Dubbel-trubbel på Senoren

Husse och matte har gjort oss med torp i sommar, ett ställe som jag snabbt har funnit mig tillrätta på. Där har jag oftast rätt lata dagar förutom de löpturer runt ön som tvåbeningarna lurar med mig på. Den här dagen var just en sådan: Jag snoozade på diverse olika ställen i den stora trädgården efter morgonens löppass och flyttade mig egentligen bara från skuggplätt till skuggplätt för att kunna ha bättre uppsikt över mina tvåbeningar. Husses store tvåbeningsvalp Rasse var där med sin My sedan ett par dagar också, precis som mattes Klara och Jacob, så det var lite extra råddigt att hålla koll på var alla höll hus.

Det är skönt med skugga med utsikt 🙂

Utanför häcken på framsidan fanns det dessutom ett litet störmoment i form av en gräs- och grusplätt vid sidan av den smala vägen. Där stannade det ibland till någon bil, oftast för att släppa fram ett mötande fordon, men ibland för att någon hade ett ärende till oss. Det var aldrig så lätt att veta utan krävde syn uppmärksamhet och analys varje gång.

En bil hade stannat till på plätten. Eftersom samma motor hade sniglat sig förbi i motsatt riktning några minuter tidigare blev jag lite extra nyfiken.

Vad var det där? Någon verkar vara på ingång!

När motorljudet tystnade och dörren öppnades fick husse lugna ner mig för att jag inte skulle rusa ut genom den ack så lättforcerade barriär som häcken utgjorde. När det plötsligt hördes skall från två helt okända kompisar inifrån bilen slog en tidvattenvåg av adrenalin genom kroppen. Jag fick uppbåda varenda medveten kontroll jag hade för att förhindra ryggmärgen från att trotsa husse, ta mina ben och rusa rätt ut till de som jag redan visste var världens underbaraste lekkamrater!

Kom in, kom in, stå inte där ute på gatan utan kom hit och lek lite vet jag!

Just innanför grinden har vi ett extra tätt stycke syrenhäck. I skydd av den hör jag hur den besökande tvåbeningen samlar sin nu tysta vovveduo och verkar gå igenom diverse förmaningar och lugnande besvärjelser innan de till slut tar mod till sig och kommer runt häcken för att hälsa.
Vid det här laget håller husse mig i halsbandet för att vara säker på att jag inte ska göra ”något dumt”, som han uttryckte det. ”Något dumt”? Hur kan det vara dumt att rusa fram och hälsa av sig sin vilda glädje?
Runt häcken kommer en tvåbeningsflicka, Julia,  som visar sig vara kompis med Rasse och My. I sällskap har hon två åtminstone för stunden ytterst disciplinerade stora svarta bestar till schäfrar.

”Wow, vad vi ska leka och ha skoj!!!” skällde jag rakt ut, fast husse höll mig. Han verkade inte notera mina skall utan var fullt upptagen med att skärskåda det sjuttiotalet kilo ond, bråd död som vaksamt tassade i vår riktning. Nog hade de noterat mina skall, men inte heller de kommenterade det utan verkade analysera vad de såg: mig. Till slut sa Julia ”Hopp och lek” och släppte loss de två som likt just utsläppta, stallmogna hästar började hoppa runt varandra. Äntligen släppte husse mig med samma uppmaning, att hoppa och att leka!
Glatt förväntansfullt rusade jag fram till de två som ju närmare jag kom tornade upp sig som svarta vidunder. Väl framme var det som om åskan hade slagit ner. Jag såg ingen blixt, men mullret var både dovt och tydligt där det rullade upp ur strupen på den store svarte hanen. ”Passa dig! Nu ska du ta det j-ligt passivt om du inte tror på reinkarnation till något mer hundlikt, lille skit!” morrade han med glimmande vita huggtänder av respektingivande mått.
Där och då bestämde jag mig för att min vanliga hälsning ”blöt-nos-i-ögat” som brukar vara en sådan kick-start inte var någon god ide.
”Det är du som ska passa dig så jag inte dyker in och knipsar av grenen du sitter på i ditt släktträd” morrade jag tillbaka, nöjd med att ha svar på tal.

Utbyte av diverse artighetsfraser, dofter och annat.

”Vita heter jag” morrades det plötsligt snett bakom mig. Just det, de var ju två! ”Jag ser att du har börjat bekanta dig med min brorsa, Ross”
”Vita, du är ju svart” kunde jag inte låta bli att fnissa. Det var mitt nervösa fniss, det kunde mördartiken lätt höra, så hon svarade lika rappt: ”Döm inte hunden efter håren, spana in tandraden i stället morrade hon, rynkade upp läppen och visade vad som bättre stämde in på hennes namn.
”Ross, som i dödsRossling” mullrade tordönsmorret bakifrån”.  Jisses, de var ju två! TVÅ, TVÅ, TVÅ, när skulle det gå in i min luddiga skalle?! Så fort jag ägnade den ena uppmärksamhet slank den andra upp i rygg på mig. Ruggigt läbbig taktik de hade. Nu började det kännas rätt varmt under min päls.

Inga förhastade rörelser när man ska hälsa på ett schäferpar där den ena alltid täcker den andres rygg.

”Vill du leka med oss, parvel?” undrade Vita. Äntligen började vi komma till pudelns kärna!
”Kom ihåg att ger man sig in i leken får man leken tåla” mullrade Ross, lite mindre betryggande, återigen bakom mig.
Plötsligt bugade sig Vita till marken i en lekinbjudan medan hon gav skall med vansinnesröst: ”RÖR PÅ PÅKARNA SOM OM DU VILLE LEVA!!!!”. Jag blev helt ställd, vad ville hon? Att jag skulle fly så hon kunde göra slut på mig bakifrån? Aldrig i livet. ”Det är du som ska springa om livet är dig kärt” skällde jag tillbaka. Tyvärr sprack skallet till falsett. Ross höll på att falla till marken av skratt bakom mig och jag ville bara sjunka genom gräsmattan. När jag tog ett par trevande steg mot Vita ryggade hon förskräckt medan Ross plötsligt exploderade snett bakom mitt högeröra ”Hon är min syrra, fattar’u?!? Min syrra!!!”

Lite trevande började jag försöka leka med Vita, hon hade i alla fall lite rimligare storlek, dessutom verkade hon sliten mellan lite respekt för mig och viljan att ändå ”äga” mig. ”Inbilla dig inget” skällde hon, ”Jag tycker inte om tvestjärtar eller gråsuggor heller”.
Till slut lossnade leken ändå och jag kunde sträcka ut över gräset i hasorna på Vita, den svarta fasan. TvåbeningsJulia höll slaktarRoss stången så att han inte kunde lägga sig i.

Undan eller omkull, vi väjer inte för någon!!!
Vad säger du, en liten svängom till?
OK då, en sista svängom…

Värmen och anspänningen tog ut sin rätt så leken blev inte så jättelånglivad. Där jag hade en stilig röd slips som tunga hängde Vitas tunga som en 800-grams fläskytterfilé medan vi flämtande försökte svalka oss. Min tuppkam hade vuxit till sig och till och med Ross verkade se mig med en aningens gnutta respekt, eller åtminstone mindre brist på respekt.

Det som inte dödar det härdar en, sägs det. Jag känner att jag växte en massa som hund den här dagen. Tvåbeningarna var fascinerade över hur väl vi hundar läser av varandra och anpassar oss i ett försiktigt samspel medan vi bekantar oss där nedärvda instinkter faktiskt fungerar. Sedan får jag säga att de var rätt kloka i hur de höll tillbaka vissa av oss stundtals för att saker inte skulle gå överstyr.

Inga morr eller skall här nu, bara ett glatt ”Moff”på er! Ha en fortsatt lekfull sommar!

Sommarlov! Mattes hälsning till tvåbeningsvalparna

Slut på cliffhangern, nu kommer det fria fallet:
Eftersom tvåbeningarna har sådana problem med den där hemska kennelhostan de dras med så kunde inte matte samla alla sina tvåbeningsvalpar i valpskoleklassarna för att säga ”Glad sommar” till dem.

Sommarlov, då ska man bara rulöla runt i gräset, leka med sin snörboll och ha det skönt!

Hmmm, tyckte matte och tänkte till. Hennes egen store tvåbeningsvalp, Jacob, hade gått en filmskaparkurs under vintern. Jodå, Jacob kunde hjälpa till. Matte visste vad hon ville ha: En film där hon kunde få önska barnen en glad sommar att visa upp för de olika klasserna på skolavslutningen. Hon hade också idéer om någras scener hon kunde tänka sig.
Jacob å andra sidan visade rejäla regissörstakter à la Ingmar Bergman och lade den konstnärliga ribban skyhögt. Här skulle vi inte prata ”hemmavideo”, här skulle allt Jacob hade lärt sig på sin kurs komma till nytta. Han visste definitivt hur det skulle göras.

Beskåda resultatet här! En sådan tokig matte jag har!
Moff på er!