Månad: februari 2019

När man minst anar det…
Husse och matte höll på med det där otäcka, de packade väskor i hallen, det som brukar betyda att vi ska ut och skaka galler… förlåt, åka bil. Husse hade börjat släpa fram saker från källaren i långa väskor och donat och stått i redan vid lunchtid och efter några timmar dök även matte upp med sin store valp Jacob.  Då lassades det upp resväskor och pjäxväskor också. Pjäxväskor är ett slags väskor där man gömmer särskilt starkt doftande skor i tror jag.
Ni som känner mig förstår nog att när de så småningom började göra sig klara för att ge sig ut genom dörren så sjönk jag försiktigt ner på min filt i hallen, mycket mån om att inte väcka för mycket uppmärksamhet så att de skulle kunna få för sig att ta med mig på vad det nu var för åktur de skulle ut på. Jag fick ändå en väldig massa gulle-gull och gos medan de talade till mig med de näpnaste små röster jag hört tror jag. När de sedan hade kollat att jag hade vatten i min skål, låg skönt och hade mina gosekompisar runt mig och var på väg ut genom dörren hörde jag något om ”…kommer att sakna honom…”. Inte ens då förstod jag.

Ett par timmar senare hörde jag ljudet av en bil som kör ner till huset och bildörrar som slog igen. Det lät inte som vår bil. Nyfiket gick jag fram till dörren när jag hörde några bekanta röster där utanför. När dörren öppnades stod hussemor och hennes Kajan där! …och Morran!!!
Hurra, Morran som är… skulle kunna vara så rolig om hon bara vågade släppa loss lite! Ivrigt och glatt nosade jag av och hälsade på hussemor och Kajan men när jag skulle göra detsamma med Morran tog det förstås stopp. Jag kom inte ens till det där med att ”nosa av” förrän jag blev utskälld efter noter och fick syna ett vitt garnityr som upplyste mig om att det där kommer att kosta om jag försöker igen.

Det visade sig rätt snart att det inte var en miss i planeringen, att hussemor kommit på visit och råkat missa husse och matte. Nej, de var där för att ta hand om mig hela veckan sa de. ”Hela veckan”? Det svindlade lite för mig. Var husse och matte på rymmen nu igen?!? …och lämnade mig med Morran som både lockade och avskräckte på samma gång.
Morran har sina favvisplatser i huset, och det Morran vill ha det tar hon. Min plats på mattes sida av sängen till exempel. Jag brukar ha tre platser som jag cirkulerar mellan på nätterna: Kvällskel och somna på husses sida av sängen, vakna och lufsa över för att sova vid mattes sida av sängen, sova i min hundbädd och sedan en blöt nosbuff på husses arm för lite nattkel innan jag sover vidare på hans sida en stund …och så vidare.  Nu blev det i stället ”somna på hussesidan, vakna och lufsa över till …Morrrr!!! Just det, bara att sjunka ner i hundbädden i stället.
Det obligatoriska morgonkelet på hussesidan kom dock Kajan inte undan. Den sidan var ju som sagt Morran-fri 🙂

Soffan är ett annat av mina favvisställen, dock bara på min grå yllefilt. Utan den hoppar jag inte upp, det får jag inte. Morran hade också en filt som hamnade i soffan och så var den platsen tagen. Hussemor såg dock till så att vi båda fick var sin plats med en sitsbredd som säkerhetsavstånd. Där kunde hussemor sitta som ett levande ingenmansland. Om inte annat lugnade det Morran lite som inte behövde sova med ett öga vakandes på mig.

Promenaderna var annorlunda. Normalt sett brukar jag ju bli alldeles till mig när vi träffar någon hund. Nu var jag här och traskade med en annan hund konstant i min närhet. Blev det lite slentrian kunde jag alltid pigga upp stämningen genom att nosa lite bakifrån på Morran. Då blev det genast livat.

Hussemor och Kajan var jättesnälla mot mig hela veckan. Åt gjorde jag gärna, speciellt med lite av Morrans mat att blöta upp mitt torrfoder till husses förtret nu efteråt. Det gamla sättet smakar inte lika lockande längre om jag säger så.

Efter någon vecka blev det dags för förändring igen, precis som vi hade börjat vänja oss. Hussemor och Kajan tog Morran med sig ut genom dörren. Jag fattade inte riktigt att jag inte skulle med. Jag tror hussemor pratade med husse i telefonen för plötsligt sa hon precis som husse brukar göra när han vill att jag ska dra mig tillbaka: ”Åka bil, Lazer, ska vi åka bil?” Det räckte så fint så, det måste vara världens mest avtaggande fras. När de hade gett sig av, mycket riktigt med sin bil, så dröjde det faktiskt inte länge förrän jag hörde bussen och sedan det ihåliga ljudet av något hårt som rullade ner för garageinfarten. När dörren öppnades slog det runt alldeles totalt för mig. Där satt husse på huk för en kram. Göm det! Han fick en stor tunga över hela ansiktet och glädjeskall som poppade som popcorn ur magen på mig. Jag måste tokrusa i små åttor och borra mig in under min huksittande husse, ta och ge så mycket kärlek och närhet det bara gick. Sedan blev jag varse matte och då blev det om möjligt ännu värre. Mina glädjeskall blandades med valpiga pip och gnyn när jag hoppade runt matte för att få en hel veckas uppmärksamhet och sällskap på en gång.

Det tog någon dag med husse- och mattepromenader, lite halvtaskig mat när jag nu har fått smak för annat, och att höra och känna husse och matte runt mig, men nu känns det i alla fall som att vi har kommit in i våra vanliga gängor igen.
Borta bra men hemma bäst! Ja, det gäller även för var jag har husse och matte.

Moff på er!

Våra promenader är fina tillfällen till reflektioner. Som att vi hade en sommar som vägrade säga nej och nu har vi haft en vinter som inte kunde bestämma sig, inte ens med lite hjälp på traven från snömakarna och deras maskiner. Jo, visst har vi haft vinter men kallt har varvats med mindre kallt, snö med regn och mulet med …mulet. Det har inte varit så mycket av den där solen på ett tag, men nu när människorna precis har fått till det med snö så att de kunde kasa runt och åka utför på sina brädstumpar och tvåbensvalparna precis ska få ledigt från deras valpkurser för vinterlekar, ja då leker vintern tittut igen och springer och gömmer sig. Vem tittar fram då, när vintern gömmer sig? Jo först gubben höst med rejäla ösregn och sedan lilla fröken vår med gott understöd av solen.

Vår lilla å nere i dalen är inte så liten längre. All snö vi hade för en vecka sedan verkar ha runnit ner i den. Det är inte långt kvar upp till stigen så nu kan jag utan vidare dricka ur den när vi går förbi. Att vattnet stod högt det visste vi ju då men riktigt hur högt det stod förstod vi inte förrän vi en sen kvällspromenad för ett par dagar sedan stod där i mörkret vid en bro bort mot skidbacken. Efter lite ösregn hade snön plötsligt fått nog och kastat in handduken. Ån hade svämmat över så att man inte kunde komma förbi och det var bara att vända tillbaka. Man hade behövt en bro för att komma ut på bron, den var helt omgiven av vatten.

När nu dessutom vårvärmen börja komma och vi är i princip helt snölösa har det börjat bli tätt på given med turer till duschen för att duscha av tassar och underrede. Det är mycket blött grus och smuts som skvätter upp när vi är ute men det är väl smällar jag kan ta så länge jag slipper duscha hela mig. Blöt päls är inget roligt. …och apropå päls, det är allt lite fuskigt när husse och matte kan knäppa upp sina tjocka jackor och till och med lätt byta dem till lite tunnare beroende på vädret. Jag tycker nog att min sköna vintertäta päls redan börjar kännas lite ”too much”. Vi får väl se när jag bestämmer mig för att kasta av mig den jag också 🙂

Kom ihåg, bästa kryddan i maten är lite hundhår!
Moff på er!

Man vet aldrig vad man kan springa på under sina lunchpromenader. Härförleden till exempel skulle vi ta en tur genom skogen bakom huset. Husse tycker det är bra när jag får rasa av mig lite innan vi tar själva promenaden så den här gången hade han tagit med mig en riktig favvis, min ”boll-i-snöre”. Ute på fotbollsplanen brukar jag få vara okopplad så att vi kan leka loss ”på riktigt”.

Efter att ha lekt en stund med min ”boll-i-snöre” kopplade husse mig och vi gick genom dörren i det höga nätstaketet ut i skogen. Jag var fortfarande hypnotiserad av bollen som husse nu bar i ett stadigt tag  i ena handen medan han stängde nätdörren bakom oss så när vi vände oss om blev vi lika överraskade båda två för där, uppför mördarbacken, kom en husse med sin hund.
Hunden var en slank, stor, gråbeige hane i lekfullaste busåldern. Vi hade redan ”doftväxlat” lite med varandra, på det viset kände jag igen honom, men det var roligt att få ett ansikte och en päls också till doften.

Våra hussar pratades vid lite medan vi hälsade på varandra. Det visade sig att han hette Spike, var en Siberian Huskey på drygt sex månader och lite skygg för min husse. Jag sa till honom att husse är världens snällaste men det visade sig att han var lite skygg mot alla främmande tvåbeningshanar så det var inte just min husse det hängde på. Tänk så olika vi kan vara, jag som bara vill leka och vara bästa kompis med allt och alla.

Vad glada vi blev när det visade sig att hussarna hade kommit överens om att släppa oss lösa för att leka en stund. Spikes husse ville gärna ha staket runt oss så vi styrde raskt kosan hemåt igen.

Väl hemma blev det full fart! Hundan vad bra han sprang! Jag rusade fram med rejäl intensitet medan det kändes som att Spike bara joggade helt lättjefullt framför mig, Det stod inte långt på förrän all snö var helt upptrampad på tomten. Var det inte jag som jagade Spike så var det han som jagade mig. Vi var nog lika fulla av saliv på halskragarna båda två efter alla fingerade attacker.

Som alltid så blev jag rejält slut av så mycket vild lek, så när Spike till slut blev tvungen att gå och vi skulle återuppta vår avbrutna promenad så blev det bara en kortis för att göra mina hundliga behov innan vi gick hem och in igen. Efter en vild stund är det gott med lite vatten och sedan få vila i lugn och ro, gärna intill husse medan han jobbar lite.

Moff på er!