Midsommar på Kobebus

I fredags packade husse och matte bilen med kylväska, sängkläder och annat konstigt som de inte brukar ta med sig. Att något var på gång förstod jag, liksom att det vankades en åktur. Utan pardon lastade de sist men definitivt inte minst in mig också innan det bar iväg. Efter ett snabbstopp hos hussemor körde husse vidare med bilen medan matte rastade mig den korta vägen som återstod till båten. Det var alltså dit vi var på väg! Tack och lov var det dit husse hade kört också. Ett par timmar tidigare hade jag nämligen en ”nära-förlora-husse-upplevelse” när vi var ute och sprang i skogen. Efter ett varv på spåret tog matte med mig hem medan husse fortsatte åt ett annat håll. Det tog mig en halvtimmes mistlurande innan husse till sist hittade hem igen där jag troget satt vid bakre grinden och tog emot honom. Utan mina yl som ledsagare hade han nog irrat runt där ute än, det är jag övertygad om. 

Det var dags för premiärtur med båten, lite senare på året än normalt. Bil gillar jag inte men båten är fantastisk. Matte släppte mig redan vid bilen för att kunna bära med sig de sista grejerna, så det tog inte många sekunder förrän jag satt där på bryggan framför båten och ville bli ombordlyft av husse som redan var där.

Efter lite stuvande var vi iväg. Matte hade ställt kylboxen så jag fick som en trappa upp till vindrutan där hon vet att jag älskar att stå. Husse eller matte kör och jag håller utkik, då känns det bra.

När vi gled förbi Brändaholm flaggades det vid varenda stuga och folk var i full färd med att göra i ordning för sill  och nypotatis i sina små täppor medan fler festklädda tvåbeningar strömmade till.

Husse, vänd om, det verkar vara något på G på Brändaholm!
…kan det bli finare?

Det visade sig att det var mitt älskade Kobebus vi skulle till. Nu visade det sig att det redan fanns ett tvåbeningspar som satt upp ett tält på stenudden där vi brukar vara, så jag kunde inte springa lös. Tur då att matte klokt nog tagit med sig den långa linan. Inte förrän de tagit sina små kajaker och paddlat sig därifrån morgonen därpå fick jag springa fritt en liten stund. Vilken lycka!

Vatten är lite mindre otäckt i år. Dessutom är blåstången så häftig, den liksom ”poppar” när man biter i den.
…och när man blött ner sig finns det få sätt att skaka av sig lite som är så roliga som att rusa runt. Se upp husse, här kommer en som inte är en torrboll!

Jag har blivit lite kinkig med maten igen sedan det blev varmt på riktigt ute, så när husse och matte satt och åt nygrillat som midsommarmiddag tyckte jag inte att mitt torrfoder var speciellt intressant. Nu var det ju ändå fest så det slutade med att jag hjälpte dem att avsluta ”väl valda delar” av  fläskytterfilén i stället. Mer midsommar åt hundarna!

Jag hör tvåbeningar och hundar som stojar, låt oss ta en tur och se vad som står på! 🙂

Sedan var det så roligt att ta en promenad runt hela ön. På andra sidan finns det två bryggor och plats för flera båtar. Där var det midsommarfirande också, och när vi kom knallandes över berget var det en vovve modell ”muskulös best” som fick rejäl fart. Han kastade sig skällande iväg mot oss. Eftersom de hade bundit fast honom i en solstol var det tänkt att det skulle ta stopp där men eftersom hans husse eller matte hade rest sig från stolen kom han ett tiotal meter över berget med solstolen i släptåg innan han gav upp av motståndet. Kanske att tvåbeningarnas upprörda förmaningar gjorde lite nytta också.
Det där var så roligt så jag tjatade mig till fler promenader runt ön men såg inte fyrfotaclownen mer. De hade nog flyttat festen till sin båt i stället.

Att premiärsova i båten är inte helt lätt. Det gungar, det kluckar… och den som inte har hört en näktergal har inte tillbringat en sommarkväll på Kobebus. Den lille gynnaren får hela ön att låta som tropikerna, och det är knappt man vill somna ifrån det ljudet.
Sedan ligger husse och matte på en mer hundnära nivå, så det var en ren fröjd att få väcka dem ivid sjutiden för lite uppmärksamhet från deras sida också.

På hemväg och utkiken är på plats. Så många dofter som bara sköljer igenom min nos… Allt som det ska!

Hemma igen märker man av att sjön suger så nu ska jag nana hela natten… fast det gungar lite när jag blundar.

Moff på er och hoppas ni också hade en trevlig midsommar!

 

Hysteriskt i holken

Vi har haft fullt med gäster i våra fågelholkar i år. Det har varit både flugsnappare och rödstjärtar säger husse och matte. Jag vet inte så noga, bara att de är för små och aldrig sitter på jakthöjd som koltrastarna gör. Koltrastarna är roliga, de flaxar iväg så raskt när jag rusar in och skrämmer ut dem ur buskarna. De där småfåglarna sitter hellre uppe i träden och jagar småknytt än leker med mig, inget roliga alls.

Kom igen nu små fjäderbollar! Trilla er ner hit en stund så vi kan ha lite skoj!

De har hur som helst flugit ut och in i holkarna med en väldig frenesi i några veckor nu. Det har sjungts och kvittrats för att ibland om man kommer besvärligt nära någon holk pipits varnande. De senaste dagarna har det dock börjat hända något. De har börjat pipa en massa så fort jag visar mig ute. De gillar mig uppenbarligen inte längre, trots att jag aldrig har busat med dem. Det är inte bara mig de skriker på. Det kan vara husse, matte eller till och med grannens små oskyldiga kissemissar. Ja, speciellt dem skulle jag nästan vilja säga. I dag har de varit extra ihärdiga och högljudda och framåt kvällningen förstod vi vad det var: Deras små fågelvalpar har dykt upp utanför holkarna och flygtränar för glatta livet i små flyghopp, lite som dåligt slagna badmintonbollar. En av dem, med tydligt röd stjärt (kanske märkt av ett badmintonrack?), tog sig ett par meter från björken framför huset och landade utan att ha någon större kontroll  på den branta delen av hustaket. Där lyckades han klamra sig fast vid en takpanna utan att trilla av innan han till sist lyckades pallra sig in till fönsterbrädan. Tur för den, otur för grannkatten.

Här sitter den lille gynnaren och funderar nog på hur i hela friden han ska göra hoppet tillbaka till björken. Lite svindel kan han nog tänkas ha också. Det är långt dit ner.

Husse säger att jag inte ska oroa mig, om bara ett par dagar kommer det att bli mycket tystare på de små befjädrade mistlurarna och mina pipkänsliga öron kan få vila lite. Så snart fjäderbollarna har lärt sig flyga ordentligt kommer de att sprida ut sig mer i omgivningen, klara sig bättre själva och föräldrarna kan lugna ner sig. Det låter lite som när tvåbeningsvalpen Jacob tog studenten förra veckan ju. Jag har alltså just bevittnat utsparken ur fågelholkarna.
Jag undrar om det inte kommer att kännas lite tomt då i alla fall.

Med öron känsliga för pip… Man ska vara rejält slut om man ska kunna sova när det skriks från äppelträdet strax intill.

Moff och pip på er!

Kennelträff, vilken fullträff

Den här helgen har bjudit på en riktig roadtrip och den som vet hur jag känner för att åka bil förstår att det inte var helt rakt igenom angenämt. Egentligen började obehaget redan i torsdags kväll med kloklippning och som grädde på moset en dusch! För en tvåbening är det inget märkvärdigt att duscha eftersom de inte har någon päls, men för en lapphund handlar det om att duscha med kläderna på, inklusive full vintermundering. Det tar ett tag innan det tränger igenom men också en väldig tid innan det torkat igen, oavsett hur mycket man frotterar. Det var som att sova i ett våtvarmt omslag natten till fredagen, och jag var fortfarande varmfuktig i underpälsen långt in på fredagsförmiddagen.

Hallå där, stäng dörren, man kan väl få duscha i fred! …och ta inga bilder när jag är så generande lättklädd!
Usch för dusch…
Du kan vänta lite med handduken husse så ska jag lätta av någon liter vatten först.

Den första anhalten på vår roadtrip var Kalmar och Jacobs studentfirande på fredagseftermiddagen. En timmes biltur och 9 mil in på kontot. Jacob var äntligen klar med alla sina valpkurser och det skulle vi fira. Det var roligt att träffa honom men nästan svårt att känna igen honom. Han såg ut som  en  botanisk trädgård helt översållad med blommor och invaderad av gosedjur. Efter att ha firat med Jacobs tvåbenssläkt och vänner var det dags för nästa del av resan, två och en halv timme i buren på väg till Gnosjö. Husse och matte ville dela upp resandet lite för mig så att jag inte skulle få något slags resetrauma, så i Gnosjö skulle vi pausa och övernatta hos husses syster och hennes hane innan vi fortsatte till det riktiga resmålet. De var lite hemlighetsfulla mot mig men menade att jag nog skulle tycka att det var väl värt resan.

I Gnosjö fick jag sköna promenader i skogen, dricka vatten ur Töllstorpsån, mat och framför allt sova innan vi skulle åka vidare på morgonen. Nåja, sova och sova… Ett nytt hus, nya ljud och andra dofter gjorde att jag lite oroligt vaknade med ett moff några gånger… och ja, husse och matte också då eftersom vi sov i samma rum.
Efter frukost för husse och matte (nej, jag fick ingen mat eftersom de inte ville att jag skulle må dåligt i bilen) och en avslutande promenad till den välsmakande ån så var det dags att äntra bilen igen. Även om jag inte gillar att åka bil så vill jag ju inte vara besvärlig mot husse, så som vanligt när jag insett att jag inte har något val satte jag mig ner och lyfte vänster framben så att han kunde lyfta in mig.

Efter lite drygt två timmars biltur stannade husse bilen på en grusparkering utanför Stenungsunds Brukshundsklubb. Redan stinn av bilåkaradrenalin fick jag en extra kick när husse och matte öppnade bakluckan. Hundar! Jag! Många jag! Jag i andra färger och lite varierande storlekar, men det var som att se en massa versioner av mig själv. Finska lapphundar, och så många. De pratade samma språk som jag och jag fick mer mål i munnen än vanligt. De gälla skallen t.ex. som säger ”kom till mig!” kunde jag redan, de använder jag någon enstaka gång när t.ex. jag tror att jag ska få följa med husse på en promenad och han i stället går själv.  Här var vi lapphundar, kopplade, åtskilda och ivriga att få träffas närmare, och alla verkade vi ropa samma sak, det där gälla ”kom till mig” som jag inte hört från någon annan hund innan. Jag fick även lära mig några andra lapphundska fraser och ljud, bland annat när vi var två jämnbördiga killar som hälsade på varandra huvud vid huvud och det kom ett mjukt försiktigt morr ur strupen på oss båda. det var ovant för husse också, jag kunde känna hur han förvånat lystrade till och blev mer alert.

Poker, en av alla trevliga bekantskaper, en kille som var lite yngre än jag men vi var av samma skrot och korn ändå. Väldigt lika på något sätt 🙂

Den första tvåbeningen jag hälsade på var min egen urmatte, Lena. Det visade sig att nästan varenda en av de tjugotal vovvar som var där var ”Dagsmejor”. Urmatte hade ordnat en kennelträff för alla Dagsmejans gamla valpar som ville och kunde. Tyvärr var inga av mina kullsyskon där men det fanns gott om trevliga nya bekantskaper bland kennelfränderna. Efter att ha gått en liten kopplad promenad tillsammans slapp vi kopplen och kunde rasa av oss tillsammans ute på brukshundsklubbens gräsytor.

Ett tips för hur man blir populär hos tikarna: Se till att du har en husse med hundgodis så får ni i alla fall ett gemensamt intresse. En sådan tikmagnet han var! Den lilla bruna till vänster, Tova tror jag hon hette, var jag riktigt intresserad av. Tyvärr var intresset inte ömsesidigt.
När husse sedan provade inkallning var det bara jag som fattade galoppen. Tjejerna stannade helt sonika kvar. Kanske ville de inte verka för intresserade?
En av mina obesvarade kärlekar…
Vad säger du, ska vi se om vi också kan få eller ska vi bara leka lite?

Några lärdomar jag tog med mig:
– När man hälsar och nosar varandra i ansiktet så tycker den andre att det blir otrevligt när min nos till slut hamnar i den andres öga. Det hände ett par-tre gånger och med samma ilskna skall som resultat varje gång.
-Alla tikar är inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ingen, faktiskt. En del visade det tydligare än andra
-Äldre killar kan ha lite svårare att ta min lekfullhet.

Precis ögonblicket när jag ska få lära mig att nos i ögat inte är populärt…
Många möten blev det…
…och skuggan förbrödrar en sådan här vacker och varm dag.
Tre nyanser av brunt. Det var roligt att få träffa fler bruna lappisar. Det fanns nog ingen nyans som var lik den andra men jag var nog mörkast ändå.
Lapphundsbonanza… så många lappisar på samma ställe, helt underbart. Det som intresserar oss här är en gyttjig liten bäck. Några av oss hann smita ner för att springa runt och svalka sig i det geggiga vattnet men husse hann stoppa mig innan jag gjorde dem sällskap.
Alla var inte lapphundar. Några Aussies fanns det också till exempel, trevliga och glada rackare de också.

Det var soligt, varmt men roligt. Efter ett par timmar fyllda med lekfulla och spännande möten var det dags för avfärd hemåt igen, två tvåtimmarsetapper med en dryg halvtimmes rast och bensträck, en resa som ändå gick rätt bra. Jag var så slut att jag bara la mig ner i buren och slumrade mig hela vägen hem.

Det var en riktigt intensiv helg och söndagen gav inte mycket tillfälle till vila heller men det är en annan historia, så äntligen måndag kan jag väl säga. Matte har redan åkt till jobbet och om husse bara kan göra detsamma så ska jag snart ha en riktigt lat förmiddag!

Sova, sova, sova… Snälla husse, åk nu!

Borta bra men hemma bäst!
Moff!

Vad är väl en bal på slottet när det finns hundväder?

I helgen var det dags för en (o)tur i bilen igen. Agnetas valp Jacob skulle på avslutningsbal med sin skolflock. Bilturen var av det längre slaget, en dryg timme till mattes gamla hemstad Kalmar, så när vi kom fram var jag rätt fullpumpad med bilåkaradrenalin. Lägg sedan en väldig massa nya tvåbeningar som vimlade och en och annan vovve på det så förstår ni att det var fart och drag i mig  och kopplet en stund.

Kalmar är en spännande stad med byggnader som inte liknar något vi har hemma i Rödeby. Den här dagen verkade många av de yngre tvåbeningarna dessutom särskilt uppspelta. De var tjusigt uppklädda. Hanarna i kostym och honorna i färgranna klänningar, ofta med huvudpälsen nyborstad och lagd i någon matchande frisyr. Alla verkade ha samlats strax intill där vi stannade bilen, i en stor blomstrande park nära ett likaledes stort gammalt stenslott.

Ingen dålig koja de har där upp i Kalmar!

Efter en kort stund lyckades vi hitta mattes stora valpar, Klara och Jacob. Det visade sig att Jacob var en av de pråliga unghanarna, tjusigt! Jag ville så gärna få hoppa upp mot honom och hälsa men se det fick jag inte göra för husse och matte. Som om mina små tassar skulle göra Jacob mindre prålig?!? Tydligen skulle de tvunget vara hela och rena tills de hade fotograferats i parken, och allra helst till och med genom hela den bal de skulle på sedan. Bal är visst när man samlas i en stor flock och svansar runt varandra i takt med musik. Det där förstår jag inte så mycket av mer än det jag sett husse och matte göra på köksgolvet ibland.
Det där med hela och rena… Plötsligt började det droppa lite uppifrån himlen och strax stod regnet som tuggpinnar i backen (eller som engelsmännen säger, det regnade katter och hundar. Jag antar att hundarna jagade katterna ner i marken…).
Det blev en väldig fart på alla, såväl unga som deras väntande föräldrar.
På väg från parken ut till det stora slottet gick det en träbro som många skyndade in under. Det var en jättebra idé… i ungefär två minuter, sedan började regnvattnet rinna ner mellan springorna i bron. Alla verkade göra vad de kunde för att rädda unghonornas och unghanarnas fina kläder och frisyrer. Det lyckades i de flesta fall men tyvärr inte alla.

Stå inte där ute i regnet husse, här finns en torr plats för dig också!!!
Haha, jag skojade bara, här finns inte en torr vrå. Du kan få överta min duschplats.

Det blev aldrig någon fotografering av alla tillsammans i parken, det såg regnet till.  När det till slut upphörde och solen tittade fram igen var det så dags. ”The moment is gone”, som matte säger. Folk kom fram ur sina gömslen bara för att inse att fotografen hade åkt i förväg till balen i stället. Det blev lite mingel och foton med familje- och vänflockar innan de skulle samlas i bussar och åka till balen de också. Buss är  förresten nästan lika otäckt som bil så jag förstår inte hur de kunde vara så uppspelta över den biten. Någon hade nog tagit något stärkande för att klara av den pärsen, fullt förståeligt.
Efter att ha tagit adjö av Jacob blev det en liten promenad i gamla stan för att njuta av solen och lugnet lite innan det blev till att skaka galler hela vägen hem igen för min del.

Ja, vi tar väl en stilstudie. Kungligt…

Säga vad man vill, det var roligt att se hur lika vi ungdomar och unghundar är. Lite regn i pälsen är bara att skaka av sig för att sedan fortsätta att leka och ha roligt.

En hoppfull bild där Jacob når högst, liksom leviterar. Runt kröken väntar nästa äventyr. Kom ihåg att det är roligast att jaga i flock!

Redo eller ej, sommaren må vara kort men nu är den här i alla fall! Ni vet vad som gäller: Ut och ta för er!
Moff!