En överraskande tur, vilken otur…eller?

Vilken otur! I fredags var det klippt igen. Husse och matte donade och plockade ner saker i väskor så det stod härliga till. Till sist åkte min ”åksäck” fram och de stoppade ner färdigportionerat torrfoder, mina skålar och ett par leksaker. När jag lätt slokörad och med mina bästa bambiögon gick och la mig på min filt i hallen log de bara och tyckte jag var för gullig innan de tog även filten och packade ner den för att sedan utan prut stoppa in mig i buren i bilen. Så mycket fick man för den gulligheten!

Den  här gången bar det dessutom extra långt iväg. Husse verkade inte riktigt ha invigt matte i alla planer för hon satt och gissade vart vi skulle medan husse bara satt och myste och såg nöjd ut. Han skulle prova på att sitta bak i buren, då hade han inte sett så nöjd ut! Till sist kom vi i alla fall fram till något som kallades ”Brösarps Gästis”. Där blev det först en promenad för att jag skulle få av mig den värsta resfebern och kunna lyfta på bakbenen några gånger för att tala om för brösarpsvoffsingarna att ”Lazer was here!”. Det är sällan jag får vara med om så här långa utflykter så det fanns ju en hel del hälsningar som behövde få komma fram.
Därefter checkade vi in. Vi fick ett rum där man fick ha hund,  ett jättetrevligt rum där jag kunde ana doften av tidigare fyrbenta gäster. Kanske är jag lite pälsdjursallergiker också för jag nös en del i början. …eller så borde jag kanske inte ha sniffat så intensivt på heltäckningsmattan.

Efter att ha kommit på plats, fått min filt utlagd bredvid den säng som var på ”hussesidan”, så såg det genast lite mer lovande ut när husse och matte tog på sig sina träningskläder. Jodå, kopplet på för mig också och sedan ut för att springa lite. Passande nog bjöds det på ett riktigt hundväder med hällregn och ett fåtal plusgrader, men här kunde jag äntligen på allvar göra mig av med allt uppdämt bilåkaradrenalin. Efter en halvtimmes ”Brösarp by night”, lite likt hemma i Rödeby med epatraktorer som puttrade runt, så var vi nöjda. Innan jag fick komma in igen blev det frottering av hela mig. Eftersom husse och matte inte hade blivit blöta nog i regnet ställde de sig i duschen innan det var lönt att frottera av även dem. Därefter tog de på sig finkläder, husse till och med ett strypkoppel som jag inte kan minnas att jag någonsin har sett honom bära. De skulle visst  äta på något ambulerande bord gissar jag, hjulbord hette det visst.

Att sova på hotell, eller ”gästis”,  är inte så lätt som det låter för en vaksam hund som jag, speciellt inte om man är ”villavan” . Visst, rummet var trevligt och spännande, men det gick ju folk utanför stup i kvarten. Hemma i huset är det ju bara vi i familjeflocken som rör sig. Här var det medlemmar i andra flockar som smög runt i korridoren och då måste jag ju tala om för husse och matte så fort det hände. De lugnade mig tålmodigt och till slut lade sig även de andra flockarna och tystnaden sänkte sig. Nu sov jag ändå lite oroligt och vaknade flera gånger om under nattens lopp, men då var det skönt att ha husses hand så nära. En blöt nos på husses arm och han var genast redo att gosa mig en liten stund så det gick lättare att somna om.

Efter en morgonpromenad, för en gångs skull med uppehåll i hundvädret, fick jag ändå lägga mig och vila på rummet medan husse och matte försvann iväg en stund i badkläder och badrockar. De skulle bada i något spa tror jag de sa. Det måste vara något som blev över när de kokade julskinkan till gårdagkvällens julbord antar jag, skinkspa. Tänk husse som dopp i grytan, det hade jag aldrig trott!

Allt roligt har väl en ände, åtminstone om man gör det på bortaplan: Man måste ju hem igen. Efter en tvåtimmars bilresa som jag förstås gärna glömmer har jag bara minnena kvar från en hunderbar vistelse på Brösarps Gästgiveri, men visst är det skönt att få komma hem och vila upp sig efter allt spännande som hänt.
Jo, jag har sparat det bästa till sist, men det får vi ta nästa gång.  😉

Moff på er!