. Husse eller matte lämnade över kopplet till sin skyddsling till Pelle Polis som höll i medan husse eller matte gav sig av igenom ringen och en bit bort på andra sidan. Sedan kallades det in och i samtliga fall var det ilfart rakt genom ringen för att återförenas. Pelle Polis for som en vante efter oss hundar och släppte inte kopplet förrän vi var ute ur ringen på andra sidan. Jag fick inte stopp utan rammade husse med alla mina 16 kilo glädje och kärlek så att han knappt kunde stå kvar i sitt huksittande. En rejäl omfamning och godis blev det i alla fall 🙂
Det var bara i ett fall det gick lite tokigt. En annars jättelydig svart schäfer som skulle bli arbetande hund som gjorde en plötsligt nittiogradare för att komma åt klassens förskrämde lille pudelkille. Det gick dock bra och efter endast ett snedsprång fortsatte kursen mot matte. Den schäferkillen, Morf heter han förresten, bor dessutom nästan granne med oss hemma i Rödeby.

Nästa vecka skulle vi fortsätta med mer inkallning. Till dess skulle vi träna vidare på kontakt, kontakt och åter kontakt mellan husse/matte och hund.

Tips: Vid inkallning, belöna direkt utan att beordra ”sitt”. Det är inkallningen som ska belönas, inte att man sätter sig. Det är det sista momentet innan belöningen som etsar sig in.

 

Väl hemma igen känner jag vilken pärs kvällen hade varit. Nu ska jag sova minst fem kvart i timmen!
Moff på er!

Båten är ju i sjön igen. Eftersom husse och matte vet att jag är lite kinkig med det där med att åka bil så ville de ta med mig till båten för att återstifta bekantskapen under lite lugnare förhållanden. Tyvärr började det lite jobbigt: Husse stuvade in mig i bilen när jag som minst anade det. Jag trodde att vi skulle ut på promenad när husse helt resolut istället lyfte in mig i buren utan att jag ens hann börja oroa mig. Därefter hämtade vi upp matte som var på väg hem från jobbet och åkte till båten. Det var som vanligt gräsligt skönt att komma ut ur buren igen.

När vi sjösatte så var det i princip bara vår båt i vattnet. Nu, fyra veckor senare hade alla andra båtar precis haft sjösättning. Där fanns alla sorter, både stora och små, täta och mindre täta, och det var en hel del rörelse på bryggorna. Redan på väg ut på bryggan kändes det bekant på ett bra sätt. Matte påminde mig om att inte trampa ner i skarvarna mellan bryggsektionerna, så då gjorde jag  förstås det. Det fanns ju så mycket annat att titta på runt omkring.

Väl ombord på båten var det bara spännande att få återbekanta sig med allt. Dofterna, utrymmena, utsiktsplatserna, ljuset och ljuden. Det var inte alls som att sitta i bilen, det här var bara trevligt. Dessutom startade de aldrig motorn. Vi låg bara vid bryggan och guppade. ”Bryggsegling är ett underskattat nöje” tyckte husse.

Matte tyckte att jag var lite väl oförvägen där jag hoppade runt från ställe till ställe i båten och ute på däck. ”Vi behöver skaffa en ny flytväst till honom där, han kommer att plumsa i år” sa matte till husse. Jag förstår inte, ”plumsade” gjorde vi ju med båten när den gick i vattnet. Varför skulle jag sjösättas? Nu var hon allt lite tokig, min älskade matte.

Det lär bli mer bryggsegling i närtid för husse har lite kvar att göra med elen på båten innan vi ger oss ut med den. Skoj!

Skepp ohoj så länge, alla landkrabbor och sjöbusar!

Mycket glädjevift ska man ha haft innan svansen trillar av, men nu har det nog hänt. Ja, inte mig men någon annan voffsing i närheten bör sakna en slank, rakad och tatuerad svans. Jag kan meddela att den siktades senast på stigen nere vid ån, slingrandes på väg upp i skogen. Den var oväntat rask för att ha blivit av med fyra ben och en hundkropp därtill. Nu var det något skumt med den här svansen, utöver att den var hundlös. Den liksom talade till mig fast utan röst: ”Rör mig inte, du kommer att ångra dig”, så jag var ”avvaktande nyfiken” och följde den på någon meters avstånd utan att försöka nosa på den.

I morse var det dags igen. Återigen var det en hundlös svans som låg på stigen vid vårt frukostlöppass. Den här gången var det en annan, mycket ljusare och utan tatueringar. ”Kopparödla” kallade husse den innan vi lät den ligga ifred och sprang vidare.

Vi har andra benlösa, krypande gynnare hemma. Det är stora sniglar med hus som golfbollar som har dykt upp igen efter vintervilan. Man kan inte påstå att de rumlar runt och busar i gräsmattan, men de liksom bara är där bakom uthuset. Efter en stund är de där fortfarande. Efter en ännu längre stund är de någon annan stans men man ser liksom inte att de rör sig. Spökigt..

Moff och ha det gott alla, tappa inte svansen!

Det är lite konstigt det där med att när jag gräver ett litet hål då är det ”aja baja och fy”och snudd på husarrest, men när husse och matte gräver upp halva trädgården så är de så duktiga så.

Dessutom, när jag gräver så jobbar jag bara med mina tassar. När husse gräver så tar han först fram den stora vandalmaskinen med jätteklor. Den snurrar sina klor runt, runt och river upp jord och rötter så det står härliga till. Där har vi förresten nästa skillnad. När jag och husse är ute och går och jag drar lite då stannar husse så att jag inte kommer dit jag vill förrän jag kommer tillbaka till husse. Vandalmaskinen drar så husse pustar och stånkar för att inte släpas med men inte fyar han maskinen. Visst, husse håller emot så gott han kan, men till slut har maskinen ändå kommit dit den vill, och husse ser både trött och nöjd ut.

Nästa orättvisa: Husse och matte traskade runt hur som helst och plockade pinnar och skräp där vandalmaskinen hade farit fram. När jag nu springer rätt över den där ödelagda jordytan så blir de hysteriska. ”Nej, akta fröna!”

Plockar jag pinnar dessutom så är det ännu värre. Husse får gå runt med tandpetare i munnen men tuggar jag på en pinne…. nej, just det: ”Aja baja”. Det avskräcker mig dock inte nämnvärt. När de släpar bort kvistar och ris så brukar jag hjälpa till att dra och rycka i några. De verkar lite kluvna om det där: Gulligt eller jobbigt när jag rycker i deras last.

Till slut efter en hel dags slit i trädgården kunde vi i alla fall trötta och nöjda beskåda en massa jord och lite nya växter. Husse och matte menar att det kommer att växa mat ur jorden. De planterar små, små växtdelar, frön, så det  ska komma upp nya friska växter som det går att äta av. Konstigt, väntade jag inte tillräckligt länge när jag grävde ner mitt ben? Det hade varit rätt fräckt att vakna en morgon till att det står en ko i trädgårdslandet 🙂

Nåväl, husse och matte spände ett nät över ett av landen idag för att stoppa grannkatten från att gräva där. Inte heller han får… Jag får väl bida min tid och se vad det kommer upp för läckerheter. Kanske lite leverpastej eller prinskorv?

Moff!!

Oj så tokigt det kan gå. Här filurar man lite i sin egen bubbla med sådant som intresserar en i största allmänhet, ja rent av i synnerhet, när plötsligt husse eller matte råkar komma förbi och undrar vad man pysslar med. Vad svarar man då? Knypplar lite…? Nehej.

Likadant nu när våren är här så låter husse och matte dörren stå öppen lite ibland. Det är väl inte så underligt om man passar på att ta med sig en leksak eller fem ut då? Husse tycker att det är som att ha småbarn igen. Han får bara gå och plocka ihop allt jag drar ut, möjligen med den skillnaden att han gärna får försöka få fatt i grejerna först. Leka kull är det bästa…

Nej, borta bra men hemma bäst. Om sedan borta kan vara hemma samtidigt så är det ju ännu bästare liksom. …och i slutet av dagen så är ju ändå flocken det viktigaste, närheten till husse, matte och de andra vuxenvalparna.

Bus och moff!

I söndags for vi på en liten utflykt till Nunnedalen på Öland. Där skulle vara alldeles särskilt vackert hade matte förstått med mängder av blommor och träd utefter en naturskön stig i ett ett par kilometer långsmalt skogsstråk utefter vägen mot Resmo. Det stämde, där fanns sippor i alla kulörer: Vitsippor, blåsippor och gulsippor nere utefter Paradisstigen som den kallas. Uppe vid vägen fanns det dessutom fältsippor, ludna saker som egentligen ser rätt oansenliga ut men är rätt gulliga ändå på sitt eget lilla fjuniga sätt.

Att ta sig från fältsipporna till de andra sipporna var inget för veklingar, åtminstone inte om de var tvåbenta, skulle det visa sig. Man behövde ta sig nerför en rejält brant stig där husse, matte, Elio och Jacob studsade som flipperkulor från träd till träd i sin jakt efter något att mellanlanda mot på sin väg ner mot dalen. Mördarbacken hemma i Rödeby ter sig inte fullt så mordisk längre om jag säger så.

Hemma i Rödeby har vi också en fin dal med en vacker stig. Den är kanske inte lika varierande på kulörer på sipporna, men de är många i alla fall.

Till sist bara en varning! Det verkar kunna bli ett grymt fästingår i år. Efter turen till Kalmar och Nunnedalen plockade husse och matte ett dussintal fästingar som vilset kröp omkring i min päls. Ett gäng svarta gynnare som jag lyckades nosa upp i Nunnedalen och ett gäng med rödbrun bakkropp som jag nog lyckats plocka upp lite här och där. Över huvud taget så plockas det krypande fästingar varje dag nu sedan någon vecka tillbaka.

Moff på er!