Månad: oktober 2018

Fallna höstlöv i skogen är fantastiska, de fyller marken med dofter. lazerbruna kamouflagefärger och en massa prassel. Framförallt det sistnämnda gör mig på extra gott bushumör. Jag älskar att rusa runt över stock och sten med det där frasiga prasslandet under mina tassar, det känns som att det går så rasande fort då.

Löv har en besvärlig egenskap dock: De lägger sig på alla underlag och suddar ut gränser och konturer. Det ställde till det lite häromsistens. Med kroppen fylld av bus störtade jag runt på en lövfylld yta när marken plötsligt inte bar mina tassar längre. Det sa bara ”plask!” och jag var redan en meter ut i ån innan jag förstod vad som hade hänt och lyckats sno runt för att hoppa genom vattnet in mot land. Där kom nästa överraskning. Marken var bara aningen fastare än vattnet. Det var ren gyttja som jag fick kravla mig genom upp på torra mark.

Den kalla avrivningen satte verkligen fart på det adrenalin som var sparat för kamp och flykt. Är det något utöver att vara blöt inpå skinnet som är läbbigt så är det att vara både blöt och gyttjig in på skinnet. Skaka och springa brukar funka rätt bra mot vatten, även rulla runt på något som är mindre blött. I brist på ryamattan i vardagsrummet fick det bli löven i skogen, men det var väl snarare så att löven fastnade i gyttjan i min päls. Husse visste knappt om han skulle skratta eller gråta. Allt var rätt dråpligt kan jag tänka mig, men husse såg också en otroligt skitig vovve som smutsade ner allt i sin väg.

Väl hemma lämnade husse mig utomhus medan han gjorde sig själv redo, sedan lyfte han in mig och raka vägen upp till duschen. En första dusch och frottering avbröts när jag ruskade av mig och färgade badrumsväggen gråbrun. På det igen! Efter att ha schamponerat, duschat och frotterat mig ytterligare en  gång tyckte husse att  jag var tillräckligt ren för att få vistas i huset igen, även om all ljus päls inte hade riktigt rätt kulör. Det skulle få bli torrborstning vid ett senare tillfälle för att få bort det sista.

Så, om någon vill så kan jag visa vägen till alldeles gratis lerinpackning och gyttjeterapi!

Moff!

Jag och Olivia, kakaduan, har ju haft ett förhållande baserat på mycket nyfikenhet. Tyvärr är vi lite för olika, hon fixar inte riktigt min påflugenhet så mycket pippi hon är. Vad värre är, hon har börjat lägga an på mina tvåbenta flockmedlemmar, något jag inte är helt förtjust i.

Häromkvällen till exempel så satt hon på utsidan av burväggen igen. Jag minns inte om hon var på väg ner från burtaket eller upp, men det är i alla fall då jag har bäst möjlighet att hälsa på henne. Jag tassade fram och började nosa av henne. Det är rätt mysigt att trycka nosen rakt in i fjäderdräkten på henne och snörvla till, fast det verkar mest vara jag som tycker det. Sedan skulle jag klappa henne lite med min tass men då tappade hon taget om buren och trillade ner på golvet. Äntligen var hon nere på min nivå och hälsade på!!! Tyvärr var både husse och hussevalpen Elio påpassliga där så vi hann aldrig leka loss ordentligt Olivia och jag. Elio plockade raskt upp Olivia, men i stället för att återbörda henne till sin trygga bur började hon kela och dalta med Olivia. Olivia fick till och med sitta både på hennes axel medan hon blev kliad på näbben, och fick rent av sitta på hennes huvud. Det har aldrig hänt mig. OK, nu kände jag svartsjukan komma på riktigt.

Jag försökte få lite uppmärksamhet med ynk och pip. När det inte hjälpte gav jag utlopp åt min då uppdämda lekiver och känsla av orättvisa genom att gå lös rätt ordentligt i köket. Framför allt Fido fick sig en intensiv omgång med ”dödsruskningar” i mina rovdjurskäftar och mattan åkte kana från vägg till vägg.

Nåja, slutet gott, allting gott. Olivia fick snart sitta i buren igen, husse tog hand om mig och Fido överlevde mina attacker.

Krama om varandra och glöm ingen!
Moff!

En liten snabbis bara: Jag har helt plötsligt blivit en stor och farlig vakthund. Husse satte upp en skylt på vår grind som ska ge mig lite mer pondus. Den varnar alla som tänker sig att besöka oss för… mig?!?
Vad är det de ska vara rädda för? Att jag slickar omkull dem? …eller är det kanske för att man kan få en sötchock vid blotta åsynen av mig, en varning till alla diabetiker?

Husse tycker att skylten rimmar bra med mitt skällande uppe vid grinden. Tok, jag vill ju inte skrämmas, jag vill ju bara ha lite sällskap och chans till lek!
Kanske hade skylten kommit mer till pass om katterna hade kunnat läsa, speciellt den där som jag jagade upp i ett träd igår kväll.

Lite för att peppra budskapet så finns det faktiskt bitmärken i ena hörnet på skylten också. De märkena  borde vara lite mer lättlästa för katterna åtminstone. Undertecknad står för dem, fast det var inte ”igår”. Husse har nämligen haft skylten ett tag, ett år faktiskt, utan att ha satt upp den förrän nu. Bitmärkena är minnen av en liten valp som ville tugga på allt. 🙂

Moff på er!

Att gå promenad måste vara något av det bästa en voffsing kan få göra, åtminstone bland det där vardagliga. Att gå en höstpromenad är dessutom något extra. Efter den torra sommaren kommer det fram så mycket dofter som ligger kvar med fukten i gräs och buskar, och luften blir så mycket fräschare och lättare att andas.

Dessutom, som nu de senaste dagarna, så kan man få uppleva både höst och sommar samtidigt. En kylig morgonpromenad i de långa skuggorna av hus och träd medan solen letar sig upp på himmeln förvandlas till en pustande varm sommardito när man kommer ut i öppna solbelysta stråk. ”Som att kliva av flygplanet i ett varmare land” säger matte. Hm, jag antar att jag får tro henne, jag vet inte riktigt vad hon talar om där. Varmt blir det, åtminstone om man som jag har börjat pälsa på sig för vintern.

Alldeles speciellt härligt är det på helgerna när vi kan ta lite längre turer i skogen. Tänk då bara vilken tur husse och matte har som har mig! Annars hade de nog aldrig hittat hem igen kan jag tro. Speciellt när jag får ha spårselen på mig verkar de ha en osedvanlig förmåga att tappa bort sig från flocken och irra sig vilse i skogen.

Än får jag hjälpa husse att hitta matte igen sittandes på huk bakom någon buske,  än får jag hjälpa matte att hitta husse som plötsligt fått för sig att älga iväg över stock och sten ut i skogen. Var hittar jag honom då? Jo bakom en sten inne under några grenar, nästan som om han inte ville bli hittad! Stolle där! Hade husse haft något bakom pannbenet så hade han ju ställt sig PÅ stenen i stället och kanske vänt ut-och-in på sin mörka jacka så att det orangea fodret hade kommit fram.

Ska man ge dem någon positiv feedback så sitter de i alla fall stilla så de inte irrar sig ännu mer vilse. …och så är det ju väldigt roligt att spåra upp dem och återförena flocken.. Ja, det är tur att det i alla fall finns en av oss som kan det där med att spåra och hitta i skogen.

Moff på er!

 

 

 

Olivia, pippifågeln som vi har hand om, är min senaste kompis. Vi har lite av ett distansförhållande, jag nere på golvet och hon oftast uppe på burtaket. Ibland vill hon umgås, då klättrar hon nerför burväggen så att vi kan hälsa på varandra.

Häromkvällen trodde jag att det hade gått helt på tok. Hon brukar alltid sitta och putsa på sina fjädrar eller ha lite ljud för sig men nu var det alldeles tyst ute i köket så jag gick ut för att kolla vad som stod på. …eller snarare vad som inte stod på. Ve och fasa vilken skräck!!!
Hon hade gått sönder och tappat huvudet. Precis som min favviskompis Foxy hade gjort (och många andra av mina leksaker). Hon verkade helt livlös, olivlig! Husse och matte måste få veta, de måste komma hit och rädda Olivia. Jag satte igång att pipa och gny där ute ända tills matte kom för att se vad jag yvades om. När hon fick se vad jag tittade på så blev hon inte alls förskräckt. Tvärtom, matte är cool och handlingskraftig så hon gick försiktigt fram till Olivia och kliade henne lite. Vips så kom huvudet fram igen och Olivia levde upp om än lite yrvaket. Matte är bäst! Nål och tråd eller lite kel, allt funkar för henne!

Det där med att gny och pipa har jag förresten redan förstått är ett bra sätt att be om hjälp på… och att få lite uppmärksamhet. Det är alltid roligast att leka med husse eller matte, men de har så ofta saker för sig. Har jag då tur så har jag fått med mig en av mina tennisbollar in. Att leka med en tennisboll är bland det bästa, då kan man låta den studsa iväg och rulla in under skänken i köket eller soffbordet. Därunder är så lågt och trångt att jag omöjligt kan få fram den igen och jag måste kalla på hjälp. Strax är husse där, krälar på golvet och lyckas pilla fram den åt mig, men så snart han vänder ryggen till så släpper jag bollen, puffar in den igen och återgår till att pipa och gny. Det där är en rolig lek som vi kan hålla på med en god stund, även om husse brukar se lätt besvärad ut.
Tänk vad duktiga de är, så lättdresserade! Det är ju viktigt att de förstår att komma till mig när jag säger att något är på tok, så det måste vi fortsätta träna på!

Gny och moff på er!

 

Husse har ju tagit hand om en levande leksak i bur, kakaduan Olivia. Hon ska vara här någon månad medan hussemor är på semester. Hon är både spännande och en smula otäck samtidigt. Hon har väldigt gälla skrikande ljud när hon vill ha sällskap men hennes vassa näbb avskräcker lite. Ibland kan det hända att husse eller matte går fram till hennes bur när hon för liv för att göra henne lite sällskap. Ofta sitter hon uppe på buren snarare än i den. vilket jag förstår helt och hållet! Vem gillar att sitta i buren? Det jobbiga börjar när de ska klia och kela henne. I början tänkte jag att ”nu äntligen skulle vi få lite nytta av den nya leksaken”. Det kändes lite som om husse hade en boll. Jag skuttade ett par skutt baklänges på köksgolvet och tryckte ner överkroppen lite uppfordrande mot golvet, så där som ”Kom igen nu då, lek med mig, kasta!”. Husse kastade dock aldrig Olivia. Nejdå, han behöll henne för sig själv där uppe på buren utom räckhåll för mig.Fy vad orättvist, jag vill ju också få leka lite med den. Fast jag piper och gnyr lite vägrar husse att kasta Olivia till mig.

Andra gånger inser jag att det faktiskt är kel hon får. Jag älskar ju kel, speciellt från husse och matte. När jag inser att de kelar med Olivia springer jag raskt fram och ställer mig på baktassarna och buffar på dem med mina framtassar, precis som när de kramas och jag också vill ha kram. Då blir jag lite avundsjuk igen fast mer i hjärtat. Jag finns ju där, kela mig istället!

Det är inte bara kel en liten hund vill ha. Jag vet hur gott ost och korv smakar till exempel. Inte för att husse brukar låta mig tigga något sådant (notera att jag sa ”husse” nu, inte ”matte”), men ibland använder han det som belöning när vi klipper klorna. Olivia däremot har minsann en egen ostbit i kylen som de går och hämtar små bitar av och ger henne… ja, om de inte kommer stickandes med en bit prickig korv i stället. Det hjälper inte hur snällt jag sitter och tittar på när de sticker till henne, inte får jag något ändå. Inte av husse i alla fall…
…och om någon skulle behöva klippa klorna så är det Olivia!!! Jag bara säger det. Jag skulle förresten vilja se hur hon hade hanterat kloklippningen husse gav mig förra helgen. Han började med att klippa blod på de två första klorna och hade rätt bra uppförsbacke efter det. Det sved rätt bra och jag skulle kunna tänka mig att Olivia hade gett husse en näspiercing som tack.

Nåja, så sakteliga har vi börjat komma underfund med varandra, Olivia och jag. numera förstår jag väl att hon inte är en leksak som Gisen, Fido eller Näbbis. Inte heller är hon som koltrastarna som får flyga så fjädrarna yr när jag störtar igenom deras buskage på tomten. Hon är mer som… kanske rent av en blivande sällskapskompis?

Pip och moff på er!