Månad: augusti 2018

Husse brukar låta mig gå okopplad på våra promenader genom byn. Ute i skogen är det dock fortsatt koppel som gäller eftersom jag visat Piff och Puff lite väl mycket intresse, precis som koltrastarna som springer omkring i de prassliga löven.
De senaste dagarna har jag dock känt en oro i kroppen. Skallet ligger väldigt nära och bubblar hela tiden, det är som att det ligger något i luften. Matte tycker att jag har betett mig lite ”uppstissat” och jag har ofta haft en väldigt alert blick, nästan lite stirrig. Idag när vi gick ut på vår morgonpromenad fick jag som vanligt gå utan koppel, och som vanligt var jag ett par meter framför husse och matte. De är ju så långsamma med bara två ben. Vi hade inte hunnit så långt, jag hade lydigt på order av husse stannat innan vi korsade vägen efter skolans parkering för att sedan följa med när han sa ”Nu går vi”. Väl uppe på trottoaren på andra sidan var det sedan som om något stack till i nosen på mig, en doft som gjorde att det bara klack till i mig. Som genom ett trollslag gjorde jag en ryck och snabb rusch ut på gräsytan bredvid trottoaren, gjorde några tvära riktningsändringar medan husse började beordra mig att stanna. Problemet var bara att jag varken hade tid eller lust att stanna och att husse hade råkat hamna utanför min ”bubbla”. Mina virvlande trumpinnar till ben fick mig att formligen flyga iväg i något slags utdraget zickzackmönster och runda hörnet till skolans baksida. Lagom till husse nådde hörnet såg han bara svansen på mig försvinna runt nästa hörn en bra bit bort . Efter att ha rusat på en runt nästan hela stora skolan insåg jag plötsligt att jag hade tappat bort husse och matte och gjorde en tvärvändning. I full fart gjorde jag en lågflygning tillbaka till matte som mötte mig med stora famnen. Husse däremot bannade mig hårt och tryckte halsband med koppel över mitt huvud och sa något i stil med att ”koppelfrihet är bara för pålitliga hundar”. Ja han sa mycket mer men det utelämnar jag här. Han var inte nöjd alls husse utan lovade mig minst en vecka i kort koppel. Ajajajaj då…
Jag har hört dem gissa vad som har spelat upp mig så pass, och just nu tror de på en löptik. Den eller den långskankade haren som hoppar runt här.

Vi har noseworktränat hemma igen. Det var en dryg vecka sedan sist men efter en uppvärmningsrunda för att ”fatta galoppen” så var det som om jag aldrig hade gjort något annat. På en glasskål på soffbordet, på en väggkontakt, på ett elementrör… inomhus var inga problem. Lika smidigt gick det på både altan och i lilla hagen nedanför altanen trots att det fläktade lite.

Till sist fick jag söka tre gånger i garaget. Där finns det både bilar och maskiner som doftar en massa. Det betyder bara att jag får söka av fler saker, men det gömmer inte eucalyptusdoften. På en bilfälg, på cykeln och på en fotboll hittade jag möbeltassen. Tre gånger lyckades jag sno möbeltassen men alla tre gångerna kom husse på mig och fick mig att spotta ut den mot att jag fick en godisbit i stället.

Till sist har jag även fått hjälpa matte med att göra i ordning bland hennes odlingar. Gissa vad! Jag kom på var hon har gömt morötterna. Jag får inte gräva ner saker, då blir det liv ska ni veta, men matte har minsann grävt ner alla morötter i en pallkrage full med jord. När jag nu kom på hennes hemliga gömma så är det ju inte så svårt att själv skaffa något gott att knapra på när jag blir sugen 🙂

Hopp och lek till nästa gång!

Jahapp, det var ju rätt typiskt. Husse hundosteologen skulle naturligtvis få rätt. 20 sekunders googling och han var expert nog. Idag gick vi in på Svenska KennelKlubbens hemsida, letade upp mig och hittade mina resultat från bedömningen på förra veckans röntgenbilder. Precis som husse förutspådde: ED 0 (armbågarna perfekta) och HD C (höfterna inte perfekta men OK). Det största problemet är nog att husses huvud svullnade lite där igen.

Strax bakom huset finns ju skogen med ett gammalt elljusspår som brukar ingå i våra promenader. I den allra närmaste delen, bakom utebadets bassäng finns det ett speciellt träd som jag har missat helt ända tills häromdagen. Jag nosade som vanligt runt i rothöjd för att hitta någon spännande kisshälsning att besvara. Det mesta som verkade ha rört sig där inne var dock den där långskankade haren som vi har sett löpträna ute på fotbollsplanen. Det var inte förrän husse bad mig titta upp som jag insåg att Enterna hade kommit. Jag som trodde jag var ur den där spökåldern och så visar det sig att vi har trädmonster precis runt knuten! Det känns lätt förvånande att det finns några barn kvar på den intilliggande förskolan. Husse säger snusförnuftigt att det inte finns några monster men vad ska man kalla det här då?

Andra konstigheter: Vem drack upp mitt vatten? En liten bit längre fram på vår promenad kommer vi fram till den lilla ån som nog gärna skulle brusa högre igen om den bara kunde. Ibland stannar vi till vid ån för att jag ska kunna få en liten slurk vatten. Det låter inte husse mig göra längre. Det är alldeles för lite vatten och nästan stillastående nu. Musslorna kan behöva det lilla som finns där säger han.

Bäst som vi var där nere i åfåran så hör och ser jag något retligt bekant: Piff… eller om det nu var Puff. Husse blev först inte varse om den lille rackaren på annat sätt än att han såg mig lystra

Nej, hellre än att klättra i träd låter jag husse hålla mig i sina grena… armar. Där får jag erkänna att han är bra.
…och så vet han hur jag vill leka och bli kliad 🙂

Moff på er!

Idag tog husse med mig på en biltur. Redan där kändes det ju lite som en dålig start. Inte blev det bättre av att husse så fort vi stigit ur bilden slog handen för pannan på ett hårt och olustigt sätt och utbrast ”Pappren!!!”

Stället vi åkte till kändes vagt bekant. Det var fullt med spännande dofter från både hundar, katter och andra sorters smådjur. Här hade jag nog varit förut. Efter att ha fått kliva upp på en våg (15,7 kg, så går det, varför fick jag inte min frukost idag husse!?! Jaså, fasta?) så blev vi raskt visade in i ett eget litet rum som var misstänkt rent.

Strax kom det in en trevlig tjej som gärna ville hälsa på mig och jag var ju inte den som sa nej. Sedan tyckte jag att hon började bli lite påflugen för hon försökte hålla om mig på något sätt som jag inte tyckte att jag hade riktig koll på. Efter att ha satt någon sorts slang i sina öron och en kall mackapär mot min mage konstaterade hon i alla fall att det dunkade på jättefint där inne.  Sedan tackade hon för sig och lämnade rummet.

Efter en stund kom det in en man i stället som också var jättetrevlig och ville hälsa. Eftersom husse hade slagit sig så hårt i pannan att han inte kom ihåg mitt id-nummer, jag tror i alla fal det var så det förhöll sig, så tog mannen fram en scanner, ungefär som på Maxi, höll den över min nacke och ”tankeläste” mitt id-nummer. Det fungerade jättebra tack vare mitt chip. Där hör ni alla barn, ät mer chips!
När han sedan dessutom kramade om mig stack det plötsligt till i nacken på mig. Därefter lade han ut en liten matta på golvet och sa att jag gärna fick använda den. Vid det här laget var jag rätt uppstirrad av allt det nya och det där lömska sticket så jag kunde inte riktigt tänka mig vad jag skulle ha för nytta av den.
Mannen lämnade rummet varpå jag uppstirrat började söka av det. Kanske kunde det finnas eukalyptus i någon gömma? Jag reste mig faktiskt upp på bakbenen och sniffade av väggskåpet som han hade varit och rotat i. Någonstans där började saker sedan ”sega till sig” och jag blev tröttare och tröttare. Husse sa med silkeslen röst ”lägg du dig där” och pekade på mattan, och då kändes det inte alls som någon dum idé längre. Strax var jag någon annanstans med nosework, jakt på kaniner i grälla färger och en massa andra roliga saker.
Här går min och husses version isär rätt rejält, så jag tänkte berätta vad husse fantiserade ihop medan jag jagade färgglada kaniner med eukalyptusdoft.

När jag hade somnat (?!) på den gröna mattan kom mannen som var veterinär tillbaka och kontrollerade att jag var ”lealös och utslagen” innan han försiktigt lyfte upp mig och bar in mig i ett annat rum . Där la han mig på ett bord i en liten ställning så att jag skulle ligga säkert på rygg utan att tippa åt sidan, lite min favvisgoseställning. Både han och husse tog på sig tunga blyförkläden och halsskydd. Han erbjöd husse att sätta munkorg på mig eftersom det hände att hundar kunde ”snedtända” på bedövningen, men det ville inte husse. Han inbillade sig nog att jag bara kärleksfullt skulle lägga mina tänder om hans arm om just jag snedtände. Haha, ja du…

Nu hände inte det, jag kom väl kanske inte tillräckligt nära mitt jaktbyte, utan medan jag fortsatte jakten på eukalyptuskaniner så drog och tryckte farbror veterinären i mina ben tills han var nöjd med läget, tog någon bild på mina höfter, justerade och tog ny tills han blev nöjd.
Därefter tog de bort ställningen och la mig på sidan, siktade, böjde mitt ena framben medan husse höll tillbaka det andra och tog en bild, vände på mig och gjorde likadant med det andra frambenet.

Efter att ha tagit bilderna klart var det dags för en vaccinspruta och sedan en spruta till som ”väckarklocka” för mig. (Jag misstänker att det var här som den numera rosa lilla eukalyptuskaninen kastade en tennisboll som jag skulle fånga och så var det ett getingbo i stället). Därefter bar de in mig och la mig på den gröna mattan igen för att jag skulle få vakna upp i lugn och ro.
Så påstår husse alltså att det gick till.

När jag hade tröttnat på den undflyende eukalyptuskaninen och dess stingsliga små vänner la jag mig att vila i gräset under ett träd… eller om det kanske var i rummet. Det blev något konstigt där. Jag var hur som helst riktigt törstig efter den långa jakten och tungan kändes som sandpapper.

Jag somnade en kort stund och vaknade sedan av att husse satt bredvid mig. Tungan var fortfarande torr och husse vinglade en hel väldig massa. Ja inte bara han utan hela huset. Efter att de (husse och huset) hade lugnat sig lite så gick vi. På vägen ut sa husse att när en kille varit så duktig hos veterinären så fick man ju självklart en ny leksak… eller två. Sagt och gjort, så nu har jag Fido och Gisen 🙂

Väl hemma var jag utslagen resten av dagen. Benen, kroppen och knoppen var helt slut efter kaninjakten så det behövdes två försök att ta sig uppför de fyra trappstegen i hallen. Jag förstår inte hur långt den där kaninen drog runt med mig, men det tröttar på att jaga kanin vill jag säga!

Husse säger att nu har vi någon dryg vecka att vänta innan vi får svaren från Svenska KennelKlubben på de där bilderna. Jag bara hoppas att de inte vill göra om det för jag orkar inte med mer kaninjakt på ett tag nu.

Moff på er!

Nu är jag klar för den här gången med nosework hos Pelles Hundskola. Det blev fyra lektioner. I början handlade det ju mest om att lära oss doften och få beröm och godis för att förstå att gilla den. Det var många övningar på att ”få träff” i olika rum och utrymmen. Från en bra förstalektion blev det nästan en allmän kollaps på andra kurstillfället när alla fem var betydligt mer ofokuserade och slarvade en del. Pelle talade om för hussar och mattar att det var rätt vanligt att det kunde bli så.

Tredje lektionen var vi å andra sidan mycket mer skärpta igen, vilket Pelle också hade förutspått. I ett rum hade den luringen stoppat den eukalyptusdopade möbeltassen, ”legan”, i en gammal gympadoja. Som om det skulle lura mig. Skon stod på min favorithöjd: Golvnivå och nosen åkte rätt ner i dojan utan tanke på svettiga gamla tvåbensfötter som varit i den. ”DUKTIG!” och godis. I ett annat utrymme hann jag bara komma in i rummet när doften fångade min nos och drog mig rakt genom rummet och fram till den gömda sudden. Husse var både nöjd och missnöjd på en gång eftersom han tyckte att jag i alla fall borde sniffa och jobba lite för belöningen.
Lika konstigt var det att vi alla hade problem med att komma ”prick på” på en sudd som satt på en drickaflaska i ett flaskställ. Alla hittade vi doften vid flaskstället men den var svår att sätta nosen på.

Efter tredje lektionen fick vi göra hemläxa. Hussar och mattar utrustades med egna flaskor med droppipett och ”hydrolat” av eukalyptus, ett finare ord för ”avkok” antar jag. Det var nämligen ett par extra dagars vila inför sista lektionen och Pelle ville inte att vi skulle köras för trötta i vårt nosarbete.

I tisdags, sista lektionen, var det nästan lite examensprov. Vi skulle få göra likadant som vid ett riktigt ”Doftprov” som måste göras innan man får tävla. Jag kom in i ett rum med tolv pizzakartonger modell ”Calzone”. Det är tydligen just sådana det ska vara. Jag fick tre minuter på mig att identifiera rätt kartong, den som hade en möbeltass med eukalyptus i sig. Vid starten började vi traska utefter raden av ointressanta kartonger tills jag fick tag i den välbekanta vittringen. När min nos dök ner till kartongen och husse efter att jag visat mitt tydliga intresse med nosen sa ”markering” hade det gått sju sekunder. ”Svårslaget” sa en leende Pelle Polis.

Vi fick också gå igenom alla moment som ingår i en noseworktävling: Återigen pizzakartonger fast nu platta. Stensäkert igen!
Därefter en ”träff” inomhus, dvs en möbeltass gömd i ett rum. Den gick hyfsat men tog mer tid. Kruxet var bara att inte heller husse visste så han var tvungen att försöka tolka mitt nosande om jag hade hittat den eller inte och när jag råkade stå och sniffa lite extra vid en dörrspringa chansade husse. Jag kunde ju inte hjälpa att det luktade spännande från andra sidan av den dörren men att det inte handlade om eukalyptus! Sedan fann vi ”legan” i en väska.
Därefter var det dags för en ”träff” utomhus. Här gick det inte alls längre. Trots den begränsade ytan att jobba på så fanns det ju så många dofter att nosa på så jag glömde bort vilken av dem de ville att jag skulle hitta. När de till sist visade mig på var möbeltassen satt, under ett trädgårdsbord så fattade jag och tryckte nosen ivrigt mot den, men det var ju så dags.
Lika svårt hade jag med det sista momentet, att hitta ”legan” på en bil. Utomhus är klart svårare men Pelle uppmuntrade med tips om att några träningar själva utomhus så sitter det också. Dessutom, för att husse ska bättre förstå när jag får träff ska vi jobba på markeringen. Ett ”Sitt!” klämdes därför in mellan beröm och godis när jag fick träff. Vi får se hur lång tid det tar för det att sätta sig.

Så, ömsom vin ömsom vatten som husse brukar säga. En bra start i alla fall. Nu får vi träna vidare hemma så får vi se vart det bär. Annars ser jag redan fram mot spårkursen som husse har anmält mig till 🙂

Sniff och moff!

 

Ibland kan det vara bra att ta lite nya vägar, man vet aldrig riktigt vad som kommer i ens väg då. Husse och matte har börjat få lite mycket rutin i våra promenader hemikring men i morse bestämde de sig för att prova något nytt och gick lite på chans en helt annan väg genom skogen än de har gjort tidigare. Tur för mig då det ledde oss förbi en liten gård med ulliga, bräkiga får. Där behövdes ingen vakthund kan jag säga, sånt liv som de förde när vi kom uppför grusvägen. …fast det hade de ändå. Strax efter fåren brakade det loss ett väldigt skällande och fram störtade en svart flatcoated retreiver som jag glatt överraskad fick hälsa på. Alma hette hon visst. Det förstod vi när hennes husse och matte försökte ropa henne tillbaka upp till huset hon hade sprungit ut från.

Efter den lilla gården gick vägen över i en lummig stig som bland annat ledde förbi ett övervuxet ödetorp som fångade husses och mattes intresse mer än mitt. Vi gick inte in på gårdsplanen för den var igenvuxen av björnlokor, och i skogsbacken låg en mycket illa parkerad gammal bil utspridd. Ja, typ så…
Där fanns även någon slags egen liten övergiven sopstation med en massa gamla flaskor, ölburkar och annat som den siste ägaren hade slängt i en hög. Där fanns allt för en nutidsarkeolog.

Det är ju torrt i markerna fortfarande, trots lite regnskurar nu de senaste dagarna. Bärsäsongen torkade bort och svampsäsongen har inte orkat igång än riktigt, men på en gammal ek hittade vi en gigantisk gul svamp. Husse lekte lite med sin telefon och konstaterade sedan att det var en ätlig svavelticka. Jag vet inte det jag. Jag går hellre på min egen känsla och hur mycket det vattnas i munnen på mig, fast det har ju ställt till det för mig förr.

Till sist, det sista skogsfyndet på den här turen var egentligen något som husse hade bespetsat sig på länge. I den nästan uttorkade ån har det legat ett gammalt lastbilsdäck i åratal. Husse tror inte att det däcket är det bästa för de kräsna sötvattenpärlmusslorna som lever i ån och som kräver rent och fint vatten. Idag tog husse av sig skor och strumpor och hämtade upp däcket ur ån. Det är konstigt, jag får inte klättra ner i ån men för husse går det bra!

Nåja, jag hoppas att de små musslorna mår bättre utan gummismak i vattnet.

Moff på er!

Kvällspromenader är trevliga och lite spännande, speciellt sådär i skymningen när det varken är mörkt eller ljust. Det är andra ljud och andra djur som har börjat röra på sig. Inte minst de där smygiga katterna. De liksom bara glider omkring nästan ljud- och luktlöst. Husse och matte är lite förundrade över att jag tycks ana hundar på hundratals meter men inte en katt på fem meters avstånd. När det dessutom är fullmåne blir det alltid lite extra livligt i naturen på nätterna tycker jag. Vi var ute och gick kvällen när månen var så röd (förstås, precis som alla andra kvällar och precis som alla andra människor verkade det). Tyvärr så gömde den sig länge i molnen men till slut kom den fram och husse verkade extra nöjd med det.

Det var som sagt många andra ute i sina villaträdgårdar också i den varma, mörka sensommarkvällen. Det var lite mysigt att höra alla dämpade och odämpade konversationer på terasser och bakom häckar. Bakom en häck blev det plötsligt ett väldigt snörvlande, slafsande och snarkande ljud. Det lärt som om de hade en tamgris som hade dykt in i häcken för att komma åt oss tyckte husse. Jag lät honom tro det. Vetskapen att det var Bosse Bulldog som hade det lite besvärligt när han blev för upphetsad av att känna min vittring kan ju få vara min egna kunskap. Han redde inte ens ut att skälla utan det blev mer som grymtningar.

Igår kväll var det dags för ett annat väldigt konstigt möte med något jag aldrig hade sett förut. Det prasslade lite inifrån en häck vid sidan av trottoaren och ut kom en konstig filur. Det var som en uppochnervänd borste från en piassavakvast som rultade fram innan den stannade till och liksom sköt rygg.

Jag tror den hade anat vår närvaro. Jag brukar tycka att det är otroligt roligt att leka med den där borsten hemma, speciellt när husse  sopar med den fram och tillbaka. Här blev jag dock betydligt mer tveksam, och när jag närmade mig lite för att nosa och den rörde på sig och liksom rullade ihop sig till ett stort taggigt ägg så fegade jag ur och backade undan. Husse verkade också tycka att vi inte skulle störa den mer än så. Jag hade visst redan nog många morrhår i nosen och behövde inte fler, vad han nu menade med det.

Ikväll är det dags för nosework hos Pelles Hundskola igen, jag kan knappt bärga mig!

Moff på er så länge!

Idag var vi tillbaka på Pelles Hundskola. Husse och matte hade anmält mig till en noseworkkurs bara för att jag skulle få jobba lite med nosen. Nybörjare som jag får börja på första nivån där man ska lära sig att leta efter Eukalyptusdoft. Hundar som ”levlar” inom nosework går sedan vidare med ”Lagerblad” och därefter ”Lavendel”. För mig som nybörjare skulle det alltså bara handla om ”Eukalyptus”.

Vi var fem hundar på kursen: Jag, en tvåårig Golden (Malte), en sexårig Mellanschnauzer som jag just glömt namnet på, en tvåårig Borderterrier (Busan) och en tiomånaders Labradoodle (Cippe). Bara en av oss var inne i träningslokalen åt gången medan de andra fick vänta utanför.
Det första som hände när jag kom in var att jag fick bekanta mig med lokalen och de andra hussarna och mattarna som satt där utan att husse försökte bromsa mig.  Trevligt! Sedan lät Pelle mig nosa i en burk där det låg en sådan där tass som sitter under stolar. Den doftade tydligen eukalyptus då. Dessbättre fanns det en annan doft som jag är väldigt god bekant med: Köttbulle! Jag fick glatt smaska i mig köttbullsbiten. Därefter stoppade han en ny bit köttbulle i burken och satte den i en hållare med fem andra likadana burkar. Därefter knackade han i hållaren medan husse sa ”sök” varpå jag glatt skuttade fram till burken som han just satt på plats, satte nosen i den och under beröm snappade upp köttbullsbiten. Sedan blev det succesivt lite lurigare när Pelle började flytta runt burkarna och jag fick nosa mig fram för att hitta min älskade lilla köttbullsbit, men det löste sig ändå.

Mot slutet saknades köttbullen och det var bara eukalyptussudden kvar i burken… ja, och så doften av alla köttbullsbitar som redan hade varit där då, fast då var Pelle raskt där och belönade med köttbulle ur hans hand.
Den här övningen fick hela gänget göra två gånger om.

Nästa runda blev sedan att få sniffa upp möbeltassen med eukalyptus på utan någon mugg, direkt på golvet. Där försvann den lilla dofthjälpen men även här gick det bra att hitta rätt sudd och köttbullen infann sig som belöning ändå.

Fjärde omgången låg det sex kartonger på golvet. När husse sa ”sök”, och utan några hjälpande gester från Pelle, sniffade jag raskt av några av kartongerna tills jag kom fram till rätt kartong, satte nosen i den till jubel och köttbulle igen.

Därefter bar det in i nästa rum där Pelle hade satt en tuss någonstans på en bänk som han ville att jag skulle försöka hitta. Jag var ivrig på att komma igång och kände raskt doften av den väl framme vid bänken men kunde inte se den. Efter ett tag visade det sig att den satt uppe mellan de två sittbrädorna på bänken, och väluppfostrad som jag är slog det mig inte att jag kunde ställa mig upp mot möblemanget. Jag var rätt på det i alla fall och fick min köttbullsbelöning ändå.

Sedan blev det lite uppåt väggarna när Pelle plötsligt hade satt möbeltassar på en väggtavla. Helt plötsligt skulle vi börja sniffa omkring på väggen för att hitta den där doften, samtidigt som jag visste att köttbullen ändå kom från Pelle. Han försökte gömma sin högerhand bakom ryggen men det stoppade inte mig från att försöka nå den. Till slut insåg jag dock att tanken var att hitta sudden med doften. Sagt, gjort och köttbulle.

Nu började det dock bli lite mycket för mig, och när vi till slut gick in i ett nytt rum för att sniffa upp en tass till som Pelle hade gömt på sidan av ett stolsben orkade jag inte mer. Jag förstod liksom inte vad tanken var längre, vad de ville jag skulle leta efter. Jag nosade mest runt bland alla andra dofter och kände mig lite förvirrad. Pelle förstod att det var tomt i hjärnan på mig nu och det var ändå den sista övningen så vi bröt där.

Hur som helst, det var skoj att träffa Pelle igen och att få använda min nos. Synd bara att jag blev lite trött mot slutet men det är ett nytt kurstillfälle redan om fem dagar. Det ska bli spännande att se vad Pelle har för övningar i beredskap då.
…och få träffa de nya klasskompisarna igen.

Moff och sniff på er!