I lördags var det livat må jag säga. Knappt hade husse, matte och mattes store tvåbeningsvalp hunnit avsluta frukosten förrän de rätt kvickt packade ihop saker ur min vita ”resa-bort-säck” ner i en ryggsäck. Full av oråd la jag mig på min ”snälla-lämna-mig-hemma-filt” i hallen. Lite konstigt blev det då när de plockade ner mitt koppel och föreslog en promenad. Vilken vändning! Glad i hågen skuttade jag ut i trädgården, konstaterade snabbt att grannkatten inte var leksugen för att sedan rusa runt lite medan slöfockarna till tvåbeningar gjorde sig redo.
Det blev en härligt lång promenad, och än härligare att det bjöds på köttbullegodis var gång jag gjorde något bra. Koppellös promenad genom byn med ”Stå still!” och ”Fot!” för att hålla mig nära, varvat med ”Varsågod!” när mer frihet kunde tillåtas, och så då köttbullebitar som uppmuntran. Vi gick inte någon av våra vanliga promenadvägar, men när vi vek av från cykelbanan in mot stan och upp längs en grusväg kände jag ett pirr av roliga minnen med andra hundar bubbla upp. Här hade jag minsann varit förut. Brukshundsklubben i Rödeby!
Väl framme verkade dock det roliga vara över innan det ens hade börjat. Lååång seg väntan, men på vad?. En Aussie-vovve gick och tränade lite med sin matte ute på den stora ängen. Jag hade kunnat sagt till husse att det var tränaren från när vi gick kurs här för ett par år sedan, men han hade ändå inte fattat. Annars var det rätt ointressant på den här delen av klubben.
Bortifrån den ”hemliga ängen” vid sidan av, den som man inte såg förrän man var framme vid den, kunde jag däremot höra en massa spännande och konstiga ljud blandade med enstaka hundskall. Problemet var bara att dit fick jag inte gå, fast det lät så roligt. Åtminstone ropade hundskallen ut att det var så. Skräckblandad förtjusning lät det som, lite som ett tvåbeningstivoli. Det skramlade och rasslade om vartannat. Plötsligt började skallen komma mer ihärdigt. ”Kom och lek!” blandat med ”Vem är du egentligen din otäcking?” Till slut tystnade skällandet i alla fall. Kanske var åkturen över? Plötsligt hördes ett skott, strax därefter ytterligare ett och därefter bara tystnad.
”Herregud, Squid game!!!!” Stackars förlorarvovve!”. Sedan, ”Oj, vad har de dragit in mig i?!?”
Efter en stund kom det ändå en liten västgötaspets utvinglande därifrån. Han hade skällt slut på all röst och tittade bara med stora ögon på mig. ”Gosse, det där gör jag inte om” sade hans förstummade blick. Nu blev jag bara ännu mera nyfiken. Den lille krabaten hade ju ändå klarat av skotten och vad annat det bjöds på där inne, så då skulle nog jag också fixa det.
Efter att ha blivit ID-scannad och registrerad blev det så min tur. Husse och jag blev ledsagade av två tvåbeningar till den hemliga ängen. Matte och Jacob hade redan gått dit tillsammans med ett par tvåbeningar till som skulle titta på. Där fanns en massa olika grejer utplacerade på ängen. En hel rad med halvdussinet tvåbeningar stod uppradadei ett åskådarled. Lekledaren som ledde dit oss sa till husse att ställa sig vid en vit sten och började sedan instruera.
Det första vi skulle göra var att husse skulle ta med mig ett varv runt åskådarledet, matte och Jacob inkluderade. Jag var kopplad men husse hade blivit tillsagd att låta mig göra precis som jag ville. Vilken fröjd!
Jag nosade runt lite på de nya tvåbeningarna innan vi blev tillsagda att gå tillbaka till vår vita sten. Där kom lekledaren fram till mig och lät mig hälsa. Hon var så snäll och trevlig så jag hälsade på henne riktigt mycket och glatt. Hoppa och slicka var visst tillåtet, och hon gav mig det där härliga ryggslutskliet som husse och matte vet att jag gillar. Vilken härlig dag det artade sig till!
Det var bara en grej jag inte riktigt uppskattade. När lekledaren ville titta på mina tänder vände jag bort ansiktet. Varför är en helt annan historia som jag ska berätta härnäst, men vi kan väl kalla det för ett ”färskt trauma”.
Inte blev dagen sämre när husse halade fram bollen som han tagit med. Lekdags!
Jag bugade genast ner i förväntansfullt ”redo-för-lek-läge”. När husse tetades med bollen utan att ge den till mig kom mina ”kom-igen-nu-då”-skall tills han kastade bollen. Sedan blev det som alltid: Jag tog bollen, sprang en bit bort, vände mig om och väntade på att husse skulle springa efter mig. Snopet nog så stod han och lekledaren bara kvar. Inkallning, kast igen och så leksaksbyte till något som mest liknade en gammal skafthandgranat i svart gummi. Då tog lekledaren över och dragkampade lite med mig.
Sedan var det plötsligt lunchpaus! Jag som precis hade kommit igång!
Husse gav lekledaren några bitar av mina fina köttbullar. Lekledaren tog de med bort till tre burkar och la ner de tillsammans med några korvbitar. Så stod där då tre skålar med god mat: En öppen, en med ett lock lite slarvigt pålagt och en där locket satt fast. Genom hål i locket kunde jag ändå känna doften av det goda där i. De två första slök jag innehållet i direkt men den tredje blev knepigare. När jag inte lyckades krafsa fram maten gick jag åt sidan och luktade lite vid ängskanten. Vet de om att de har besök av sådana där vilda grisar? Antagligen gjorde de det, för där satt ett elstaket. Det var turligt nog avstängt för dagen. Turligt, eftersom jag bestämde mig för att kissa på det, allt för att tala om för jordbökarna att de skulle hålla sig borta. Sedan kom jag ihåg godsakerna igen och gick tillbaka för ett nytt lönlöst försök att krafsa fram dem. Till slut tittade jag hjälplöst upp på husse som då fick lov att gå fram och hjälpa mig. Det var precis i grevens tid har jag sedan förstått. Lekledaren var just på väg att avsluta lunchpausen för mig.
Nästa lek skulle bara bli en promenad, men mitt i den promenaden for det upp en konstig liten filur i blå tröja ur gräsmattan. Husse och lekledaren lät mig hållas fritt tills jag hade kollat vad det var för en liten rackare, sedan fortsatte promenaden. Jag och husse traskade fram och tillbaka ett par gånger.
Därefter fortsatte promenaden upp mot en konstig manick. När vi närmade oss den började den plötsligt rotera och rassla med ett fasligt oljud. Var det så här tivolin såg ut? Här blev jag genast mer försiktig men efter lite tvekan närmade jag mig försiktigt och kunde till sist med nosen konstatera att här fanns inget farligt eller skrämmande längre. Återigen fick husse och jag traska fram och tillbaka förbi den konstiga men numera helt ointressanta saken.
Nästa attraktion på ”Hemliga ängens tivoli” var Spökhuset. Ut ur ett litet skjul vid sidan av ängen kom det plötsligt ut en skum, ansiktslös figur med stor, blå rock, slokhatt och stora solglasögon. Det gick inte att ana någonting om vad den ville. Jag skällde konstant och ivrigt att jag ville fram och hälsa medan den sakta, sakta närmade sig i etapper. När den till slut var helt nära släppte lekledaren mitt koppel och jag fick äntligen springa fram och hälsa.
Därefter skulle vi traska över ett par vippbrädor gjorda av gamla altantak. De var både lite hala och knakade och prasslade en väldans massa. Lite försiktig kände jag att jag fick vara, och lite bråttom hade jag väl att komma av, men annars gick det väl rätt OK där också.
Till slut var det dags för le grand finale, en promenad framför åskådarna, lite av ett ärevarv hann jag tänka innan det small. ”Pang!”
Jag började skälla som vanligt när det skjuts eller händer plötsliga saker, och försökte tala om att ”Nu händer det något”. Vi stannade upp och plötsligt small det igen. ”Pang!” Mer skall hoppade upp ur min strupe, tills husse tog fram bollen igen. ”Jaså, vill du leka, husse? Äntligen!” …och äntligen lekte husse med mig på riktigt. Han kastade bollen och försökte sedan fånga in mig medan jag sprang så farligt nära jag bara kunde.
När tivolisvängen på ängen var över fick husse och matte en genomgång av farbrorn som hade skrivit in oss. Det hela hade tydligen handlat om en ”Beteende- och Personlighetsbeskrivning, Hund”. Han menade att jag var en både orädd och nyfiken vovve, inte alls skotträdd (ha, husse, jag har ju försökt säga det till dig), utan ett spår av ilska och rent lämplig med småbarn.
Med en fin rosett och mina tvåbeningar bubblandes av glädje och stolthet avslutade vi sedan med tre kilometers promenad hem igen. Väl hemma kändes det helt OK att sjunka ner under min favoritgardin och ta det lugnt resten av dagen.
Tänk att man har blivit en personlighet nu!
Moff på er tills min ”traumastory” kommer!
