På ”retreat” i Skåre i Skåne

Övergiven?!?
Kan ni tänka er något så dråpligt?! Igår bara dumpade den där så kallade husse mig hos extramatte och extrahusse. Som om jag vore ett klädesplagg som man var färdig med ! 😮
Okej, nja riktigt så illa var det kanske inte. Husse och matte hade visst något att göra som krävde HF (Hund Fritt) och jag får istället under helgen bo vid havet i Skåne. Extramatte råkar dessutom vara husses äldsta människovalp. De är jättesnälla och lätta att tycka om. Extramatte har  dessutom hjälpt mig som spökskrivare den här gången.

Jumjumjumjum, när man inte har någon egen tumme att sutta på är det skönt med någon annans. Extramattes tumme satt fint som tröst.

Första kvällen var inget att hurra för. Min mage hade sparkat bakut totalt efter min provsmakning av skogens alla läcker- och äckelheter. Så efter allehanda dekokter och nya foder för att lugna min mage så var det största berömmet jag fick under kvällen ett ”Duktig Lazer vad bra du bajsar!”. Jag menar vad e det för beröm?! Jag har vackert både gett tass och legat på beställning men inget blev extramatte och extrahusse så exalterade över som det mest naturliga jag har. Knäppon kan jag bara säga.
Jag måste säga att jag till en början tyckte denna lilla stuga mitt i ingenstans vat ganska tråkig först, litet och inte samma möjlighet till frihet ute som hemma men jag får väl ändå medge efter mycket om och men att det kan vara lugnt och skönt också. Och nog behövs jag här alltid må ni tro! Här går så mycket konstiga människor på gångstråket utanför och andra hundar har de med sig också. Jag uppmärksammar stolt extrahusse och extramatte varje gång detta sker så de vet att här springer främlingar men kan ni fatta vilken otrolig ouppskattning detta möts med?! Jag får bara massa ”Tyst” och ”Nej” tillbaka! Snacka om att inte uppskatta sin tappre beskyddare 😞
Speciellt illa var det när jag duktigt skyddade och uppmärksammade dem på någon som gick förbi klockan 5 på morgonen, de var inte så glada och pigga på mig då. Otacksamt!

Väck inte vakthunden för då kan du få lite skäll. Här var ju ett evigt spring… Här vaktar jag i skydd av trygga extramatte.

Natten i sig var orolig och sporadisk, sömnen kom och gick, jag vankade mycket fram och tillbaka för i natten kom alla tankar smygandes, om husse och matte, tänk om de aldrig kommer tillbaka? Kommer jag någonsin hitta en plats på detta nya golv för att sova bra? Visst har de lagt ut min filt och min säng men de känns inte helt rätt, inte nog nära extramatte och skäll var det enda jag fick när jag försökte krypa upp i sängen till dem. Suck! Jaja, det blir kanske en bättre dag den som kommer.

Nåja, viss gick det väl an att sova. Ett stengolv är riktigt bekvämt ändå för den med päls. Svalt och skönt om än något hårt…

I skogens skafferi

Skogens skafferi är innehållsrik. För en valp är den …total. Till och med själva skafferiet är möjligt att äta. Att något i skafferiet är möjligt att äta betyder inte nödvändigtvis att det är bra att äta, bara att små valptänder kan få ner det i tillräckligt små bitar för att det ska gå ner i magen.

Igår tog husse åter fram ”hybrishinken” (tiolitershinken) igen, en bärplockare, lite ”bra-att-ha-för-valpen-grejer” och vi gav oss iväg. Den här gången var det blåbär som stod på menyn och blåbär fanns det gott om. Blåbär är gott förresten, men vad är väl inte det.

Blåbär smakar bäst ”på rot”. Husse verkar gilla halvfabrikat ur frysen bättre eller rent av färdigmat ur syltburk. Varför samlar han dem annars i hink i stället för i magen?

Nu bar det sig väl inte bättre än att husse blev uppslukad av bären i stället för tvärtom. Jag kände mig rätt ensam när husse irrade sig längre bort än koppel och rep tillät mig komma, annars var jag hellre i princip i knät på honom medan han plockade. Men när husse irrar utom räckhåll så kan man ju tröstäta. Husse lyckades peta bort större delarna av en oidentifierbar svamp ur munnen på mig, men såg han mossan, myrorna, älglorten (Ja Lazer, det gjorde han), pinnarna, småsten, kottar…?
Käka myror?!? Visst, killar dödsskönt i kistan… och över hela kroppen kan jag säga! Brrr…

Husses hybris lär väl inte avta nu. Fast själv göra själv ha, nu kan han gotta sig åt några timmars bärrensning också 😛

Väl hemkommen fick jag äntligen lite riktigt käk att späda ut skogen med, det kändes skönt. Natten blev inte lika skön dock. Tre gånger fick husse släppa ut mig för att jag skulle få lasta ut lite skog i mer eller mindre flytande form. En gång fick han byta min filt för att jag hade kräkts skog i den. Och husse vet nu att ett sovrum fullt med ”valpväder” inte går av för hackor det heller. Urk!
Efter att något tveksamt men ändå till fullo ätit upp min frukost, fått behålla den, sovit vidare och varit rätt allmänt slut så börjar krafterna komma åter  så smått nu och jag har till och med busat lite med husse.
När husse ringde smådjurskliniken så sa de att vätska var viktigt, så vatten har jag druckit nu, och att om det hade varit någon riktigt giftig svamp som flugsvamp eller så så hade symptomen varit mycket fler och mycket mer. Tack för den husse, jag tror att du just fick ett litet bakslag i kantarellträningen

Till sist, jag blir nog inte så tannalös ändå: Hålet efter den tappade tanden för några dagar sedan är redan utfyllt av en tand lika stor som sina grannar. Hundarnas tandfé vet hur man gör.

Imorgon åker jag till Skåre i Skåne och vilar upp mig från skogen. Kanske kommer det ett inlägg om det efter helgen.

Hopp och lek på er, eller ännu hellre plocka blåbär, nu ska jag knyta mig en stund till innan husse KANSKE kan få ut mig på en liten, liten promenad!

Nos för kantareller?

Idag bar det av till skogs. Husse hade sprungit förbi både det ena och det andra under sin morgonjogg och tyckte att vi skulle upp och ”undersöka läget” lite. Utrustad med både hink och hybris (det var en tiolitershink) satte han på mig koppel och vi traskade iväg. Första stoppet kom efter en knapp kilometer: Hallonsnår. Det var det hinken var till för. Husse skulle plocka hallon i sin tiolitershink. Hallonen var många men ack så små och efter en god stund, ackompanjerad av mina försök att hitta så många olika pipljud som möjligt (gud vad tråkigt det är att titta på när husse pillar små små röda pluttar från buskar) tröttnade husse och vi drog vidare. Han fick nästa ihop bottenskyla i sin stora fina hink.

Efter en stunds sniffande längs skogsvägen kom vi till slut fram till vad som nog var husses egentliga mål, ett gäng gula pluttar på marken. De luktade inte speciellt intressant men husse var eld och lågor. Han till och med tryckte upp en av de gula små sakerna i nosen på mig, gav mig oförtjänt beröm och en godisbit. ”Duktig Lazer, en kantarell, lukta!” Jag traskade runt bland de gula svamparna utan att egentligen bry mig om dem, fick en till upptryckt i nosen, ännu mer beröm och mer godis. Konstigt!

Jaha, här var ju grönt och skönt. Här finns ju tusen intressanta dofter och grejer och gul svamp är inte en av dem.

Trots att de var så lite att det inte skulle räcka till många tuggor ens för en med så liten käft som husse så tog han fram en liten påse (ja, liten, ingen hybris här i alla fall) och plockade med sig några småttingar hem.

På hemvägen hittade jag däremot något jätteintressant i vägkanten. ”Släpp paddan!” ropade husse förskräckt och jag lydde. Ja, han hade inte behövt ropa, det äcklet hade jag inte låtit vara kvar i munnen en sekund till ändå. Det var nog det värsta jag har smakat. Jag spottade och dreglade rikligt i säkert en minut efteråt. Äckelsmaken formligen rann ur munnen på mig.

Väl hemma och efter lite vatten och vila förstod jag vad husse skulle ha de små gula svamparna till. Husse lade en svamp i gräsmattan och så bad han mig leta upp den. Varje gång jag sniffade runt så nosen landade på svampen så fick jag godis.

I det här läget kan till och med jag tycka att det finns något gott med kantareller. Sex gånger fick jag försöka, sex gånger slutade det med godis. Inte så illa va? Jaja, jag såg ju ungefär var han placerade svampen, men nosen gjorde i alla fall jobbet sista biten.
Imorgon tror jag att jag ska låtsas att jag inget kommer ihåg 😉

Sylvasst bett blir uddlöst?

Morr,
så har det då börjat. Jag lekte som bäst med lillmatte Elio när det hände något i munnen och det började blöda. Lillmatte förstod inte vad det handlade om utan trodde att jag hade gjort mig illa. Näbbis blev rätt blodig han också när jag i all busig kärvänlighet tuggade lite på honom. Vad var det som hade hänt? Hade jag fått blodad tand? Och skulle det då inte vara lite häftigare? Jag kände inget extra sug för något speciellt i alla fall.

Vad då styvnackad? Den är ju min, då ska ni väl inte ta den ifrån mig. Fast försök gärna, igen och igen och igen och…

Jag är vansinnigt glad för att leka dragkamp om någon av mina ”tuggknutar” till exempel, och jag vill så gärna få kela tillbaka med mina tänder när någon kelar med mig. Ibland känner jag att de inte riktigt förstår mig. Den man älskar den nafsar man, särskilt i kelstunder när man vill ge lite tillbaka. Ibland blir det kanske lite hårdare än tänkt. Speciellt om jag är någonstans i gråzonen mellan lek och kel och inte riktigt kan bestämma mig. Då får jag höra att jag uppenbarligen inte ska älska dem fullt så mycket. Det är svårt det där med kroppsspråk människa-hund ibland men nu har jag börjat förstå hur och när jag kan nafsa dem. Skulle jag börja bli lite för ivrig så brukar de stoppa en tuggknut i munnen på mig, och ibland ligger jag bara och ”gnager luft” medan de kelar mig. Jisses, om de visste hur lite tuggmotstånd det är i luft och hur gärna jag skulle vilja bita tag i deras händer som är betydligt mer ”al dente”.
Förresten, vad är en krokodil? Är det något bra? De kallar mig för det ibland. …eller piraya?

Så härligt när matte kliar och jag får hålla i henne med tänderna. Tungan jobbar på rätt bra också…

Annars är mina tänder rätt bra på att göra konfetti av papper och flis av piassavakvastar. Åhh, det gnor ju så gott i tandköttet när jag får tugga på lite.

Nåväl, tillbaka till ämnet, vad var det som hände i min mun? Jag tappade en framtand! Övervåld i leken? Nej, tydligen inte. Enligt länken här, http://glanna.se/Hundsidan/hundar_tander/, så börjar mjölktänderna falla runt fyra månaders ålder och ska vara helt ersatta av mina riktiga tänder vid sex månaders ålder. Jag är redan fyra och en halv månad gammal nu. Det är sex veckor tills jag fyller halvåret.

 

Framför hörntanden i överkäken, vid husses pekfinger, finns det numera bara ett hål där det nyss satt en liten syl till tand. Vad säger du husse, törs du stoppa in huvudet i hundens käftar? Jag kan greppa om en tennisboll i alla fall.

Men hallå!!! De är 28 stycken!!! Fattar ni vad som kommer att hända? Det kommer att regna tänder ur munnen på mig, typ en tand varannan dag! Mina fina sylvassa småspikar kommer att ersättas av betydligt ”snällare” (men starkare) tänder och på vägen till detta halvdesarmerade tillstånd kommer jag att se …jättelöjlig ut.

”Vaddå läfpar?” Tungan faller så lätt ut ur munnen, med eller utan tänder.
(…och vem bestämde att det skulle finnas ett ”s” i ”läspa”?)

Nej, nu ska jag googla upp några snygga vampyrgaddar jag kan ha. Tjo!

Den stora pinnkampen på Kobebus

Häromdagen tog vi båten ut till Kobebus, en ö i den inre skärgården runt Karlskrona. Där har vi en fantastiskt trevlig liten vik som ger lä från tre väderstreck. Vid mina morrhår, där är det riktigt mysigt att vara.

Det är härligt på Kobebus med många spännande dofter, speciellt en dag som denna när vinden sveper över ön.
Här finns en stor bergudde som jag kan få springa lite fritt på när husse och matte har förvissat sig om att det inte finns någon eller något där som kan störas.

Husse och matte släppte iland mig medan de började göra iordning för sig själva. Jag sprang genast iväg till min lilla ”kula” i ljungen med så skön botten av mossa. Då kom doften över mig av min lilla tuggpinne som jag så hastigt ”gjort av med” under förra turen hit. Jag rafsade fram den under mossan och sprang tillbaka till husse och matte med den i munnen. De blev riktigt konfunderade. ”Har du…?” började husse. ”Nej, har du…?” svarade matte. Då såg jag hur ljuset gick upp för husse. ”Han har hämtat pinnen från förra gången, han hade gömt den men inte glömt den!”
Hur skulle man kunna glömma en så eminent och välsmakande liten pinne? Han är konstig husse… Så kom jag på att den här fina pinnen ville jag nog ha för mig själv ett litet tag till och sprang tillbaka till ljungkulan och rafsade ner pinnen under mossan igen. Vad jag missade var att husse såg var jag var och bökade.

Rackarns att man utrustats med periskopsvans i stället för en mer hängande sak som bättre lämpar sig för hemlighetsmakeri och smygande.

Strax står husse där med pinnen igen. Mitt gömställe måste vara komprometterat! Ett nytt gömställe en bit längre bort ordnas i en hast. Här ska han väl inte hitta min fina pinne.

Här kan ingen se mig, voff-la-laa

Fem minuter går… NEEEEJ!!! Ve och fasa, vad gör han den där läskige husse!!! Står han inte där och flinar och räcker fram min tuggpinne igen! Vid alla förnicklade klotänger, när ska han sluta upp med att sticka sin stora nos i min mossa och förmörka min valphimmel!!! Jag älskar att busa med honom men det här är inte bus, det är övergrepp på min valpsliga rätt att få gömma godsaker tills jag bättre behöver dem och en attack på hela min trygghet!

Ge mig min tuggpinne, du vanvettige karl!!

Jag snor åt mig pinnen och springer åter bort över berghällarna och irrar fram och tillbaka ett tag innan jag hittar ett extra snårigt ställe där jag omsorgsfullt bökar runt. Jag anar hur husse försöker spionera på mig så nu är det extra försiktighet, klurighet och noggrannhet som gäller.
Låt mig säga så här: Den här gången kammade husse noll trots att han sökte länge och väl… eller kanske inte så väl ändå 😉
Slutresultatet i Pinnkampen: 3-2 till hemmalaget
Var tuggpinnen ligger? Det får allt bli min alldeles egna hemlis nu.

Att äta eller att äta

Att vara en hungrig liten valp är inte lätt. Eller så är det det. Allt går nämligen att äta om man som jag är en väldigt okräsen och ”sugen-på-det-mesta”-valp, precis allt. Sedan är kanske inte allt att rekommendera. Choklad, lök, vindruvor, russin och en massa andra saker känner husse och matte till som rent av giftiga för mig så det går jag bet på att få lägga tassarna på. …nåja, nästan i alla fall. Inne på min inhängnade bakgård finns… fanns det hyacinter. Sedan lärde jag mig att gräva där det var lite mjukare jord (vad gott jord luktar förresten). Vi får väl se nästa vår hur många lökar jag gjorde slut på. Husse och matte blev inte jätteglada när de hittade söndertuggade hyacintlökar och skal på farstutrappen. Ganska snabbt kom det upp ett extranät runt en plats med gladioluslökar som jag ännu inte hade gett mig på.

Nej, det här var ingen hyacintlök. Hade det varit det så hade den inte sett så hel ut.

I mitten av juni hade jag en ganska spännande jaktsäsong. Ollonborrarna svärmade under mitt äppelträd. Jag kunde höra och känna lukten av dem under marken på väg upp och på kvällarna hann jag oftast före husse med att hitta dem på marken. Husse verkade också vilja ha dem men han stampade hellre på dem än tuggade i sig dem. Konstigt beteende i mina ögon. Jag tyckte de kittlade dödsskönt i kistan men det var lite ”skaligt” när de skulle komma ut den naturliga vägen.
Sedan började trädgårdsborrarna svärma i hundratals mitt på dagarna. Tänk er luften full av snacks… :D. Husse blev helt tokig och sprang runt och dunkade gräsmattan med ett gammalt squashrack. Att piska dammet ur någon gammal matta kan väl en valp förstå, men att piska gräsmattan??? Han ojade sig något om nästa års gräsmatta dessutom.

Pinnar är goda att tugga på. Helst ska det gå att tugga i sig dem helt. Vinbärsbusken är full av lättuggade pinnar. Allra godast är de där orangea pinnarna som matte skalar och själv också äter. De slinker snabbt ner, men som med alla pinnar så måste jag bara få tugga i mig dem liggandes under äppelträdet. Får jag en i köket så är det fort till dörren som gäller så jag kan få komma ut och börja tugga.

…och mig säger de till bara jag nyper en kvist i vinbärsbusken!!!

Annars har väl husse och matte haft mer bekymmer över mitt slutna kretsloppstänkande. De borde väl vara stolta över att en liten valp kan vara så miljömedveten men nej då, käka bajs är visst inte OK visar det sig. Om det var att det blev lite mindre gott när de slutade med färskfoder eller om det var ananasen som gjorde det, men numera kan jag gott tänka mig att avstå så att de får göra sitt jobb med sina små svarta påsar i stället. Fast det är ju synd att låta husse känna sig alltför trygg, så ibland slickar jag mig om munnen när jag har ”gjort mitt”, bara så att husse ser att jag nog kan tänka mig ett smakprov. Han brukar få en väldig fart då 😉

Husse och matte har för övrigt haft ett väldigt huvudbry med det där med foder. Färskfoder eller inte färskfoder, torrfoder eller ”blötfoder”. Nu har det för stunden landat i lätt uppblött torrfoder. Efter att jag fått väldigt kli och börjat fälla min valppäls nästan två månader i förväg, en massa googlande, ett samtal med urmatte Lena och till sist ett veterinärbesök så listades några teorier:

  1. Rävskabb: Finns runt Rödeby och förklarar kliandet på benen och mot bakkroppen till men det fanns inga andra tecken t.ex. i öronen, inte så troligt. Fast jag är ju rätt lik en räv…
  2. Foderbyte.:Vi hade strax innan pälsfällningen började bytt till ett nytt torrfoder (Pure Natural) med mycket proteiner. Torrfoder som torrfoder? Inte nödvändigtvis.
  3. Allergi? Utöver pälsfällning och kli så var det inte speciellt mycket mjäll och inga synliga rodnader på magen t.ex.
  4. Normal om än något tidig fällning av valppälsen.
Vem vill inte klä av sig lite när det är varmt?

Ett första försök med att växla foder igen kan ha gett resultat. Det kliar inte alls lika mycket längre. Det nya fodret, Royal Canin, har inte lika mycket proteiner. Kanske kanske…?

Nej, nu måste jag hitta något att tugga på. Hej hopp!!

 

Mitt nya hem

Det kan bli lite tätt på given så här i början men jag känner att jag har lite att ta ifatt. Jag tänkte berätta lite hur husse och matte hade ordnat det för mig i mitt nya hem. Till att börja med så finns det en matte men inga mattor.  I alla fall inte på nedervåningen som är den del i huset som jag får vara i. Från början fick jag bara vara i hallen och köket, men tack och lov så lyckades jag hålla tillräckligt tätt för att få komma in i vardagsrummet också och göra husse och matte sällskap där på kvällarna. Innan dess fick jag vackert sitta och skaka kompostgaller mellan köket och vardagsrummet. Snacka om att vara internerad och landsförvisad.  Jo, ett rum till fick jag vara i, sovrummet men bara när det var dags att sova. Då lyfte de mig tvärs igenom vardagsrummet utan mellanlandning. Tur flygturen var så kort för jag har ju ändå rätt liten blåsa 😉

Det där med kompostgaller verkar vara något de har fått mängdrabatt på. På bakgården finns det en inhägnad mellan huset och uthuset som gör att jag kan gå rakt ut i trädgården från hallen och från köket via altanen.

Min favvisplats på altanen: Under hammocken där husse brukar sitta.
…men var du tvungen att väcka mig!?!

Själva inhägnaden är gjord av… just det, kompostgaller. Det kan nog fungera för en liten valp som jag, men en vacker dag… I går hade vi besök av en border collie som visade hur det går till att utan ansats bara hoppa över. Som sagt, en vacker dag… Fast, kanske är husse steget före mig för jag har sett att han håller på att stängsla in hela tomten med ett riktigt staket.
Den där bakgården är annars kanon, där leker och busar jag så mycket jag kan, går på upptäcksfärd och jag tar gärna med mina prylar ut dit. Dessutom har det underlättat något enormt för rumsrenheten att kunna komma och gå som jag vill genom nästan alltid öppna dörrar. Hurra för sommaren (fast, jag vet ju inte så mycket annat).

Under vinbärsbusken kan jag få skugga, lugn och ro.

 

Hej världen, här är jag!

Hej, jag heter Lazer och är en finsk lapphund. Mitt hela namn är Dagsmejans Lazer. Hos Lena på Dagsmejan i Ucklum föddes jag, min bror och mina fyra syrror den 6:e mars 2017. Jag är alltså just över fyra månader gammal just nu. Min nya familj sedan sex veckor (du milde tid, är det bara sex veckor sedan?! – husses anmärkning) hade pratat av och till under ett par år om att kanske skaffa hund. När de sedan hört och läst så mycket gott om den finska lapphunden, hur sällskapliga, lättlärda, aktiva och tillgivna vi är och vi dessutom i deras tycke är så rasandes tjusiga med en massa lättskött päls som inte fäller… ja två gånger per år sägs det men inget dessemellan –eeeh ja det kommer väl ett inlägg om det lite senare- , då tyckte husse att det kunde vara värt att ringa på en annons. Sedan var det klippt. Inte för mig men för dem. Har man ringt på en valp så är jakten igång och tanden blodad. Just den hunden var redan tingad och tur var väl det för annars hade jag ju inte varit här och bloggat, ingen Lazers blogg.
Nästa försök hos oss lyckades bättre. Vi var just födda och av oss två hanar var det bara brorsan som var tingad. Urmatte Lena lovade inte bort mig alltför lättvindigt utan att först ha pratat med husse och sett att han förstod vad de var på väg att göra. Det gjorde de dock, husse har haft hund förr även om det var många år sedan när han själv var lite av en människovalp. De trodde i alla fall att de visste vad de gav sig in på . Vad de inte trodde var att jag skulle vara sååå go’ som jag är 😉

Den första gång jag såg dem det var en dag i april. Jag var sex veckor när de annandag påsk kom och hälsade på.

Sex veckor gammal och med ben som knappt når ner till golvet när jag står.

Jag och mina syskon fick rumstera om på köksgolvet och hade rolig dragkamp om ett gosedjur i form av ett grått näbbdjur som de hade med. Tanken var visst att det där gosedjuret skulle impregneras med trygga dofter från mamma och mina syskon. Nog impregnerade vi den alltid, och gissa om den fick känna av våra sylvassa små mjölktänder.

Jag sex veckor gammal och mitt älskade tugg- och bitoffer ”Näbbis” som har den goda egenskapen att pipa när jag biter till på rätt ställe. Här i dragkamp med brorsan.

Jag hann med att hälsa på både husse Thomas, matte Agneta och deras stora valpar som fortfarande bor hemma Elio, Klara och Jacob innan jag och mina syskon efter en stunds bus en efter en föll i valpkoma på köksgolvet. Man orkar inte så länge när man just lärt sig skutta utan att trilla omkull.

Vet ni var Ucklum ligger? Det ligger inte långt från Stenungsund. Det gör däremot Rödeby och Karlskrona. Det var en häftigt lång bilresa för en liten valp. Nu fick jag bli kvar lite längre hos urmatte och var faktiskt sista valp att fem veckor senare och elva veckor gammal lämna Ucklum och mina kompisar. Det var en lång resa och den hade väl pågått i ungefär 20 minuter när jag lyckades pipa till mig första kissepausen. Man hör vad man vill höra. Husse och matte ville höra att jag sa till om att få komma ut och kissa, själv kanske jag mest tyckte att det var lite otäckt att sitta i ett sådant där gungande plåtmonster med nya främmande människor omkring mig, hur snälla de nu än tycktes vara. Annars var det rätt tryggt och skönt att få ligga och snusa bredvid matte i baksätet även om den där selen de spände fast mig i var rätt obekväm, i alla fall om man hade svårt att sitta still. Men som sagt, när jag väl lagt mig till ro var det rätt skönt att ligga där och lära känna den nya doften och trygga rösten från matte.
I Göteborg plockade vi upp Rasmus, en stor människovalp som också har fått lämna sin kennel för att gå någon avancerad utbildning, inga sådana där vanliga valpkurser eller lydnadskurser utan någon sådan där utbildning som gör att man kan göra avancerade dataprogram. Han skulle hur som helst få följa med oss till mitt nya hem utanför Karlskrona för att vara med och ta hand om mig under den första veckan så att husse kunde få lite arbete gjort. Där i Göteborg fick jag åter chansen att sträcka på benen lite liksom vid matpaus och en annan kissepaus senare på hemvägen.

Med Rasmus som tryggt sällskap under hemresan mot Rödeby

Det där med mat var ju en annan sak som husse och matte hade (och har) lite att lära om. Urmatte Lena hade skickat med två ”korvar” av den mat jag var van vid, ett färskfoder som fick förvaras fruset. En portion hade vi gjort i ordning för bilresan, resten styckade vi i lagom dagsransoner och frös in var för sig. Portionen för bilresan fick jag under vår gemensamma matpaus. De andra i min familj åt också något färsaktigt som de kallade ”burgare” medan de serverade mig min mat i skålen som de klokt nog tagit med sig på resan. Jag fick maten i ett stycke. Big mistake! Ett glufs och svälj senare så var de lika förvånade som jag. Var det allt? Vad hände? På knappa sekunden hade jag visat dem tricket med den borttrollade hundmaten. Tungan skopade upp hela stycket och förde bak det till svalget där sväljreflexen gjorde resten, allt i en enda rörelse, och skålen var tom.
Lärdom: Finfördela maten och sprid den över hela skålen. Om de smetar ut den aldrig så mycket så missar jag ändå inget. Min tunga är magisk på att slicka rent!