Jag och Olivia, kakaduan, har ju haft ett förhållande baserat på mycket nyfikenhet. Tyvärr är vi lite för olika, hon fixar inte riktigt min påflugenhet så mycket pippi hon är. Vad värre är, hon har börjat lägga an på mina tvåbenta flockmedlemmar, något jag inte är helt förtjust i.
Häromkvällen till exempel så satt hon på utsidan av burväggen igen. Jag minns inte om hon var på väg ner från burtaket eller upp, men det är i alla fall då jag har bäst möjlighet att hälsa på henne. Jag tassade fram och började nosa av henne. Det är rätt mysigt att trycka nosen rakt in i fjäderdräkten på henne och snörvla till, fast det verkar mest vara jag som tycker det. Sedan skulle jag klappa henne lite med min tass men då tappade hon taget om buren och trillade ner på golvet. Äntligen var hon nere på min nivå och hälsade på!!! Tyvärr var både husse och hussevalpen Elio påpassliga där så vi hann aldrig leka loss ordentligt Olivia och jag. Elio plockade raskt upp Olivia, men i stället för att återbörda henne till sin trygga bur började hon kela och dalta med Olivia. Olivia fick till och med sitta både på hennes axel medan hon blev kliad på näbben, och fick rent av sitta på hennes huvud. Det har aldrig hänt mig. OK, nu kände jag svartsjukan komma på riktigt.
Jag försökte få lite uppmärksamhet med ynk och pip. När det inte hjälpte gav jag utlopp åt min då uppdämda lekiver och känsla av orättvisa genom att gå lös rätt ordentligt i köket. Framför allt Fido fick sig en intensiv omgång med ”dödsruskningar” i mina rovdjurskäftar och mattan åkte kana från vägg till vägg.
Nåja, slutet gott, allting gott. Olivia fick snart sitta i buren igen, husse tog hand om mig och Fido överlevde mina attacker.
Krama om varandra och glöm ingen!
Moff!
