Ekorr’n satt i granen

Det var ett bra tag sedan Piff och Puff retades med mig men i morse var det dags. Husse och jag gick ”morgonsvängen-innan-jobbet” längs med ån nere i dalen. De flesta träden där är avlövade bokar eller alar men en och annan grön gran finns där också. I år har vi som sagt inte sett till de där små plymsvansade tjattermaskinerna särskilt mycket men nu satt en av dem på marken när vi kom gående. Knappt hann jag se den innan den med ett par blixtsnabba språng förpassade sig till säker och lagom retsam höjd uppe i närmaste träd. Där satt den sedan och bligade nyfiket på mig. Kanske undrade den om jag med en sådan präktig svans kunde vara en förvuxen kusin eller så.

Hallå, vänta nu, sitt inte där uppe och tjattra. Kom ner till mig i stället så kanske jag hör bättre vad du försöker säga.
Nehej, du vill inte komma ner. Kanske kan jag komma upp i stället då?
…men vänta, stanna kvar lite!

De verkar trivas bra där nere i skogen. Jag antar att de gillar blandkosten som serveras: Bokollon, alkottar, grankottar och till och med hasselnötter. Lite längre upp i backen finns det dessutom gott om ekollon.

Efter att ha blivit hånad från allt högre höjd i trädet gick husse och jag vidare hemåt. Avbrottet hade sinkat husse en smula och det började tryta med tiden för att hinna med bussen. Vi genade uppför skogsbacken på ett stället. Det var ett lyckokast. Utanför stigen fanns det färre men mer distinkta dofter. Jodå, Piff, Puff och alla deras tokiga kottsmaskarkusiner springer omkring nere på marken också. Det blev en livad men resultatlös stund av spårande bland löven i backen.

Jaha, här luktade det gott, men det var en fasligt liten koja. Lite nygrävt i marken också. Kanske en nötgömma?

De här morgonpromenaderna innan husse går till jobbet blir inte så jättelånga men är rätt trevliga och uppiggande ändå, speciellt när det händer något extra som den här gången. Då springer tiden fort. Idag sprang den lite för fort, därför blev det vår tur att springa sista biten hem. Där lämnade husse mig att fundera på Piff och Puff i lugn och ro medan han hastade vidare till jobbet. Snart var Piff och Puff bortflugna de också. Lite tröttsamma är de allt. Då kan det vara skönt att sluta ögonen och slumra ett tag. Allt kan hända när jag får jaga ekorrar i sömnen, som att jag kan klättra upp i trädet och jaga efter dem från gren till gren medan husse tjoar och hurrar nerifrån marken.

Moff på er och vakta nötterna, Piff och Puff är på hugget nu!

Bollsinnigt kul

Det där med bollar, finns det något roligare? Det finns ett par sätt att få min uppmärksamhet. Att ta fram snörbollen är ett. Den där snörbollen är lite svårkontrollerad för husse och matte. Den kan hamna lite var som helst när de kastar den. Oftast brukar vi hålla till ute på fotbollsplanen bakom huset men det har inte förhindrat att vi har fått smyga in till någon granne för att hämta tillbaka den. Ja, smyga förresten? För mig handlar det alltid om att komma först så jag rusar på som en fyrbent buffelhjord.

Nå husse, den ligger här framför mig. Vad tror du? Har du tur? Hinner du?
Hahahahahaaah, jag döööör. Husse är så roligt hopplös på att ta bollen så jag vriiiider mig av skratt! Haaaahahahahaaah!

För ett tag sedan ville husse få en liten actionfilm när jag kommer rusande mot kameran. Han placerade mattes store tvåbeningsvalp, Jacob, med kameran på marken. Sedan hetsade han mig till gränsen för att hålla mig kvar i skinnet innan han slungade iväg bollen bort mot Jacob till. Resultatet? Ja, filmen blev väldigt lyckad tror jag att de tycker, och Jacob undkom med minsta möjliga marginal som ni kan se. Var husse oerhört skicklig eller Jacob enormt tursam? Det senare, definitivt det senare!

Jag har mina kära tennisbollar också. De får jag inte gnaga för mycket på eftersom den sträva filten kan slita ner tänderna. Därför har husse slitit en av dem ren. Den får jag ha när det inte är lek utan bara som ”min”.
Leken handlar nästan alltid om att få husse att jaga mig. Det ger en enorm självkänsla när inte ens ”alfa” kan rå på mig. Min boll, bara min! ”My precious…”
Matte har jag precis lärt ett annat trick: Om jag släpper en boll framför hennes fötter så plockar hon fram en godisbit. Det började av en olyckshändelse i hallen när jag tappade bollen framför henne precis som hon plockade fram en godisbit. När jag provade det ett par gånger till insåg jag att jag hade lärt henne hennes första trick! Hon gör det redan varje gång. Är hon inte läraktig, min fina matte?

Jag har kommit på en variant på det tricket. Det gjorde jag i mörkret när vi var ute och lekte häromkvällen. Jag hade ingen boll för stunden men visste att matte och husse har lite sämre mörkerseende än jag. Jag imiterade helt enkelt en studsande boll själv vid hennes fötter. Det funkade utmärkt! Lite orolig blir jag nog allt för hennes syn när jag tänker efter. Tänk om hon glömmer mig och tar med bollen på promenad…

Apropå att studsa: Igår kväll gick husse och jag ut på promenad i mörkret själva. Husse ställde upp grinden på vid gavel när vi gick, precis som de brukar göra när de ska köra bil. Efter en hyfsat stunds spännande sniffande i mörkret i skogen kom vi hem igen.

Det är svårt att fånga bollar på bild i mörkret. Den här bollen lyckades matte fånga på bild. Jag har å andra sidan aldrig lyckats fånga den. Ser ni spökhunden i förgrunden förresten? Burr! Kan någon fånga månbollen så är det väl den.

Grinden var stängd men det tänkte jag inte på. När jag väl kom in innanför grinden fick jag en riktig doftsnyting: Matte har varit här vid grinden medan vi var ute!!! Husse kopplar alltid loss mig innanför grinden för att sedan säga ”hopp och lek”. Han hann inte mer än till ”H…” så var jag iväg. I full sken nerför garageinfarten, vek höger och rusade ut i mörkret i trädgården, insåg att doften var borta och studsade…, nej, rikoschetterade tillbaka som en gummikula snarare än en boll, for vilt ut i mörkret åt andra hållet i stället. Spåret borta där också! Ny rikoschett tillbaka till infarten och hittade det igen! Medan husse skrattande kom lufsande runt hörnet på huset stod jag och skällde okontrollerat mot ytterdörren från utsidan. Ja, någon gång ska väl vara den första?!? Jag var inte go’ mot köksgolvet när husse väl öppnade dörren kan jag säga , men jag var i alla fall långt före husse att hälsa min älskade matte välkommen hem 🙂

Så, nu ska jag studsa vidare!
Moff på er!

Ärrade veteraner och lekkamrater

Matte tyckte att jag har verkat lite otålig några dagar. Speciellt reagerade hon över hur jag stod och gnällde och pep i arbetsrummet medan jag tittade på henne med rådjursögon. Till slut trillade slanten ner och hon fattade vad jag ville. I ett skåp i skrivbordet hade hon nämligen gömt flera av mina gamla kompisar. De stod på skadelistan efter att inte riktigt ha pallat med leken de gav sig in i, det vill säga den med mig 🙂

Så fort matte plockade fram dem klack det till i bröstet på mig. Mina älskade, älskade fina vänner! Vad kul vi skulle ha det! Matte menade dock att de behövde lite kirurgisk hjälp först. Där var Fido med svansen vid sidan av,  Wooba med halva nosen borta, Olvan som saknade några tår på grund av för hård kloklippning från mina kindtänder och sist men kärast Näbbis som saknade en simfot.

Små blessyrer och större skador. Olvans förlorade klor tillhör väl det första medan Woobas saknade kind får räknas till det senare.

Matte tog fram sitt kirurgiska hjälpmedel, symaskinen, och en stor portion tålamod innan hon tog sig an patienterna. Först ut var Fido som fick tillbaka sin svans där den hörde hemma: I rumpan. Hade han kunnat vifta på den så hade han säkert velat göra just det. Så snart matte släppte honom från uppvaket hjälpte jag honom att vifta både kropp och svans. Jodå, han höll ihop!

Fido, så tålmodigt han ligger där med rumpan i vädret och tittar på mig medan matte syr svansen på plats igen.

Därefter var det Olvan. De amputerade tårna behövde bara få sina sår ihopsydda. Strax var även hon skakad och välkomnad åter till min härliga kompisflock.

Förlåt Olvan men det vattnas lite i munnen när jag ser dig. 🙂
…och visst stod hon rycken för en häftig Lindyhopp-slunga. Härliga Olvan!

Näbbis labb var kanske det lättaste matte kunde få in i sin symaskin. Av bara farten förstärkte matte även sidosömmarna. Hon hade ju sett hur kärleksfulla behandlingar de andra fick av mig. Näbbis är något alldeles särskilt speciell för mig. henne har jag haft sedan jag vid fem veckors ålder för första gången träffade min nya familjeflock. Hon är redan en ärrad veteran med flera ärr, men pipmojen i henne funkar lika fint nu som då. Matte har lovat att näbbis har många år kvar med mig än. Skönt. När jag vill att husse ska försöka ta Näbbis håller jag henne dubbelvikt som en räka på längden i munnen. Det är bara Näbbis som låter mig göra så 🙂

Lilla Näbbis, hur är det? Sticker det lite i labben? Det är ingen fara, det är bara matte som syr.
Vad tror du matte, blir Wooba bra igen? Vad då amputation? Nej snälla, låt husse försöka en transplantation i stället.

Till sist var det då Wooba. Hans nos ville inte gå in i symaskinen. Dessutom var det en så stor bit som saknades. Husse hade hört talas om att man kunde transplantera. Behövdes det skinn i ansiktet kunde man ta lite från rumpan.
Så, husse hämtade sina jobbarbyxor och klippte bort en rumpficka. Av den ordnade han en ny kind till Wooba. För att det inte skulle bli några fula ärr på ett så känsligt ställe som i ansiktet bjöd husse på handsömnad i stället för maskinen. Resultatet med en blå kind i ett oranget ansikte blev lite udda men väldigt käckt tycker jag.

Wooba är lite nöjd med sitt nya utseende ändå. En ärrad veteran från mången hård lek, redo för nya tag!
På uppvaket. Jag kan knappt bärga mig efter att ha punktmarkerat matte hela kvällen. Äntligen ska vi snart få röja loss igen, jag och mitt tuffa gäng!

Så, äntligen är vi nu samlade igen, hela lekflocken. Tack snälla doktor Matte!

Ta hand om varandra och glöm inte bort att ha roligt tillsammans!
Moff på er!

Ödehus och annat höstruskigt

Vad skönt det är med hösten! Luften är så mycket mer lapphundsvänlig. Svala vindar som rufsar runt i pälsen, dofter som hänger kvar i den fuktiga marken, och det mysiga prasslet runt tassarna bland alla löv på skogspromenaderna.

Nu i helgen tog vi oss en rejäl morgonpromenad. Efter ett nattligt regn och med vinden som ven genom träd och snår kom det en massa spännande dofter från nattens djur som hade smugit omkring här. Allt från haren som brukar sitta i grannträdgårdarna till vildsvinen som bökat upp nya mörka dofter ur skogsmyllan.
Matte hade kommit på att hon ville gå en gammal stig som vi gick förra sommaren, fast i omvänd riktning. Problemet var bara att där fanns ett par nya hus i vägen. Eftersom husse och matte tyckte det var lite ofint att klampa in i andras trädgårdar valde de i stället att ta en omväg på behörigt avstånd från husen. Hux flux så var jag precis där jag ville, mitt i snårskogen bland älglort och vildsvinsbök.

Ser ni mig här i spenaten? Nehej, och det gjorde nog knappt husse och matte heller. Turligt nog hittade de ut igen fast jag trivdes så bra. Där fanns gott om möjligheter att lyfta ett ben.

Matte tycktes dumt nog lita fullt ut på husse och den här gången hade hon tur.   Helt plötsligt rullade den borttappade stigen ut sig framför oss, lika oväntat för både husse och matte när de kunde trassla sig ur snåren. Husse såg onödigt nöjd ut.

Längs den här skogsstigen ligger ett spännande ödehus. Med förbommad dörr och glaslösa fönster står det där tyst, övergivet och fallfärdigt. Strax intill hukar sig en låg ladugård med krum rygg som inte längre riktigt orkar bära tyngden av sina takpannor. Där brädor har fallit bort från väggen kan man se kättar och hoar står kvar där djuren en gång stod och mumsade sitt foder. Det luktade spännande även om det nog inte var dofter från själva djuren jag kände. Ute på den gamla gårdsplanen var det en annan lite syrligt frän doft. Den verkade komma från de döende och multnande resterna av björnloka som låg lite överallt. Efter att ha inspekterat en gammal stenkällare som inte dolde något för någon längre fortsatte vi stigen bortåt till det som skulle bli promenadens stora behållning.

Det mystiska ödehuset med sin säregna doft av döende björnloka.
Passande nog, strax över min rumpa ser man det gamla utedasset. Det har nog sett många rumpor. Tänk om väggarna kunde tala, så mycket ”skitsnack”…
Jag inspekterar takventilationen på stenkällaren. Den verkar vara fullgod, med råge till och med.

Precis som vi kom tillbaka till bebodda trakter dök det upp en hage med två stora fyrbeningar i. Det var inte den där sorten med vassa horn på huvudet . I stället hade den här sorten långt hår på huvud och nacke och luktade lite varmt och mysigt. Hästar kallades de visst. Efter en stunds tyst, respektfullt hälsande på varandra tyckte husse och matte att det fick vara nog och tog mig därifrån för den sista bitens promenad hem igen.

Hej på dig, vad stor och snäll du verkar vara. Vill du vara min kompis också?

Tänk vad man kan vara med om under en vanlig skogspromenad!

Moff på er!

Äntligen lappisvänligt löpvänligt!

Husse och matte tyckte att jag var alldeles för ivrig och okontrollerad under kvällspromenaden igår. Jag nosade väldigt intensivt och hann knappt lyfta benet innan jag fick bråttom att skynda vidare. Jag var rätt ”hyper” helt enkelt. Jobbigast för husse och matte var dock hur ivrigt jag drog och ryckte i kopplet. ”Ja-ja, jag får väl springa av dig lite energi imorgon bitti” muttrade husse. Trevligt, tänkte jag, det kan ju betyda en skogstur då. Kanske finns den där tiken jag nosar efter där uppe också!

När morgonen kom blev det ett litet bakslag för husse: Nästan minus sju grader på termometern. Även för mig blev det ett litet bakslag. Av okänd anledning bestämde sig lite maginnehåll från kvällen innan för att hoppa tillbaka ut ur munnen och landa på köksgolvet. Jag som inte har kräkts sedan den där olycksaliga valpfrossan i skogens skafferi .
Det blev till att klä på sig lite extra för husse och hålla ett extra öga på mig kändes det som. Att det inte var någon fara med mig skulle husse strax få erfara.

Normalt brukar jag vara pigg och dra i linan första kilometern medan husse får ta över täten resten av sträckan. Den här gången började på liknande sätt, men efter att husse hade fått roa sig i täten några hundra meter kände jag en väldig inspiration komma över mig. Vädret var fint, kylan påtaglig och spännande dofter som hängde kvar i morgonluften. Jag drog upp tempot för att till sist susa fram den återstående halvmilen med husse desperat pinnandes på bakefter för att hänga med. Han fick till och med ropande försöka lugna ner mig flera gånger när han inte orkade. Linan var alltsom oftast fullt utsträckt.

Paus för en fotostund i det frostiga gräset och för lite återhämtning för husse.
Tittut, lite kamouflageform på svansen även om färgen plötsligt var lite för mörk nu.

En liten paus stal han sig mot slutet med svepskälet att han ville ta en fin bild.
När vi kom hem efter den löpturen var husse lika förbluffad som förtjust. Så hade jag aldrig sprungit tidigare.
Nåja, luften var ju så lätt att andas och svalkade fint, precis som den kalla marken svalkade mina varma tassar. Klart det går bättre att springa då än när det är 25 grader varmare!

Vad säger du husse? Trodde du jag var trött? Ha, vill du ha mer?!?!

Mys nu i svalkan som äntligen kommit! Passa på!
Moff!

Vilket lyft för båten

Båtsommaren tog slut så plötsligt. Det känns som att det var alldeles nyss vi var ute och rasade runt på Stenshamn, knaprade blåstång på Kobebus, klafsade i Ungskärs kåve och grillade på Högholmarna. Nu är hösten här med sina  ”brun-lappis-kamouflagefärger” och båten har fått komma ur det allt kallare vattnet och för en gångs skull in under tak. Det är ett par veckor sedan nu som husse sa att ”Nu Lazer, nu är det dags för årets vemodigaste båttur”.
Jag förstod precis, det var ju den enda turen där jag inte kunde vara med. Husse skulle nämligen köra runt båten till platsen där vi skulle lyfta upp den nästa morgon.

Med riktning mot varvet och torrsättningen. ….och ja, båten gick precis in under bron där framme trots ovanligt högt vatten.

När det var dags för det stora lyftet fick jag i alla fall vara med, även om det kostade mig en stund i buren. Väl där fick jag dock mitt lystmäte i frihet. Området var stort och inhägnat så utan koppel hade jag rätt mycket att utforska. Det var ändå mest spännande att se vad tvåbeningarna med sina stora maskiner höll på med. Alltid kanske någon av dem ville vara lite med mig och leka också?

Inne på varvsområdet kunde man komma ner till vattenbrynet och kika lite.
…och ta sig några slick också.
Ett rejält lyft för båten har husse och matte lovat den här vintern. Det börjar ju bra i alla fall. 🙂

Efter ett tag var det dags för att lyfta upp vår båt och placera den på den stora vagnen innan en traktor drog upp den till den stora hallen där den ställdes upp på planen utanför för att göras iordning innan den fick komma in.
Det var flera båtar som kördes upp dit och en massa tvåbeningar som jobbade med dem. Matte och husse stack emellan lite med att leka med mig också. Speciellt matte lekte med mig och min roliga snörboll. Efter ett tag upptäckte matte mig tålmodigt sittande väntandes utanför ett stort plåtskjul. Min kloka och fina matte anade vad det handlade om och gick in där. Jodå, de hade stängt den stora porten och lämnat min fina,  roliga boll alldeles ensam i sitt koppel där inne i mörkret.

Det var ett jättespännande ställe där båten skulle in. Det var en stor hall med flera portar och en massa gamla båtar i olika stadier av renovering. Alla längtade de nog till den dag då de åter kunde få guppa runt på sjön. En massa spännande dofter och prylar fanns där också. Mitt i allt detta skulle vår båt alltså in så att husse och matte kunde jobba med den också under vintern.
Bäst på hela dagen var ändå när de efter ett tag rullade fram en stor grill och ordnade med en massa läckert doftande korvar som tvåbeningarna glatt mumsade på. Jag kopplade på mina rådjursögon och ett tu tre hade matte kommit på att det ju ändå var dags för mig att äta. I stället för medhavt torrfoder fick jag… katching…  just det, en grillkorv i småbitar!

Hörru husse, ska du verkligen ha hela den där go’a korven för dig själv? Delat gott är dubbelt gott vet du väl?

Nu har det gått några veckor sedan vi fick hjälp av tvåbeningsflocken på varvet att putta in båten i hallen. Idag var vi där för att börja jobba med henne.
Jag tycker om att vara där. Det är så spännande att tassa runt på upptäcksfärd och kanske hälsa på någon ur varvsflocken. Göran, tvåbeningsfarbrorn som ordnade korv åt mig senast, var där också. Honom gillar jag, ända sedan jag som liten syltandad valp gav honom en blödande tumme. Jag tror att han gillar mig också. …ändå.

Det är bökigare att komma ombord när båten inte ligger i vattnet. Här lyfter husse upp mig med hjälp av en trappstege.

Lite förvånad blev jag ändå idag: Jag trodde att vi skulle göra båten fin. Tvärtom verkar det som att hon ska göras ful.
”Det måste bli sämre innan det kan bli bättre” säger husse. Hmm, jag undrar det.

Hur tänker de här? ”Vi måste se till så att hon inte blir förstörd” och så hackar de sönder henne!?! ”Fukt hör hemma under vattenlinjen, inte under däcksbeläggningen” menar de visst.

Moff på er!

Tjuv och polis

Helgen som gick var ju en riktigt nosig helg. Efter lördagens trevliga doftövningar var det dags redan på söndagen för en ny dimension på nosarbete. Lite lätt tagen fortfarande av hur nosen hade fått jobba dagen innan tog jag det rätt lugnt där hemma. Strax efter lunchtid var det hur som helst dags att röra lite på sig igen. Återigen plockade matte ner sele och lång lina. Problemet var bara att hon rumsterade med fler saker som min vattenskål till exempel. Den har vi aldrig med oss ut på promenader. Mycket riktigt, obeveklige husse lyfte beslutsamt upp mig från min pläd i hallen där jag liggstrejkade. Ut i bilen bar det och sedan iväg. Som tur var blev det bara en tiominuterstur innan vi stannade igen och jag fick komma ut. Gissa vem som var där? Pelle polis!!! Min älskade lärare från valpkurser, lydnadskurser, nosework och lite annat smått och gott
Efter att ha hälsat och väntat in övriga så åkte vi upp en bit till in mot skogen.
”Lazer, du blir först” sa Pelle polis. ”Där finns en röd flyktbil och föraren har försvunnit upp i skogen. Hitta föraren!”
Husse och jag gick bort till den röda bilen. Husse pekade ner i marken vid förardörren trots att han inte kunde se vad han pekade på. Sedan sa han ”Spåra”.

Här pekar husse ut var han vill att jag ska börja spåra., vid förardörren på den röda bilen. Det här är allt matte hinner fota. Ögonblicket efter avgick Lapphundsexpressen med destination rakt ut i geografin!

Jag såg vad han pekade på. …eller min nos såg. Här fanns det färsk doft av tvåbening. Jag satte iväg runt bilens front med nosen mot marken och husse hade bara att följa efter. Strax hade jag hela linans längd i försprång med husse älgandes efter mig. Nosen följde den flyendes irrfärder i zick-zack över stock och sten, runt buskar och genom snår. Plötsligt tvärstannade jag, här låg en handske på marken som doftade massor av den där tvåbeningen. Husse tog upp den och gav mig raskt både beröm och köttbulle som jag knappt han ta emot innan jag doppade nosen i spåret och fortsatte. Efter ytterligare ett par hundra meter hittade vi rymlingen sittandes illa gömd i en liten klippskreva. Fast jag hade avslöjat hennes gömställe blev hon jätteglad och gav mig en massa beröm. Jag hade följt hennes spår precis som hon hade gått sa hon.
Husse sa att han hade fått ståpäls av stolthet. Husse har ingen aning om vad ståpäls innebär vill jag bara inflika. Han hade i alla fall inte trott att jag skulle förstå vad jag skulle följa för doft till att börja med, och han var uppenbarligen supernöjd över att jag hade hittat den tappade handsken också. Den måste ha varit väldigt dyrbar. Det är förresten första gången jag hittar något på marken när vi spårar.

Sedan visade det sig att den där rymlingen tydligen hade gömt saker runt en röd stuga också. Där fick jag nosa runt i tio minuter och hitta så många dyrbarheter jag kunde. Vilken tur jag hade, alla dyrbarheter var små möbeltassar som luktade eukalyptus och sådant känner jag ju väl igen. Problemet var bara att husse inte var riktigt ”påkopplad”. En dyrbarhet som jag markerade var han inte riktigt intresserad av. Den fick vi ta en gång till efteråt. Det var den enda vi missade. Vi höll faktiskt på att missa en till. Trots att jag buffade tre gånger på den med min tass tyckte husse att jag skulle sluta nosa på äckliga snusburkar som ligger slängda på marken. Vi letade ju möbeltassar. Sedan gick det upp en talgdank för husse. ”Är det en i snusburken?” frågade han. Pelle polis nickade med ett leende och husse såg eländig ut. Jag fick nosa en gång till på burken så husse äntligen kunde utropa en massa beröm och mata mig med min rättmätiga köttbulle igen. Ordningen återställd. Fyra av fem gömmor hittade vi. Den femte var den där som bara jag hittade men husse inte fattade.
…och jag hittade dem alla trots att husse gick och slängde med köttbullspåsen rätt framför nosen på mig hela tiden när han skulle visa mig var han ville jag skulle söka.

Jag har fått korn på något välbekant, och det kommer från den där blå trappstegen som vi är på väg mot. Snart är första dyrbarheten hittad. Den satt under ett av stegen.

Efter lite vila fick jag sedan leta igenom några rum i stugan. Där hittade jag alla fyra gömmorna. Det var två gömmor i ett av rummen, och de hittade jag rätt fort. Sedan ville husse att jag skulle fortsätta leta eftersom Pelle inte hade sagt att vi var klara. Jag nosade runt men det fanns inte mer. Jag gick tillbaka till en av de jag redan hittat bara för att åtminstone få mig lite mer köttbulle. Det funkade. 🙂

Ett spännande rum fullt med verktyg och en massa andra saker i olika skrymslen. Här fanns det mycket att nosa på men bara två gömmor.

Den svåraste inomhusgömman var i ett omklädningsrum med duschutrymme. Där satt gömman på nästan en meters höjd. Som jag sniffade och stod i innan jag förstod att det kom uppifrån. Mental minnesanteckning: Allt finns inte i noshöjd.
Därefter skulle jag söka av ett uthus också. Den där tjuven verkade ha varit överallt och gömt sina saker. Här luktade det av en massa andra dofter, mycket jord och gödning. Själv tycker jag bara att den lite ljusare eukalyptusdoften kontrasterar fint mot de här murriga dofterna, så det tog inte så lång stund innan jag åter hade lite köttbulle i min mun.

Något slags trädgårdsförråd med en massa jordlukt men pikant spetsad med lite eukalyptus någon stans ifrån.

Den stora finalen bestod i att nosa av flyktbilens utsida. Då var jag rätt trött i huvudet i alla fall. Husse hade nästan svårt att få mig riktigt intresserad. Till sist tog jag tag i det i alla fall och hittade den sista gömman under nummerplåten. Vilket konstigt ställe, men kanske hade han bara råkat köra på den när han skulle smita?

Kom igen nu husse, den här har jag redan spårat ifrån! Skulle det vara ännu mer skumheter med den?

Vilken spännande dag det hade varit! Nöjd med mitt polisarbete kunde jag sedan åka hem igen, och precis som riktiga polishundar fick jag…
…just det, åka i buren. Nåja, ibland får man väl ta det onda med det goda.

Moff på er alla små busar!

Rymlingar och löptikar

Den här helgen har min lilla nostryffel fått jobba hårt.
Det började redan på lördagsmorgonen när husse, matte, Klara och jag skulle gå morgonpromenad. I stället för halsband och koppel tog de på mig  sele och lång lina. Det betyder bara en sak: Att jag ska få spåra!

Vi hann inte mer än komma ut från tomten när matte och Klara smet iväg själva. Där stod husse och jag med långa nosar. Ja, jag kände mig åtminstone väldigt långnost lurad på konfekten medan husse ju faktiskt var den som höll mig tillbaka. Gnyn och gälla små ”glöm-inte-mig-skall” gjorde ingen nytta utan strax var de försvunna.

Snälla husse, när öppnas startgrinden?

En god stund gick medan husse försökte roa mig bäst han kunde. Till slut ringde husses telefon och strax därefter var vi på väg.
”Spåra!” sa husse och pekade på marken där matte hade stått.
Onödigt sagt av honom, mentalt var jag redan i full karriär på jakt efter matte. Vi sprang, jag först med nosen i backen och husse efter som ett drivankare för att hålla någorlunda styr på min framfart. Doftspåret följde några av våra vanliga stigar i en knapp kilometer när det plötsligt bröt tvärt vänster uppför en stenbrant i skogen.

En vanlig syn för husse denna morgon. Bara ta sikte på min vajande plym och försök att inte tappa taget om linan!

Efter ett hundratal meter vek det in på en annan stig för att ytterligare några hundra meter senare braka rakt ut i skogen igen. Uppenbarligen hade matte och Klara problem med lokalsinnet, men där bakom en sten och några  småträd satt de på huk och väntade. ”You can run but you can never hide!” tänkte jag när jag nu äntligen hade kommit ikapp dem.

En skön morgon för lite skogsluff.

Tror ni att husse hade lärt sig något? Nejdå, strax var de två rymlingarna iväg igen medan vi fånigt strosade tillbaka i andra riktningen på stigen. Nytt telefonsamtal och så var jakten på gång igen.

Här spårar husse nästan ur…

Det här upprepades tre gånger till innan vi till sist styrde kosan hemåt igen, men då  som en ordnad flock.
Vilken uppfriskande och rolig promenad!

På lördagskvällen var det dags för en doftmässig saltomortal som kändes i hela lilla mig. Till att börja med fick jag ju väcka min flock som uppenbarligen inte hade hört vare sig bildörren eller gnisslet från grinden. De var väl för upptagna med sina gläfsiga diskussioner i köket och tog inte mina korta skall på allvar. När det till sist knackade på bakdörren fick jag säga till på skarpen. Husse lugnade ner mig och hindrade mig från att rusa ut i hallen och möta gästen. Det visade vara en tvåbening som jag inte kände, en kompis till Rasse och My som ville komma förbi och hälsa på dem. Det jag däremot kände var en doft som svepte in med henne i köket. En jättespännande doft som drev upp minnen från tidigare generationer, minnen som jag aldrig hade upplevt själv men som pockade på att upplevas. Jag förstod inte vad det var, men den här tvåbeningen var absolut en ny bästa kompis. Jag var över hela henne med min nos. Det var inte hennes lukt, det luktade vovve. …söt vovve. …jättesöt och sexig vovve!
Hon ursäktade sig lite med att hennes tik var i höglöp och hade fått sitta kvar i bilen. Vad synd… Jag som nästan hade hunnit bli fånigt tillgiven och förhoppningsfull om något roligt.

Lördagen var ett riktigt Eldorado för min lilla nos, men söndagen skulle bli rolig den också, men det får nog bli ett annat inlägg. Just nu är det nattadags och skrivkrampen kommer smygandes i mina små tassar.

Moff på er!

Fjäderbelastad

Hussemor och hennes Kajan har det varmt och gott igen. Eftersom vi har frostmorgnar så förstår ni nog att de inte är hemma. De följde flyttfåglarna söderut till Kreta för någon dryg vecka sedan. Det betyder inte att bara semester för dem, det betyder lattjo lajban för mig. Min kompis ”Olvan” Olivia  är också flyttfågel och har flyttat hem till oss nu för ett par veckors besök.

När hussemor kommer på besök blir jag alltid sprallig. Dels är hon ju en del i min stora flock, dels brukar hon ju ha Morran med sig. Morran ger alltid en kick av blandade känslor. Den här gången var inte Morran med men där fanns en omisskännlig bekant fjäderdoft när hussemor började montera ihop en stor bur på vår vedspis. Jodå, strax kom de in med Olivia, eller ”Olvan” som jag kallar henne för att retas lite.

Hoppsan, en freudiansk felslickning. Lite sugen kanske jag är men snarare på lite lek än att få fjädrar mellan tänderna.
Såja, hälsa fint på varandra…

Efter att ha hälsat på varandra fick ”Olvan” sätta sig på sin bur medan hussemor och Kajan åkte igen. När allt hade lugnat sig lite tyckte jag att det kunde vara dags för oss att leka lite igen. Det var roligt att se att hon kände igen mig. Det gick inte att ta miste på hur glad hon blev. Hon reste sin gula fjäderplym på huvudet, böjde sig fram mot mig och väste med öppen näbb. Jag tror det betyder ”Jag vill gärna leka med dig”, för så gör grannkatten också innan den lekfullt rusar som ett streck in i buskarna, genom staketet och hem på sin egen tomt. Det är bara det att med Olvan så uteblev själva leken.

…ända tills häromdagen. Då blev det lek med kakadua så det stod härligt till.
Vad gör man när man så gärna vill leka med den ovilliga fjädervippan och tillfället ändå plötsligt infinner sig. Plötsligt har jag bara en gul och vit pippi mellan tänderna, rusande genom köket medan husse springer efter mig med ystra steg. ”Nej du husse, hon är min och bara min!” Han försöker finta mig runt soffbordet men han är ju så otymplig och ovig, min käre alfa. Vips var jag förbi igen och vi stormade tillbaka genom köket mot hallen. Matte var inte med i själva leken. Hon satt skrattande på köksgolvet och filmade.

Nåja, strax förstod jag ändå att de absolut ville ha tillbaka min pippi innan den gick sönder. Husse sa något om ris i gumpen som han inte ville ha över köksgolvet och att hon inte var gjord som hundleksak. Blöt och lite tilltufsad fick hon komma loss ur min mun så husse kunde ställa upp henne på bordet. Saknaden var omedelbar och total men inte ens att gny räckte.

Lugn nu alla, pippin var inte Olvan utan ”Tolvan”. Samma dag när matte kom hem från jobbet hade hon ett paket med sig in. I det paketet fanns det ett vitt gosedjur i form av en kakadua. Den var klart större än Olvan, så stor att jag genast gav henne namnet ”Tolvan”. Jag är ju den enda konsumenten av gosedjur i det här hushållet, ja Elio undantaget kanske, så att det var till mig tyckte jag var tveklöst. Allt visade sig dock vara ett elakt litet spratt som husse och matte hade planerat för hussemor och Kajan. Matte skickade nämligen filmen hon hade tagit till hussemor med texten ”Oj, Olivia kom lös!”. Strax kom det oroliga svaret ”Hur gick det?” Mattes svar blev då en bild på Tolvan med texten ”Lite blöt och tilltufsad”. En stund senare ringde de för att kolla läget och det var nog tur. Hussemor var samlad och tog det bra men nog hade hon varit lite skärrad.
Fy husse, så får man inte göra! …och att blanda in fina lilla mig i ett så elakt spratt! Fjädrar anamma!
…fast lite roligt var det allt.

Nu blev det lite konkurrens om ”Tolvan”. Husse och matte satte nämligen upp henne som sällskap till Olvan som genast verkade kära ner sig i honom. Det stack som nålar i mitt lilla hjärta när min nya leksak plötsligt snuttades med av en annan. Olivia var inte intresserad av att dela med sig heller. När jag sprang fram, fnös och gav till något litet halvskall så klättrade hon bara ner för burväggen. Lite lek trodde jag men nej, hon klättrade bara ner för att försöka sätta mig på plats. Jisses vad stursk hon blev helt plötsligt. ”Ska vi se vem som är mest ömhudad i nosen” väste hon och klippte med näbben efter mig.
Helt klart har hon varit för mycket med Morran.

När jag stod vid buren och gläfste efter min nya leksak så klättrade Olivia raskt ner för att säga till mig att sluta bete mig.
…innan hon klättrade upp till ”Tolvan” igen.

Moff på er!

”Excellent!” sa ölänningarna!

Det är lite glest på given just nu men jag skyller villigt på husse som är så upptagen att han inte har tid att hjälpa mig in på hans dator.
Idag gick det bättre dock och tur var väl det för nu har det hänt grejer. I morse gick väckarklockan igång som om det vore arbetsdag för husse och matte fast det bara var söndag. Matte hade förberett packning och matsäck redan kvällen innan, även till mig! Att se min vita säck stå där i hallen fyllde mig med en befogad oro, och efter en kort morgonpromenad för att ”lätta på trycket” lite tog husse mig mycket riktigt direkt till bilen som matte redan hade lagt in vår packning i. ”Nu kör vi dit nosen pekar” sa husse, och det visade sig att den pekade mot Öland. Öland är långt och vi skulle nästan ända upp i toppen, till ett ställe som heter Böda.

När jag kom ut ur bilen var det en väldig massa hunddofter igen, precis som i Ronneby för ett tag sedan. Biladrenalin och en skenande nos som vädrade lekkamrater… Husse hade fullt upp med mig. Vi följde alla vaggande svansar in på en stor campingplats där det skulle vara en stor hundutställning.
”Aha, det är därför husse och matte har övat ”Stå” så mycket” insåg jag. Frågan var bara hur husse skulle kunna få mig att stå stilla nu när det kändes som att jag hade pälsen full av myror och skulle kunna gå i omloppsbana, jorden runt på 80 minuter eller så. Nåja, husse sprang runt med mig lite på området så att jag fick vänja mig vid att springa förbi andra hundar utan att hinna lägga för mycket tid på nyfikenheten.

Husse och jag bränner adrenalin tillsammans och bekantar oss med omgivningen.

Klockan tio började utställningen. Halv elva var vi på väg därifrån och hemåt igen. Det låter ju rätt illa men så var det nu inte. Jag var fjärde hund ut i vår ring och först i min klass. Efter att ha sprungit runt ett varv med de andra hanhundarna skulle domaren granska mig ”i närbild”. När husse sa ”Stå!” ställde jag mig lydigt blick stilla med nosen riktad rakt mot den magiskt väldoftande köttbullen som husse hade gömt i sin hand. När det sedan blev dags att kontrollera mitt bett och mina tänder blev det lite struligt. Eftersom det gick en otäck sjukdom bland oss fyrbeningar i ett av våra grannländer så ville inte domaren sätta sina händer i en massa hundars munnar och riskera sprida något. Alltså skulle husses köttbullssmakande läckra fingrar in i min sugna mun. Där tappade jag raskt stilen och började snurra runt på platsen.
”Hur gammal är han” frågade domaren, tydligt insinuerande att jag kanske inte var så moget cool än. Hurmf!!! Husse gjorde inte saken bättre genom att säga att jag var ”bara två och ett halvt”. Hurmf igen!!!

Se sånt steg vi har tillsammans. Typiskt husse bara att vara närmast linsen, den lusen.

Medan husse till slut fick koll på mig igen med ett ”köttbullestå” tisslade domaren med ringsekreteraren en massa innan det sedan ropades ut ”Excellent!”. Både husse och matte höll på att tappa hakorna när vi glatt struttade ut ur ringen till applåder och något ”Grattis!”.När vi sedan skulle runt ett varv allihop tillsammans igen så fick jag springa som nummer två. Jag slutade också på andra plats efter en lite äldre kille som blev svensk champion på kuppen. Va! En svamp?!? Det låter ju inte så positivt som det tydligen var. Husse fick råd av treans matte att vi skulle stanna kvar i ringen tills det stod klart om vi också skulle bli belönade med något ”cert” eller så. Hon hade förstått att husse inte var så van. Fniss….

Ettt, två, tre… Ettan är den där nyblivna champinjonen med en finsk ”handler”.
Malligt värre 🙂

Det var ändå färdigtävlat för mig där och då, och jag tror att husse och matte blev lika nöjda för det, de kunde ju åka hem lite tidigare än de trott.
Hemresan gick faktiskt rätt OK. Kanske för att jag kände mig lite slagen av all uppståndelse, kanske var jag rätt nöjd jag också när allt kommer omkring.

Matte hämtade bedömningslappen från domaren. Lite torr päls!?! Tja, kanske slingat av solen, men torrt var väl att ta i. Det duggregnade ju till och med av och till.

Moff på er!