Månad: augusti 2017

Fjärde skoldagen och vi var först på plats, till och med en billängd före Pelle Polis. Förra gången hade Pelle sagt att det gick bra att komma lite tidigare eftersom det tar lite tid att lägga godisspår och det skulle göras för en hund i taget.  Därmed var vi också först ut. Nu var jag ju väldigt förväntansfull och så snart vi kom ur bilen bara spratt det i hela mig, jag var liksom elektrisk ända ut i pälsen. När husse till slut lät mig komma fram och hälsa på Pelle så sa Pelle att vi kunde rasta av mig lite innan vi körde igång, allt för att jag skulle kunna ha lite fokus på själva spårandet.
Pelles spår var precis som husses med köttbullssmak. Däremot var det inte så rakt på sak: Där husse nästan målar gräset med köttbulle lade Pelle en liten uppmuntrande bit köttbulle som startpunkt och sedan med tre stegs mellanrum. Varje köttbullsbit låg i ett extra vältrampat fotspår så att jag kunde koppla köttbullsdoft till Pelles fotspårsdoft och därmed hade något för min nos att hålla i sig i mellan bitarna.

Nu får jag väl erkänna att jag ibland när jag blev lite osäker gick ner i vinden lite så jag kunde få en pust från nästa köttbullsbit. Annars hade Pelle varit lite lurig där och sett till så att vi hade vinden i ryggen för att det inte skulle bli för lätt. Dessutom hade han gjort ett extra långt uppehåll en bit in i spåret men det gjorde inget. Jag hittade alla bitar och blev belönad med en riktig liten köttbullsskatt på slutet.
Mums!
Sedan blev det rätt mycket väntetid medan de andra hundarna fick sina spår. Då lekte husse, människovalpen Elio och jag kurragömma med inkallning ute på en äng med UFO-ägg, sådana där stora, vita, runda inplastade höbalar.
Lite ”gå fot” hann vi också träna på. Jag tycker att det är lite fuskigt att husse kör egna lektioner på Pelles raster.

Till sist körde vi inkallning, dels när vi fick springa bortåt mot en hund som fick agera lockbete, dels förbi nosen på alla andra klasskompisar som stod uppställde på rad. Jag var som fjärrstyrd, styrd av tanken på …. (trumvirvel)… KÖTTBULLE!!! Inga problem med inkallningen här. Magen och smaklökarna är kontrollerna till min autopilot.
Jo, en liten komplikation uppstod faktiskt i den första inkallningsövningen med lockhunden: Där gick inkallningen tvärs över alla tidigare godisspår och många av oss, även jag, tyckte att den där lockhunden gott kunde komma till oss i stället och hjälpa till att nosa köttbullar.

Jo, härförledens voffade jag ju lite om att vi alltid trillar över något spännande på våra skogsturer hemikring. Nu senast när vi var nästan hemma, i ”mördarbacken” på spåret, tvärstannade både jag och husse. Där satt någon riktigt långbent som verkligen såg hoppfull ut. Så fort jag försökte nosa lite hoppade den iväg som värsta tennisbollen, minst en hel Lazer-längd.

Den här veckan har jag varit ett par eftermiddagar hos hussemor. Husse är alltså också en valp egentligen, bara en väldigt gammal sådan om ni frågar mig. Det var för att jag skulle få lite längre tid av sällskap dagtid och för att börja vänja Kajsa vid min närvaro. Kajsa är hussemors vita lilla flicka. Det är mer raser i henne än i mig, både Volpino Italiano, Shih Tzu och Coton de Tulear. Hellre mer raser i än mer raseri. Hon är arg nog på mig redan, kanske för att jag är lite stor i hennes ögon och för att jag gör intrång i hennes revir? Hon har fina tänder i alla fall, dem har jag fått se rätt mycket av de här eftermiddagarna. Och hon har rätt djup röst för att vara så liten, i alla fall när hon morrar.

Det har blivit bättre redan men helt nöjd med min närvaro är hon inte. Hon har rätt stor integritetszon medan min är i princip obefintlig. Det blir lätt lite missförstånd då. Hon får vila från mig lite så ses vi nog snart igen 🙂

Kvack… voff menar jag!

Bland alla saker man måste lära sig så är det att kunna klara sig själv en stund medan husse och matte gör något viktigt ”vad-nu-ni-människor-måste-göra”. Vi har tränat på det också under sommaren. Vi har en stor hall med sten- och plastgolv som de låter mig vara i. Där brukar jag ändå gilla att ligga när det är varmt. Stengolvet svalkar små valpmagar på ett härligt sätt.
Vi började med korta stunder på förmiddagarna då jag ändå gärna vill ligga och vila. Vad jag förstod så var det viktigt att inte pipa för då kunde de inte öppna dörren för att inte belöna pipandet. När de sedan kommer hem igen och öppnar dörren så blir jag förstås väldigt, väldigt glad att se dem. De har lärt sig fort att inte bry sig om mig förrän vi har kommit ut utomhus eller allt har lugnat ner sig lite eftersom jag har så lätt för glädjedroppar.

Så, vad är det nu med rubriken då? Jo, i fredags var jag hemma själv under förmiddagen, lite längre än vad vi har provat på tidigare. Jag tyckte nog att det gick OK även om det var liiiiite långsamt ibland, men jag hade mina favvisleksaker, filt och vatten tillhands och hade det väl rätt OK ändå. När husse kom hem och öppnade dörren kom han på mig med att slumra lite och vände genast ut på bakgården där han plockade upp värsta favvisen (ja, näst Näbbis då), min rengnagda tennisboll! Den började han bolla mot uthusväggen medan jag sträckte på mig och mjukade upp alla leder och kotor. Sedan lekte vi med studsbollen ett tag innan han började gosa med mig på riktigt.
När vi sedan gick in efter en stund såg jag hur han rynkade pannan och började vädra. Husse ser rätt tafatt ut när han försöker sniffa med sin konstiga nos. Det är konstigt, en så stor nos och med så rejäla näsborrar borde ju vara fantastisk på att hitta vad som doftar. Han böjde sig ner och började syna golvet men hittade inget. ”Har du kissat här inne?” frågade han sedan.
Vilken skamlig fråga! Jag som är rumsren och egentligen aldrig har gjort något inne sedan den dag jag kom!!! (Ja, vi kan väl glömma missödet på dörrmattan en gång för länge sedan, då var jag ju praktiskt taget ute, eller hur?)
Dörrmattan, en badrumsmatta egentligen som husse låter mig torka tassarna på, var det första han kollade men den var torr (förstås!). Mattan gick i tvätten ändå, tillsammans med min filt som heller inte luktade illa och golvet våttorkades utan att det blev bättre Jag förstod inte vad husse tyckte luktade kiss.

De vädrade ut, började sniffa på sina egna löparskor (ja, liiite över gränsen, jag håller med), öppnade garderober och skåp men återkom hela tiden till att jag nog hade kissat ändå. ”Det får bli en rejäl golvskurning med grönsåpa” fastslog husse efter att ha krupit runt och med nosen i golvet försökt hitta var det kom ifrån. ”Konstigt, där han brukar ligga luktar det ju till och med vanilj” hojtade han till matte. Det var då jag förstod att husse har ett noshandikapp på riktigt.

Så, dömd som bara ”nästan rumsren” och ”en förmiddag var nog för mycket”, inte 100% perfekt alltså, så skulle vi över till grannarna för kalas. på lördagen. Husse plockade ihop koppel, vattenskål och ett par leksaker som förströelse för mig. Han började leta runt efter en tuggknut som jag kunda ha att gnaga på i stället för de andra gästerna. På skohyllan hittade han till slut min stora tuggknut och så gick vi. När han plockade upp grejerna hos grannen rynkade han näsan igen, satte nosen mot tuggknuten och ryggade tillbaka.
”Älskling, den här behöver nog tvättas, riktigt varmt”.
Japp, oskyldig står jag här med rent samvete och rentvådda tassar. Jag tror att vi alla var rätt lättade över min återupprättade förträfflighet 🙂

Så husse, tag lärdom: Låt inte mina tuggknutar ligga utomhus i regn och bli genomsura, och tvätta dem gärna någon gång ibland. I värsta fall, köp mig en ny. De blir inte godare med ”mognaden” 😉

Snipp, snapp, snut, den skyldige var min knut!

Ursäkta att det dröjt några dagar mer än vanligt sedan senast men jag skyller på husse. Den nya klotången har fungerat alldeles utmärkt och jag har haft svårt att skriva med så välansade och fina klor. Första omgången tog han båda framtassarna, sedan en baktass i taget. Tre dagar och allt var klippt. Orolig var jag förstås för jag visste ju vad han höll på med och hans ”track record” är ju inte det bästa, men ska jag vara ärlig så märkte jag knappt när han klippte. Tången bara gled igenom och inga klippljud knappt. Snyggt jobbat husse, fortsätt så 🙂

Tredje skoldagen avklarades hur som helst i måndags, den här gången på en idrottsplats. Där skulle vi en och en gå in i en stor byggnad. De hade mörklagt en gympasal för att se om vi blev oroliga av det. Jag tyckte det mest var spännande och nosade runt på en massa saker. Jag fick även nosa i städförråd, duschutrymme och ett omklädningsrum. En väldig massa spännande dofter och konstiga saker som ni människor lämnar efter er men inget som skrämde. Hur tänker ni förresten när ni lämnar kalsongerna kvar i omklädningsrummet efter träning? Går ni hem utan?
Pelle Polis tyckte att jag var jättesnygg. …eller sa han ”trygg”? Ja, så var det nog. Jag blandar nog ihop det med vad matte och husse brukar säga 🙂

Under hela den här lektionen gick min nos i ett över gräsytan på fotbollsplanen. Det var spår i alla riktningar: Kaniner, rådjur, svettiga fotbollsspelare och en massa hundar, inte bara de från min kurs. Både husse och Pelle noterade detta och Pelle pratade lite om ”nose work” men att det dröjer några månader innan jag kan börja med det på allvar. Nästa gång lovade han dock att jag skulle få prova på ett godisspår. Det tycker jag låter som ett riktigt gott förslag! 🙂

Dagens höga betyg kom annars i ”Inkallning med störmoment”. Störmomentet bestod i att Pelle sprang runt och tjoade och betedde sig lustigt i andra änden av en fotbollsplan. När vi trodde att han ville leka med oss och sprang dit så skulle matte eller husse kontra med en inkallning. Alla hundar sprang fram och kollade upp vad Pelle höll på med innan de raskt och lydigt vände tillbaka till husse eller matte. Ja, alla utom jag då. Jag tvärvände på fläcken när husses människovalp Elio kallade. De andra fick göra det tre gånger, jag bara två. Pelle förklarade att är man så duktig så räcker det 🙂

Behöver jag säga att jag visste att det fanns köttbullar i fickan hos Elio? Fast å andra sidan så har vi övat rätt mycket på inkallning hemma också.
Husse och matte litar bra på mig när vi går promenad och jag brukar få gå lös bitvis där vi är långt från trafik, hästhagar och annat som kan stöka till det. Inkallningarna funkar fint även när vi möter andra. Dessutom brukar vi leka lite och har alltid en boll med oss. Det finns förresten ingen ände på allt spännande som kan trilla över en under promenaderna.

Till sist så har jag nu bytt alla mina tänder och det i god tid till sexmånadersdagen som just nu är tio dagar bort. Äntligen säger vi alla. Borta är alla vassa små sylar som har varit så kännbara för de jag tillkännagivit min kärlek mest till, blodfläckade tröjärmar och svalda småtänder. Lite kliar det allt än i tandköttet när mina nya rejäla tänder fortfarande växer ut. …och inte blev det så tomt på tänder som jag var rädd. De nya var ju redan framme innan de gamla föll.

Ha en fortsatt trevlig helg, snart är det redan dags för fjärde skoldagen och godisspår. Hurra! 🙂

Vid Kerberos (ursäkta svordomen) och alla förnicklade klotänger, att vara liten valp med klor är inte lätt. Att vara en stor valp med klor är definitivt inte lättare. Hemma har de trägolv i hela huset och husse och matte verkar ha bestämt sig för att hålla mina klor korta. Saken är bara den att vi är inte riktigt överens på den punkten. Jag har kommit fram till att det är extremt obehagligt, rentav farligt att få klorna klippta.

Egentligen började det rätt bra redan när jag var rätt ny här i familjen. Husse pillade med mina fötter medan vi gosade och jag låg på rygg i hans famn. Det var rätt skönt faktiskt. Sedan kom den där klotången fram. Jag minns att jag var lite misstänksam mot den och husse kunde bara klippa ett par klor åt gången, men det blev åtminstone klippt. Då i början hade vi små mutor i form av torkade blodpuddingstärningar som kom till användning för varje klo. Kanske lite dumt för husse som fick ett avbrott för varje klipp. Till sist gick det ändå rätt bra. Jag var lite ovillig till att släppa till mina framtassar men bak gick bra. Sedan en dag när husse skulle gå över alla klorna med tången hände olyckan. Vi hade klarat tre tassar och var halvvägs igenom sista baktassen när han råkade klippa lite för mycket. Han blev nog lika rädd som jag när jag gav till ett falsettpip högre än när Wiener Sängerknaben sjunger ”The lion sleeps tonight” (mer som Pernilla Wahlgrens trestrukna C i ”Piccadilly Circus”). Han träffade pulpan och det började blöda. Det gjorde riktigt ont ett ögonblick.
Efter det fick husse börja om från början med att vänja mig vid tången. Dessutom var han därefter alltid noga med att se till att han hade glasögonen på. Han som tycker han har så bra syn ändå…
Nåväl, det där hankade sig väl fram och jag fick klippt lite klor i taget även om det alltid var med viss misstänksamhet och nu speciellt kring baktassarna. Vi voffsingar känner ju direkt av era känslor dessutom och inte kunde husse dölja att han var extra försiktig och orolig för att klippa fel. Hur trygg gör det mig? Tänk er att ni sitter hos tandläkaren som borrar i en tand medan han mumlar ”Hoppas jag inte går för djupt, hoppas jag inte går för djupt, …”.

Apropå tandläkaren, hur många tycker det är lite obehagligt att gå till tandläkaren? Ni människor har ju också en pulpa i era tänder? Känns det OK att borra i en tand? Utan bedövning? Tänkte nog det….
Tänk om det kan ila i våra klor också redan innan ni träffar pulpan? Nåväl, det där lilla klippögonblicket känns i alla fall mer eller mindre, som ett litet ”kläm” åtminstone, och det där klickande ljudet på det också… så se till att ni har en riktigt vass tång som inte nyper eller glider!

Så för någon vecka sedan var det i alla fall klippt igen (aj, det där var inte ens roligt) . Då satte slarvern tången alldeles för långt in och nöp till. Återigen var det en baktass och Kerberos (förlåt igen) vad ont det gjorde, och som det blödde! Behöver jag säga att när våra blickar möttes så såg jag dessutom att han inte hade glasögonen på sig?!? Jag kan ju bara säga att husses uppförsbacke blev riktigt brant där.

Nu har husse fått börja om från ruta ett igen. Det ryser i mig och jag kan inte låta bli att rycka tassen ur handen på honom så snart han pillar på mina klor. Han har dock precis skaffat sig ett bra trumfkort som han rätt skickligt utnyttjar. I går morse fick han ”skrapa” alla mina klor med klotången i utbyte mot köttbullsbitar. Vad gäller godis så har husse hittat en helt ny nivå. Levlad till köttbullefrestare kan han få mig till nästan vad som helst. (Hurra för hundskolan!)
I dag tog vi nästa steg, fem klor avklarade men bara på framtassarna. Vi började med en sporre (ofarliga tycker jag) och gick vidare till de främre lite längre klorna på båda tassarna. De är inte så grova som sidoklorna vilka tången bara glider av från.

Vi har också bestämt att klotången åker. Ena skäret känns inte vasst. Det är säkert därför den inte stannar på klon om vi är för nära spetsen. Så mycket har vi inte hunnit klippa med den att den borde ha hunnit bli slö. Det bästa vore en tång med riktigt, riktigt vassa skär och ett stopp som gör att man bara kan klippa en liten bit i taget.

Vi har till och med funderat på en kloslip. Dremeln ute i garaget var inget vidare när husse provade, men en maskin där man stoppar dit bara en klo i ett litet hål några sekunder kanske kunde vara något. Allt är värt att prova, det är viktigt att vi får det här riktigt bra, både för mig, husse och matte för jag har förstått att det här är inget jag kommer undan.

På hundskolan hörde vi om en vuxen Cocker spaniel som av någon anledning behövde sövas en gång för att klippa klorna. Något blev inte riktigt bra efter det och man fick börja använda munkorg vid klippning efter det för att få den lite lugnare. Att inte kunna markera med vår mun gör att vi kommer i ett annat underläge som gör det lite lättare för husse eller matte men som känns rätt jobbigt för oss.
En annan vovve sattes i badkaret vid kloklippning.. Då kunde den inte komma undan eller spjärna emot. I badkaret är det ju rätt glatt… på åtminstone ett sätt. Inte mycket fäste för små tassar där.

…och förresten, borde inte ”dagens clou” ge en betydligt trevligare association?

Voff, nu ska jag hälsa på reservmatten från På ”retreat” i Skåre i Skåne. Det kommer nog att bli livat 😛

Ögonkontakt, ögonkontakt och åter ögonkontakt. Husse och matte har blivit så envisa efter att jag började valpkursen i Pelles Hundskola. Han har tutat i dem att vi valpar ska söka ögonkontakt med dem innan belöningen kommer. Först förstod jag inte varför de tjuvhöll på godiset som jag ju visste att de hade där i handen. Jag försökte med vacker tass, jag la mig ner, till och med rullade över på rygg , allt medan jag försökte hypnotisera den där handen att öppna sig. Till slut har jag nu kommit på det hemliga lösenordet: Titta upp från handen och in i husses eller mattes ögon. Då, vips, öppnar sig handen.

Ja, så var det ju det där med köttbullar som ”riktigt” godis i stället för torkade leversnittar. Jovars, det smakar gott med köttbullar, det gör de visst, men de är lite annorlunda i konsistensen och måste liksom tuggas lite på innan de slinker ner. Däremot, himmel vad de luktar gott!!! Jag blir alldeles till mig och kan knappt hålla mig nere utan dansar på bakbenen i mina försök att komma närmare godbitarna. Köttbulletrans, vet ni vad det är? Det är ett nytt mentalt tillstånd som jag har upptäckt att jag väldigt lätt hamnar i. Ryck mig i svansen, vad mumsigt!!!

Vi tränade inkallning igen. Inga problem, jag sprang det snabbaste jag bara förmådde rakt i famnen på den där köttbu… husse menar jag.

Vi fick också prova på följsamhet genom att gå en liten hinderbana: Zick-zack mellan koner, under några snedställda lastpallar, upp på en vickande lastpall, zick-zack tillbaka och till sist genom en betongring. Det gick förbenat bra om jag får säga det själv. Jag satt som köttbullsklistrad vid husses sida och hade sådan ögonkontakt med husse att jag nog knappt visste vad vi gjorde.

Den vingliga lastpallen fixade husse galant att stå på medan jag tittade på, fast där tyckte jag nog att husse såg lite besvärad ut ett tag. Genom betongringen på slutet kände jag mig tvungen att följa efter husse så han slapp sitta ensam på andra sidan när han nu hade krupit så fint 🙂

Dagens höga betyg: Oräddhet inför otäck jacka upphängd på en stol mitt på en äng. Lättförtjänt, den luktade inte ens något speciellt. Varför göra så när det finns klädhängare? Det var väl kanske det som var mest mysko…

Astrid, hunden som ska viltspåra, nu vet jag vad hon är för sort! En Wachtel. Sedan kom det en tollare till den här gången. Zorro heter han och är en jättelattjo typ.

Köttbulledoft ja, husse busade till det lite hemma och drog en köttbulle i gräset, först rakt i ungefär fem meter, sedan en tvärt vänster några meter till. Jag lyckades genast hitta doften men fattade först inte att det ledde vidare. Det luktade så gott så jag var nästan tvungen att provslicka gräset. Jag följde spåret men tappade det i svängen, lyckades dock hamna i vindriktningen från köttbullen och gick rakt på den utan att återvända till spåret. Slutet gott (riktigt gott) på den övningen.

Så var det det där med tandlossning: Nu har den slagit till på allvar. Det yr tänder ur munnen på mig. Husse kallar mig för ett lapskt yrväder med inslag av emaljhagel. Jag blev av med båda nedre huggtänderna på samma dag men där fanns redan synliga delar på mina nya grövre. Kindtänder och jag vet inte allt vad det är för stort som smått som ramlar ut nu.

Husse tycker att jag ligger och smackar och skramlar för mycket med tänderna på nätterna också, men nog minns han väl hur det var när tänderna lossnade en gång i tiden och man liksom kunde peta in tungan under dem? Han kanske kan bli påmind, han har väl snart åldern inne igen 😉 Nåja, vi får väl se vad som faller härnäst. jag har i alla fall kvar de övre huggtänderna än.

Voff och gläfs på er!

Så var det då livet som skeppshund, en annan del av min valptillvaro. Att åka bil var till en början rätt läskigt men båten har jag aldrig haft några problem med. Nja, ok, första gången ombord när husse startade blev jag lite orolig. Den bullrade och vibrerade på ett sätt som jag aldrig har varit med om tidigare. Husse har dessutom ett litet trick för att få den att lyda och starta. Han tar en liten handslägga och smäller till startmotorn lite lätt så lyder den fint sedan och startar när han trycker in knappen. Jag tycker han borde försöka med lite godis i stället. Då skulle nog båten lära sig att det är roligt att starta. Det är mycket snällare än att vara hård mot den. Så tycker i alla fall jag 🙂

De senaste dagarna har vi varit ute på två turer, en till Kobebus precis utanför stan och en ända ut till Stenshamn i den yttre skärgården.
Kobebus var bara en kort tur för kvällen med lite grillning, lek i vattenbrynet och fågelskådning.

Turen till Stenshamn däremot var mycket längre så då sov vi över på båten också. Husse och mattes båt går inte så fort så då är det bra att det finns så många spännande och konstiga dofter som kommer med vindarna på havet. Jag älskar att stryka bak öronen, sätta upp nosen i vinden, kisa lite och bara sniffa på med fullt fokus på alla små signaler från nosen, och ett av mina absoluta favvisställen är framme vid vindrutan där jag hjälper husse och matte att hålla järnkoll.

Båten kan ju vara lite bullrig så då är det skönt att emellanåt hoppa in i förruffen och lägga sig att vila från oljud och dofter. Därinne hör man i stället hur vattnet forsar förbi på utsidan och det är riktigt gott att bara snusa lite. Dessutom är det perfekt att komma ur solen ibland om den blir lite för gassig.

Ute på Stenshamn finns det många fina små hus men bara två personer som är bofasta året runt, Gösta och Ingrid. Husse är släkt med dem så dem hälsade vi på. Där finns också en jättefin gästhamn med toa, dusch, bastu, sjöbodar och en massa båtar. I en av sjöbodarna finns det en liten kiosk.

På många av båtarna fanns det andra skeppshundar. Vi träffade ett gäng med en jätterolig liten Lagottotjej på knappt tre månader. Oj vad vi lekte. Sedan blev jag utskälld både av gängets Chihuahua och Bulldog så där dog festen lite grann tyckte jag så då kunde vi lika gärna gå hem till vår båt.

 

På morgonen tog vi en promenad över till Utlängan, en annan ö som sitter ihop med Stenshamn via en smal bro. Där fick jag gå utan koppel en stund medan matte kastade boll med mig. Tur att hon kastar så rakt! Jag älskar att jaga efter studsande bollar men är inte så säker på att jag vill bada än. Ibland stökar det till sig lite när jag hämtar boll. Skulle jag ana något som luktar gott så åker bollen ut. Man kan ju inte dra en massa goda dofter genom nosen om munnen samtidigt är vidöppen med en boll i. Då far ju luften bara upp och ner genom munnen. Så, bollen blev alltsom oftast liggande halvvägs tillbaka tills matte kom fram till den och kastade igen.

Nej, nu måste jag knyta mig! Imorgon är det valpkurs med Pelles hundskola igen. Då måste jag vara skärpt! Morrs!

Hurra, nu är jag en valpklabbare!
I måndags kväll var det dags för första dagen i skolan. Jag började i valpklass i Pelles hundskola (http://www.pelleshundskola.se/). Matte hade packat min skolväska med vattenskål, vattenflaska, påsar för ”diverse behov” och en hel massa hundgodis. Husse och Elio (människovalp) tog mig med till Rosenholm där kursen skulle hållas. Nästan framme passerade vi en stor parkeringsplats med en väldig massa bilar. Då tror jag att husse fick ståpäls, för tydligen var det bygdens hockeystolthet KHK som hade ispremiär. Jag som trodde att de alla hade kommit till hundskolan…

På kursen fick jag möta en hel massa nya kompisar. Alla var vi runt 4 till fem månader men oj vilken skillnad på storlek. En Berner Senner som hette Hero måste ha vägt fyra gånger så mycket som jag. Där fanns även valpar av Corgi, Flatcoated retriever, Shi Tzu, en schäferblandning, Australian shepherd, Tollare och några till.

Här fick alla hussar och mattar veta sådant som vi valpar redan känner till, som att en hund kan bli jättetrött och nöjd av att få jobba med nosen. Det ger mycket bättre effekt än en lång promenad… och långa promenader ska ju helst inte små valpar behöva göra.
Jag förstod också nu varför husse envisas med att ha godiset i sin vänstra ficka. Det är en del i en komplott för att få mig att gå på just den sidan. Jag som börjat tro att det bara var för att det kändes ”rätt” som jag går där. …och för att husse och matte envisas. Visst har det känts lite mer lovande att gå nära godiset också.

Jag gillar husse och mattes godis som de belönar mig med. Därför är jag rätt nyfiken på att få prova lite ”riktigt” godis. Pelle sa nämligen att hussarna och mattarna skulle ha med sig lite ”riktigt” godis nästa gång, som köttbullar eller prinskorvsbitar eller så om bara magarna klarar det. Inga ”sådana där torkade leversnittar” om de ville ha något riktigt oemotståndligt för oss valpar. Där blev husse lite lång i ansiktet och tryckte ner leversnittarna lite djupare i den där vänsterfickan.

Vad fick vi träna på då? Tja, det svåraste var det vi fick göra mest av: passivitetsträning. Vi var tvungna att sitta åtskilda utan att leka eller busa med varandra. Det var JÄTTEJOBBIGT! Det var en massa svansande, blickar, koppeldrag, gläfs, gnyende och stundtals skall, men allteftersom lade sig upphetsningen lite.

Sedan fick vi testa inkallning där den inkallande fick springa genom ringen av hundar. Det var ingen konst för mig, men ”flattien” gjorde en nittigradare och dök in till schäferblandningen. Det var skoj, men när matten fortsatte springa bortåt och ropade insåg ”flattien” att han nog hellre ville till matte och sprang till henne.

Det var visst viktigt också att inte försöka fånga in oss eftersom det kan göra att vi tvekar att komma riktigt nära i fortsättningen, speciellt om vi upptäcker att vi kan komma undan. Det är ju inte alltid det roligaste alternativet att vara kopplad till exempel, om ni nu frågar mig. Klart roligare att få skutta runt.

Vi fick också gå en och en med Pelle genom en mystisk stuga full av möbler, maskiner, bråte och skumma dofter. Han ville visst se om vi var oroliga små vovvar. Han verkade mycket nöjd med mig. Jag var mest nyfiken och inte ett dugg skraj.

Vi fick betyg redan första dagen. Jag fick högt betyg i ”icke skällande för att vara lapphund”. Några gånger skällde jag ju lite men det var när det brakade loss hos de andra valparna samtidigt.
Sedan fick vi hemläxa i förbudsträning allihop. Konsten att lyda ett ”Nej!” när det finns en frestelse. Det har vi redan tjuvtränat länge på hemma så det ska inte vara något problem. Nu har husse och matte börjat förvänta sig att jag ska se dem i ögonen bara innan ”Var så god!” kommer. Det är väl liiiite jobbigt då.

Förresten, hörde ni också på radion om den där kliniken i Jönköping för överviktiga hundar. Det måste vara väldigt duktiga hundar som belönats med mååånga köttbullar 😉

Så, dags att plugga lite, vi hörs!

Oj vilken dag jag hade igår. Till att börja med ett glädjande besked, magen tycks ha stabiliserat sig nu. Det beskedet gav jag husse och matte vid flera tillfällen igår och även nu idag. Varannandagssyndromet verkar ha släppt (peppar, peppar…) och jag är nästan helt över på lammproteinfodret nu.

Jag frågade ju om det var någon som var sugen på att åka hundbur. Husse var dum nog att räcka upp handen så jag stängde in honom en stund. Tur för honom att bilen är på verkstad, annars hade jag kanske tagit ut honom på en tur också 😉

Näbbis har avslöjat sitt innersta för mig. Tyvärr kastade han samtidigt in handduken och vände magen i vädret. Det var efter en stunds sedvanligt tilltufsning, tugg och bus som besvarades med kärvänliga (kan jag ha misstolkat det?) pip av Näbbis som han bara sprack upp i en söm och nästan tappade en labb.

Vit stoppning var vad luddisen var fylld med. Husse och matte skickade honom till någon slags symaskinsakut eller så. Hoppas han är kurant snart. Jag har nämligen lite nya tänder på gång som jag vill prova på honom. Två kindtänder föll nämligen igår under lite lek med en tuggknut och det verkar som att ersättarna redan var redo under dem.

Svampletarkursen gick in på ett mer praktiskt moment igår: Skogstur. Det blev en rätt givande tur. Husse och matte fick med sig sådana där gula hem och jag fick en massa godis. Det var vansinnigt spännande i skogen men jag förstår inte riktigt tjusningen med de där gula svamparna. Det fanns ju så mycket mer spännande dofter i skogen. Som när jag plötsligt gjorde ett sidledsryck  och ledde husse rakt på en alldeles färsk rådjursbajs. Den hette visst ”Usch!” på människospråk.

Väl hemma fick jag en extra ranson hundmat efter skogsturen, kan det bli bättre? Ja, okej då, jag hade ju kunnat få behålla den munfull jord som de snodde från mig tidigare under dagen. En ”sidofångst” i jakten på något litet kryp. Men å andra sidan så var det ingen som snodde flugan av mig som jag efter en stunds guttaperkastudsande över golvet till slut lyckades knipa.

Som sagt, dagsformen är i alla fall god men det är ett evigt vakande öga från husse och matte på vad jag nosar upp för godsaker.

I morgon ska jag börja skolan! Hopp och lek på er, vi hörs!

Problemet med skräpmat är att det är alldeles för gott och lätt att stoppa i sig. Jag har hört människorna säga att man kan bli tjock av skräpmat. I mitt fall verkar det vara tvärtom. Husse säger att jag måste sluta stoppa i mig skräp för att jag inte ska magra av. Jag var ju i blåbärsskogen förra veckan (se inlägget ”I skogens skafferi”) och stoppade i mig något riktigt olycksaligt som fick min mage att sparka bakut åt båda hållen under något dygn.  Därefter har jag haft återfall med racermage ett par gånger utan att egentligen kunna sätta tassen på vad som kan ha slunkit ner för att stöka till det. Visst, när husse eller matte inte ser så kan jag fortfarande gott gnaga i mig någon liten pinne, fjäderpenna eller bara lite gräs och mossa men numera är de på mig som hökar så fort det börja tuggas eller nafsas utan deras godkännande. Bara en sådan sak som oreganon vars blommor lockar till sig så vansinnigt mycket bin, humlor och getingar just nu. Igår såg husse hur jag faktiskt lyckades sno en och tugga i mig innan han hann göra något. …eller tugga? Om husse verkar lite för intresserad av vad jag har i munnen övergår jag från ”tugga” till ”svälja” så fort det går. Riktigt vad det var den här gången vet jag inte men det var någon slags större fluga i myspyjamas.

Det är aldrig något fel på min aptit egentligen men vid det senaste återfallet när magen bestämde sig att gå i racerfart igen igår så blev frukosten ”lite mycket”. Jag kunde inte hjälpa det, det gick bara inte att äta allt så jag bestämde mig för att göra som med mina tuggben, gömma tills jag behövde det bättre.

Tyvärr är husse så ordningsam så han hittade skålen med mat när han skulle ordna till filten som jag hade knölat över den.

De här dagarna när jag inte har mått ”på topp” har det ändå varit rätt skönt att bara bli ompysslad och bortskämd. Då är det gott att krypa nära husse eller matte för lite gosigt kel och det ställer de ju alltid upp på.

Är det sedan ett riktigt hundväder ute så blir det förstås ännu mysigare att vara inne men nöden har ju som bekant ingen lag så ett eller annat besök ute måste man ju göra även om det är blött, inte minst om magen krånglar. Nu vet jag att husse och matte gärna vill slippa blöta och kladdiga golv inne så vi har vår procedur med en handduk och ”fyra tassar runt” innan jag kliver in på köksgolvet.

Tillbaka till min mage: Dagsnotering är det som gäller och just idag är det jättebra. Till och med bättre än innan jag käkade skog, om vi nu törs antyda konsistenser här (vilken skitblogg det blev idag då).
Från Pure Natural’s kycklingbaserade valpfoder, via Royal Canin’s valpfoder med ”fågelprotein och vete tills för någon vecka sedan (kyckling och vete kan vara lite svårt) via Pure Natural’s Sensitive med lax och öring (tyvärr i vuxenfoderbitar och svårt att veta mängd för en valp) går vi nu försiktigt över till ett lammbaserat valpfoder för känsliga magar (Nature’s protection, Junior Lamb). Här behöver vi nog stabilisera menyn ett tag nu. 😛
Gårdagens återfall för magen förresten: Skulle det kunna bero på att det av misstag serverades en portion av kycklingbaserat foder igen (ja, vi har lite övergivet foder kvar) när jag nu dessutom redan hade en rätt sliten mage?

Förresten, husse och matte har dessutom nu officiellt stämplat mig som rumsren. Det har varit nästan helt fritt från olyckor under hela min tid här men de här nätterna med risig kista har jag fått demonstrera att allt inte hänger på deras förmåga att ”läsa mig” utan att jag säger till när jag behöver också.

Nej, dags att bita av det här inlägget. Valppuss på nosen, vi hörs snart igen!