Lazer, vi ska ta oss en tur till Bjärred!
Mattes lockrop lockade inte alls. Jag vet nog vad ”ta oss en tur” betyder, och vad var det för ett hundans namn den där hade som red? Bjär??? Pierre?
Jag kan springa men jag kan aldrig gömma mig, och i huset kan man aldrig springa långt ändå. Alltså återstår egentligen bara den enda utvägen jag har: Lomma ut i hallen och lägga mig på min filt där jag alltid brukar ligga när husse och matte lämnar mig ensam hemma. Kanske, kanske om jag har tur, så kanske matte inte inkluderade mig i ”vi”?
Tyvärr glömde jag som alltid generalregeln: ”Titta aldrig din gisslantagare i ögonen” (inte ens med rådjursögon). Med etablerad ögonkontakt log husse mot mig, gullade lite med rösten innan han resolut lyfte upp mig och utan pardon satte mig i bagaget på bilen.
Sorry för ett långt intro, men jag kan trösta er med att resan var mycket, mycket längre, och den ska jag bespara er. I slutänden fick jag ändå vetskap om vad Bjärred var. Det var ju där min tvåbeningsbror Rasse bor med sin fina My och den busige Aussien Humle!!! Helt plötsligt var resan glömd liksom precis vartenda uns av min värdighet. Mina glädjeskall tog en genant falsetton medan jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle hoppa, krypa in mellan fötterna på Rasse eller bara explodera. Med det här återseendet, på toppen av stoppet vi gjorde hos underbara Klara i Lund, så var hela den jobbiga resan hit redan glömd, spilld mjölk, good riddance!
Det skulle bli en lång helg fylld med lek, lek, lek och ännu mer lek. Jag skulle åter få inse att mitt stora problem är att jag saknar konsekvenstänk. …och att Humle saknar stoppknapp.
Husse och matte tyckte inte att det gick att släppa in mig i någon annans hus så länge jag var så uppspelt, särskilt inte då min upprymdhet hade fått Humle att gå upp i limningen också. I stället släpptes jag och Humle lösa i trädgården för att fritt få hälsa på varandra. Det blev en väldans bra jakt och fight där i fredagsmörkret. När vi väl fick komma in i huset så var vi dyngsura.
”Har det regnat?” undrade husse. Nej, det var bara våra dregliga käftar som hade slutits om i princip varje bepälsad del av kroppen på varandra, särskilt kring huvud och hals.
”Visst, enkelt, allt är tillåtet!”
Jag måste sträcka rätt rejält på mig för att inte hamna i underläge och få Humle över mig!
Humle har skaffat sig ett stort övertag på mig, närmare bestämt sju kg stort. Mina 18 kg vägde nämligen ganska lätt mot hans 25. Deras trädgård var rätt liten så här kunde jag varken springa ifrån eller gömma mig, det var bara att ta fighten. Mycket kramande, stångande, dansande och brottande blev det, varvat med korta ruscher för att vinna tid att tänka ut nästa strategi att försöka besegra Humle med. Alla strategier föll så erbarmerligt kort mot Humles enträgenhet. Så fort jag vände mig om för en ny rond dundrade han in i mig med alla sina unghundligt ostyriga kilon och jag fick använda all styrka jag kunde uppbåda.
”Förlåt Humle, jag jag tror jag råkade fira segern lite för tidigt…
I våra lekar hade Humle fördel av storlek och styrka. Jag fick förlita mig på teknik och erfarenhet. Så här höll vi på från fredag kväll till söndag förmiddag. Så fort vi började stimma för mycket inne körde de ut oss i trädgården för att leka av oss. Helt slut, dyngsura och hyperventilerande för att få ner lekfebern släppte de in oss efter ett tag. När vi lyckats komma till ro en stund kröp nyfikenheten på mig medan minnet om konsekvenser kröp av mig. Gång på gång lyckades jag väcka den humlebjörn som sov. Då fick jag skylla mig själv tyckte husse när Humle började förfölja mig runt rum och kök för att försöka komma åt mitt tuggben, min mat eller bara mitt tålamod. Han var rätt irriterande bra på det där, lika bra som jag var dålig på att hålla en låg profil när jag väl lyckats få lite lugn.
En rolig parentes: Humle är en åtta månader ung Aussie, red merle i färg och teckning. På en promenad i grannskapet stötte de ihop med en fyramånaders ung Aussietik, också red merle som är nästan en kopia på hur Humle såg ut när han var i den åldern. Gissa vad hon hette? Humlan! Tänk att Humle och Humlan, två likadana Aussies, bor i samma lilla by. Vad är oddsen för det?
”Husse, säg till Humle! Han är på min kudde OCKSÅ!
Världsligt tycker jag!
Efter all lek den här helgen var det faktiskt till och med rätt skönt att låta den morriga bilen gunga mig till sömns hela långa vägen hem igen. Nu tänkte jag sova några dagar för att vila mig i form inför nästa helgs äventyr. Då ska det visst bli ytterligare något tvåbeningspåfund igen. BPH heter det visst. Vi får väl se vad det är sedan, nu orkar jag inte tänka på det.
Moff och väck mig inte på några dagar nu!
