Hunden Lazer

Ja, lite kryptisk titel, eller hur.
För knappt två veckor sedan, strax efter att vi kommit hem från den där långa resan till snön, blev vi  lite överrumplade både husse och jag under vår sena kvällspromenad. Som vanligt gick jag utan koppel med husse hack i häl. Vi hade knappt ett kvarter kvar innan vi var hemma när en mörk skönhet lösgjorde sig ur mörkret, som en månskensskugga som flöt ut ur en häck strax bortom nästa gatlykta. Mitt lappishjärta slog en elektrifierad volt när jag insåg vad det var: kanske den vackraste, mest sensuella skönhet som man bara kan träffa ute en sen natt. Mörka ögon som reflekterade himlens alla stjärnor, fuktblank nos, vågig päls och en doft som lovade allt.
Tyvärr hade jag ju förklädet med mig och rent instinktivt hade jag redan tvärstannat. Jag vet ju att husse inte vill att jag närmar mig främmande hundar förrän han är vid min sida, och då ska vi alltid prompt gå fot tills mötet ligger bakom oss. Detta brydde sig dock inte den mörka skönheten om. Helt utan hämmande koppel svansade hon glatt fram mot mig. Jag utkämpade en hård inre strid mellan att lyda hennes tydliga inviter och springa henne till mötes, eller att lyda husses mycket bestämda ”Nej!!!”.
Det gjorde inget att mitt goda samvete fick segra, för det blev dött lopp mellan henne och husse. Husse fick snarare ägna sig åt att bromsa in hennes framfusighet, vilket inte var helt lätt då hon inte ens hade halsband på sig.

Den här nattens mörka, fala skönhet var väldigt mild och öppensinnad. Inte skällde hon på mig när jag planterade min nostryffel i hennes öga. Inte backade hon undan när jag nyfiket började nosa av hennes bakre regioner, inte ens när jag nosade väldigt intensivt. Hon var oerhört spännande och öppen för att lära känna varandra lite närmre, men det satte husse effektivt stopp för.
”Var kommer du ifrån, lilla vän” sa husse.
Så dum han är, såg han inte att hon bara gled ut ur skuggorna? Hon är ju drömfödd bara för mig! Det fanns heller inga andra tvåbeningar i närheten, men husse började spana av de närmaste husen medan han upprepade ”…var kommer du ifrån”.
Skönheten tog tre språng neråt gatan, vände sig om som för att bjuda mig med! ”Vi sticker en sväng, du och jag, dumpa det där förklädet!”. När jag inte hängde på, förbjuden av min husselojalitet, smet hon raskt tillbaka till mig. ”Nåja, det var väl värt ett försök” sa hon mjukt.
Plötsligt gled en dörr upp på ett hus strax intill och en tvåbeningsröst ropade ”Molly!” Jag anade genast att slutet på vårt lilla tête-à-tête var i antågande. Husse ropade tillbaka och strax därpå var hennes husse ute hos oss på gatan.
”Men Molly, jag trodde du var på bakgården!”.
Husse förklarade att det hade hon säkert varit, men att det såg ut som att hon tagit sig ut genom häcken vid grannen. På husses fråga fick vi sedan veta att Molly-skönheten var en Wachtel, en väldigt snäll men denna kväll lite busig vovve. Sedan tittade han lite urskuldrande på husse och lade till: ”…och så löper hon ju också…”
Nedrans också, hade jag inte haft husse med mig så kunde det ha blivit en riktigt lustfylld dans med ”nattfjärilen” från Sandvägen! Nu förstår ni kanske rubriken???

Idag, på självaste min femte födelsedag, skulle vi ut och springa en sväng på morgonen, husse, matte och jag. I strålande marssol kom vi oss ut i skogen mot crossbanan, ett ställe där tvåbeningarna gör om sig till skrälliga tvåhjulingar ibland – dock inte denna sköna, tidiga vårdag. Mars, skog och löptur: Dagen till ära fick jag faktiskt springa i lina. Knappt hade vi kommit upp på stigen in i skogen förrän husse kunde läsa av på min iver att nu hade jag fått nos på något spännande. Han skulle bara veta! Ett par minuters språngmarsch senare var vi ifatt dem: Molly och hennes husse! Superskoj om än inte lika spännande som senast. Löpet var över och mystikens spännande mörker var förbytt till strålande solsken och dagsljus, om än med vårkänslor. Några  vänliga hälsningsfraser senare lämnade Molly och hennes husse plats åt oss att springa förbi, och minsann, precis när jag passerade nära fina Molly, blinkade hon inte helt snabbt med sitt ena öga mot mig. En blinkning, ett löfte…
Med en bröstkorg svällande av bubblig vårglädje sprang jag vidare på min tur med husse och matte, denna redan fantastiska födelsedag.

Kronan på verket blev sedan också en fantastiskt läcker nötfärstårta med fem godisljus.

Grattis till mig själv, och grattis till alla mina kullsyskon!
Moff på er!

Husse och matte höll på med en del mycket illavarslande packningsaktiviteter där hemma. Det var något metodiskt och systematiskt i det hela. Det var inte att bara slänga ner lite grejer i en väska och ta ut i bilen, utan saker lades upp i högar intill varandra, ungefär som om de lade ett pussel. Bland de där pusselbitarna fanns bland annat ett försvarligt förråd av portionsförpackat torrfoder. Det bådade inte gott.

Till slut packades pusselbitarna ner i väskor och kassar, lastades ut i bilen tillsammans med husse och mattes skidor som hamnade i en låda på biltaket, innan jag till sist fick på mig selen för att placeras i baksätet bredvid matte. Sedan bar det iväg, och som det bar iväg! Husse körde och körde. Min bilstress lugnade sig med tiden. Vi pausade två gånger, bland annat i Boxholm där matte vill köpa ost från några upproriska men glada bönder som hävdade att riktig Boxholmsost måste vara gjord i just Boxholm. Till sist mellanlandade vi i Örebro där husse och matte hade bestämt sig för att det kunde vara läge för en övernattning för att ”stressa ner vovven lite”.
Andra dagens körning tog oss upp genom snöigare landskap till ett ställe som hette ”Sälen”. Uppenbarligen hade de namngett orten efter mitt favoritsätt att hasa fram på bringan i snön medan bakbenen skjuter på. Jag tror att kopplingen ligger i att tvåbeningarna också tycker om att hasa fram på snön just där. De är lite latare bara, tvåbeningarna. De vill göra det i nerförsbackar… men så har de ju valt att hasa runt stående på sina bakben, och då har de ju inget som kan skjuta på. Kanske skulle jag försöka lära dem?

Jag testar glidet. Trots den manchesterlika strukturen efter pistmaskinerna, de stora tunga plåtskalbaggarna some kravlar upp och ner för backarna långt in på nätterna, så var glidet gott både uppför och nerför.

 

Det var ett riktigt paradis för en välpälsad lappis som jag! Snön låg djup och temperaturen var behagligt låg. Vinden rufsade runt och blåste ur min päls på ett skönt sätt. Där fanns mycket natur också, men den visade sig vara lite mer otillgänglig för tillfället. Husse försökte ta mig med på en kort sväng in i skogen vid sidan av vägarna, men det var inte speciellt lyckat. Snön låg så djup så fast min mage hade landat i snön så blev jag liksom hängande där utan att tassarna nådde ner till riktigt fast mark. Det blev ett fasligt tungt skuttande för att komma ur skogen och upp på vägen igen.

Ja, just det, tvåbeningarna var ju för lata för att driva fram sig själva på snön.
Det gäller speciellt husse. Ett par kvällar har husse och matte tagit med mig till skidspår som inte lutar. Ja, det där var inte riktigt sant, för matte tyckte att de bitvis lutade alldeles för mycket för de smala skidor hon hade på sig. Husses lathet visade sig i att han satte sele på mig och band linan runt sin midja, sedan skulle jag prompt hjälpa till att dra honom framåt så han inte behövde peta så hårt med sina pinnar i marken. Som motivationsfaktor lät han matte köra lite i förväg innan han släppte lös mig i att ta upp jakten på henne.
Jag kan säga att fjälluften suger, lika mycket som husses skidåkningsteknik, och jag har i alla fall sovit gott här.

Matte har gått och blivit trädkramare. Jag tror att det är sådana där som vill att träden ska få leva och växa sig starka. Mattes kärlek till trädet var lite för stark dock. Det var när vi åkte de där smala skidorna på plattmarken som matte kom fram till ett ställe där plattmarken ville annat och störtade sig ner i en kort liten backe. När matte försökte få stopp innan backen snubblade hon till det och rasade rakt ut vid sidan av spåret, landade mitt i en liten fjällbjörk som plötsligt blev ännu mindre. Där låg matte stadigt fastkilad i ett plockepinn av skidor, stavar och för detta fjällbjörk. Medan husse hjälpte matte loss lät jag mig väl smaka av björken som matte brutit loss åt mig. Det sägs att björksocker är bra för tänderna. Vi får väl se…

Det har förresten uppstått en ogynnsam konkurrenssituation här i Sälen. Vi är här med min älskade lillmatte Vicke och hennes fina lilla familj. Det handlar om husse och mattes uppmärksamhet som jag nu plötsligt har får dela med husses valp-valp Elsa. Den lilla tvåbeningsvalpen är ett och ett halvt år och klarar sig inte själv för fem öre. Hon behärskar knappt språket, hon äter med hela ansiktet och när hon leker ser det ut som om knorrtrynena har farit fram genom hennes leksakslåda. Det lilla knyttet behöver och får en hel del uppmärksamhet. Det blir dock lite jobbigt att se hur husse och matte låter sig slukas av det lilla charmtrollet. Då händer det att jag reser mig från min viloplats och tränger mig in i gemenskapen för att få lite uppmärksamhet jag också.

Arton månader, hur kan man vara så hjälplös fortfarande då? Jag var ju vuxen redan vid samma ålder. Svårförstått, men också svåremotståndligt. Jag får erkänna att även jag är lite svag för henne, trots att hon klappar mig som om hon skulle slå damm ur pälsen på mig. Inte nog med att hon är en flockmedlem som väcker skyddsinstinkter, hon är ju i så pussvänlig höjd också!

Moff på er, snart är våren här trots allt!!

 

”Äntligen har det vänt mot ljusare tider”, säger husse och matte. Jag är inte riktigt säker på vad de menar med det, men visst har vintermörkret sina små ljusglimtar. Nästan alla har förstås med våra promenader att göra. För ett par veckor sedan, under en sen kvällspromenad runt midnatt, råkade vi helt oförhappandes se himlen upplyst som värsta sommarnatten som husse sa. Himlen var ljus i norr och det såg ut som att genomskinliga, blekgröna gardiner av ljus svävade där. Jag får säga att jag var inte lika imponerad som husse, som blev uppspelt som en liten valp. Att husse fortfarande inte har förstått att det där som ögat uppfattar är så mondänt och blaha. Vill han ha sensationer så ska han böja sig ner och använda nosen i stället. Där är minst två tikar i löp nu, och husse fattar ingenting! Där kan vi snacka om himlafenomen och ljusare tider!

Vi fick vinter i år, rätt tidigt egentligen, men efter några bistra decemberveckor då min päls kom riktigt till sin rätt dog den ut strax efter juletid. Sedan gjorde den en kortare återkomst förra veckan. Snö och kyla är min typ av väder. Dels känner jag mig mycket renare efter våra promenader, och skulle jag känna för det så kan jag dessutom ta mig en ”snötvagning”.

I snön ser man också hur mina dofter ser ut för ögat. Som den lilla musen som släpat svansen efter sig mellan sina små fågelliknande fotsteg, ekorrens spretigare fötter som så retligt tar den upp för trädstammarna när jag närmar mig, knorrtrynenas klövspår där de springer flera på rad, eller rådjurens nättare framtåiga steg.
Ja, snötider, där kan jag väl också hålla med om ljusare tider.

Så för någon vecka sedan, ungefär samtidigt som vintern hälsade på igen, bestämde sig husse för att det vore bättre för mig att komma ifrån tikstråken. Han tyckte att jag hade börjat bli lite för ”belastad” av alla deras lockande dofter. Att börja yla så fort jag kom ut i trädgården, ja till och med i hallen efter våra promenader, det var droppen tyckte han.
”I am so lonelyyyyyyyy-yl….!”
Nåväl, husse började ta mig rakt ut i skogen, i terrängen bland stock och sten, bort från de normala promenadstigarna på våra morgonpromenader. Där kunde jag gå lös på naturens andra roliga dofter i stället menade han.

Det var fantastiskt roligt, de roligaste promenaderna på länge faktiskt. …och långa blev de också. Medan husse enkelspårigt stånkade fram någon halvmil längs små viltstigar och ibland helt obanad terräng, överlät han ansvaret att ”täcka yta” åt mig. Som jag fick pinna på: Högerut, allt klart! Vänsterut, allt klart! Fram och säkra till nästa krön eller krök! Så höll jag på medan husse bara traskade framåt och beordrade tillbaka mig när han tyckte jag hade nått någon lika osynlig som godtycklig gräns.

Att få rasa runt kring husse ger mig betydligt fler steg på stegräknaren än vad husse får… Ser det planlöst ut? Tja, rätt impulsstyrt kan jag hålla med om. Dofter rycker och sliter mig hit och dit.

Skoj var det i alla fall, men väl hemma stöp jag varje gång omkull i välförtjänt vila. ”Jobba på du husse , men väck mig inte förrän du är klar!”

Ja, jo… husse har nog rätt. Visst har det allt blivit lite ljusare nu.

Moff på er!

Hej, det är hög tid för ett nytt gläfs.
Jag gjorde ju ett BPH-test för några veckor sedan. Det resultatet finns nu upplagt i lite utförligare format i kennelklubbens avelsdatabas. Smaka på det ordet: ”avelsdatabas”. Det låter väl lovande, tycker ni inte?
Nåja, det är där de samlar alla uppgifter om alla registrerade hundar.

Man kan se att vi lappisar har en treklöverform i vår kurva. Den ena ”viken” kommer sig av att vi inte känner oss speciellt undergivna (jag inte alls, nada). Den andra kommer sig av att vi visar lågt lekintresse med föraren. Där fick jag igen lägsta möjliga, och det bara för att jag sprang ifrån husse med bollen. Det är ju egentligen inte så att jag inte vill leka med husse. Tvärtom, jag vill att han ska leka med mig. Han ska jaga efter mig så att jag får briljera och känna att jag har övertaget lite, det är ju därför jag springer bort. Så är det väl med oss lappisar generell och mig speciellt då. Man kan nog säga att jag är lite ”lappis extra allt” om man tittar på kurvan.

Så var det då det där med ”trauman”. Jag nämnde ju något om det i mitt förra gläfs om BPH-testet. Tittar man i tabellen här ovan så ser man ett enda ställe där jag faktiskt fick liite ”sämre” värde än för lappisar i allmänhet. ”FP” i tabellen står för ”främmande person” (”NP” för ”närmande person”). Notera gärna att jag var som vanligt väldigt förtjust i att få en ny kompis till min samling, men att där fanns en liten , liten”oro för FP”. Hade det här varit en vecka tidigare så hade det varit en 1.0 på den också. Den lilla avvikelsen kom sig av att min nya bekantskap ville klämma och känna på mig, och det gick ju bra ända tills hon ville titta på mina tänder. Det har ju aldrig varit problem på utställningar eller när matte vill borsta dem, men nu ville jag inte alls utan vek undan huvudet så fort hon förde händerna mot det. Jo, till slut fick hon ju kika på tänderna lite men jag var ändå glad när den delen var över. …och jag hade synen i behåll.

En vecka tidigare hade mina ögon börjat klia och gegga sig. Det var en helt ny upplevelse för oss alla. En snabb koll med den lilla veterinären som bor i husses mobiltelefon gav rådet att söka en veterinär som gick att nosa och hälsa på i stället, så husse lurade in mig i bilen för en liten (o)tur dit.
Jätteroligt! Inne hos veterinären mötte jag en fantastisk liten lappispingla. Kärlek vid första ögonkastet! Sällan har någon bemödat sig med att ge mig så mycket skäll, inte sedan jag lärde känna Dixie. Hennes skall följde mig hela vägen in i undersökningsrummet och först när dörren var ordentligt stängd tystnade hon där ute.
Veterinären var en ny och trevlig bekantskap, ända tills hon droppade något i mitt öga och sedan lade dit en sträv liten pappersbit som färgade mitt bruna öga grönt. Det var sorgligt må jag säga, inte ett öga var torrt. Inte mina i alla fall.
En pytte-pyttig skada på hornhinnan kunde hon se, men troligen bara för att jag försökt klia mitt ansikte i en stubbåker dagen innan. ”Ögoninflammation” blev domen.

Som om det inte var nog med det så fortsatte husse med otäckheterna i en veckas tid. Varje dag droppade han kylskåpskall gegga i mina ögon, obehagligt som rackarhundan! Det tror jag det att när det sedan kommer en tvåbening till, låt vara glad snäll och jättetrevlig, som vill komma åt mitt ansikte så blir jag en aningens motsträvig. ”Inte ögonen, inte du också!!! Snälla?” Klart att hon fick kika på tänderna, men just den där nya reflexen att vika undan huvudet kostade ett litet ”hack i kurvan”.

Så, var jag färdigtraumatiserad nu då? Nope! Till råga på den där salvan som husse dagligen kluddade till min syn med så hade han fått med sig en stor dumstrut från veterinären. Det visade sig att den inte var ämnad för honom utan för att ytterligare förnedra mig. Den var erbarmerligt klumpig att ha på sig. Dels kunde jag inte komma åt att klia bort den där obehagliga salvan ur ögonen, dels så var den ivägen hela tiden när jag skulle gå någon stans. Jag bara dunsade i stolsben, dörrposter och tvåbeningsben hela tiden. Det bästa var faktiskt att bara lägga sig ner och vänta ut att eländet tog slut.

Det tär på krafterna att återuppleva det här, men nu kan jag i alla fall lägga det bakom min svans och rikta nosen mot alla nya äventyr.

Moff på er!

 

I lördags var det livat må jag säga. Knappt hade husse, matte och mattes store tvåbeningsvalp hunnit avsluta frukosten förrän de rätt kvickt packade ihop saker ur min vita ”resa-bort-säck” ner i en ryggsäck. Full av oråd la jag mig på min ”snälla-lämna-mig-hemma-filt” i hallen. Lite konstigt blev det då när de plockade ner mitt koppel och föreslog en promenad. Vilken vändning! Glad i hågen skuttade jag ut i trädgården, konstaterade snabbt att grannkatten inte var leksugen för att sedan rusa runt lite medan slöfockarna till tvåbeningar gjorde sig redo.

Det blev en härligt lång promenad, och än härligare att det bjöds på köttbullegodis var gång jag gjorde något bra. Koppellös promenad genom byn med ”Stå still!” och ”Fot!” för att hålla mig nära, varvat med ”Varsågod!” när mer frihet kunde tillåtas, och så då köttbullebitar som uppmuntran. Vi gick inte någon av våra vanliga promenadvägar, men när vi vek av från cykelbanan in mot stan och upp längs en grusväg kände jag ett pirr av roliga minnen med andra hundar bubbla upp. Här hade jag minsann varit förut. Brukshundsklubben i Rödeby!
Väl framme verkade dock det roliga vara över innan det ens hade börjat. Lååång seg väntan, men på vad?. En Aussie-vovve gick och tränade lite med sin matte ute på den stora ängen. Jag hade kunnat sagt till husse att det var tränaren från när vi gick kurs här för ett par år sedan, men han hade ändå inte fattat. Annars var det rätt ointressant på den här delen av klubben.
Bortifrån den ”hemliga ängen” vid sidan av, den som man inte såg förrän man var framme vid den, kunde jag däremot höra en massa spännande och konstiga ljud blandade med enstaka hundskall. Problemet var bara att dit fick jag inte gå, fast det lät så roligt. Åtminstone ropade hundskallen ut att det var så. Skräckblandad förtjusning lät det som, lite som ett tvåbeningstivoli. Det skramlade och rasslade om vartannat. Plötsligt började skallen  komma mer ihärdigt. ”Kom och lek!” blandat med ”Vem är du egentligen din otäcking?” Till slut tystnade skällandet i alla fall. Kanske var åkturen över? Plötsligt hördes ett skott, strax därefter ytterligare ett och därefter bara tystnad.
”Herregud, Squid game!!!!” Stackars förlorarvovve!”. Sedan, ”Oj, vad har de dragit in mig i?!?”

Efter en stund kom det ändå en liten västgötaspets utvinglande därifrån. Han hade skällt slut på all röst och tittade bara med stora ögon på mig. ”Gosse, det där gör jag inte om” sade hans förstummade blick. Nu blev jag bara ännu mera nyfiken. Den lille krabaten hade ju ändå klarat av skotten och vad annat det bjöds på där inne, så då skulle nog jag också fixa det.
Efter att ha blivit ID-scannad och registrerad blev det så min tur. Husse och jag blev ledsagade av två tvåbeningar till den hemliga ängen. Matte och Jacob hade redan gått dit tillsammans med ett par tvåbeningar till som skulle titta på. Där fanns en massa olika grejer utplacerade på ängen. En hel rad med halvdussinet tvåbeningar stod uppradadei ett åskådarled. Lekledaren som ledde dit oss sa till husse att ställa sig vid en vit sten och började sedan instruera.

Det första vi skulle göra var att husse skulle ta med mig ett varv runt åskådarledet, matte och Jacob inkluderade. Jag var kopplad men husse hade blivit tillsagd att låta mig göra precis som jag ville. Vilken fröjd!
Jag nosade runt lite på de nya tvåbeningarna innan vi blev tillsagda att gå tillbaka till vår vita sten. Där kom lekledaren fram till mig och lät mig hälsa. Hon var så snäll och trevlig så jag hälsade på henne riktigt mycket och glatt. Hoppa och slicka var visst tillåtet, och hon gav mig det där härliga ryggslutskliet som husse och matte vet att jag gillar. Vilken härlig dag det artade sig till!
Det var bara en grej jag inte riktigt uppskattade. När lekledaren ville titta på mina tänder vände jag bort ansiktet. Varför är en helt annan historia som jag ska berätta härnäst, men vi kan väl kalla det för ett ”färskt trauma”.

Inte blev dagen sämre när husse halade fram bollen som han tagit med. Lekdags!
Jag bugade genast ner i förväntansfullt ”redo-för-lek-läge”. När husse tetades med bollen utan att ge den till mig kom mina ”kom-igen-nu-då”-skall tills han kastade bollen. Sedan blev det som alltid: Jag tog bollen, sprang en bit bort, vände mig om och väntade på att husse skulle springa efter mig. Snopet nog så stod han och lekledaren bara kvar. Inkallning, kast igen och så leksaksbyte till något som mest liknade en gammal skafthandgranat i svart gummi. Då tog lekledaren över och dragkampade lite med mig.

Sedan var det plötsligt lunchpaus! Jag som precis hade kommit igång!
Husse gav lekledaren några bitar av mina fina köttbullar. Lekledaren tog de med bort till tre burkar och la ner de tillsammans med några korvbitar. Så stod där då tre skålar med god mat: En öppen, en med ett lock lite slarvigt pålagt och en där locket satt fast. Genom hål i locket kunde jag ändå känna doften av det goda där i. De två första slök jag innehållet i direkt men den tredje blev knepigare. När jag inte lyckades krafsa fram maten gick jag åt sidan och luktade lite vid ängskanten. Vet de om att de har besök av sådana där vilda grisar? Antagligen gjorde de det, för där satt ett elstaket. Det var turligt nog avstängt för dagen. Turligt, eftersom jag bestämde mig för att kissa på det, allt för att tala om för jordbökarna att de skulle hålla sig borta. Sedan kom jag ihåg godsakerna igen och gick tillbaka för ett nytt  lönlöst försök att krafsa fram dem. Till slut tittade jag hjälplöst upp på husse som då fick lov att gå fram och hjälpa mig. Det var precis i grevens tid har jag sedan förstått. Lekledaren var just på väg att avsluta lunchpausen för mig.

Nästa lek skulle bara bli en promenad, men mitt i den promenaden for det upp en konstig liten filur i blå tröja ur gräsmattan. Husse och lekledaren lät mig hållas fritt tills jag hade kollat vad det var för en liten rackare, sedan fortsatte promenaden. Jag och husse traskade fram och tillbaka ett par gånger.
Därefter fortsatte promenaden upp mot en konstig manick. När vi närmade oss den började den plötsligt rotera och rassla med ett fasligt oljud. Var det så här tivolin såg ut? Här blev jag genast mer försiktig men efter lite tvekan närmade jag mig försiktigt och kunde till sist med nosen konstatera att här fanns inget farligt eller skrämmande längre. Återigen fick husse och jag traska fram och tillbaka förbi den konstiga men numera helt ointressanta saken.

Nästa attraktion på ”Hemliga ängens tivoli” var Spökhuset. Ut ur ett litet skjul vid sidan av ängen kom det plötsligt ut en skum, ansiktslös figur med stor, blå rock, slokhatt och stora solglasögon. Det gick inte att ana någonting om vad den ville. Jag skällde konstant och ivrigt att jag ville fram och hälsa medan den sakta, sakta närmade sig i etapper. När den till slut var helt nära släppte lekledaren mitt koppel och jag fick äntligen springa fram och hälsa.

Därefter skulle vi traska över ett par vippbrädor gjorda av gamla altantak. De var både lite hala och knakade och prasslade en väldans massa. Lite försiktig kände jag att jag fick vara, och lite bråttom hade jag väl att komma av, men annars gick det väl rätt OK där också.

Till slut var det dags för le grand finale, en promenad framför åskådarna, lite av ett ärevarv hann jag tänka innan det small. ”Pang!”
Jag började skälla som vanligt när det skjuts eller händer plötsliga saker, och försökte tala om att ”Nu händer det något”. Vi stannade upp och plötsligt small det igen. ”Pang!”  Mer skall hoppade upp ur min strupe, tills husse tog fram bollen igen. ”Jaså, vill du leka, husse? Äntligen!” …och äntligen lekte husse med mig på riktigt. Han kastade bollen och försökte sedan fånga in mig medan jag sprang så farligt nära jag bara kunde.

När tivolisvängen på ängen var över fick husse och matte en genomgång av farbrorn som hade skrivit in oss. Det hela hade tydligen handlat om en ”Beteende- och Personlighetsbeskrivning, Hund”. Han menade att jag var en både orädd och nyfiken vovve, inte alls skotträdd (ha, husse, jag har ju försökt säga det till dig), utan ett spår av ilska och rent lämplig med småbarn.

Med en fin rosett och mina tvåbeningar bubblandes av glädje och stolthet avslutade vi sedan med tre kilometers promenad hem igen. Väl hemma kändes det helt OK att sjunka ner under min favoritgardin och ta det lugnt resten av dagen.

Tänk att man har blivit en personlighet nu!
Moff på er tills min ”traumastory” kommer!

Lazer, vi ska ta oss en tur till Bjärred!
Mattes lockrop lockade inte alls. Jag vet nog vad ”ta oss en tur” betyder, och vad var det för ett hundans namn den där hade som red? Bjär??? Pierre?
Jag kan springa men jag kan aldrig gömma mig, och i huset kan man aldrig springa långt ändå. Alltså återstår egentligen bara den enda utvägen jag har: Lomma ut i hallen och lägga mig på min filt där jag alltid brukar ligga när husse och matte lämnar mig ensam hemma. Kanske, kanske om jag har tur, så kanske matte inte inkluderade mig i ”vi”?
Tyvärr glömde jag som alltid generalregeln: ”Titta aldrig din gisslantagare i ögonen” (inte ens med rådjursögon). Med etablerad ögonkontakt log husse mot mig, gullade lite med rösten innan han resolut lyfte upp mig och utan pardon satte mig i bagaget på bilen.

Sorry för ett långt intro, men jag kan trösta er med att resan var mycket, mycket längre, och den ska jag bespara er. I slutänden fick jag ändå vetskap om vad Bjärred var. Det var ju där min tvåbeningsbror Rasse bor med sin fina My och den busige Aussien Humle!!! Helt plötsligt var resan glömd liksom precis vartenda uns av min värdighet. Mina glädjeskall tog en genant falsetton medan jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle hoppa, krypa in mellan fötterna på Rasse eller bara explodera. Med det här återseendet, på toppen av stoppet vi gjorde hos underbara Klara i Lund, så var hela den jobbiga resan hit redan glömd, spilld mjölk, good riddance!

Det skulle bli en lång helg fylld med lek, lek, lek och ännu mer lek. Jag skulle åter få inse att mitt stora problem är att jag saknar konsekvenstänk. …och att Humle saknar stoppknapp.
Husse och matte tyckte inte att det gick att släppa in mig i någon annans hus så länge jag var så uppspelt, särskilt inte då min upprymdhet hade fått Humle att gå upp i limningen också. I stället släpptes jag och Humle lösa i trädgården för att fritt få hälsa på varandra. Det blev en väldans bra jakt och fight där i fredagsmörkret. När vi väl fick komma in i huset så var vi dyngsura.
”Har det regnat?” undrade husse. Nej, det var bara våra dregliga käftar som hade slutits om i princip varje bepälsad del av kroppen på varandra, särskilt kring huvud och hals.

Humle har skaffat sig ett stort övertag på mig, närmare bestämt sju kg stort. Mina 18 kg vägde nämligen ganska lätt mot hans 25. Deras trädgård var rätt liten så här kunde jag varken springa ifrån eller gömma mig, det var bara att ta fighten. Mycket kramande, stångande, dansande och brottande blev det, varvat med korta ruscher för att vinna tid att tänka ut nästa strategi att försöka besegra Humle med. Alla strategier föll så erbarmerligt kort mot Humles enträgenhet. Så fort jag vände mig om för en ny rond dundrade han in i mig med alla sina unghundligt ostyriga kilon och jag fick använda all styrka jag kunde uppbåda.

I våra lekar hade Humle fördel av storlek och styrka. Jag fick förlita mig på teknik och erfarenhet. Så här höll vi på från fredag kväll till söndag förmiddag. Så fort vi började stimma för mycket inne körde de ut oss i trädgården för att leka av oss. Helt slut, dyngsura och hyperventilerande för att få ner lekfebern släppte de in oss efter ett tag. När vi lyckats komma till ro en stund kröp nyfikenheten på mig medan minnet om konsekvenser kröp av mig. Gång på gång lyckades jag väcka den humlebjörn som sov. Då fick jag skylla mig själv tyckte husse när Humle började förfölja mig runt rum och kök för att försöka komma åt mitt tuggben, min mat eller bara mitt tålamod. Han var rätt irriterande bra på det där, lika bra som jag var dålig på att hålla en låg profil när jag väl lyckats få lite lugn.

En rolig parentes: Humle är en åtta månader ung Aussie, red merle i färg och teckning. På en promenad i grannskapet stötte de ihop med en fyramånaders ung Aussietik, också red merle som är nästan en kopia på hur Humle såg ut när han var i den åldern. Gissa vad hon hette? Humlan! Tänk att Humle och Humlan, två likadana Aussies, bor i samma lilla by. Vad är oddsen för det?

Efter all lek den här helgen var det faktiskt till och med rätt skönt att låta den morriga bilen gunga mig till sömns hela långa vägen hem igen. Nu tänkte jag sova några dagar för att vila mig i form inför nästa helgs äventyr. Då ska det visst bli ytterligare något tvåbeningspåfund igen. BPH heter det visst. Vi får väl se vad det är sedan, nu orkar jag inte tänka på det.

Moff och väck mig inte på några dagar nu!

 

Matte och husse hade tisslat så mycket och tittat lite roat menande på mig. Så en fredag i Mars, månaden då katter lär sig yla, bar det sig inte bättre än att det åter blev dags att åka en liten biltur. Vi hade åkt en del bil vid den tiden, husse och jag, eftersom husse hade valt att ”jobba hemifrån” från torpet. …och nej, jag hade inte blivit mer luttrad för det. Bilen var (och är) fortfarande en vederstyggelse. Den här turen gick inte till torpet dock, den gick in till stan.

Det började som en vanlig promenad när vi äntligen lämnade bilen bakom oss. Det var väl tanken från husse och matte att jag skulle få sänka adrenalinnivån lite efter åkturen. Lite nytta hann det kanske göra också, men när vi sedan rundade hotellet nere vid småbåtsbryggorna for adrenalinet i topp igen.
Husserackaren hade tagit oss runt hotellet och med vinden i ryggen (riktigt ovanligt i Karlskrona där man annars alltid och undantagslöst har motvind). Med det obehagliga handikappet var det mitt syncentrum som vann kapplöpningen med doftcentrumet. Därmed blev också uppenbarelsen mer plötslig och överraskande. Jag kunde knappt tro mina två bruna , där stod det plötsligt en lappis till, en frände! Husse verkade lätt besvärad över min oförmåga att maskera min iver.
Cool kille? Jag? Glöm det! Dessutom var det ju en tjej, en riktig liten pingla som verkligen hade det där lite extra. Vilken päls! Vilken svans! …och vilka ögon!!!
Desto större orsak att spela lite cool då tyckte husse.
Desto större orsak att hänga i strypkopplet tyckte jag.

Det hade tydligen varit meningen hela tiden att jag och Dixie som hon hette skulle få träffas. Det hade våra hussar och mattor…ar bestämt i förväg.
Det tog ungefär 0.7 sekunder för mig att sedvanligt placera min nos i hennes högra öga och 0.2 sekunder på det för henne att lika sedvanligt ge mig min första utskällning. Bra start tycker jag medan både husse och matte himlade ikapp med ögonen. 🙂
Jag lärde mig dock rätt snart den hårda vägen att hon inte gillade min framfusighet. Tänk att något så sött och gulligt kan ha ett sådant ordförråd. Vilken tur för henne att tvåbeningarna inte förstår allt vi säger., inte ordagrant i alla fall.

Vi tog en månskenspromenad i stan tillsammans, jag på min kant och hon på sin. Romantiken blev väl lite lidande, men lite sneglade vi efter varandra, och mitt hjärta bultade på lite extra när jag såg att hon var och sniffade lite efter mig då och då. Jag skrev små kärlekshälsningar i förbifarten på någon lyktstolpe och hon tassade förbi och sniffade upp den i förbifarten. Lite tråkigt bara att jag fick skäll så fort jag lämnade min kant för att återgälda nyfikenheten mer ”in canis”.
Sammanfattningsvis var det ändå en väldigt trevlig fredagskväll, trots att vi hade våra tvåbenta förkläden med oss båda två.

På lördagsförmiddagen var det ett fasligt bestyr hemma. Matte bakade bullar och stod i medan det samtidigt städades. Jag kände ända ut i nackhåren att det var något på gång igen. Jag förstod allt att det väntades besök, en föraning som liksom kryper in under skinnet på mig och blir till en massa uppdämt förväntan och glädje som oftast exploderar i ett hälsningscrescendo som är svårstoppat.
Till slut rullade det in en bil genom vår grind. Bilen stannade, öppnades, och ut hoppade…

Dixie! Jag vet inte om det bara var mitt hjärta eller hela jag som hoppade volter.
Glömsk av fredagskvällens bryska avvisanden tänkte jag att hon kanske ville leka nu när vi båda var okopplade på vår tomt. Hon var klart på sin vakt och inte alls lätt att få igång, men heller inte lika anti som kvällen innan. Några gånger trodde jag att hon faktiskt var på G, men det visade sig bara vara korta, varnande utfall för att få mig att hålla avstånd.

Vid ett lite närgånget nosande fick jag till och med smaka på en av hennes hörntänder. Vilken kyss! Samtidigt var hon nog inte helt ointresserad, hon skulle liksom bara spela svårflörtad och var betydligt försiktigare än mig i sina sociala kontakter. Hon var ändå schysst nog att bjussa på ett par kissfläcksminnen i gräsmattan som jag kunde nosa in och sedan hälsa tillbaka i samma fläck.

Sedan tog vi en promenad i den av vårkänslor sprickfärdiga skogen, bort till foten av skidbacken. Där visade jag Dixie snöresterna som låg kvar som smältande minnen från min favoritårstid. Vilken succé när det visade sig att vi hade precis samma kärlek till det kalla vita, naturens eget bollhav för lappisar! Här släppte det också till slut för Dixie som äntligen accepterade mina lekinviter. Under några ystra minuter rasade vi runt i snön, två lappisar i sitt rätta element med snön sprutande under tassarna.

Säg den glädje som varar. Vintern tog ju slut och det skulle vår dejt också göra. Till slut blev det dags för Dixie att åka hem igen, en rackarns lång resa tydligen. Om det var för att hon egentligen inte gillade att åka bil så mycket eller för att hon inte ville skiljas redan vet jag inte, men det fanns allt en liten tvekan hos henne när hon skulle gå fram till bilen. När hon väl var framme vid den så hoppade hon själv resolut in i det glupskt gapande bagaget. Vilket mod och vilken styrka! När bilen slöt sina käftar till lucka om henne och morrande rullade bort tittade hon obekymrat ut på mig genom rutan. ”Vi ses väl snart igen hoppas jag” verkade hon tänka. Åtminstone tänkte jag så till henne.

Nu var det ju det där med att träffas igen. Här var det tydligen inte bara kärleken som skulle få styra. Mattarna och hussarna skulle prata om det också, och då visade det sig att det här minsann inte var något man bara gjorde upp ”på en höft”. Helt tvärtom faktiskt. Det var faktiskt höfterna som ställde till det.
Jag har ett fint ”höftindex” på över 100. Det har jag mycket tack vare mina kullsyskon och föräldrar. Själv har jag en B- och en C-höft, kanske för att husse och matte lät mig följa med på lite för långa turer för tidigt. Fina Dixie har C-höfter. Det är egentligen inga problem. A är perfekt, B är bra, C är helt OK men lägre vill man inte gärna hamna.
Den dag jag får valpar efter mig, om den dagen nu skulle komma, kommer deras höfter att räknas in till mitt höftindex som då kan sjunka under de där önskvärda 100. ..och det kan drabba mina nära släktingars höftindex också då tror jag. Efter att ha pratat lite med urmatte bestämde sig husse och matte att det ändå var bättre att vänta lite.
Så typiskt när matematiken och alfabetet ska bestämma om man får ha trevligt eller inte. ”C men inte röra”, kan man säga.

Så här i efterhand, med den reaktionen jag fick på löptikarna i Rödeby efter återkomsten från sommarkollot, så var det kanske bra ändå. Jag är säker på att de hade skyllt min ”matstrejk XL”, rastlöshet och oro på att jag hade ”fått smak på det”, men nu vet de att det inte var så i alla fall.

Moff på er och krama alla de som får kramas,
man vet inte när chansen kommer härnäst!

 

Voff och hej,
det var ju ett tag sedan, eller hur? Det har hänt mycket, men jag ska inte försöka ge er allt på en gång. Då finge jag nog skrivkramp i tassarna. Lite i grova drag så kan jag säga att jag bland annat varit förvisad på sommarkollo från maj till augusti ute på torpet på Senoren.  Innan dess hann jag få träffa en riktig liten skönhet och jag kunde faktiskt ha varit pappa nu om inte ”om” hade varit. Det förtjänar faktiskt en egen historia, bara jag får svälja förtreten lite till först.

…och apropå det, när vi väl kom hem från torpet löpte nog varenda tik i hela grannskapet på en gång. Vart vi gick på promenad så möte vi någon som sa ”Är det en hanhund? Min tik löper”, log glatt och släpade flickstackar’n vidare åt sitt håll medan husse eller matte släpade mig gnyende åt vårt håll. Romeo och Julia kunde inte ha varit olyckligare. Under sommaren på torpet hade min aptit varit lite sisådär när det var som varmast men sedan tagit sig rätt bra mot slutet. Där och då, åter i tikdoftande Rödeby, dog aptiten knall och fall. Först nu, ett tag efter att de där förföriska ångorna har upphört och dunstat, har jag fått matlusten tillbaka igen. …och med den faktiskt skrivlusten också. Vad är det för mening med allt man upplever om man inte kan få dela dem med någon.
Jo, jag vet, jag delar dem med husse och matte, men det finns ju så många fler att dela dem med, er till exempel. 🙂
Dessutom kan husse vara lite glömsk, så då kan han ju få återuppleva saker här.

Sommaren kan vi snabbspola, som hur lite båt det blev för mig. Båt är ju mitt favvisfärdmedel. Allt annat som brummar tycker jag är hemskt jobbigt, men båt åker jag gärna. Otur då att vi fick roderhaveri redan vid andra turen.  Tur då att det var redan när vi skulle lägga loss. Trots att hon svek oss så hårt så har husse och matte byggt henne en egen jättehundkoja ute på torpet där hon ska få bo på vintrarna. Ja, de fick ju extra mycket tid på sig nu när det inte blev några fler båtturer.

Annars är vi på väg in i min favoritårstid nu. Luften passar min päls mycket bättre och promenaderna hamnar oftare utanför stigarna och stråken ute i skogen. Husse och matte går runt och letar som om de har tappat något viktigt. Oftast hittar de det inte, men ibland blir det liv på dem. Då åker det fram någon hundbajspåse eller två som de fyller med något gojsigt som växer i mossan. ”Trattisar” kallas det visst. Fåntrattisar kanske. Husse och matte ser lite sådana ut i alla fall när de  vägrar använda sina nosar för att hitta dem. Kanske bleve det för lätt då om de sökte på riktigt, inte så mycket sport?

Förresten, kan ni ana hur skämsigt det är att gå hem med husse och matte bärandes på ett par riktigt välfyllda hundbajspåsar?!? Då går jag gärna en bit bakom dem, låtsas som att jag inte känner dem och nosar runt lite i min egen bubbla.

Sniff och moff på er,
nu kör vi!

…säll den jycke som lite vinter fick.

Efter att som sörländsk lappis nästan ha fått ge upp hoppet om en riktig vinter i år så kan jag bara konstatera att den blev rätt skaplig till sist i alla fall. Kylan kom krypande i Januari och med den lite försiktiga försök med vitt molnfluff på marken. Redan det var en rejäl förbättring mot det gråfuktiga mörker som vi hade haft innan. Det behövs inte så mycket för att göra allt lite ljusare.

Tvåbeningarna ville gärna hjälpa molnen att göra en fin flufflandning i skidbacken. När kylan väl kom på riktigt släppte de raskt ut några monster som fräste värre än byns alla katter tillsammans, och deras andedräkt blev till vitt molnfluff som landade i backen. Även de där långhalsade väsande metallormarna i kanten av backen fick liv och hjälpte till de också.

Till slut, som grädde på snömoset, bestämde sig naturen för att hjälpa till också. Att så mycket fluff kan komma, och att det kan vara så vitt när molnen är så mörkgrå som de var då.  Mina tvåbeningar gillade snön som de kallade fluffet lika mycket som jag tror jag.

De blev lite extra leksugna också, antagligen för att deras långa ben hade lättare för att nå ner till marken. Med det handikappet jag hade där så hade de plötsligt en chans att springa ifatt mig.

Tungsprunget men fantastiskt roligt

Det var inte så kallt just när snön kom, men när de mörka molnen dragit vidare kom kylan tillbaka och frös fast fluffet där det hade landat uppe i träden. Där blev det sedan liggandes i flera veckor, så vi fick gott om tid att njuta av den fluffdämpade tystnaden i skogen under våra promenader.

Med rejäl kyla kommer nya faror. Under en kvällspromenad ville Jacob, mattes store tvåbeningsvalp, varna mig för något som skulle kunna bli riktigt otäckt. ”Tänk dig att du hittar en lyktstolpe som luktar riktigt gott”, sa han. ”Tänk dig att du liksom vill smaka lite på doften och sticker ut tungan mot den, precis som de där tuvorna som tikarna har kissat på… Gör inte det!”
För att visa hur han menade räckte han ut sin tunga mot en stolpe.
Hux flux så bara satt den där, Jacobs tunga. ”Curiosity killed the cat” tänkte jag.

För att slippa stå där till en odefinerad dag i framtiden då det kunde börja töa blev han helt enkelt tvungen att dra loss tunga. Kostnaden blev en flådd tungspets men lönen ett gott skratt och en lärdom för livet. Tack Jacob! 🙂

Nåja, inget varar för evigt, speciellt inte molnfluff som har landat på marken, och speciellt inte här nere i södern. Nu har nästan allt försvunnit, men ännu någon vecka lär jag kunna få tumla runt i foten av skidbacken och göra min version av ”sälen”. De var rätt flitiga, de där monstren och tvåbeningarna som skötte dem.

Moff på er! Njut av dagen men håll tungan rätt i mun när det är riktigt kallt ute!

”Kläder efter väder” brukar matte och husse säga. Det är väldans lätt för dem att säga som inte har kläderna fastlimmade på kroppen. I morse när vi kom ut för morgonpromenaden kändes det ändå som att min enda svid äntligen var precis helt rätt. Lappisvädret hade slagit till under natten plockat ner vita moln från himlen och strösslat dem över hela marken. I gluggarna där de hade suttit sken solen fint över allt det vita.

Fluffigt molnludd på marken och lite friska temperaturer gör mig alltid extra sprallig. ”Idiotåttor” kallar husse mina snirkliga ruscher med tvärvändningar. Det blev några sådana direkt när vi kom utanför dörren. Jag måste ju få testa hur bra fäste klodubbarna ger, om det är väldigt halt eller inte. Resultatet var till fyllest: Bra fäste men samtidigt fint glid. Perfekt vallat!
Bland det härligaste som finns är att ta sig ett bad som man inte blir blöt av, ett rejält snöbad. Hela hösten har jag vallat bringan med vinterpäls i väntan på det här, att få göra en nästan friktionsfri ”sälen”. Allt går ut på att lägga hakan i snön för att sedan glida på så stor del av kroppen, från hakspets och söderut mot bröstkorgen, medan bakbenen står för frånskjutet.

Efter att ha tagit ett rejält morgondopp fortsatte vi till skogen där vi  tog vår vanliga tur uppför skidbacken. Trots att det vita molnfluffet knappt räckte att täcka grässtråna så hade någon redan varit där och kasat nerför. Spåret bar tydliga tecken av plastklädd tvåbeningsrumpa. Det var i alla fall ingen vovve som hade snöbadat sig nerför backen.

Numera går jag nästan helt utan koppel. Jag har fått jobba länge på att bygga upp det förtroendet, men nu verkar husse och matte lita på mig. Det blir så mycket trevligare att kunna studsa runt bland blåbärsris, kvistar och tallkottar i skogens egna mjuka underull av mossa. Lägg då på allt det här fina ett tunt flor av vitt molnströssel  som extra krydda, ja då blir en liten lappis lycklig!

Testa själva! En snöängel har ingen dött av 😉

Moff!