När man minst anar det…
Husse och matte höll på med det där otäcka, de packade väskor i hallen, det som brukar betyda att vi ska ut och skaka galler… förlåt, åka bil. Husse hade börjat släpa fram saker från källaren i långa väskor och donat och stått i redan vid lunchtid och efter några timmar dök även matte upp med sin store valp Jacob. Då lassades det upp resväskor och pjäxväskor också. Pjäxväskor är ett slags väskor där man gömmer särskilt starkt doftande skor i tror jag.
Ni som känner mig förstår nog att när de så småningom började göra sig klara för att ge sig ut genom dörren så sjönk jag försiktigt ner på min filt i hallen, mycket mån om att inte väcka för mycket uppmärksamhet så att de skulle kunna få för sig att ta med mig på vad det nu var för åktur de skulle ut på. Jag fick ändå en väldig massa gulle-gull och gos medan de talade till mig med de näpnaste små röster jag hört tror jag. När de sedan hade kollat att jag hade vatten i min skål, låg skönt och hade mina gosekompisar runt mig och var på väg ut genom dörren hörde jag något om ”…kommer att sakna honom…”. Inte ens då förstod jag.
Ett par timmar senare hörde jag ljudet av en bil som kör ner till huset och bildörrar som slog igen. Det lät inte som vår bil. Nyfiket gick jag fram till dörren när jag hörde några bekanta röster där utanför. När dörren öppnades stod hussemor och hennes Kajan där! …och Morran!!!
Hurra, Morran som är… skulle kunna vara så rolig om hon bara vågade släppa loss lite! Ivrigt och glatt nosade jag av och hälsade på hussemor och Kajan men när jag skulle göra detsamma med Morran tog det förstås stopp. Jag kom inte ens till det där med att ”nosa av” förrän jag blev utskälld efter noter och fick syna ett vitt garnityr som upplyste mig om att det där kommer att kosta om jag försöker igen.
Det visade sig rätt snart att det inte var en miss i planeringen, att hussemor kommit på visit och råkat missa husse och matte. Nej, de var där för att ta hand om mig hela veckan sa de. ”Hela veckan”? Det svindlade lite för mig. Var husse och matte på rymmen nu igen?!? …och lämnade mig med Morran som både lockade och avskräckte på samma gång.
Morran har sina favvisplatser i huset, och det Morran vill ha det tar hon. Min plats på mattes sida av sängen till exempel. Jag brukar ha tre platser som jag cirkulerar mellan på nätterna: Kvällskel och somna på husses sida av sängen, vakna och lufsa över för att sova vid mattes sida av sängen, sova i min hundbädd och sedan en blöt nosbuff på husses arm för lite nattkel innan jag sover vidare på hans sida en stund …och så vidare. Nu blev det i stället ”somna på hussesidan, vakna och lufsa över till …Morrrr!!! Just det, bara att sjunka ner i hundbädden i stället.
Det obligatoriska morgonkelet på hussesidan kom dock Kajan inte undan. Den sidan var ju som sagt Morran-fri 🙂

Soffan är ett annat av mina favvisställen, dock bara på min grå yllefilt. Utan den hoppar jag inte upp, det får jag inte. Morran hade också en filt som hamnade i soffan och så var den platsen tagen. Hussemor såg dock till så att vi båda fick var sin plats med en sitsbredd som säkerhetsavstånd. Där kunde hussemor sitta som ett levande ingenmansland. Om inte annat lugnade det Morran lite som inte behövde sova med ett öga vakandes på mig.
Promenaderna var annorlunda. Normalt sett brukar jag ju bli alldeles till mig när vi träffar någon hund. Nu var jag här och traskade med en annan hund konstant i min närhet. Blev det lite slentrian kunde jag alltid pigga upp stämningen genom att nosa lite bakifrån på Morran. Då blev det genast livat.

Hussemor och Kajan var jättesnälla mot mig hela veckan. Åt gjorde jag gärna, speciellt med lite av Morrans mat att blöta upp mitt torrfoder till husses förtret nu efteråt. Det gamla sättet smakar inte lika lockande längre om jag säger så.
Efter någon vecka blev det dags för förändring igen, precis som vi hade börjat vänja oss. Hussemor och Kajan tog Morran med sig ut genom dörren. Jag fattade inte riktigt att jag inte skulle med. Jag tror hussemor pratade med husse i telefonen för plötsligt sa hon precis som husse brukar göra när han vill att jag ska dra mig tillbaka: ”Åka bil, Lazer, ska vi åka bil?” Det räckte så fint så, det måste vara världens mest avtaggande fras. När de hade gett sig av, mycket riktigt med sin bil, så dröjde det faktiskt inte länge förrän jag hörde bussen och sedan det ihåliga ljudet av något hårt som rullade ner för garageinfarten. När dörren öppnades slog det runt alldeles totalt för mig. Där satt husse på huk för en kram. Göm det! Han fick en stor tunga över hela ansiktet och glädjeskall som poppade som popcorn ur magen på mig. Jag måste tokrusa i små åttor och borra mig in under min huksittande husse, ta och ge så mycket kärlek och närhet det bara gick. Sedan blev jag varse matte och då blev det om möjligt ännu värre. Mina glädjeskall blandades med valpiga pip och gnyn när jag hoppade runt matte för att få en hel veckas uppmärksamhet och sällskap på en gång.
Det tog någon dag med husse- och mattepromenader, lite halvtaskig mat när jag nu har fått smak för annat, och att höra och känna husse och matte runt mig, men nu känns det i alla fall som att vi har kommit in i våra vanliga gängor igen.
Borta bra men hemma bäst! Ja, det gäller även för var jag har husse och matte.
Moff på er!