”Excellent!” sa ölänningarna!

Det är lite glest på given just nu men jag skyller villigt på husse som är så upptagen att han inte har tid att hjälpa mig in på hans dator.
Idag gick det bättre dock och tur var väl det för nu har det hänt grejer. I morse gick väckarklockan igång som om det vore arbetsdag för husse och matte fast det bara var söndag. Matte hade förberett packning och matsäck redan kvällen innan, även till mig! Att se min vita säck stå där i hallen fyllde mig med en befogad oro, och efter en kort morgonpromenad för att ”lätta på trycket” lite tog husse mig mycket riktigt direkt till bilen som matte redan hade lagt in vår packning i. ”Nu kör vi dit nosen pekar” sa husse, och det visade sig att den pekade mot Öland. Öland är långt och vi skulle nästan ända upp i toppen, till ett ställe som heter Böda.

När jag kom ut ur bilen var det en väldig massa hunddofter igen, precis som i Ronneby för ett tag sedan. Biladrenalin och en skenande nos som vädrade lekkamrater… Husse hade fullt upp med mig. Vi följde alla vaggande svansar in på en stor campingplats där det skulle vara en stor hundutställning.
”Aha, det är därför husse och matte har övat ”Stå” så mycket” insåg jag. Frågan var bara hur husse skulle kunna få mig att stå stilla nu när det kändes som att jag hade pälsen full av myror och skulle kunna gå i omloppsbana, jorden runt på 80 minuter eller så. Nåja, husse sprang runt med mig lite på området så att jag fick vänja mig vid att springa förbi andra hundar utan att hinna lägga för mycket tid på nyfikenheten.

Husse och jag bränner adrenalin tillsammans och bekantar oss med omgivningen.

Klockan tio började utställningen. Halv elva var vi på väg därifrån och hemåt igen. Det låter ju rätt illa men så var det nu inte. Jag var fjärde hund ut i vår ring och först i min klass. Efter att ha sprungit runt ett varv med de andra hanhundarna skulle domaren granska mig ”i närbild”. När husse sa ”Stå!” ställde jag mig lydigt blick stilla med nosen riktad rakt mot den magiskt väldoftande köttbullen som husse hade gömt i sin hand. När det sedan blev dags att kontrollera mitt bett och mina tänder blev det lite struligt. Eftersom det gick en otäck sjukdom bland oss fyrbeningar i ett av våra grannländer så ville inte domaren sätta sina händer i en massa hundars munnar och riskera sprida något. Alltså skulle husses köttbullssmakande läckra fingrar in i min sugna mun. Där tappade jag raskt stilen och började snurra runt på platsen.
”Hur gammal är han” frågade domaren, tydligt insinuerande att jag kanske inte var så moget cool än. Hurmf!!! Husse gjorde inte saken bättre genom att säga att jag var ”bara två och ett halvt”. Hurmf igen!!!

Se sånt steg vi har tillsammans. Typiskt husse bara att vara närmast linsen, den lusen.

Medan husse till slut fick koll på mig igen med ett ”köttbullestå” tisslade domaren med ringsekreteraren en massa innan det sedan ropades ut ”Excellent!”. Både husse och matte höll på att tappa hakorna när vi glatt struttade ut ur ringen till applåder och något ”Grattis!”.När vi sedan skulle runt ett varv allihop tillsammans igen så fick jag springa som nummer två. Jag slutade också på andra plats efter en lite äldre kille som blev svensk champion på kuppen. Va! En svamp?!? Det låter ju inte så positivt som det tydligen var. Husse fick råd av treans matte att vi skulle stanna kvar i ringen tills det stod klart om vi också skulle bli belönade med något ”cert” eller så. Hon hade förstått att husse inte var så van. Fniss….

Ettt, två, tre… Ettan är den där nyblivna champinjonen med en finsk ”handler”.
Malligt värre 🙂

Det var ändå färdigtävlat för mig där och då, och jag tror att husse och matte blev lika nöjda för det, de kunde ju åka hem lite tidigare än de trott.
Hemresan gick faktiskt rätt OK. Kanske för att jag kände mig lite slagen av all uppståndelse, kanske var jag rätt nöjd jag också när allt kommer omkring.

Matte hämtade bedömningslappen från domaren. Lite torr päls!?! Tja, kanske slingat av solen, men torrt var väl att ta i. Det duggregnade ju till och med av och till.

Moff på er!

Klafs i koven på Ungskär

Ett litet sommarminne som inte är så gammalt, tre veckor bara. Husse och matte hade fått för sig att vi skulle ta båten och åka ut till Ungskär där de skulle ha hamnfest. Ungskär är en av de bebodda skärgårdsöarna längst ut i sydost, grannö till Stenshamn som vi ju älskar att åka till. Matte och jag hade bara varit på Ungskär en gång tidigare och det var någon vecka dessförinnan, på hemväg från just Stenshamn. Den här helgen, den sista i juli, skulle det alltså bli hamnfest på Ungskär, eller ”Klafs i koven” som de kallade det. Kove är öbornas ord för den där goda och roliga växten med små poppiga blåsor på som jag brukar dra upp ur vattnet och bita på ute på Kobebus. Blåstång kallar husse och matte det.

Ungskär sett från leden som är så smal och tätt utstakad med röda och gröna prickar att det känns som att åka mellan två staket.

Resan ut tar ett par mysiga timmar (och någon halv till det) med vår båt, men vi övernattade vid Öppenskär när vi hade någon dryg halvtimme kvar eftersom husse och matte tycker så mycket om att sova i båten och vi hade kommit iväg ganska sent. Öppenskär är spännande för där luktar både får och kossor …och grillat innan vi var färdiga för kvällen. även om vi inte såg några den här gången.

Matte och jag delar på sysslorna. Hon håller mig med gos medan jag håller utkik.

När vi kom till Ungskär hade vi en fantastisk tur för där fanns en alldeles perfekt stor plats vid gästkajen där vi dessutom fick god hjälp av en annan båtägare som tog emot tampen när vi skulle lägga till. Nu löser ju husse och matte det där bra själva annars men det var ju väldans hjälpsamt av honom i alla fall. En stund efter oss kom en annan båt i vår storlek in men då var platserna slut. Det löste sig ändå, han blev visad till en annan plats i hamnen där han kunde ligga så länge, men oj vilken tur att vi inte vaknade en kvart senare den morgonen.

Perfekt storlek på platsen för vår båt, men oj vad små vi kände oss mot de där atlantångarna som låg och gnuggade gelcoat med varandra! Den närmaste var den minsta av dem…

Det fanns alltså redan en del gäster på ön men när skärgårdsbåten kom blev det väldigt många fler. Det bara välde ut tvåbeningar ur båten, som ett oändligt rap ur valfiskens buk. Fler än femtio personer i rent tillskott till de som redan bodde på ön, och alla kom de för att de ville ”klafsa i koven”.

Att ”klafsa i koven” betydde tydligen att man skulle äta mat som man köpte i ett vitt tält, kasta pil och hoppa studsmatta om man var liten nog. …och kanske fynda en ny, fin trasmatta ur en sjöbod som matte gjorde.
Matte hade annars i flera veckors tid sett fram mot att få prova skärgårdsspecialiteten ”fåglakroppkakor” och ”ålakroppkakor”. Det var det tydligen många som ville, för när husse, matte och jag kom dit efter en aptitretande promenad så var de redan inne på sista grytan kroppkakor. Då var ålakroppkakorna redan slut så matte fick nöja sig med en kroppkaka med sjöfågel och fläsk, badandes i grädde och lingonsylt.

Här vankas det andra bullar, men bara för husse och matte. Jag kunde nog ha tyckt att det skulle smaka fågel att få sätta tänderna i den där!

Sjöfågeln var visst en knipa. En riktigt tråkig knipa den hade hamnat i skulle jag vilja säga. En rätt god knipa tyckte matte. Hussemor tyckte senare att matte kunde vara glad att ålakroppkakorna hade varit slut, de hade aldrig varit hussemors favorit i alla fall, fulla med ben som de brukade vara.

Gulligt och litet på Ungskär, lite som Stenshamn. Mellan husen skymtar det vita tältet där det serverades lokala varianter på kroppkakor och de mer globalt gångbara varmkorvarna.

Den där aptitretande promenaden vi tog var riktigt trevlig. Den ledde längs den korta lilla bygatan mellan husen norrut på ön, förbi ett litet mer avsides hus där den blev till en stig som via en liten, liten bro ledde ut till ytterligare en liten ö, Ungskärs närmaste granne Lungskär.
Precis som med oss vovvar så finns det tvåbeningar som är specialiserade på att ha hand om boskap, jakt och vakt. Lungskär hade varit ett särskilt tillhåll för tvåbeningar som höll på med vakt, militärer. Man såg tydliga rester av var de hade gömt sig för att kunna vakta i smyg. På den tiden fick ingen komma dit men nu var det fritt fram att springa, hoppa och leka där för alla, och det fick jag göra också. Husse och matte som alltid vill veta var man kan lägga till med båten noterade också att där fanns en fin, djup brygganläggning om det skulle behövas, fast man fick se sig för på vägen dit. Det är fasligt mycket sten i den delen av skärgården men där satt också ensmärken att följa. Att vara ”överens” kommer visst från ensmärken. När det ena är över det andra så är de över ens, då är det bara att köra.

Det är skönt med lite avskildhet så man kan få sträcka ut lite…
…tyckte både husse och jag!

Framåt eftermiddagen, en ”fåglakroppkaka” mättare och med en massa roliga nya intryck kastade vi loss och styrde kosan hemåt igen. Ungskär var jättetrevligt, nästan lika trevligt som Stenshamn så hit tror jag nog att husse och matte kommer att ta mig igen.

Moff på er och klafsa på i koven så länge den inte luktar illa!

Sol och pannkaka i Ronneby Brunnspark

Hej,
det var länge sedan nu, alldeles för länge sedan. Orsakerna är många men gemensamt är att det har varit fullt upp den här sommaren. Det finns material för flera inlägg bara jag får komma åt husses dator, men idag har det hänt grejor i alla fall som jag måste få dela med mig av!

Att något var på gång anade jag redan för ett par dagar sedan när husse och matte började träna mig på det där gamla kommandot ”Stå!” igen. Det hade jag inte hört på så länge att jag var totalt ovetande om vad de ville först. När jag så hjälpligt hade greppat vad det handlade om så började de springa runt i cirklar med mig. …fyrkantiga cirklar, lite knasigt men ändå. Sedan köpte de ett blingigt smalt gyllene halsband och ett tunt litet brunt koppel som jag ändå inte fick använda på våra promenader.

Idag blev jag varse om vad allt handlade om, de hade anmält mig till en hundutställning, en riktig en, inget ”på låtsas”. Bilturen blev en rätt kort ”otäcking”, bara till Ronneby, men för säkerhets skull sprang husse och matte av mig biladrenalinet ändå. En tur på en sisådär fyra kilometer blev det väl innan vi kände oss redo att beträda utställningsområdet i Brunnsparken.  Första steget var att ta sig igenom veterinärbesiktningen i entrén. Hurra, en dam som satt på en stol och ville hälsa på mig! Jag hoppade nästan upp i hennes knä för att omfamna henne och kanske ge henne ett kindslick. Husse började genast försöka få mig att besinna mig men då sa min ytterst älskvärda nya vän att ”Nej, låt honom” Hellre det än att han står och morrar 500 meter bort”. Där blev husse allt lite mållös ändå 😉

Här är jag på väg upp i knät vid veterinärkontrollen. Så trevligt med de som uppskattar en glad kille som mig!

Inne på området var det ett Klondyke för en hund som vill hitta andra hundar. De gick inte att missa. Över 1000 hundar på en och samma gång. Jag fick nästan en överdos av ”hundnärvaro”. Öron, ögon och nos fullkomligt proppades fulla med lekgalna intryck. Jag for runt i kopplet så husse såg ut som om han försökte hålla fast en skenande blindkäpp.
Efter ett tag hittade vi den fyrkantiga ringen som jag skulle vara i trots att femman hade blåst bort från dess skylt. Där satte vi oss i gräset bland andra lapphundar och tittade på alla andra raser som skulle bedömas före oss. Ganska snart ”bondade” jag rätt bra med en jämngammal kille från Lund. Vi hade så mycket gemensamt, både till sätt och utseende. Den enda större skillnaden var väl egentligen färgen eftersom han var i svartvitt medan jag var i färg. Efter en massa kommunikation med pip, gnäll, skall och omisskännligt kroppsspråk lät våra hussar oss till slut hälsa och leka lite i kopplen. Han hette visst Chips… eller om det var Zingo… asch, något lördagsgott var det i alla fall.

Det spelades inga kramgoa låtar men det hindrade inte att vi bjöd upp till en yster dans. Ursäkta om jag ser lite godissugen ut men gottepåsen från lund ville inte låta sig ätas även om det såg ut som att han var nyduschad över huvudet efter vi hade lekt klart.
Jämnstora och jämnstarka…

Till slut var det hur som helst vår tur. 25 lapphundar totalt. I min ”öppna klass” med hanhundar var vi sju stycken och eftersom mitt namn börjar med ”D” som i ”Dagsmejans” och ingen annans kennelnamn började på ”A”, ”B”, ”C” eller ”D” så fick jag springa först och leda hela flocken runt inne i ringen. Bakom mig hade vi en annan jämnårig kille från Kalmar. Han och hans matte var redan rutinerade på det vi gjorde som nybörjare. Hans matte hade bestämt sig för att hålla ett rejält avstånd för att hennes ”Aslan” inte skulle bli störd.

Rutinerade Aslan spanar i smyg in den nye konkurrenten, dvs mig. Han var allt lite leksugen också men hans matte var rutinerat obeveklig.

Den finska domaren var jättetrevlig, hälsade snällt på mig, klämde lite här och där och så fick jag och husse springa lite till, bara vi. Till slut fick jag ett blått kort, ”Very good”. När vi sedan skulle in för placeringsbestämningen hade de ställt mig som trea efter två hanar som fått ”Excellent” (rött kort, inte bra i fotboll men bäst i utställningsringen) och min nyfunne lundaspexare till kompis som fyra bakom mig, sedan några till bakom honom. Vi skulle bara defilera runt ett varv tillsammans för att domaren skulle kunna bekräfta att det var så här hon ville placera oss.

Se sådant fint steg han har min husse, ett sådant flyt. Tydligen såg det rätt bra ut även för min del.

Tjoflöjt på det! När husse började springa så satte Chips-Zingo-kompisen efter i hasorna på mig och jag ville ju allra helst bara leka med honom igen. Jag sprang nog mer i sidled än framåt, gjorde krumsprång och var mest i vägen för husse tror jag. Det ändrade resultatet så pass att jag blev oplacerad och min kompis flyttades upp till min tredjeplats. Jätteroligt att ha en kompis som kom trea på en hundutställning tyckte jag.

Tjenare läskkillen, är du här också? Ska vi leka igen!?!
Hussestackar’n ville springa framåt men vem bryr sig väl om det när jag har så mycket lek i hasorna?

Resultatet blev rätt gott ändå. Jag hade fått en väldig massa fina vitsord från domaren om allt från ögon, öron, päls, svans och temperament. Det enda var att jag kunde varit lite kraftigare men jag är ju rätt ung ännu. Ge mig något år till så ska det nog ligga lite mer muskler på den här kroppen också. Dessutom kunde vi åka hem tidigt så jag kunde få vila upp mig efter en av de mest hektiska söndagsförmiddagar jag har haft. Jag sov nog fem kvart i timmen när vi kommit hem. Jag snusade på altanen, jag snusade bakom gardinen i vardagsrummet, under köksbordet och i hallen.

Husse och matte förlorade inte hoppet i alla fall. Stärkta av de goda omdömena men med insikten att inte låta mig göra en lekpark av nästa utställningsring också så har de redan anmält mig till en ny utställning på Öland om en månad. Vi får väl se vad jag kan hitta på för hyss den gången 😀
…fast de har visst lovat att det ska bli lite drillning inför den. Matte menar att man går inte till ett prov utan att ha läst på.

Moff och bus på er!

Kungligt road på Öland

Kungligt road kan ju låta som en överdrift, speciellt om det inkluderar en längre tur med bilen. Lägg därtill en tur med Morran där jag fick åka där bak medan hon fick åka med mattemor i högsätet framme bredvid min älskade husse. Hur tänkte de där? Nåja, det har blivit några fler av de där bilturerna nu och om ni måste dra det ur mig så får jag väl motvilligt erkänna att jag kanske börjar vänja mig.  …lite.  …mycket lite.

Så vi, dvs husse, matte, hussemor, hennes Kajan och Morran, satte oss i bilen redan på morgonen för en dagstur till solens och vindarnas ö. För mig börjar en sådan tur alltid i moll, men nu visade det sig att jag hade en olyckssyster i bilen. Morran var inte så stursk heller när det handlade om att åka bilen, trots att hon satt framme på golvet mellan hussemors fötter. Vi var båda lika glada när bilturen var över och vi kom ut i det öländska höga sommargräset.
”Pass dig, fullt så glada är vi inte” förmådde hon ändå morra till mig och lät en hörntand glimma till lite när jag travade fram. Nähepp, inte för roligt, här pratade vi uppenbarligen om det öländska Alvaret.
Platsen vi hade stannat på visade sig vara en parkeringsyta för besökare till kungens sommarnöje. ”Så passande” myste jag för mig själv medan biladrenalinet gled över i en förväntan, en förväntan som inte blev mindre av att det var en hundvänlig plats med vattenskålar utplacerade och flera andra hundar som jag förstås förtvivlat gärna ville hälsa på.

Husse, Kajan, jag, mattemor och Morran. Då kan ni nog räkna ut vem som tog fotot…
…just det, älskade matte, världens superlativaste tvåbening, här passande nog vid dåtida drottning Victorias gåva från sin pappa, fina Solliden, lite större än vår koja
Husse och matte sa att det var rosor överallt, vart man än såg. Själv fick jag gå i närkamp med dem för att kunna skåda dem i pistillen. Dofterna kände jag förstås utan att anstränga mig dock.
”Ursäkta min herre, här fanns en väldig massa fint att se men nu känner jag att jag har gjort det. Vet ni möjligen vägen ut?”

Husse och matte var dock noga med att inte låta mig skälla alltför många hälsningar över trädgårdsgångarna. Till sist, på väg därifrån, kunde de inte förmå sig att säga nej längre. Vid ett fikabord upptäckte matte nämligen en lapphund med dess tvåbeningsflock. Vi gick fram och hälsade fint. Det var en tolvårig hane i klassisk svart päls med bruna och ljusa tecken. När han med den äldres rätt ville markera att han förväntade sig vederbörlig respekt genom att visa tänderna lite lätt, samtidigt som han ändå nyfiket nosade på mig, tappade jag nästan hakan. Han hade kortare nos än jag men ändå var det som att mungiporna inte riktigt räckte ”ända in”. Hans läppar var lite ihoprynkade och tandraderna rätt glesa.  Nosen var dessutom beströdd med vita strån. Den enda fördelen han skulle ha i en lite vildare lek vore nog storleken, han hade nog ett par kilos övertag på mig.
Hans husse var till och med tvungen att fråga om jag också var en lappis. Jag hade ju så ovanlig färg tyckte han. Vad? Jag som alltid har varit brun, högst vanligt för mig!

Nästa stopp blev Borgholm där det blev matpaus för tvåbeningarna, kisse- och vattenpaus för Morran och mig, innan det blev en långsam promenad genom stan. Tvåbeningarna njöt av varsin glass medan jag i stället slickade i mig av alla glada blickar och kommentarer jag fick från andra semesterlediga tvåbeningar. Det kändes som att alla var lite gladare och njöt lite mer där i solen.

Fikapaus? Jo visst men bara för somliga. När man har en så läcker macka nere under bordsnivå, kan den då tänkas vara menad för lilla mig? …nähäpp. Jag skulle satt mig bredvid matte i stället.

Från Borgholm var det bara ett Lappisyl och ett Morranmorr till Furuhäll som satt uppfluget på kalkstensplatån med utsikt över Köpingsviken och Blå Jungfrun ute i Kalmarsund. Där tänkte husse och matte hälsa på Johan och Elisabeth, ett par tvåbensbekanta, men det kom av sig eftersom de hade åkt på semester. Det blev ändå en del tvåbensprat eftersom Johans föräldrar var hemma. Matte och husse kände dem med, och tydligen gjorde hussemor det också sedan långt tillbaka när husse själv bara var en liten valp,

Sista stoppet var sedan ett par mil söder om Ölandsbron där ett litet hotell med restaurang har rustats upp och gjorts jättemysigt. Husse och matte hade länge sagt att de ville dit och kolla hur det hade blivit. Magasin1, som det heter, ligger i ett lugnt läge nere vid hamnen Mörbylånga i en genuin gammal magasinsbyggnad. Där kan tvåbeningar både sova i nyrenoverade fina rum och äta i en lika ny och fräsch restaurang med utsikt mot hamnen.
När vi kom fram dit stod mattes store valp Jacob där och väntade. Han hade åkt dit för att möta oss. Inne i restaurangen jobbade dessutom Klara. Tänk vad tokroligt det kan bli bara man kommer ut ur bilburen! Nu blev det kanske mer roligt för husse, matte och de andra tvåbeningarna för de tänkte äta på restaurangen. Tyvärr såg solen ut att ha bestämt sig för att låta vindarna ha monopol på Ölands devis för stunden och dessutom lämna över till ett regnväder lagom tills vi kom till Mörbylånga. Det betydde att tvåbeningarna tappade lusten att sitta i restaurangens utomhusdel och inomhus på restaurang var ju inte rätt ställe för mig och Morran.

Molnen hopar sig och Morran har första tjing på vattenskålen. Tur jag hann dricka innan vi fick våra platser.

Snälle Jonas som driver stället tillsammans med Felix (ja, hon heter egentligen Åsa sägs det men det har jag aldrig hört någon kalla henne det) ordnade då två platser med behörigt avstånd mellan Morran och mig där vi båda kunde se in till våra tvåbeningar genom de stora glasdörrarna. Där fick vi sedan se hur de smorde kråset med medan vi fick förlusta oss i en skål vatten som Snälle Jonas hade ställt ut till oss. Tur ändå att vår del av uteserveringen hade tak, för efter ett tag öste det ner så att det där vattnet hade runnit över.

Hörrni, börjar ni inte bli klara där inne snart? Här ute regnar det katter och hundar som engelsmännen säger. Jag kan till och med tänka mig att hoppa in i buren och åka hemåt nu.

En god stund senare blev det tack, adjö och hemfärd. Efter att en och en halv timme senare ha lämnat av hussemor, Kajan och Morran kunde vi till sist rulla in genom grindarna där hemma. Vad fantastiskt mycket en dag kunde föra med sig, och vad fantastiskt skönt att sedan bara kunna sjunka ner på sin favvisplats hemma och bara… vara.

Moff på er och njut av dagen!

 

 

Midsommar på Kobebus

I fredags packade husse och matte bilen med kylväska, sängkläder och annat konstigt som de inte brukar ta med sig. Att något var på gång förstod jag, liksom att det vankades en åktur. Utan pardon lastade de sist men definitivt inte minst in mig också innan det bar iväg. Efter ett snabbstopp hos hussemor körde husse vidare med bilen medan matte rastade mig den korta vägen som återstod till båten. Det var alltså dit vi var på väg! Tack och lov var det dit husse hade kört också. Ett par timmar tidigare hade jag nämligen en ”nära-förlora-husse-upplevelse” när vi var ute och sprang i skogen. Efter ett varv på spåret tog matte med mig hem medan husse fortsatte åt ett annat håll. Det tog mig en halvtimmes mistlurande innan husse till sist hittade hem igen där jag troget satt vid bakre grinden och tog emot honom. Utan mina yl som ledsagare hade han nog irrat runt där ute än, det är jag övertygad om. 

Det var dags för premiärtur med båten, lite senare på året än normalt. Bil gillar jag inte men båten är fantastisk. Matte släppte mig redan vid bilen för att kunna bära med sig de sista grejerna, så det tog inte många sekunder förrän jag satt där på bryggan framför båten och ville bli ombordlyft av husse som redan var där.

Efter lite stuvande var vi iväg. Matte hade ställt kylboxen så jag fick som en trappa upp till vindrutan där hon vet att jag älskar att stå. Husse eller matte kör och jag håller utkik, då känns det bra.

När vi gled förbi Brändaholm flaggades det vid varenda stuga och folk var i full färd med att göra i ordning för sill  och nypotatis i sina små täppor medan fler festklädda tvåbeningar strömmade till.

Husse, vänd om, det verkar vara något på G på Brändaholm!
…kan det bli finare?

Det visade sig att det var mitt älskade Kobebus vi skulle till. Nu visade det sig att det redan fanns ett tvåbeningspar som satt upp ett tält på stenudden där vi brukar vara, så jag kunde inte springa lös. Tur då att matte klokt nog tagit med sig den långa linan. Inte förrän de tagit sina små kajaker och paddlat sig därifrån morgonen därpå fick jag springa fritt en liten stund. Vilken lycka!

Vatten är lite mindre otäckt i år. Dessutom är blåstången så häftig, den liksom ”poppar” när man biter i den.
…och när man blött ner sig finns det få sätt att skaka av sig lite som är så roliga som att rusa runt. Se upp husse, här kommer en som inte är en torrboll!

Jag har blivit lite kinkig med maten igen sedan det blev varmt på riktigt ute, så när husse och matte satt och åt nygrillat som midsommarmiddag tyckte jag inte att mitt torrfoder var speciellt intressant. Nu var det ju ändå fest så det slutade med att jag hjälpte dem att avsluta ”väl valda delar” av  fläskytterfilén i stället. Mer midsommar åt hundarna!

Jag hör tvåbeningar och hundar som stojar, låt oss ta en tur och se vad som står på! 🙂

Sedan var det så roligt att ta en promenad runt hela ön. På andra sidan finns det två bryggor och plats för flera båtar. Där var det midsommarfirande också, och när vi kom knallandes över berget var det en vovve modell ”muskulös best” som fick rejäl fart. Han kastade sig skällande iväg mot oss. Eftersom de hade bundit fast honom i en solstol var det tänkt att det skulle ta stopp där men eftersom hans husse eller matte hade rest sig från stolen kom han ett tiotal meter över berget med solstolen i släptåg innan han gav upp av motståndet. Kanske att tvåbeningarnas upprörda förmaningar gjorde lite nytta också.
Det där var så roligt så jag tjatade mig till fler promenader runt ön men såg inte fyrfotaclownen mer. De hade nog flyttat festen till sin båt i stället.

Att premiärsova i båten är inte helt lätt. Det gungar, det kluckar… och den som inte har hört en näktergal har inte tillbringat en sommarkväll på Kobebus. Den lille gynnaren får hela ön att låta som tropikerna, och det är knappt man vill somna ifrån det ljudet.
Sedan ligger husse och matte på en mer hundnära nivå, så det var en ren fröjd att få väcka dem ivid sjutiden för lite uppmärksamhet från deras sida också.

På hemväg och utkiken är på plats. Så många dofter som bara sköljer igenom min nos… Allt som det ska!

Hemma igen märker man av att sjön suger så nu ska jag nana hela natten… fast det gungar lite när jag blundar.

Moff på er och hoppas ni också hade en trevlig midsommar!

 

Hysteriskt i holken

Vi har haft fullt med gäster i våra fågelholkar i år. Det har varit både flugsnappare och rödstjärtar säger husse och matte. Jag vet inte så noga, bara att de är för små och aldrig sitter på jakthöjd som koltrastarna gör. Koltrastarna är roliga, de flaxar iväg så raskt när jag rusar in och skrämmer ut dem ur buskarna. De där småfåglarna sitter hellre uppe i träden och jagar småknytt än leker med mig, inget roliga alls.

Kom igen nu små fjäderbollar! Trilla er ner hit en stund så vi kan ha lite skoj!

De har hur som helst flugit ut och in i holkarna med en väldig frenesi i några veckor nu. Det har sjungts och kvittrats för att ibland om man kommer besvärligt nära någon holk pipits varnande. De senaste dagarna har det dock börjat hända något. De har börjat pipa en massa så fort jag visar mig ute. De gillar mig uppenbarligen inte längre, trots att jag aldrig har busat med dem. Det är inte bara mig de skriker på. Det kan vara husse, matte eller till och med grannens små oskyldiga kissemissar. Ja, speciellt dem skulle jag nästan vilja säga. I dag har de varit extra ihärdiga och högljudda och framåt kvällningen förstod vi vad det var: Deras små fågelvalpar har dykt upp utanför holkarna och flygtränar för glatta livet i små flyghopp, lite som dåligt slagna badmintonbollar. En av dem, med tydligt röd stjärt (kanske märkt av ett badmintonrack?), tog sig ett par meter från björken framför huset och landade utan att ha någon större kontroll  på den branta delen av hustaket. Där lyckades han klamra sig fast vid en takpanna utan att trilla av innan han till sist lyckades pallra sig in till fönsterbrädan. Tur för den, otur för grannkatten.

Här sitter den lille gynnaren och funderar nog på hur i hela friden han ska göra hoppet tillbaka till björken. Lite svindel kan han nog tänkas ha också. Det är långt dit ner.

Husse säger att jag inte ska oroa mig, om bara ett par dagar kommer det att bli mycket tystare på de små befjädrade mistlurarna och mina pipkänsliga öron kan få vila lite. Så snart fjäderbollarna har lärt sig flyga ordentligt kommer de att sprida ut sig mer i omgivningen, klara sig bättre själva och föräldrarna kan lugna ner sig. Det låter lite som när tvåbeningsvalpen Jacob tog studenten förra veckan ju. Jag har alltså just bevittnat utsparken ur fågelholkarna.
Jag undrar om det inte kommer att kännas lite tomt då i alla fall.

Med öron känsliga för pip… Man ska vara rejält slut om man ska kunna sova när det skriks från äppelträdet strax intill.

Moff och pip på er!

Kennelträff, vilken fullträff

Den här helgen har bjudit på en riktig roadtrip och den som vet hur jag känner för att åka bil förstår att det inte var helt rakt igenom angenämt. Egentligen började obehaget redan i torsdags kväll med kloklippning och som grädde på moset en dusch! För en tvåbening är det inget märkvärdigt att duscha eftersom de inte har någon päls, men för en lapphund handlar det om att duscha med kläderna på, inklusive full vintermundering. Det tar ett tag innan det tränger igenom men också en väldig tid innan det torkat igen, oavsett hur mycket man frotterar. Det var som att sova i ett våtvarmt omslag natten till fredagen, och jag var fortfarande varmfuktig i underpälsen långt in på fredagsförmiddagen.

Hallå där, stäng dörren, man kan väl få duscha i fred! …och ta inga bilder när jag är så generande lättklädd!
Usch för dusch…
Du kan vänta lite med handduken husse så ska jag lätta av någon liter vatten först.

Den första anhalten på vår roadtrip var Kalmar och Jacobs studentfirande på fredagseftermiddagen. En timmes biltur och 9 mil in på kontot. Jacob var äntligen klar med alla sina valpkurser och det skulle vi fira. Det var roligt att träffa honom men nästan svårt att känna igen honom. Han såg ut som  en  botanisk trädgård helt översållad med blommor och invaderad av gosedjur. Efter att ha firat med Jacobs tvåbenssläkt och vänner var det dags för nästa del av resan, två och en halv timme i buren på väg till Gnosjö. Husse och matte ville dela upp resandet lite för mig så att jag inte skulle få något slags resetrauma, så i Gnosjö skulle vi pausa och övernatta hos husses syster och hennes hane innan vi fortsatte till det riktiga resmålet. De var lite hemlighetsfulla mot mig men menade att jag nog skulle tycka att det var väl värt resan.

I Gnosjö fick jag sköna promenader i skogen, dricka vatten ur Töllstorpsån, mat och framför allt sova innan vi skulle åka vidare på morgonen. Nåja, sova och sova… Ett nytt hus, nya ljud och andra dofter gjorde att jag lite oroligt vaknade med ett moff några gånger… och ja, husse och matte också då eftersom vi sov i samma rum.
Efter frukost för husse och matte (nej, jag fick ingen mat eftersom de inte ville att jag skulle må dåligt i bilen) och en avslutande promenad till den välsmakande ån så var det dags att äntra bilen igen. Även om jag inte gillar att åka bil så vill jag ju inte vara besvärlig mot husse, så som vanligt när jag insett att jag inte har något val satte jag mig ner och lyfte vänster framben så att han kunde lyfta in mig.

Efter lite drygt två timmars biltur stannade husse bilen på en grusparkering utanför Stenungsunds Brukshundsklubb. Redan stinn av bilåkaradrenalin fick jag en extra kick när husse och matte öppnade bakluckan. Hundar! Jag! Många jag! Jag i andra färger och lite varierande storlekar, men det var som att se en massa versioner av mig själv. Finska lapphundar, och så många. De pratade samma språk som jag och jag fick mer mål i munnen än vanligt. De gälla skallen t.ex. som säger ”kom till mig!” kunde jag redan, de använder jag någon enstaka gång när t.ex. jag tror att jag ska få följa med husse på en promenad och han i stället går själv.  Här var vi lapphundar, kopplade, åtskilda och ivriga att få träffas närmare, och alla verkade vi ropa samma sak, det där gälla ”kom till mig” som jag inte hört från någon annan hund innan. Jag fick även lära mig några andra lapphundska fraser och ljud, bland annat när vi var två jämnbördiga killar som hälsade på varandra huvud vid huvud och det kom ett mjukt försiktigt morr ur strupen på oss båda. det var ovant för husse också, jag kunde känna hur han förvånat lystrade till och blev mer alert.

Poker, en av alla trevliga bekantskaper, en kille som var lite yngre än jag men vi var av samma skrot och korn ändå. Väldigt lika på något sätt 🙂

Den första tvåbeningen jag hälsade på var min egen urmatte, Lena. Det visade sig att nästan varenda en av de tjugotal vovvar som var där var ”Dagsmejor”. Urmatte hade ordnat en kennelträff för alla Dagsmejans gamla valpar som ville och kunde. Tyvärr var inga av mina kullsyskon där men det fanns gott om trevliga nya bekantskaper bland kennelfränderna. Efter att ha gått en liten kopplad promenad tillsammans slapp vi kopplen och kunde rasa av oss tillsammans ute på brukshundsklubbens gräsytor.

Ett tips för hur man blir populär hos tikarna: Se till att du har en husse med hundgodis så får ni i alla fall ett gemensamt intresse. En sådan tikmagnet han var! Den lilla bruna till vänster, Tova tror jag hon hette, var jag riktigt intresserad av. Tyvärr var intresset inte ömsesidigt.
När husse sedan provade inkallning var det bara jag som fattade galoppen. Tjejerna stannade helt sonika kvar. Kanske ville de inte verka för intresserade?
En av mina obesvarade kärlekar…
Vad säger du, ska vi se om vi också kan få eller ska vi bara leka lite?

Några lärdomar jag tog med mig:
– När man hälsar och nosar varandra i ansiktet så tycker den andre att det blir otrevligt när min nos till slut hamnar i den andres öga. Det hände ett par-tre gånger och med samma ilskna skall som resultat varje gång.
-Alla tikar är inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ingen, faktiskt. En del visade det tydligare än andra
-Äldre killar kan ha lite svårare att ta min lekfullhet.

Precis ögonblicket när jag ska få lära mig att nos i ögat inte är populärt…
Många möten blev det…
…och skuggan förbrödrar en sådan här vacker och varm dag.
Tre nyanser av brunt. Det var roligt att få träffa fler bruna lappisar. Det fanns nog ingen nyans som var lik den andra men jag var nog mörkast ändå.
Lapphundsbonanza… så många lappisar på samma ställe, helt underbart. Det som intresserar oss här är en gyttjig liten bäck. Några av oss hann smita ner för att springa runt och svalka sig i det geggiga vattnet men husse hann stoppa mig innan jag gjorde dem sällskap.
Alla var inte lapphundar. Några Aussies fanns det också till exempel, trevliga och glada rackare de också.

Det var soligt, varmt men roligt. Efter ett par timmar fyllda med lekfulla och spännande möten var det dags för avfärd hemåt igen, två tvåtimmarsetapper med en dryg halvtimmes rast och bensträck, en resa som ändå gick rätt bra. Jag var så slut att jag bara la mig ner i buren och slumrade mig hela vägen hem.

Det var en riktigt intensiv helg och söndagen gav inte mycket tillfälle till vila heller men det är en annan historia, så äntligen måndag kan jag väl säga. Matte har redan åkt till jobbet och om husse bara kan göra detsamma så ska jag snart ha en riktigt lat förmiddag!

Sova, sova, sova… Snälla husse, åk nu!

Borta bra men hemma bäst!
Moff!

Vad är väl en bal på slottet när det finns hundväder?

I helgen var det dags för en (o)tur i bilen igen. Agnetas valp Jacob skulle på avslutningsbal med sin skolflock. Bilturen var av det längre slaget, en dryg timme till mattes gamla hemstad Kalmar, så när vi kom fram var jag rätt fullpumpad med bilåkaradrenalin. Lägg sedan en väldig massa nya tvåbeningar som vimlade och en och annan vovve på det så förstår ni att det var fart och drag i mig  och kopplet en stund.

Kalmar är en spännande stad med byggnader som inte liknar något vi har hemma i Rödeby. Den här dagen verkade många av de yngre tvåbeningarna dessutom särskilt uppspelta. De var tjusigt uppklädda. Hanarna i kostym och honorna i färgranna klänningar, ofta med huvudpälsen nyborstad och lagd i någon matchande frisyr. Alla verkade ha samlats strax intill där vi stannade bilen, i en stor blomstrande park nära ett likaledes stort gammalt stenslott.

Ingen dålig koja de har där upp i Kalmar!

Efter en kort stund lyckades vi hitta mattes stora valpar, Klara och Jacob. Det visade sig att Jacob var en av de pråliga unghanarna, tjusigt! Jag ville så gärna få hoppa upp mot honom och hälsa men se det fick jag inte göra för husse och matte. Som om mina små tassar skulle göra Jacob mindre prålig?!? Tydligen skulle de tvunget vara hela och rena tills de hade fotograferats i parken, och allra helst till och med genom hela den bal de skulle på sedan. Bal är visst när man samlas i en stor flock och svansar runt varandra i takt med musik. Det där förstår jag inte så mycket av mer än det jag sett husse och matte göra på köksgolvet ibland.
Det där med hela och rena… Plötsligt började det droppa lite uppifrån himlen och strax stod regnet som tuggpinnar i backen (eller som engelsmännen säger, det regnade katter och hundar. Jag antar att hundarna jagade katterna ner i marken…).
Det blev en väldig fart på alla, såväl unga som deras väntande föräldrar.
På väg från parken ut till det stora slottet gick det en träbro som många skyndade in under. Det var en jättebra idé… i ungefär två minuter, sedan började regnvattnet rinna ner mellan springorna i bron. Alla verkade göra vad de kunde för att rädda unghonornas och unghanarnas fina kläder och frisyrer. Det lyckades i de flesta fall men tyvärr inte alla.

Stå inte där ute i regnet husse, här finns en torr plats för dig också!!!
Haha, jag skojade bara, här finns inte en torr vrå. Du kan få överta min duschplats.

Det blev aldrig någon fotografering av alla tillsammans i parken, det såg regnet till.  När det till slut upphörde och solen tittade fram igen var det så dags. ”The moment is gone”, som matte säger. Folk kom fram ur sina gömslen bara för att inse att fotografen hade åkt i förväg till balen i stället. Det blev lite mingel och foton med familje- och vänflockar innan de skulle samlas i bussar och åka till balen de också. Buss är  förresten nästan lika otäckt som bil så jag förstår inte hur de kunde vara så uppspelta över den biten. Någon hade nog tagit något stärkande för att klara av den pärsen, fullt förståeligt.
Efter att ha tagit adjö av Jacob blev det en liten promenad i gamla stan för att njuta av solen och lugnet lite innan det blev till att skaka galler hela vägen hem igen för min del.

Ja, vi tar väl en stilstudie. Kungligt…

Säga vad man vill, det var roligt att se hur lika vi ungdomar och unghundar är. Lite regn i pälsen är bara att skaka av sig för att sedan fortsätta att leka och ha roligt.

En hoppfull bild där Jacob når högst, liksom leviterar. Runt kröken väntar nästa äventyr. Kom ihåg att det är roligast att jaga i flock!

Redo eller ej, sommaren må vara kort men nu är den här i alla fall! Ni vet vad som gäller: Ut och ta för er!
Moff!

Kan du säga ”Ciobanesc romanesc mioritic”?

…det kan inte jag, och inte husse eller matte heller för den delen. Men jag kan säga ”buskul fluffboll”, och det är samma sak, åtminstone i det här fallet.

Husse och matte hade fått för sig att jag nödvändigtvis skulle följa med dem en sväng i bilen. Det var visst någon trädgårdsmässa på gång i Wämöparken in mot stan till. Jag tänkte att trädgård hade vi hemma, både blommor, buskar och träd att lyfta benet mot, men det hjälpte inte. Alldeles nödvändigtvis måste jag med. Det skulle bli jättekul lovade de.
Efter en biltur väl värd att glömma (som vanligt)  sprallade jag av mig allt biladrenalin när vi traskade bland andra människor bort mot parken. Många främmande hundar hade gått samma väg så jag hade mycket att göra i gräset vid sidan av gångbanan, och nog borde jag väl kunna avlasta området på några fästingar samtidigt.

Strax innan man kommer fram till Wämöparken finns det en gångtunnel där det låter så roligt om man skäller och precis efter den en rastgård som jag alldeles hade glömt bort. Tänk om… Jodå, där inne fanns det redan en stor vovve som lekte med sin matte, och husse och matte styrde stegen mot grinden! Yes, lektajm! Våra mattar stämde kort av läget med varandra och de var båda positiva till en stunds lek för oss. Själva var vi redan övertända. När vi väl kommit in, husse hade beordrat sitt och tagit av mig kopplet spratt det i hela kroppen på mig.
”Hopp…” Jag var redan iväg som ett skenande expresslok. ”…och lek” avslutade husse något tystare för sig själv.

Den rumänska fanan i topp medan vi rusar fram i full karriär. Vi var rätt jämnsnabba…
…men jag var uthålligare. ”You can run, but you can never hide!” …för då nosar jag upp dig 🙂

Shasta, så hette han, var en valp av den där rasen som står i rubriken, Mio min Mio eller vad det nu var. …om man nu kan kalla en sexmånaders best större än mig för valp. Best var han dock bara till storleken, lekfull valp på alla andra sätt. För egen del tyckte jag att det som omväxling var rätt skönt att få vara den mindre men ändå den som jagade.

Tungan rätt i mun nu, den rackaren duckade när vi skulle gå i klinch och då har jag ju plötsligt blottat både strupe och underrede!

För en valp kan det vara rätt skönt att ha en neutral ringhörna hos matte för en stunds paus när man blir lite osäker på den jagandes avsikter eller bara för att hämta andan lite. Även för en jagande brun liten lappis är det lite tryggt att ha husse och matte i närheten. Inte för att man är rädd för lekkamraten, men man vill ju ha koll på familjeflocken också.

Hallå, vänta lite nu din mattegris, vi skulle väl leka?
En sista svängom innan våra vägar skiljs. Notera förresten de fina agilityhindren som finns i Wämöparkens hundrastgård. De ska vi testa en annan gång.

Efter en stund var vi rätt möra båda två. Leken var slut och jag hade fått mitt. Det var dags för husse och matte att få sitt på trädgårdsmässan, så jag lommade med dem med en skönt trött känsla i kroppen. Då kan det ändå vara rätt OK att bara gå och nosa lite.
Hemresan i buren? Den kan vi också glömma tycker jag.

Moff på er!

Olivia på visit

Så har Olivia varit och hälsat på igen.
Hussemor och hennes Kajan skulle ut och resa och behövde ha lite sällskap åt Olivia, deras vita kakadua, ett par veckor. Hon har ju varit här förr så vi känner varandra rätt väl men det blir alltid lite nyhetens behag och nyfikenhet igen när det dröjer så länge mellan varven. Förra gången gick vi nog igenom alla gruppdynamikens faser. Den här gången var Olivia lite mer på sin vakt från början och ville inte riktigt släppa ner garden, i alla fall inte inledningsvis.

Jag tänkte att om jag håller husses axel upptagen så finns det inte plats för någon pippi på den. …och jag får lite mindre konkurrens om husses gunst.
Nåja, och så kan jag ju stjäla lite uppmärksamhet från pippin själv ifråga också. Puss på dig Olivia, din befjädrade lilla kniptång!

Det tog dock inte så lång tid innan vi var tillbaka där vi slutade förra gången, en slags tyst, gemensam överenskommelse om att hon ägde sitt burtak och jag resten av huset. Någon gång klättrade hon mig till mötes och mötte mig näbb mot nos, men alltid med den gula tofsen uppspärrad som en varning för mig att ta det lugnt.

Olivia fuskade sig till en vistelse ute i min del av reviret en dag, dessutom tog hon för sig lite för mycket av min familjeflocks gunst i samma veva. Husses valp Elio har alltid haft ett gott öga till Olivia och brukar ofta stå och kela med henne vid buren. Det svider bara lite i mitt hjärta. Den här gången lockade och pockade hon på Olivia att traska ut på armen och upp till axeln, sedan lämnade hon buren med en vinglande Olivia sittandes på en alldeles för lös och mjuk gren. Där satt hon alltså, alldeles kind mot kind med Elio, myste och tog emot en massa kel, min tvåbensflocks-Elio! Just det där med kelet var svårast att ta. Det sved inte så lite i hjärteroten det. Jag blev liksom alldeles extra kelsjuk. Pip och ve, daska framtassarna i golvet… Vad kan en stackars vovve göra för att få sin rättmätiga uppmärksamhet? Olivia är en riktig gökunge och jag är den lilla stackars rättmätiga ungen på väg att knuffas ur boet. Jag hade nästan kunnat yla.

Spring Elio, spring! Det är en befjädrad liten dinosaur du har på axeln! Det är alldeles sant, det har jag läst någonstans… tror jag. Lås in henne i buren igen!

 Nåväl, allt har sin ände och nu är Olivia hemma hos hussemor och Kajan igen.  Lugnet har åter lagt sig i mitt revir och det är bara jag som existerar för min tvåbensflock. Frågar ni mig så tror jag nog dessutom att en pälsboa värmer bättre och är gosigare på axeln än en fjäderboa. Fjäderboan är prålig och kul för stunden men inget man vill ha för mycket av.

Moff på er!