Låt mig berätta lite om missförstånd och missriktad moderskärlek:
Helgen som gick smet husse och människovalpen Elio iväg på en lång biltur, så lång så att hussemor och hennes hane Kaj fick komma hem och ta hand om mig. Med sig hade de Morran. Egentligen heter hon Kajsa men så fort hon ser mig så morrar hon och visar båda tandraderna så smeknamnet är rätt givet. Hon tål mig inte riktigt, kanske för att jag är så mycket större än hon, kanske är det min ungdomliga lekfullhet som är jobbig för henne. Den här gången var hon allt lite extra känslig.
Till att börja med ockuperade hon min favvisplats i soffan. Jo, jag får vara i soffan, fast bara på min grå yllefilt då. Den la Morran beslag på och höll fast vid genom vapenskrammel och hot (morr och tänder). Jag behöver inte mer övertalning än så. Jag som bara vill ha trevligt tyckte det var lugnare att låta denna tillfälliga äganderättsförskjutning vara .
Medan Morran nu ockuperade mina domäner passade jag på att söka mig till en lite lugnare plats, den på gosemattan framför altandörren i köket. Där hade jag min för stunden bäste kompis Fido, han som flyttade in efter min höftledsröntgen. Bäst som jag låg där och lite lekfullt tuggade runt på Fido kom jag åt pipmojängen i svansen. Då brakade det lös! Morran kastade sig upp ur min filt i soffan, rusade ut i köket och gick loss på riktigt: ”Vad gör du din usling, släpp genast den lille stackaren innan jag låter mina tänder göra hackemos av dig!” …och några andra fraser som jag inte går närmare in på nu. Det kan ju hända att barn läser här.
Ja, jisses vad snarstucken. Det var väl lika bra att låta Fido vara ett tag då.
…ja, och så jag då. Han är inte så smart men han är rolig 🙂
En liten kompensation fick jag ändå av henne under helgen. Av någon orsak så var hon så upptagen av att hålla koll på mig och att jag inte fick Fido att pipa igen att hon tappade all matlust. Ovanpå mina egna portioner kunde jag alltså toppa med hennes mat också, rätt gott med ombyte eftersom vi inte åt samma mat.
Nu har jag i alla fall fått veta varför hon bar sig så konstigt åt. Väl hemma hos sig igen har hon samlat alla sina pipdjur i sin lega och ligger och ”mammar” dem. Hon pratar med dem och håller dem nära sig, och vare sig hussemor eller hennes Kaj göre sig besvär att försöka plocka bort dem.
När jag lekte med Fido och fick honom att pipa så var Fido plötsligt en liten valp i nöd och jag var busen, i alla fall var det så Morran upplevde det.
Pip och moff!
