Dubbel-trubbel på Senoren

Husse och matte har gjort oss med torp i sommar, ett ställe som jag snabbt har funnit mig tillrätta på. Där har jag oftast rätt lata dagar förutom de löpturer runt ön som tvåbeningarna lurar med mig på. Den här dagen var just en sådan: Jag snoozade på diverse olika ställen i den stora trädgården efter morgonens löppass och flyttade mig egentligen bara från skuggplätt till skuggplätt för att kunna ha bättre uppsikt över mina tvåbeningar. Husses store tvåbeningsvalp Rasse var där med sin My sedan ett par dagar också, precis som mattes Klara och Jacob, så det var lite extra råddigt att hålla koll på var alla höll hus.

Det är skönt med skugga med utsikt 🙂

Utanför häcken på framsidan fanns det dessutom ett litet störmoment i form av en gräs- och grusplätt vid sidan av den smala vägen. Där stannade det ibland till någon bil, oftast för att släppa fram ett mötande fordon, men ibland för att någon hade ett ärende till oss. Det var aldrig så lätt att veta utan krävde syn uppmärksamhet och analys varje gång.

En bil hade stannat till på plätten. Eftersom samma motor hade sniglat sig förbi i motsatt riktning några minuter tidigare blev jag lite extra nyfiken.

Vad var det där? Någon verkar vara på ingång!

När motorljudet tystnade och dörren öppnades fick husse lugna ner mig för att jag inte skulle rusa ut genom den ack så lättforcerade barriär som häcken utgjorde. När det plötsligt hördes skall från två helt okända kompisar inifrån bilen slog en tidvattenvåg av adrenalin genom kroppen. Jag fick uppbåda varenda medveten kontroll jag hade för att förhindra ryggmärgen från att trotsa husse, ta mina ben och rusa rätt ut till de som jag redan visste var världens underbaraste lekkamrater!

Kom in, kom in, stå inte där ute på gatan utan kom hit och lek lite vet jag!

Just innanför grinden har vi ett extra tätt stycke syrenhäck. I skydd av den hör jag hur den besökande tvåbeningen samlar sin nu tysta vovveduo och verkar gå igenom diverse förmaningar och lugnande besvärjelser innan de till slut tar mod till sig och kommer runt häcken för att hälsa.
Vid det här laget håller husse mig i halsbandet för att vara säker på att jag inte ska göra ”något dumt”, som han uttryckte det. ”Något dumt”? Hur kan det vara dumt att rusa fram och hälsa av sig sin vilda glädje?
Runt häcken kommer en tvåbeningsflicka, Julia,  som visar sig vara kompis med Rasse och My. I sällskap har hon två åtminstone för stunden ytterst disciplinerade stora svarta bestar till schäfrar.

”Wow, vad vi ska leka och ha skoj!!!” skällde jag rakt ut, fast husse höll mig. Han verkade inte notera mina skall utan var fullt upptagen med att skärskåda det sjuttiotalet kilo ond, bråd död som vaksamt tassade i vår riktning. Nog hade de noterat mina skall, men inte heller de kommenterade det utan verkade analysera vad de såg: mig. Till slut sa Julia ”Hopp och lek” och släppte loss de två som likt just utsläppta, stallmogna hästar började hoppa runt varandra. Äntligen släppte husse mig med samma uppmaning, att hoppa och att leka!
Glatt förväntansfullt rusade jag fram till de två som ju närmare jag kom tornade upp sig som svarta vidunder. Väl framme var det som om åskan hade slagit ner. Jag såg ingen blixt, men mullret var både dovt och tydligt där det rullade upp ur strupen på den store svarte hanen. ”Passa dig! Nu ska du ta det j-ligt passivt om du inte tror på reinkarnation till något mer hundlikt, lille skit!” morrade han med glimmande vita huggtänder av respektingivande mått.
Där och då bestämde jag mig för att min vanliga hälsning ”blöt-nos-i-ögat” som brukar vara en sådan kick-start inte var någon god ide.
”Det är du som ska passa dig så jag inte dyker in och knipsar av grenen du sitter på i ditt släktträd” morrade jag tillbaka, nöjd med att ha svar på tal.

Utbyte av diverse artighetsfraser, dofter och annat.

”Vita heter jag” morrades det plötsligt snett bakom mig. Just det, de var ju två! ”Jag ser att du har börjat bekanta dig med min brorsa, Ross”
”Vita, du är ju svart” kunde jag inte låta bli att fnissa. Det var mitt nervösa fniss, det kunde mördartiken lätt höra, så hon svarade lika rappt: ”Döm inte hunden efter håren, spana in tandraden i stället morrade hon, rynkade upp läppen och visade vad som bättre stämde in på hennes namn.
”Ross, som i dödsRossling” mullrade tordönsmorret bakifrån”.  Jisses, de var ju två! TVÅ, TVÅ, TVÅ, när skulle det gå in i min luddiga skalle?! Så fort jag ägnade den ena uppmärksamhet slank den andra upp i rygg på mig. Ruggigt läbbig taktik de hade. Nu började det kännas rätt varmt under min päls.

Inga förhastade rörelser när man ska hälsa på ett schäferpar där den ena alltid täcker den andres rygg.

”Vill du leka med oss, parvel?” undrade Vita. Äntligen började vi komma till pudelns kärna!
”Kom ihåg att ger man sig in i leken får man leken tåla” mullrade Ross, lite mindre betryggande, återigen bakom mig.
Plötsligt bugade sig Vita till marken i en lekinbjudan medan hon gav skall med vansinnesröst: ”RÖR PÅ PÅKARNA SOM OM DU VILLE LEVA!!!!”. Jag blev helt ställd, vad ville hon? Att jag skulle fly så hon kunde göra slut på mig bakifrån? Aldrig i livet. ”Det är du som ska springa om livet är dig kärt” skällde jag tillbaka. Tyvärr sprack skallet till falsett. Ross höll på att falla till marken av skratt bakom mig och jag ville bara sjunka genom gräsmattan. När jag tog ett par trevande steg mot Vita ryggade hon förskräckt medan Ross plötsligt exploderade snett bakom mitt högeröra ”Hon är min syrra, fattar’u?!? Min syrra!!!”

Lite trevande började jag försöka leka med Vita, hon hade i alla fall lite rimligare storlek, dessutom verkade hon sliten mellan lite respekt för mig och viljan att ändå ”äga” mig. ”Inbilla dig inget” skällde hon, ”Jag tycker inte om tvestjärtar eller gråsuggor heller”.
Till slut lossnade leken ändå och jag kunde sträcka ut över gräset i hasorna på Vita, den svarta fasan. TvåbeningsJulia höll slaktarRoss stången så att han inte kunde lägga sig i.

Undan eller omkull, vi väjer inte för någon!!!
Vad säger du, en liten svängom till?
OK då, en sista svängom…

Värmen och anspänningen tog ut sin rätt så leken blev inte så jättelånglivad. Där jag hade en stilig röd slips som tunga hängde Vitas tunga som en 800-grams fläskytterfilé medan vi flämtande försökte svalka oss. Min tuppkam hade vuxit till sig och till och med Ross verkade se mig med en aningens gnutta respekt, eller åtminstone mindre brist på respekt.

Det som inte dödar det härdar en, sägs det. Jag känner att jag växte en massa som hund den här dagen. Tvåbeningarna var fascinerade över hur väl vi hundar läser av varandra och anpassar oss i ett försiktigt samspel medan vi bekantar oss där nedärvda instinkter faktiskt fungerar. Sedan får jag säga att de var rätt kloka i hur de höll tillbaka vissa av oss stundtals för att saker inte skulle gå överstyr.

Inga morr eller skall här nu, bara ett glatt ”Moff”på er! Ha en fortsatt lekfull sommar!

Sommarlov! Mattes hälsning till tvåbeningsvalparna

Slut på cliffhangern, nu kommer det fria fallet:
Eftersom tvåbeningarna har sådana problem med den där hemska kennelhostan de dras med så kunde inte matte samla alla sina tvåbeningsvalpar i valpskoleklassarna för att säga ”Glad sommar” till dem.

Sommarlov, då ska man bara rulöla runt i gräset, leka med sin snörboll och ha det skönt!

Hmmm, tyckte matte och tänkte till. Hennes egen store tvåbeningsvalp, Jacob, hade gått en filmskaparkurs under vintern. Jodå, Jacob kunde hjälpa till. Matte visste vad hon ville ha: En film där hon kunde få önska barnen en glad sommar att visa upp för de olika klasserna på skolavslutningen. Hon hade också idéer om någras scener hon kunde tänka sig.
Jacob å andra sidan visade rejäla regissörstakter à la Ingmar Bergman och lade den konstnärliga ribban skyhögt. Här skulle vi inte prata ”hemmavideo”, här skulle allt Jacob hade lärt sig på sin kurs komma till nytta. Han visste definitivt hur det skulle göras.

Beskåda resultatet här! En sådan tokig matte jag har!
Moff på er!

Äntligen luft under vingarna igen!

Oj vad lätt det är att tappa en god vana, och oj vad svårt det kan vara att få den tillbaka. Det var aldrig meningen att julkalendern skulle tarva så mycket återhämtning som ett halvår. Det är ju inte så att livet har varit händelselöst under min ”radiotystnad”. Det finns många ”inlägg jag aldrig skrev”. Inlägg om hur fantastiskt lång och lappisvänlig (läs sval) våren var, hur det var att fylla tre,  presenten Älge som visade sig vara lika lättuggad som kortlivad, ekorrarna som tjattrade på mig, musen uppe vid stenmuren som blev mitt första jaktbyte och den där eländiga kennelhostan som tvåbeningarna oroar sig för så mycket.

Så här vill jag minnas våren som jag missade att blogga om! Här pratar vi om luftburen smitta av glädje och energi!
God morgon sömntuta, dags att vakna till nu. Välkommen tillbaka!
MEdasn de andra sjösätter så ska jag se om jag kan få upp något i andra änden på den här tåten. Gammelgäddan? Kraken?

Andra saker som hänt finns det orsak att återkomma till, som till exempel torpet som har kommit in i våra liv och den nya verandan på framsidan av huset som kommer att bli mitt favvistillhåll där jag kan ha noga span på allt och alla som rör sig uppe vid grinden.

Kan man vila sig i bloggform? I så fall är jag i kanonform nu. Låt mig sova en stund på saken…
Nej, dags att ta sig i pälskragen och komma igång nu.

Apropå att bloggen förhoppningsvis får lite luft under vingarna igen. För en vecka sedan ungefär, när vi kom hem efter kvällspromenaden och jag som vanligt blev släppt lös inne på tomten, rusade jag rakt in i en flock kajor som satt på vår gräsmatta. Det blev ett fasligt flaxande och skränande på dem. De blev vansinnigt upprörda och gick till motattack. Alla utom en som desperat försökte flaxa ifrån mig. Så roligt med en som bjuder in till lite jaktlek! Efter att ha jagat in den förskräckt flaxande kajan under vår altan, till våldsamt flaxande och skrikande fränders arga tillmälen, insåg jag att leken nog var över, särskilt som husse med barsk röst ropade ut mig därifrån och tog in mig i huset.
”Det där”, sa husse, ”det var en unge som inte riktigt förstod sig på att flyga”. ”De får man vara försiktiga med”. Tydligen hade den sturske, punkfriserade lille rufskrabaten slagit vingpennorna för sitt fjuniga bröst, ropat ”Kolla in mig nu, mamma och pappa!” och skuttat ut ur boet under grannarnas skorstenshuv för sin första flygtur. Det blev en flygtur som bara gick neråt tills marken var nådd inne på vår tomt. Någon returbiljett därifrån var tydligen inte tillgänglig ännu, därav hans vilda flaxande taxande längs marken.
Under altanen blev den lilla pippin kvar hela kvällen, men dagen efter var han borta.
Nåja, borta och borta, för ett par dagar var det bara frågan om i vilken buske han satt och tryckte. Så fort jag visade nosen ute skränade kajorna på som värsta vildvittrorna. ”Bloood, vi vill ha hundens bloood!”, skrek de, ibland med flygattacker för att visa att de faktiskt menade allvar. På våra promenader följde de oss lyktstolpe efter lyktstolpe, ivrigt skränande, till dess de tyckte att vi var tillräckligt långt hemifrån. Samma sak när vi kom hem från promenaderna: Förtrupperna skränade ”Hundlarm!!!”, sedan var det fula tillmälen hela vägen hem tills jag kommit inomhus.
Det hela slutade för ett par dagar sedan när vi skulle gå morgonpromenad. När jag kom runt huset till framsidan satt de där i gräset. Jag rusade dit och skingrade flocken. Lillkajan Rufs var där igen, och den här gången bar vingarna. Det gick sakta men ostadigt uppåt och bortåt. Som en överlastad humla vilt flaxande för att vinna liiite mer höjd innan staketet var nått. Med kanske två decimeter till godo jublade han i kortlivad triumf när han flög över staketet, bara för att upptäcka att bussen som stod parkerad där utanför var myyycket högre. Hans näbb hann knappt knipa till om triumftjutet förrän den bankade rätt i sidorutan på bussen med en otäck duns. Busschauffören öppnade förvånat dörren och undrade vad det var som hände.
”Det är ingen fara, jag mår bara bra. Jag är tuffare än många tror. Jag behöver ingen skjuts, jag går!” sluddrade Rufs medan han på vingliga ben snubblade bort längs trottoaren, bort från bussen och bort från sin ofrivilliga mellanlandnings stop-over. Ja, går det inga flyg får man väl välja andra färdsätt.

Så, nu hoppas jag att den här vovven med sin överlast av blogguppslag kan få luft under bloggvingarna också. Jag undrar om mitt nästa inlägg inte ska få handla om min supertokiga och härliga mattes sommarhälsning till sina elever. Jag kan bara säga att hon har lagt ribban otroligt högt för framtiden och att flocken huserar en riktig Bergman (inte Ingrid utan Ingmar)!
#cliffhanger

Moff på er och på snart återseende!

Vårtecken

Det blev aldrig någon vinter i år. Här står jag nu med min fina vinterpäls och funderar på om det börjar bli dags att skicka den vidare till de små pippifåglarna så de får mjuka och gosiga bon till sina småttingar. Det kan de verkligen behöva, de små nakenfisarna. Att det börjar bli dags för dem att ordna till sina bon vet både matte och jag. När vi gick en promenad i helgen såg matte en pippi som verkade lite skadad längre fram på stigen. Den tycktes flaxa runt på rygg och sprattla något förskräckligt. När vi kom närmare blev den plötsligt rädd och flög iväg. Då såg vi att den inte hade varit ensam. En förskräckt och generad liten hona rättade till sina fjädrar över stussen och flög raskt iväg hon också. ”Hihi”, tyckte matte, ”De höll visst på att fylla påskäggen”.

Påfyllning från ovan: Ja, en hel del regn har vi ju fått. Allt ramlar ju inte rätt ner i ån utan måste hitta sig vägen dit på marken. Här har vi fått ett litet vattenfall uppifrån skogsbacken.

Vårtecknen har radat upp sig nu. Vår sommartorra lilla å har fått storhetsvansinne och gör sitt bästa för att se ut som en liten flod. Jag tror att det är det som kallas för vårflod. Matte och jag hamnade på ”andra sidan broarna” i helgen under samma promenad som fågelfadäsen. Vi var ute och sprang och skulle egentligen bara avsluta sista femhundra metrarna hemåt när det blev stopp. Mellan broarna var det rejält översvämmat. Det visste vi förstås sedan tidigare men nu vill matte raka vägen hem. Vi sprang rakt igenom och blev naturligtvis plaskblöta. Vårfloden hade nu blivit vår springflod 🙂

Jadu matte, ska vi verkligen springa i det här blöta? Du först då så hänger jag på. Jaså, inte bredvid bron, nej. Den ser ju ut som om den flyter på vattnet.

Igår när husse och jag gick genom dalen såg vi något som stack upp bland alla torra boklöv på marken. Det var små vitsippor som höll på att öppna sig. Jag är lite osäker på varför de hade så bråttom upp. Det var ju inte så att solen har flödat över oss än. Kanske var det egentligen små vita paraplyer, eller var det snorklar som rötterna i den vattensjuka skogsmarken sköt upp?

Låt inte mig störa, lilla vitsippa, och var inte orolig. Jag är ute efter något mer ”al dente”.

Husse blev hur som helst till sig över blommorna medan jag nöjde mig gott med den smaskiga pinnen som låg intill dem. Annars var det någon mer som hade bökat omkring rätt rejält i löven strax intill som också lockade mitt intresse. Är det något som luktar gott så är det nybökad jord. Är det något som luktar spännande så är det den som gjorde det. Husse tyckte inte att det var lika kul som jag. Det var det närmaste vårt hus som vildsvinen har varit menade han, bara något hundratal meter, varav de flesta av de metrarna består av grusplanen bakom huset.

Husse, det var inte jag som grävde upp det här. Det luktar knorr och klöv så morrhåren krullar sig!

Nej, nu ska jag leta mer vår!
Moff på er!

Long time no see…

Men hej, där är ni ju!!! Har ni saknat mig så som jag har saknat er?

Oj vad tiden flyger när man tar ledigt ”en stund”.
Efter allt julkalendrande i december passade det rätt bra att vila tassarna en stund och bara ägna sig åt att försöka hänga med husse och matte i att jaga bort helgmaten i skogsspåren och sedan jaga julen upp på vinden. Tipp, Tapp och Tull bestämde sig för att följa med pyntet upp dit men lovade att vi skulle ses till nästa jul igen. Knappt hade de försvunnit innan husse satte tänderna i deras koja! Jag kan tänka mig att det gav oss någon extra tur i löpspåren för att jobba bort det rivningsvirket.

”Har man väl tagit sig ur sadeln kan det vara svårt att komma upp igen”? Säg det till herr Ahl här! Mer om det lite längre ner.

Nå, har man tagit sig ner ur sadeln kan det vara lite svårt att ta sig upp igen. Så här länge hade jag inte tänkt pausa. Det är inte så att det har varit händelsefattigt. Återseenden har det varit en del. Husse och matte lämnade mig till exempel i Morrans och Hussemors våld under en hel vecka medan de var nere i norra Italiens alper och förlustade sig i all snö jag aldrig fick uppleva den här vintern. Tur att det var i Januari innan den där kronbasillusken började härja där. Högfärdshostan husse dras med kan gott räcka för min del.
Ett annat kärt återseende skedde för några veckor sedan när vi åkte till Malmö. Där fick jag bo en helg med Rasse och My, återigen för att husse och matte skulle ut och fara. Det var en fin helg med fina löpturer längs cykelbanor som jag faktiskt har svaga minnen av sedan tidigare besök.

Blöta men lyckliga, hussevalpen och jag! 🙂

Vintern ja… ”If you snooze you looze” sa husse till mig igår eftermiddag när jag vaknade ur min förmiddagslur. Vad då undrade jag. Husse påstod att medan jag sov hade vintern varit på tillfälligt besök för ett par timmar. Ett rejält snöfall hade gjort träd, hustak och mark vita. Innan jag vaknade hade dock allt smält bort igen. Typiskt, jag som har väntat så!

Vilken tur, här fanns en liten klick snö kvar på en bakgata vid nattapromenaden. Det gäller att passa på att njuta och kasa runt bäst man kan. Ända ut på asfalten blev det.
När vattnet står så högt att det nästan kittlar trampdynorna på bron då är ån redan överfull. Broarna längs stigen sticker upp ur vattnet utan några stigar som binder dem samman. Det är bara att vända. Vi mötte en karl på andra sidan som ropade att om han kastade över sin plånbok till oss, kunde vi gå och handla på Ica åt honom då? Husse skrattade bara och sa att ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. En gammal film med någon liknande fråga tydligen. Jag fattade inget.

Nere vid vår av regnvatten till brädden fyllda å har det brakat till. För ett par dagar sedan när vi gick förbi ett stort bamseträd som alltid har lutat sig ut över ån såg husse en tunn spricka i stigen vi gick på. ”Hm”, sa husse, ”marken är nog för sur för att orka hålla kvar det där trädet”.  Mer än så förklarade han inte. Jag började bara fundera lite på varför marken höll fast trädet och vart trädet kunde tänkas vilja gå när det väl blev frisläppt.

Det var mig en ynklig liten spricka husse hade lyckats få syn på. Vad illa kan väl en sådan göra…
…mot ett så här stort och starkt gammalt bamseträd? Här har det lutat sig ut och skuggat ån i många år. Nog har jag lyft benet många gånger mot det men inte kan jag ha gjort marken så sur väl?

Igår morse blev jag sedan varse vad husse hade menat. Trädet hade helt enkelt lagt sig ner för att ta ett bad i ån. Det såg dock ut som att det skulle få svårt att ta sig upp igen. Där trädet hade stått fanns det nu i stället en ny liten bassäng i lagom hundformat.

Ojdå, så dumt det kan bli. Det vinterbadet kan bli svårt att ta sig ur.

Ja, det får väl vara en lagom start. Äntligen är jag uppe i sadeln igen.
Moff på er!

Julkalendern 2019, ”Ann katt version”

För den som inte orkade öppna lucka för lucka, inte kunde läsa innehållet eller som råkade tappa bort sitt bokmärke: Här kommer hela storyn i ett svep. Lazer’s ”Ann katt” (oklippta) version.

1/12

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla människor glädjas att fira få advent.

Det var en gång en Finsk Lapphund som levde väldigt långt från finska Lappland, långt nere i svenska Blekinge. Det var jag, Lazer, och det här är min story om en tid på året när vädret börjar likna något för en Lapphund och lite annat som lyser upp i vintermörkret.

Första December. Det blev plötsligt ett väldigt stökande där hemma. Husse for upp på vinden för att hämta ner en massa saker som vi inte brukar ha framme. Att det brinner ljus här hemma är inget nytt, men nu skulle de minsann brinna med stämning!
Röd bordsduk, stjärnor i fönstren och adventsljusstakar till höger och vänster. Hela huset bytte karaktär på något vis. Rätt mysigt till slut ändå när de hade slutat stöka och hade lite tid för mig igen.

Det är inte bara hemma som det blivit lite nipprigt. I dag var ingen vanlig söndag. Det var skyltsöndag också! Då ska minsann tvåbeningarna promenera i staden, dricka glögg och titta på all grannlåt som har hängts upp. …ja, inte nödvändigtvis i den ordningen men ändå. Alla verkade glädjas i alla fall. Även om det kostade mig en tur i bilen så får jag erkänna att det kändes fint att få gå där bredvid husse och matte på Ronnebygatan bland alla tvåbeningar som för en gångs skull inte verkade ha så bråttom att gå någonstans. Det här kändes absolut som början på något trevligt.

2/12

Skulle du tro mig om jag sa att det var en liten tvåbeningsgubbe som var i min matskål och levde rövare?

”Lazer! Varför har jag blodpudding under foten?!?” ryade husse utifrån köket.
Det är väl inte mitt fel att matte fick för sig att tärna ner blodpuddingsbitar i mitt tråkiga torrfoder. Det är väl heller inte mitt fel att mattan råkar vara bästa platsen att sortera min mat. En munfull ur skålen, ut med det på mattan och smaska sedan i sig godbitarna. Ja, så kan det hända att jag gör ibland. Men nu var det ju inte jag den här gången. Så frustrerande att bli anklagad för något som uppenbart någon annan hade gjort. Uppenbart? Ja, eftersom det fanns blodpudding kvar på mattan. Det hade aldrig hänt mig! Jag kan dessutom sätta en kloklippning på att jag såg någon grå liten filur skymta till borta vid skålen. Ilsk verkade den vara också. Dessvärre var den borta igen innan jag hann få husse att förstå.

…sedan är det väl dessutom ändå husse som väljer att kliva omkring i min mat?

3/12

Vad? Skulle jag ha lekt ”gömma nyckeln” alldeles själv? Jag har faktiskt inte en aning om hur den hamnade där. Går det inte bra att den ligger kvar där då, nu när vi vet var den är?

Hussemor fyller år! Det betyder förstås ett litet besök och go’fika. Ja, go’fika för tvåbeningarna i alla fall. Senast jag var där försökte hussemor lura i mig en kroppkaka, så typiskt Blekinge! Hon är förlåten nu. Hon kunde ju inte gärna ana att jag inte var lika förtjust som husse i de där matklumparna. Roligt ska det bli ändå. Tänk att få hälsa på hussemors lilla vithårade Morran igen! Jag lär väl som vanligt vara den som är gladast av att ses. Ingen kan glimma hörntand som hon!

Det uppstod en liten komplikation på vägen dock. För att komma dit behöver vi åka bil. För att åka bil behöver jag sitta i buren (usch och fy, jag får ståpäls bara jag tänker på det). För att sitta i buren måste den gå att öppna. För att öppna den måste den vara olåst eller åtminstone måste nyckeln finnas tillhands, och det var där skon klämde. Någon hade låst buren och gömt nyckeln. I godan ro låg jag på min filt i hallen och kikade på ståhejet. Det var ju inte så att jag längtade in i buren precis. Vad konstig stämning det sedan blev när de hittade nyckeln under kanten på min filt. Jag förstod ingenting. Så blandade känslor: Vad snällt att gömma nyckeln, men så dumt att det såg ut som att jag var inblandad!

4/12

Så fort vi vänder ryggen till försvinner det kulor från vår lilla utegran.

Äntligen vaknade jag upp till lite kyla och snö! Ute i trädgården stod vår lilla gran alldeles vitfrusen. Den började som en liten grangrodd i en av rabatterna och är ett par år äldre än jag. Det var den lite mallig för i början, men nu är jag ju hanhund så hämnden var lika blöt som ljuv. Å andra sidan så är det heller inga rådjur som vågar smaka på den, så med tiden har vi ändå kommit till något slags samförstånd.
Nu tycker husse och matte att den börjar bli stor nog för att vänja sig vid att bära lite pynt. Bland all bråte som husse drog ner från vinden fanns det lite småkulor och en liten stjärna i nybörjarstorlek som husse och matte sminkade upp den med.

Rätt snart började husse hitta pyntet ute i buskarna där jag brukar jaga grannkatten och gömma mina bollar. Husse sa till mig att inte röra pyntet.
”Moi!!! Lilla jag! Något var i görningen! Någon gjorde saker på mitt ryktes bekostnad och det här var inte första gången. Det måste jag sätta stopp för!

5/12

Husse, hur luktar egentligen en julgran? Allt jag kan känna här är din doft och den där retliga nya ylledoften hemifrån.

”Det gäller att passa på medan det är spårsnö” tyckte husse. ”Låt oss  se om vi kan spåra lite igen.” Ja, efter så lång tid med novembermörker gäller det att passa på att få lite sol- och ljusterapi medan det varar, så vi gav oss ut.

Husse sa att han hade lagt ett ”julgransspår”, vad nu det kunde vara. I slutet av det hade det råkat finnas en fin kandidat till årets julgran för familjen menade i alla fall husse, mäkta stolt med vad han hade hittat. Ute i skogen fanns det gott om granar, små såväl som riktigt stora bestar, men inga julgranar vad jag kunde se. Där fanns inte ett spår efter varken glitter, kulor eller ljus, och framför allt ingen gran som hade kvistat omkring i markerna.  Husse blev också lite konfunderad eftersom han inte ens kunde hitta starten på spåret han hade lagt. ”Vad är det här?” sa husse med rynkad panna och irriterad röst. ”Det var ju här någonstans jag gick men inte ett spår finns kvar!” ”Någon måste ha sopat igen det!” Ja, utan att hitta starten blev det svårt. Vi fick nöja oss med en fin promenad och ännu ett litet mysterium på halsen.

Om jag ska vara ärlig så vet jag ju inte ens hur en julgran ska lukta. Vid ett tillfälle kunde jag dock svära på att jag kände doften av husse och den där konstiga, nya doften hemifrån, lite som min yllefilt. Kunde det ha varit det igensopade spåret som husse letade efter?

6/12

Till julen kan det hända att snälla hundar kan få sig något trevligt säger husse och matte. Känner man på sig att man är så snäll så kan det vara bra att skriva ner en lista på sådant man önskar sig. Om man sedan ordnar så att Jultomten får den listan så kan man kanske undvika att han kommer med fel saker. Ja, så tror jag att tanken är i alla fall. Det vore ju bättre om han kom med ett köttben till mig och rå strömming till grannkatten än tvärtom.Då är ju bara frågan vad jag ska önska mig… Så här blir min lista:

1. Ett kilo köttbullar
2. En livs levande hundkompis (som inte äter köttbullar …jag vet, den kanske blir för svår)
5. Att alltid bli gosad i pannan, på magen och i armhålorna
6. Att mina klor slutar växa så husse slipper klippa dem
7. Snö och kyla, jag har ju redan klätt på mig vinterpälsen

7/12

Husse tror det kan bli en grön jul utan spårsnö i år. Det gör inget. Huvudsaken är att det blir en god jul.

Lördag morgon och dags för en tur ut i skogen. Snön som föll för några dagar sedan är helt borta igen. Husse och matte ville låta mig få spåra lite igen, kanske spåra upp lite julstämning? ”Det kan bli lite svårt med julstämningen utomhus” trodde husse. ”Det verkar bli en grön jul i år”.
Julstämning, vad är det? Har det något med vinterdäcken att göra?

Spårningen gick lite halvskruttigt den här gången också. Husse hade sprungit när han la spåret så det var lite långt mellan stegen. Kanske hade det lite med det att göra, kanske var det åter den där ”lilla” välbekanta och irriterande ylledoften som jag inte riktigt kunde placera, en rätt ny doft och som sagt lite ”retlig” på något vis. Den dök upp och försvann lika plötsligt flera gånger, som om den lekte tittut med mig, och ilade kors och tvärs över hussespåret som jag skulle följa.  Matte skyllde på husse för dåligt lagda spår. Husse skyllde på mig för ofokuserad nos. Jag vet inte vem jag skyllde på, men någon retlig liten rackare var det allt.

8/12

Men titta, en bulle till lilla mig, vad trevligt! Nej matte, jag lovar! Vad snällt av den att hoppa ner till mig av sig självt!

”När andra ljuset brinner är snart lucia här. Hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär”
Ja, den där Lucia har de börjat prata om nu. Jag måste ha fått något om baktassen. Det pratas om att det är den tid på året då det är OK att äta katt. Husse har börjat antyda att han är lite sugen på att snart få äta lussekatter igen. Jag måste nog varna grannkatterna att de ska hålla sig inne ett tag. Matte säger att lussekatter inte är något för hundar för de innehåller russin och det tål vi inte. Jag skulle vilja fylla i att normalt har vi svårt att tåla katter som det är, med eller utan russin.

Godhjärtad som matte nu är så bakade hon lussebullar i stället för att stoppa katter i ugnen. Det luktade jättegott om mattes bak. När köket var tomt för ett ögonblick passade jag på att svansa dit för att undersöka väldofterna lite bättre. Vilken jackpot! Där på golvet låg en sådan där bulle alldeles nygräddad och fin och liksom ropade ”Ät mig, ät mig!”
Vad hemskt det blev när matte kom ut i köket för att kolla till bullbaket och kom på mig. ”Lazer, fyyy! Inte får du stjäla bullar heller!”

Vad! Det var ju inte jag! Vad är det som händer här egentligen?!?

9/12

”Vi har tomtar på loftet” sa husse och fällde ner vindstrappan ur taket. Vinden är en mystisk plats dit jag aldrig har tagit mig. Saker som husse eller matte bär upp dit förblir borta länge. När de väl kommer ner igen har de spännande dofter av gammalt med sig. När husse kom ner den här gången var det med kartonger och påsar fyllda med tomtar, änglar, girlanger och färggranna kulor. Kulorna var inte helt olika mina tennisbollar men ”fy-fy” att leka med. Jag kunde liksom inte låta bli att dyka ner i påsarna och undersöka alla rödluvor och annat som försökte gömma sig där. Någon liten hjälp att plocka upp gav jag husse och matte också.

Om det var mysigt med ljus och stjärnor tidigare så levlade julstämningen ett snäpp nu. Samtidigt har matte börjat spela julmusik hemma i huset. Fin musik för små voffsingsöron med mycket bjällror och pling-pling och mindre dunka-dunka. 🙂

10/12

Vänta nu, ska en Nobelmiddag verkligen gå till så här? Vem tände det där konstiga ljuset?!?

10:e December och Nobeldagen. Matte tyckte att även lilla jag skulle få äta fin Nobelmiddag, precis som de gjorde med en massa kloka tvåbeningar på TV. Det blev till att göra sig lite extra fin. Dessutom serverade matte mig på finporslinet vid bordet! En konstig känsla.

Alfred Nobel var visst en riktig pangkille som uppfann det där som kommer efter stubintråden och låter så otäckt. Jag gillar verkligen inte smällare. Det gjorde inte husse eller matte heller. Förskräckt upptäckte de att någon hade både bytt ut och tänt på ljuset som sprakade en väldans massa. Husse slet upp ljuset, sprang ut ur huset med det och slet bort den konstiga veken. Sedan kom han in igen och vi kunde fortsätta vår kloka och fina middag.

Nej, att äta vid bordet är nog inget för mig. Golvet är bekvämare så det får det nog bli framöver, och utan sprakljus också.

11/12

Världens schysstaste pepparkaksslott tycker jag. Husse hade svårt att dölja sin förvåning och sin besvikelse. Vem hade spelat honom ett så fult spratt? Lite försåtligt av någon att placera ut ett pepparkakstassavtryck framför öppningen!

”Idag ska vi baka pepparkakshus” tyckte husse och matte. Det var viktigt för julstämningen och traditionen tyckte de. Husse hade spänt bågen oerhört hårt. Kalmar Slott skulle det bli, med vaniljsåsfylld vallgrav och allt. Deg hade införskaffats och mallar tagits fram för en massa delar inklusive murar, tinnar och torn. Arbetet satte igång med matte som bagarmästare, husse som byggmästare och jag som bagar- och byggarassistent.

Ganska snart började saker gå snett. Husse började få svårt att känna igen delarna och att hitta rätt på ritningen. Det slutade med improvisation och att sätta ihop de delar som verkade höra ihop.
Resultatet blev riktigt skapligt tycker jag. Mitt hem är min borg. Kanske inte riktigt som husse hade tänkt sig det hela dock.

Hörde jag ett litet fniss?

12/12

Blött, kallt och blåsigt på julmarknaden! Hur mycket mer hundväder ska man behöva ta? Tvåbeningarna verkade ha vett nog att hålla sig inne under tak. Om det är det här som är julstämning så verkar den vara grymt överreklamerad. Till och med bilresan hem kändes lockande.

”Vi ska på julmarknad!” tyckte matte. Genast anade jag oråd. Jodå, ”vi” inbegrep också mig och ”ska på” inkluderade en skakig tur i bur. Väl inne i Karlskrona fick vi sedan en hyfsad promenad med hård blåst och vått regn rakt i nosen innan vi hittade lite julmarknad uppe på torget. Där fanns ett stort tält uppslaget. Det kved och skakade i ruskvädersblåsten medan regnet smattrade mot dess tak. Därinne såldes det både godsaker och prylar, och kanske bäst av allt: Det var väderskyddat! Jag blev faktiskt också bjuden på lite korv av en snäll farbror som sa att han hade mättat en annan vovve på Torsås julmarknad redan. Det måste ha varit en väldigt liten vovve för att kunna bli mätt på en korvbit. Gott var det hur som helst.

Vi letade vidare i hundvädret efter lite mer julstämning och fann efter en stund en bit marknad som var gömd inne på en gammal bakgård, i och för sig en trevlig sådan. Där blåste det inte så hemskans. Matte smalt väl in med Lions personal som sålde lotter och fika i sina gula jackor så vi blev inte kvar där så värst länge heller utan gick till ”Grevagården” precis intill. Där fanns det några ståndaktiga säljare av lotter och korv som höll till utomhus på gården medan allt folket verkade vara inne på muséet där jag inte fick komma in.

Julstämning, du har lite att jobba på!

13/12

Nej matte, jag har inte myror i byxpälsen. Jag försöker verkligen titta fint in i kameran men det är något som envist sticker mig i rumpan!

Lucia heter hon visst, ett ljushuvud till så här tätt inpå nobeldagen. Matte ville absolut sätta på TVn redan tidigt på morgonen för att kunna se henne. Pepparkakor och de där stackars lussekatterna skulle det visst mumsas på också.
Matte blev så inspirerad att hon tyckte att jag skulle få bli del av festligheterna också. Jag skulle rent av få bli stjärnan tror jag hon menade. Stolt och smickrad sa jag ”Voff!” vilket jag snart nog fick anledning att ångra. En dumstrut på huvudet var tacken. Sedan ville matte ta en bild på sin ”snygging”.  Det blev lite stökigt där och matte menade på att jag måste sitta still och se fin ut. Jag gjorde verkligen mitt bästa och fokuserade helt på matte, men oj vad störd jag blev av någon sticka jag måste ha fått i skinkan.

Nej, Lucia lämnar jag åt tvåbeningarna. Det viktigaste är inte att deltaga, det viktigaste är att …njuta av underhållningen och kanske få något gott i magen.

14/12

Men husse, det var inte jag… den här gången heller! Bänken måste luta! Plötsligt trillade en kopp i golvet, sedan skålen med mandel. Vad är det som händer egentligen?!?

Hemma skulle de ha ”glöggkväll”. Husse hade varit lite pysslig. Skållad, skalat och hackat mandel, ställt fram pepparkakor, ädelost, russin och vindruvor. En massa tvåbeningssmaskens men inget för mig.  Desto bättre blev det dock när han toppade med mattes nybakade lussebullar, de luktar ju så gott!

Husse hade gått för att hämta matte och Jacob när det plötsligt small till i golvet bredvid mig. Jag höll på att hoppa ur pälsen! Det var en kopp som hade trillat av bänken och gått i bitar. Strax efter damp skålen med hackad mandel ner och jag kunde höra hur något mer hade börjat hasa mot kanten.

”Lazer?!?” ropade husse medan han skyndade ut i köket. Jag kände att situationen plötsligt inte var till min fördel. Nu satt jag oskyldigt i klistret igen!
Vem eller vad det än är så måste det snart komma till ett slut. Jag började känna att min jul riskerade bli mindre God.

15/12

Husse, du kan aldrig ana! Jag har ordnat en finfin julklapp till dig alldeles själv! Det är lite skumt bara att den verkar längta till vedkorgen hela tiden.

”När tredje ljuset brinner, vi juleklappar syr och vi bakar kakor och har ett fasligt styr”

Husse och matte syr inte några julklappar kan jag meddela. De fuskar och låter andra göra jobbet, typ tomten tror jag. Dels har jag sett dem skriva önskelistor på internet för att lite senare få julklapparna hemskickade, dels verkar tomten ha många ombud här i stan också. När husse och matte besöker de där ombuden brukar de komma ut därifrån med händerna fulla och plånböckerna tomma.
De verkar inte vara ensamma om det heller, tvärtom. Det är ett fasligt spring på stan nuförtiden.

Själv har jag ordnat en jättefin pinne till husse i julklapp. Den tänker jag att han kommer att få mycket roligt med. Han kan till exempel kasta den. Eftersom en pinne är som en trasig bumerang, den kommer inte tillbaka när man väl har kastat den, så får jag springa efter den. Vill sedan husse ha pinnen tillbaka så får han springa efter mig. Tänk så rolig julklapp husse får!
Problemet är bara att jag redan har fått hämta pinnen två gånger ur vedkorgen. Jag förstår inte vem som envisas med att lägga dit den där hela tiden.

16/12

Nej, någon har fällt mitt nosebook-konto!, Hur ska jag nu kunna skicka mina julhälsningar? …och vilken missdådare och illgärningsman hade gjort mig detta onda?!?

Matte sa att nu var det hög tid att skicka sina julhälsningar till alla kompisar om man ville vara säker på att de ska hinna få dem innan julafton. Jag skyndade ut i skogen där jag hade mitt nosebook-konto. Det var en ståtlig hög al som alltid har varit mitt favvisträd att lyfta benet mot och lägga en hälsning till alla fyrbenta kompisar.

Ve och fasa! Mitt konto var helt nere och verkade till och med raderat. Jag skulle aldrig kunna få upp det igen, det var i alla fall tydligt. Alla trevliga hälsningar från mina kompisar, alla go’a minnen som satt på det trädet. Hur i hela friden skulle jag nu få ut mina julhälsningar till alla? Det fick nog bli den gamla hederliga snigelposten i stället. Det var bara att knalla runt hela rundan och hälsa lite överallt tills jag fått till ett nytt favvisträd till konto.

17/12

Julbadet, en hemsk tradition! Konsten att förvandla världens fluffigaste hårboll till ett magert litet nakentroll och senare ett dygnslångt våtvarmt omslag. …nej matte, ta ingen bild nu!

En vecka kvar till julafton och matte säger plötsligt att ”Nu är det nog dags för ett litet julbad.”. Hon tittar på mig och ler när hon säger det och jag får plötsligt en obehaglig känsla av att hon nog menar något annat än ett dopp i simhallen för egen räkning.

Mycket riktigt, det var undertecknads samarbetsvilja som förväntades. Min grundinställning till bad är ett stort ”Nej!” som sitter i ryggraden. Vatten i rimligt små mängder kan vara OK, men att bli schamponerad, få löddret masserat ända in i underullen och sedan grundligt genomsköljd och dyblöt ända in till huden är riktigt jobbigt. Själva duschen är en sak men att i över ett dygns tid sedan gå runt och känna sig som ett enda stort våtvarmt omslag är rent obehagligt.

De små tvåbeningsvalparna som piper över att bli tvättade bakom öronen har inte en aning…

18/12

Men vad har du gjort med mattes prisbelönta amaryllis, din galna lilla vettvilling?!?

Det var ett ynkligt pipande och gnällande utifrån hallen, till och med ynkligare än när jag vill ha hjälp att få fram bollen som rullat in under soffbordet. Döm om min fasa och förvåning när jag kom ut dit.

Matte hade varit på amaryllisutställning och köpt med sig ett särdeles rejält och prisbelönt praktexemplar som tillfälligt hade mellanlandat i hallen medan matte gjorde iordning en lämpligt hög piedestal att ställa det lilla mästerverket på. Där, på min filt, låg nu en duktigt tuggad blomställning. Strax intill låg en hel hög med amaryllisspån och intill den en lustig liten skäggrik filur som verkade ha mäkta ont i magen. Den här gången smet han inte undan när jag kom, han kunde helt enkelt inte. Nyfiket men avvaktande lade jag mig tillrätta på filten medan jag iakttog hur han ojande och jämrande låg och vred sig där på golvet. Jodå, det var den här irriterande ylledoften som hade gäckat mig i ett par veckor nu. Uppenbart hade den lille gynnaren tänkt sig ännu ett attentat i form av mattebannor riktat mot mig, men det hade bestämt gått i baklås.

Nu skulle det allt bli spännande att höra hans förklaring!

19/12

Jaha, är det här ni håller hus? …och pepparkasslottet dög alltså inte, för ointagligt?

När den lustiga lilla gubben hade ojjat sig över sin onda mage en stund och insett sitt läge började han i stället böna: ”Snälla, bit mig inte och slit mig inte i små filtbitar, du otäcka vasstandade Lazer!”. Jag fick förklara för honom att det var inget jag hade för avsikt till och att jag inte var ett dugg otäck. Strax blev han mer pratsam.

Det visade sig att det var han som låg bakom allt elände som hade hänt mig de senaste veckorna. Han och hans två tomtebröder hade flyttat in på vår vind i somras.  Husse hade alltså inte så fel när han sa att vi hade tomtar på loftet. De hade råkat följa med ner när husse tog fram adventspyntet. Förskräckt hade Tipp, som han hette, sett hur illa tilltygade Fido, Näbbis och mina andra stoppade kompisar var, och hur otäcka tänder jag hade. Av oro för sig och sina bröder hade Tipp bestämt sig för att på alla vis försöka få mig ur vägen, åtminstone över julen tills de kunde ta sig i säkerhet upp på vinden igen. Han hade försökt få mig att ge mig iväg och leverera mina julhälsningar långt bort, irra bort mig i skogen, skrämma bort mig med jättesmällare som jag ju hatade, och till och med försökt få matte och husse att tröttna på mig eller åtminstone inse att jag inte kunde vistas i köket. Köket hade nämligen blivit de tre små tomtarnas hemvist. När de så hade förstått att det skulle byggas pepparkakshus så hade de gett sig på designen. Ett slott med vaniljkrämsvallgrav var för svårintagligt och opraktiskt för tre tomtar. Ett ”litet hus vid skogens slut” hade passat dem bättre samtidigt som jag fick lite skulden.

Ja, vad ska man säga om det? Hur fel kunde han ha när han trodde att han skulle lyckas med något av det där?!?
Det här får vi göra något bättre av medan tid är. Än är det inte julafton!

20/12

”Mera krumsprång, mera krumsprång!” ropade våghalsenTipp och fick genast medhåll av Tapp medan de höll i sig med bara tårna i min fluffiga päls. Snällt böjde jag på min nacke, lite försiktigt så de inte skulle trilla av. Tull å sin sida tyckte ändå att det var lugnast med en liten tur på Näbbis.

Tipp presenterade mig för sina något mer blyga bröder Tapp och Tull som vågade sig ut ur pepparkakskojan. Det visade sig att de tre egentligen bara var rädda och lite ensamma i det stora nya huset de hade kommit till. Jag presenterade dem för Näbbis som råkade finnas i närheten och strax hade Näbbis bjudit Tull på en liten ridtur. Tipp och Tapp tittade lite längtansfullt på sin bror så jag kunde inte låta bli att fråga om de skulle våga rida på mig i stället. Näbbis var ju lite för klen för dem alla tre. Snart hade de två ystert klättrat upp och satt sig till rätta i min nackpäls. Där satt de sedan utan att hålla i sig, precis som värsta berg-och-dalbaneproffsen, med armarna rakt upp i luften och tjoade. Det var roligt att se tre lustiga små gubbar som skrattade så de nästan kiknade.

Tänk så mycket roligare de hade när de slutade gömma sig och ställa till elände för andra. Vad dumt med obefogade rädslor.
Kanske kunde det ändå  börja arta sig till en godare jul.

21/12

Sista helgen innan julafton har börjat! Tipp, Tapp och Tull är inte i luvan på mig längre och husse och matte har ledigt från jobbet ett tag. Jag är så glad så jag skulle vilja dansa in julen!

22/12

”När fjärde ljuset brinner, vi hämtar julegran och alla barnen räknar dan före dan före dopparedan”. Tipp, Tapp och Tull åker snålskjuts bak på sin gamla kära bogran medan jag fick ta mig hem till fots… förlåt, till tass.

Tipp hade ju sopat igen husses spår till den fina granen som han hade hittat. …och därmed tappat bort igen. När Tipp förstod att det skulle bli klent med julstämning utan gran så tisslade och tasslade han med Tapp och Tull lite innan de sa att de visste var det fanns en riktigt grann gran. Med Tipp, Tapp och Tull som vägvisare i husses jackfickor tog vi en kvällstur till den grannaste granen i grannskapet, en gran som hade varit deras ”bogran” till dess att de hade bestämt sig för att flytta in på vår vind.

Turen blev lite längre än Tipp, Tapp och Tull hade tänkt. När vi kom fram till deras gamla boställe fanns det bara ett gäng färska stubbar. Det var där min fina nos kom till heders igen. Efter en stunds spårande stod vi utanför byns järnhandlare som hade en massa fina granar till salu.
”Där är den” ropade Tull. Jodå, den var grann. Husse slog genast till samtidigt som han förmanade mig att inte lyfta på benet mot granen.

Tipp, Tapp och Tull verkade nästan valpigt förtjusta när de fick sitta i sin kära gamla gran hela vägen hem.

23/12

Jag hänger kulor i granen medan Tipp, Tapp och Tull mest fjantar runt i glittret. Glitter rimmar på tomtefnitter.

Tipp, Tapp och Tull blev jätteglada när deras fina bogran fick komma in i köket hemma, och ännu gladare när de fick vara med och pynta upp den. ”Tänk att nu måste den vara jordens grannaste!” utbrast Tipp. När vi till sist hade fått upp spiran i topp och jag bara skulle plussa på med ett par kulor till bröt tomtarna ut i vild lek. De hoppade från gren till gren som de värsta ekorrarna och svingade sig i glittret. ”Nu är det dags för dans i granen” ropade de med sina pipiga tomteröster.

Nog ryckte det lite i tassarna på mig men jag förstod att husse inte hade blivit glad om jag hade kastat mig upp i granen.

I morgon…

24/12

Hallå där, stanna så jag kan skälla ut dig på riktigt din fridstörare! Stå där och banka på vår dörr när vi försöker ha julefrid!!!

Julafton och julefrid!
Redan på morgonen var det en alldeles extra frid i luften. Husse och matte spelade sådan där plingig julmusik, i och för sig precis som alla dagar i flera veckor nu men väldigt finstämt. Frukosten var framdukad redan när jag kom ut i köket. Granen lyste vid skänken bredvid de små tomtarnas stuga och adventsljusen var tända på bordet. Tipp, Tapp och Tull kom ut ur pepparkakskojan och gnodde sömnen ur ögonen när de fick syn på sina små gröttallrikar, till bredden fyllda med tomtegröt och var sin liten mandel på toppen.

Runt lunchtid tog vi en sväng in till hussemor, hennes Kajan och Morran, den lilla vita med hörntänderna. Där blev det julmat, en massa kramar och en rolig syn med fyra vuxna tvåbeningar som satt klistrade vid TVn för att se på tecknad valpfilm om en anka och dess vänner.

Väl hemma igen blev det en kväll i lugnets tecken med utdelning av lite paket som hade dykt upp under granen, troligen med hjälp av den där tomten. Husse och matte lät mig själv söka mina paket. Det var jätteenkelt eftersom någon hade satt sådana där vita möbeltassar med eukalyptus under dem. Dessutom doftade köttbullarna inifrån dem väldigt gott.
Husse blev väldigt glad för sin pinne tror jag. Han lade den åtminstone inte i vedkorgen. Matte fick en stor slick på nosen medan Tipp, Tapp och Tull fick en hel påse mandlar att förlusta sig på. Som tack fick jag en massa kel och kli i mina armhålor av dem medan de försökte klättra upp på min rygg för en ridtur runt granen.

Det enda som störde lite under julaftonen var en gång på sena eftermiddagen när det plötsligt bankade på dörren. Jag blir ju väldigt skällig av plötsliga och hårda ljud. Husse försökte lugna mig men så fort han öppnade dörren stormade jag ut. Där på trappen tvärvände en gammal rödklädd tvåbening med en stor säck på axeln och lade benen på ryggen. Jag snappade genast upp leken, det var en lek jag älskade: Att jaga eller jagas! Jag jagade honom hela vägen tillbaka upp till grinden med ”Varning för hunden”-skylten. Det verkade inte vara rödrockens favvislek dock. Han lekte nämligen bara den enda gången innan han smet ut från tomten och fortsatte till de andra husen utefter gatan.

Nåja, utöver den lilla fadäsen måste jag säga att julafton hade allt det där jag hade hoppats på. Nu undrar jag bara: Är det sant det där de säger att den varar ända fram till ”påska”?

Snipp snapp snut, nu var denna julesaga slut!

Nattligt möte med Micke räv

I lördags kväll var jag och husse med om rena rama Micke och Molle-äventyret.

Hela familjen inklusive lilla jag hade packat oss in i bilen för en tvåtimmarsresa  ner till Lund. Där hälsade vi på Mattes stora valp Klara. Hon hade fyllt år för en hel månad sedan men inte kunnat bli grattad förrän nu. Matte hade ordnat med ett helt popup-kalas. Mat och efterrätt var redan förberett hemifrån. En riktig liten fest skulle det bli.

Medan de andra åkte till affären för lite shopping tog husse med mig ut på en promenad för att jag skulle få samla mig lite efter resan. En bro ledde oss över en stor väg med en massa bilar och fram till ett område som hette Sankt Hans backar. Nu är ju husse lite tokig av sig. Vi har ju gått mörkerpromenader hemma i skogen också. Vi tycker det är lite spännande mysigt husse och jag. Så, i stället för att hålla sig nere kring de belysta cykelbanorna valde husse att ta mig upp till det nattmörka gångstråken uppe kring toppen av backarna. Nu blir ju nattmörkret i stora Lund inte så kolsvart ändå. Med mulet väder och stadens alla ljus omkring oss så kunde även husse skönja en del, och med tiden blir ju ögonen mer vana vid mörkret.

Att han inte har synen med sig som jag, det blev jag varse efter en rätt kort bit där uppe i mörkret. I en liten glänta strax framför oss upptäckte jag en filur som jag aldrig har träffat på förut. Husse bannade mig att inte dra i kopplet för att springa mot haren som han tyckte sig se stående på bakbenen i mörkret. Strax skönk den ihop och ilade undan in i skuggorna bakom buskarna och vi kunde fortsätta. Nu var jag lite uppspelt och alert, min vaksamhet var väckt. Efter något hundratal meter kände jag att vi var iakttagna av någon. Jag gnydde lite för att varsko husse men han tog ingen riktig notis om det. När vi fortsatte upp mot de öppna ytorna närmare toppen visste jag redan att vi var förföljda. Husse hade bara inte förstått det än. Det var en riktig smygare vi hade i hälarna. Jag gnydde och pep lite igen, stannade och vände mig om. När husse märkte att jag hade stannat bakom honom stannade även han och såg sig om. Äntligen såg jag att han fattade. Vi hade varit förföljda av den där smygaren en god bit redan. Den hade stannat bara fem meter bakom oss, men när husse vände sig om vände den smidigt ut mot vänster och satte sig på lite mer behörigt avstånd men ändå inte mer än tio meter bort. När husse såg den låga profilen med den långa, yviga svansen rakt ut utbrast han ”En räv, Lazer vi har en räv efter oss!”. En räv? Det var som en hund men ändå ingen hund som jag ville leka med. Jag kände själv att de där fem till tio metrarna var en lagom marginal. Det var ingen orsak att dra i kopplet för att komma närmare.

Mörkt som ”rena natta”, men där borta anar man räven som slagit sig till ro på säkert avstånd. Med respekt och nyfikenhet iakttog vi varandra.

Vi gick försiktigt en bit igen och genast satte även räven fart, gled snabbt in till det där femmetersavståndet snett bakom oss så länge vi var i rörelse. Medan vi gick på gången tassade den tyst på i gräset. Så fort vi stannade gjorde den en lov utåt för att sätta sig ner tio meter bakom oss. Ute i det öppna kunde husse se räven tydligare och försökte ta lite bilder. De blev ju lite som de blev. Blixten var inte till någon hjälp då den slog i den disiga luften i stället.

Här ser man tydligt den vita hakan och bringan, de svarttoppade öronen, de mörka benen och den vita svanstippen.

Efter en stund kom vi fram till ett ställe där en stig ledde ner till upplysta cykelbanor. Vi gick ner där i hopp om att få lite mer ljus på vår följeslagare. Den lätta finten gick den sluga lilla räven inte på utan vi såg bara silhuetten av den passera förbi uppe vid stigen där vi hade vikt av. Då gick vi tillbaka upp i mörkret och fullbordade vår promenad till vår utgångspunkt, hela tiden förföljda av Micke som hade väntat på oss där uppe i mörkret. Ja, husse var inte helt säker på om det skulle vara Mickel eller Mickelina så det fick bli Micke. Däremot trodde han att det lutade åt att det var en rävhona som hade kärat ner sig i mig. Han tetades sedan med mig hela kvällen för att ”Mickelina” hade varit så förtjust i mig att hon inte kunde slita sig. ”Inte undra på” tyckte husse, ”när du var liten såg du ut som en rävunge själv”.
Tja, räven verkade i alla fall väldigt spännande och stilig, så det påhoppet får väl vara OK i dag då.

Vem har sagt att man måste ut i skogen för att få naturupplevelser?

Moff på er i novembermörkret!

Bortbytingen

Idag fick husse och matte en lustig idé. Husse var uppklädd för att åka till jobbet och hans ryggsäck stod redan laddad i hallen när vi gick ut för morgonpromenaden. Till min oförställda bestörtning lastade han in mig i bilen i stället för hallen när vi kom tillbaka. Vilket hemskt nerköp att ligga och skaka fram i bilen mot att få ligga och ha det lugnt och skönt i hallen!
Medan husse skulle vara på jobbet skulle jag vara hemma hos hussemor, Morran, Oliviapippin och Kajan. Så här efteråt var det värt hela resan och mycket mer. Det var hysteriskt roligt att få träffa hussemor, och alldeles tydligt att jag var huvudattraktionen när jag kom. Så uppspelt man kan bli!

Husse drog till jobbet och hux flux var hussemor också min dagmatte för en dag. Det var fint att få träffa Morran och Olivia igen. Det första jag gjorde var att rensa Morrans matskål. Därefter käkade jag lite solrosfrön som trillat ner från Olivias bur. Så småningom fick Morran sin hämnd och käkade upp min mat i stället.

Så mumsig min mat kunde vara då! Själv föredrog jag Morrans mat. Ombyte förnöjer och förbjuden frukt smakar bäst!

Det går lite bättre med Morran nu. Kanske är det mig det hänger på. Jag har lärt mig att ge henne sin privata sfär. Hon morrar mindre och den där sfären har med tiden börjat få lite inbuktningar. När Kajan och jag kom tillbaka efter en liten promenad möttes vi till och med nos mot nos för ett kort ögonblick. . …och inte ens några blottade tänder som glimmade. Kanske blev hon bara lika överraskad som jag.

Framåt kvällskvisten kom husse från jobbet. Den rackaren kom på mig som sovande och föga effektiv vakthund. Jag kanske överkompenserade lite när jag väl vaknade och fick syn på honom genom altandörrsfönstret.

Jag sover på hussemors sköna matta medan hussetjyven smyger upp utanför altandörren. Jag lovar, han kommer ändå inte in utan en rejäl utskällning, om än en väldigt kärleksfull sådan.
Har du sett husse? Hussemors och Kajans soffbord är ett fönster som man kan titta upp genom! Coolt!
Nu har du faktiskt varit ledig från mig hela dagen, husse. Kom hit och lek lite nu!

En stund senare kom även matte och Jacob. Hur mycket roligt kan man ha på en och samma dag? Ja, det blev förstås lite livat igen där, men det var inte slut på det roliga än. Efter att tvåbeningarna hade avnjutit hussemors kokkonst, färsbiffar i senapssås med potatismos, tyckte fina hussemor att jag nog också verkade lite sugen. Hon mosade ihop lite tvåbeningsmat till en rejäl Lazerportion och ställde ner den på golvet. Störst kör först? Nej, inte om Morran finns där. Jag fick vackert vänta på lillturen. Hur långt ner på rangstegen kan man komma?

Mums vad gott det luktar hussemor! Är allt det där go’a verkligen till lilla mig?! Jag hurrar tyst inombords!
Jag trodde att en ”beefeater” provsmakade för att säkerställa att maten inte var förgiftad, inte att den åt hela biffen!
Det både luktar, ser och låter väldans gott just nu. Jag slår vad om att jag får både ”morr” och glimmande hörntänder om jag försöker. Tur att hussemor finns där och ställer allt till rätta så småningom. …och att hon hade mer mat.

Till slut tyckte hussemor att Morran fått vad hennes lilla mage tålde. Min aptit hade hunnit jobba sig upp på topp, så när Morran väl hade avlägsnats från min skål var jag raskt framme och smorde kråset. Mums vad gott. Jag känner redan att husse och matte får levla min matsedel en smula där hemma nu. À la carte ska det vara!

En underbar dag som omgärdades av otäckt ”skaka galler” i bilburen är över. Det har varit vilsamt men vaksamt på en gång så lite trött är jag ändå av alla intryck. Jag hoppas att jag skötte mig bra för det här gör jag gärna om 🙂

Husse, kan du inte åka hem själv så kan vi väl bara teleportera mig från soffilt till soffilt när du väl är på plats hemma?
…eller kanske hussemor kan skicka hem mig med ett SMS?

Moff på er!

Ekorr’n satt i granen

Det var ett bra tag sedan Piff och Puff retades med mig men i morse var det dags. Husse och jag gick ”morgonsvängen-innan-jobbet” längs med ån nere i dalen. De flesta träden där är avlövade bokar eller alar men en och annan grön gran finns där också. I år har vi som sagt inte sett till de där små plymsvansade tjattermaskinerna särskilt mycket men nu satt en av dem på marken när vi kom gående. Knappt hann jag se den innan den med ett par blixtsnabba språng förpassade sig till säker och lagom retsam höjd uppe i närmaste träd. Där satt den sedan och bligade nyfiket på mig. Kanske undrade den om jag med en sådan präktig svans kunde vara en förvuxen kusin eller så.

Hallå, vänta nu, sitt inte där uppe och tjattra. Kom ner till mig i stället så kanske jag hör bättre vad du försöker säga.
Nehej, du vill inte komma ner. Kanske kan jag komma upp i stället då?
…men vänta, stanna kvar lite!

De verkar trivas bra där nere i skogen. Jag antar att de gillar blandkosten som serveras: Bokollon, alkottar, grankottar och till och med hasselnötter. Lite längre upp i backen finns det dessutom gott om ekollon.

Efter att ha blivit hånad från allt högre höjd i trädet gick husse och jag vidare hemåt. Avbrottet hade sinkat husse en smula och det började tryta med tiden för att hinna med bussen. Vi genade uppför skogsbacken på ett stället. Det var ett lyckokast. Utanför stigen fanns det färre men mer distinkta dofter. Jodå, Piff, Puff och alla deras tokiga kottsmaskarkusiner springer omkring nere på marken också. Det blev en livad men resultatlös stund av spårande bland löven i backen.

Jaha, här luktade det gott, men det var en fasligt liten koja. Lite nygrävt i marken också. Kanske en nötgömma?

De här morgonpromenaderna innan husse går till jobbet blir inte så jättelånga men är rätt trevliga och uppiggande ändå, speciellt när det händer något extra som den här gången. Då springer tiden fort. Idag sprang den lite för fort, därför blev det vår tur att springa sista biten hem. Där lämnade husse mig att fundera på Piff och Puff i lugn och ro medan han hastade vidare till jobbet. Snart var Piff och Puff bortflugna de också. Lite tröttsamma är de allt. Då kan det vara skönt att sluta ögonen och slumra ett tag. Allt kan hända när jag får jaga ekorrar i sömnen, som att jag kan klättra upp i trädet och jaga efter dem från gren till gren medan husse tjoar och hurrar nerifrån marken.

Moff på er och vakta nötterna, Piff och Puff är på hugget nu!

Bollsinnigt kul

Det där med bollar, finns det något roligare? Det finns ett par sätt att få min uppmärksamhet. Att ta fram snörbollen är ett. Den där snörbollen är lite svårkontrollerad för husse och matte. Den kan hamna lite var som helst när de kastar den. Oftast brukar vi hålla till ute på fotbollsplanen bakom huset men det har inte förhindrat att vi har fått smyga in till någon granne för att hämta tillbaka den. Ja, smyga förresten? För mig handlar det alltid om att komma först så jag rusar på som en fyrbent buffelhjord.

Nå husse, den ligger här framför mig. Vad tror du? Har du tur? Hinner du?
Hahahahahaaah, jag döööör. Husse är så roligt hopplös på att ta bollen så jag vriiiider mig av skratt! Haaaahahahahaaah!

För ett tag sedan ville husse få en liten actionfilm när jag kommer rusande mot kameran. Han placerade mattes store tvåbeningsvalp, Jacob, med kameran på marken. Sedan hetsade han mig till gränsen för att hålla mig kvar i skinnet innan han slungade iväg bollen bort mot Jacob till. Resultatet? Ja, filmen blev väldigt lyckad tror jag att de tycker, och Jacob undkom med minsta möjliga marginal som ni kan se. Var husse oerhört skicklig eller Jacob enormt tursam? Det senare, definitivt det senare!

Jag har mina kära tennisbollar också. De får jag inte gnaga för mycket på eftersom den sträva filten kan slita ner tänderna. Därför har husse slitit en av dem ren. Den får jag ha när det inte är lek utan bara som ”min”.
Leken handlar nästan alltid om att få husse att jaga mig. Det ger en enorm självkänsla när inte ens ”alfa” kan rå på mig. Min boll, bara min! ”My precious…”
Matte har jag precis lärt ett annat trick: Om jag släpper en boll framför hennes fötter så plockar hon fram en godisbit. Det började av en olyckshändelse i hallen när jag tappade bollen framför henne precis som hon plockade fram en godisbit. När jag provade det ett par gånger till insåg jag att jag hade lärt henne hennes första trick! Hon gör det redan varje gång. Är hon inte läraktig, min fina matte?

Jag har kommit på en variant på det tricket. Det gjorde jag i mörkret när vi var ute och lekte häromkvällen. Jag hade ingen boll för stunden men visste att matte och husse har lite sämre mörkerseende än jag. Jag imiterade helt enkelt en studsande boll själv vid hennes fötter. Det funkade utmärkt! Lite orolig blir jag nog allt för hennes syn när jag tänker efter. Tänk om hon glömmer mig och tar med bollen på promenad…

Apropå att studsa: Igår kväll gick husse och jag ut på promenad i mörkret själva. Husse ställde upp grinden på vid gavel när vi gick, precis som de brukar göra när de ska köra bil. Efter en hyfsat stunds spännande sniffande i mörkret i skogen kom vi hem igen.

Det är svårt att fånga bollar på bild i mörkret. Den här bollen lyckades matte fånga på bild. Jag har å andra sidan aldrig lyckats fånga den. Ser ni spökhunden i förgrunden förresten? Burr! Kan någon fånga månbollen så är det väl den.

Grinden var stängd men det tänkte jag inte på. När jag väl kom in innanför grinden fick jag en riktig doftsnyting: Matte har varit här vid grinden medan vi var ute!!! Husse kopplar alltid loss mig innanför grinden för att sedan säga ”hopp och lek”. Han hann inte mer än till ”H…” så var jag iväg. I full sken nerför garageinfarten, vek höger och rusade ut i mörkret i trädgården, insåg att doften var borta och studsade…, nej, rikoschetterade tillbaka som en gummikula snarare än en boll, for vilt ut i mörkret åt andra hållet i stället. Spåret borta där också! Ny rikoschett tillbaka till infarten och hittade det igen! Medan husse skrattande kom lufsande runt hörnet på huset stod jag och skällde okontrollerat mot ytterdörren från utsidan. Ja, någon gång ska väl vara den första?!? Jag var inte go’ mot köksgolvet när husse väl öppnade dörren kan jag säga , men jag var i alla fall långt före husse att hälsa min älskade matte välkommen hem 🙂

Så, nu ska jag studsa vidare!
Moff på er!