C men inte röra

Matte och husse hade tisslat så mycket och tittat lite roat menande på mig. Så en fredag i Mars, månaden då katter lär sig yla, bar det sig inte bättre än att det åter blev dags att åka en liten biltur. Vi hade åkt en del bil vid den tiden, husse och jag, eftersom husse hade valt att ”jobba hemifrån” från torpet. …och nej, jag hade inte blivit mer luttrad för det. Bilen var (och är) fortfarande en vederstyggelse. Den här turen gick inte till torpet dock, den gick in till stan.

Det började som en vanlig promenad när vi äntligen lämnade bilen bakom oss. Det var väl tanken från husse och matte att jag skulle få sänka adrenalinnivån lite efter åkturen. Lite nytta hann det kanske göra också, men när vi sedan rundade hotellet nere vid småbåtsbryggorna for adrenalinet i topp igen.
Husserackaren hade tagit oss runt hotellet och med vinden i ryggen (riktigt ovanligt i Karlskrona där man annars alltid och undantagslöst har motvind). Med det obehagliga handikappet var det mitt syncentrum som vann kapplöpningen med doftcentrumet. Därmed blev också uppenbarelsen mer plötslig och överraskande. Jag kunde knappt tro mina två bruna , där stod det plötsligt en lappis till, en frände! Husse verkade lätt besvärad över min oförmåga att maskera min iver.
Cool kille? Jag? Glöm det! Dessutom var det ju en tjej, en riktig liten pingla som verkligen hade det där lite extra. Vilken päls! Vilken svans! …och vilka ögon!!!
Desto större orsak att spela lite cool då tyckte husse.
Desto större orsak att hänga i strypkopplet tyckte jag.

Det hade tydligen varit meningen hela tiden att jag och Dixie som hon hette skulle få träffas. Det hade våra hussar och mattor…ar bestämt i förväg.
Det tog ungefär 0.7 sekunder för mig att sedvanligt placera min nos i hennes högra öga och 0.2 sekunder på det för henne att lika sedvanligt ge mig min första utskällning. Bra start tycker jag medan både husse och matte himlade ikapp med ögonen. 🙂
Jag lärde mig dock rätt snart den hårda vägen att hon inte gillade min framfusighet. Tänk att något så sött och gulligt kan ha ett sådant ordförråd. Vilken tur för henne att tvåbeningarna inte förstår allt vi säger., inte ordagrant i alla fall.

Vi tog en månskenspromenad i stan tillsammans, jag på min kant och hon på sin. Romantiken blev väl lite lidande, men lite sneglade vi efter varandra, och mitt hjärta bultade på lite extra när jag såg att hon var och sniffade lite efter mig då och då. Jag skrev små kärlekshälsningar i förbifarten på någon lyktstolpe och hon tassade förbi och sniffade upp den i förbifarten. Lite tråkigt bara att jag fick skäll så fort jag lämnade min kant för att återgälda nyfikenheten mer ”in canis”.
Sammanfattningsvis var det ändå en väldigt trevlig fredagskväll, trots att vi hade våra tvåbenta förkläden med oss båda två.

På lördagsförmiddagen var det ett fasligt bestyr hemma. Matte bakade bullar och stod i medan det samtidigt städades. Jag kände ända ut i nackhåren att det var något på gång igen. Jag förstod allt att det väntades besök, en föraning som liksom kryper in under skinnet på mig och blir till en massa uppdämt förväntan och glädje som oftast exploderar i ett hälsningscrescendo som är svårstoppat.
Till slut rullade det in en bil genom vår grind. Bilen stannade, öppnades, och ut hoppade…

”Hej, tack för senast och välkommen” hälsade jag.
”Hrm, var så god, det var så lite så… så lite jag kunde åstadkomma.” svarade Dixie, lätt på sin vakt.

Dixie! Jag vet inte om det bara var mitt hjärta eller hela jag som hoppade volter.
Glömsk av fredagskvällens bryska avvisanden tänkte jag att hon kanske ville leka nu när vi båda var okopplade på vår tomt. Hon var klart på sin vakt och inte alls lätt att få igång, men heller inte lika anti som kvällen innan. Några gånger trodde jag att hon faktiskt var på G, men det visade sig bara vara korta, varnande utfall för att få mig att hålla avstånd.

”Får jag lov att bjuda upp till en liten svängom här på gräsmattan?”
”Hopp och lek vet jag!” försökte jag. 
”Moff, kan du inte chilla ner lite, du gör mig nervös” svarade Dixie.

Vid ett lite närgånget nosande fick jag till och med smaka på en av hennes hörntänder. Vilken kyss! Samtidigt var hon nog inte helt ointresserad, hon skulle liksom bara spela svårflörtad och var betydligt försiktigare än mig i sina sociala kontakter. Hon var ändå schysst nog att bjussa på ett par kissfläcksminnen i gräsmattan som jag kunde nosa in och sedan hälsa tillbaka i samma fläck.

Efter ett tag kunde vi i alla fall börja bekanta oss med varandra. Det var nästan att jag inte kunde låta bli att sätta nosen i i Dixies öga igen, men gårdagskvällen satt i alla fall lite i minnet än.
Bland vårprassliga löv på strandbrinken till vår lilla å där vinterns förlorade snö rann mot havet nosade vi oss fram…
Nästan som riktiga bästa vänner undersökte vi tillsammans alla spännande dofter längs stigen.

Sedan tog vi en promenad i den av vårkänslor sprickfärdiga skogen, bort till foten av skidbacken. Där visade jag Dixie snöresterna som låg kvar som smältande minnen från min favoritårstid. Vilken succé när det visade sig att vi hade precis samma kärlek till det kalla vita, naturens eget bollhav för lappisar! Här släppte det också till slut för Dixie som äntligen accepterade mina lekinviter. Under några ystra minuter rasade vi runt i snön, två lappisar i sitt rätta element med snön sprutande under tassarna.

Dixie undersökte glidet precis som jag brukar göra här i skidbacken. Tänk att vi är två som gör sälen nästan lika dant också
”Vet du, du är rätt cool ändå Lazer” tyckte Dixie.
Då kunde jag inte låta bli att känna mig rätt mallig ändå, trots min snötöblöta pälskrage. Vilken härlig vår!

Säg den glädje som varar. Vintern tog ju slut och det skulle vår dejt också göra. Till slut blev det dags för Dixie att åka hem igen, en rackarns lång resa tydligen. Om det var för att hon egentligen inte gillade att åka bil så mycket eller för att hon inte ville skiljas redan vet jag inte, men det fanns allt en liten tvekan hos henne när hon skulle gå fram till bilen. När hon väl var framme vid den så hoppade hon själv resolut in i det glupskt gapande bagaget. Vilket mod och vilken styrka! När bilen slöt sina käftar till lucka om henne och morrande rullade bort tittade hon obekymrat ut på mig genom rutan. ”Vi ses väl snart igen hoppas jag” verkade hon tänka. Åtminstone tänkte jag så till henne.

Nu var det ju det där med att träffas igen. Här var det tydligen inte bara kärleken som skulle få styra. Mattarna och hussarna skulle prata om det också, och då visade det sig att det här minsann inte var något man bara gjorde upp ”på en höft”. Helt tvärtom faktiskt. Det var faktiskt höfterna som ställde till det.
Jag har ett fint ”höftindex” på över 100. Det har jag mycket tack vare mina kullsyskon och föräldrar. Själv har jag en B- och en C-höft, kanske för att husse och matte lät mig följa med på lite för långa turer för tidigt. Fina Dixie har C-höfter. Det är egentligen inga problem. A är perfekt, B är bra, C är helt OK men lägre vill man inte gärna hamna.
Den dag jag får valpar efter mig, om den dagen nu skulle komma, kommer deras höfter att räknas in till mitt höftindex som då kan sjunka under de där önskvärda 100. ..och det kan drabba mina nära släktingars höftindex också då tror jag. Efter att ha pratat lite med urmatte bestämde sig husse och matte att det ändå var bättre att vänta lite.
Så typiskt när matematiken och alfabetet ska bestämma om man får ha trevligt eller inte. ”C men inte röra”, kan man säga.

Så här i efterhand, med den reaktionen jag fick på löptikarna i Rödeby efter återkomsten från sommarkollot, så var det kanske bra ändå. Jag är säker på att de hade skyllt min ”matstrejk XL”, rastlöshet och oro på att jag hade ”fått smak på det”, men nu vet de att det inte var så i alla fall.

Moff på er och krama alla de som får kramas,
man vet inte när chansen kommer härnäst!

 

Ingen uppståndelse, bara en liten återuppståndelse

Voff och hej,
det var ju ett tag sedan, eller hur? Det har hänt mycket, men jag ska inte försöka ge er allt på en gång. Då finge jag nog skrivkramp i tassarna. Lite i grova drag så kan jag säga att jag bland annat varit förvisad på sommarkollo från maj till augusti ute på torpet på Senoren.  Innan dess hann jag få träffa en riktig liten skönhet och jag kunde faktiskt ha varit pappa nu om inte ”om” hade varit. Det förtjänar faktiskt en egen historia, bara jag får svälja förtreten lite till först.

Sommarlivet på Senoren innehåller mycket spännande också. Bakom den här stenmuren till exempel traskar det runt lite får som skulle behäva lite vallning.

…och apropå det, när vi väl kom hem från torpet löpte nog varenda tik i hela grannskapet på en gång. Vart vi gick på promenad så möte vi någon som sa ”Är det en hanhund? Min tik löper”, log glatt och släpade flickstackar’n vidare åt sitt håll medan husse eller matte släpade mig gnyende åt vårt håll. Romeo och Julia kunde inte ha varit olyckligare. Under sommaren på torpet hade min aptit varit lite sisådär när det var som varmast men sedan tagit sig rätt bra mot slutet. Där och då, åter i tikdoftande Rödeby, dog aptiten knall och fall. Först nu, ett tag efter att de där förföriska ångorna har upphört och dunstat, har jag fått matlusten tillbaka igen. …och med den faktiskt skrivlusten också. Vad är det för mening med allt man upplever om man inte kan få dela dem med någon.
Jo, jag vet, jag delar dem med husse och matte, men det finns ju så många fler att dela dem med, er till exempel. 🙂
Dessutom kan husse vara lite glömsk, så då kan han ju få återuppleva saker här.

Sommaren kan vi snabbspola, som hur lite båt det blev för mig. Båt är ju mitt favvisfärdmedel. Allt annat som brummar tycker jag är hemskt jobbigt, men båt åker jag gärna. Otur då att vi fick roderhaveri redan vid andra turen.  Tur då att det var redan när vi skulle lägga loss. Trots att hon svek oss så hårt så har husse och matte byggt henne en egen jättehundkoja ute på torpet där hon ska få bo på vintrarna. Ja, de fick ju extra mycket tid på sig nu när det inte blev några fler båtturer.

Här kommer hon hem efter att ha legat och badat helt själv nästan hela sommaren. Hjälplös som hon var så fick hon till och med bogseras fram till upptagningsplatsen.
Helt klar är inte hennes koja, men snart ska hon nog kunna få komma under tak. Sedan blir det reparationsdags och ”lite extra nödvändig kärlek” som husse och matte säger.

Annars är vi på väg in i min favoritårstid nu. Luften passar min päls mycket bättre och promenaderna hamnar oftare utanför stigarna och stråken ute i skogen. Husse och matte går runt och letar som om de har tappat något viktigt. Oftast hittar de det inte, men ibland blir det liv på dem. Då åker det fram någon hundbajspåse eller två som de fyller med något gojsigt som växer i mossan. ”Trattisar” kallas det visst. Fåntrattisar kanske. Husse och matte ser lite sådana ut i alla fall när de  vägrar använda sina nosar för att hitta dem. Kanske bleve det för lätt då om de sökte på riktigt, inte så mycket sport?

Tänk att få rusa runt och hjälpa husse och matte att skrämma upp de små svamparna ur mossan. Vallningsinstinkterna kommer väl till pass. Jag känner att det är lite mitt ansvar att se till så de inte virrar isär och bort sig i skogen. När de särar på sig blir det till att springa fram och tillbaka mellan dem.
Hösten behöver inte alls vara grå, brun och eländig. Tvärtom, sällan är det så grönt i skogen som på hösten eller under snölösa vinterdagar.

Förresten, kan ni ana hur skämsigt det är att gå hem med husse och matte bärandes på ett par riktigt välfyllda hundbajspåsar?!? Då går jag gärna en bit bakom dem, låtsas som att jag inte känner dem och nosar runt lite i min egen bubbla.

Husse det blindstyret ser inte ett barr ens ute i skogen, men det gör jag. Ibland ser husses ögonbryn ut så här, men det brukar matte sätta stopp för.

Sniff och moff på er,
nu kör vi!