Lost and found

Jahapp,
då var det koppel eller lina på igen då.

Jag, husse och matte var ute på en väldans trevlig lördagspromenad för ett par veckor sedan. Jag har sedan incidenten med tvåbeningarna på tvåhjulingarna under ett års tid åter byggt upp förtroendet hos husse tillräckligt för att få gå lös både på kvällspromenader och sedan oktober även på skogspromenader på dagarna. Husse och matte höll mig som vanligt under noga uppsikt och lät mig inte komma alltför långt ifrån dem. Jag var å andra sidan  så glad och uppspelt av att få vara på flockutflykt så det gjorde mig inget.

När vi hade kommit någon dryg kilometer av skogspromenaden och befann oss uppe på elljusspåret, ett ställe som bär mycket vittring från svettiga tvåbeningar, så stack det till i mitt luktcentra. En stöt for genom kroppen på mig och plötsligt fanns bara en sak i mitt medvetande: Det där doftspåret som drog rakt ut i terrängen som skrek ”JAKT!!!” i eldskrift i hela mitt inre. Jag lydde blint och drog 90 grader vänster, av spåret och ut i skogen som ett skållat troll.
Visset blåbärsris, mossa, kottar, frostmosiga svampar, kvistar, trädstammar och till och med tuggvänliga pinnar bara suddade förbi i mitt obefintliga periferiseende. Tunnelseende? Prova ”sugrörsseende”. …eller egentligen ”blind med skenande nos”. Efter ett par minuter kom jag ut på det svettdoftande elljusspåret igen men på ett helt annat ställe, slog följe med en kvinna som kom springande till orienteringsklubbens klubbstuga. Där inne hade det varit en massa människor, det kunde jag känna. Några var fortfarande kvar och ”städade efter festen” som de sa. Jag tyckte det såg ut som att de ville ”leka kvast” med mig, så jag sprang raskt runt och busade med dem.

Husse har ju en stor men klen nos, det vet jag. Ändå lyckades han få korn på mig oväntat fort. Han har en doftförstärkare tror jag, någon ”Rödebygruppen” på Facebook där han hade kastat ut en efterlysning så fort min svans försvann ur synhåll. Det dröjde inte länge förrän en av de lekfulla med kvast i stugan fick syn på efterlysningen. Tydligen gick hon in på den där ”doftförstärkargruppen” för att tala om att hon hade hittat en vovve när hon såg husses önskemål om ett doftspår eller vad det nu kan ha varit. Tio minuter senare stod husse där med kopplet, luktandes lika mycket svett som alla andra tvåbeningar som varit ute på spåret.

Så, numera är det fortfarande mycket spring i terrängen men alltid med lina. Husse och matte har förstått att det är lite för mycket jaktinstinkt i mig för att de ska kunna lita på att jag inte blir ”kidnappad” av ett rådjursspår, vildsvin, hare eller annat spännande. Egentligen är jag nog lika glad också, för när jag hamnar i min jaktbubbla och en till slut spricker och jag kommer tillbaka till verkligheten igen så kan det vara lite jobbigt att behöva lita på husses nos för att vi ska hitta varandra igen.

Moff och krama om varandra!